Mia Lennartsson heter jag. Jag bor på Hånö Säteri utanför Tystberga. Jag och min sambo Fredrik Lundgren och grabbarna Axel(14) och Arvid(6) hyr ett hus där. Vi har idag 9 hundar.
En jämthundstik, två wachtelhundar tikar 2 resp. 3 år. Vi har en grossermünsterländertik på 6, en korsning jämte/laika som är 7 år och en korsning jämte/wachtel/gråhund som är 5 år.
Vi har också en släthårigfoxterrier som är 2 år. Vi har en ny bayerskviltspårhund som heter Snoka som är 9 månader. Hon kommer naturligtvis ingå i projektet. Sen har vi en hund som bor hos oss.
Det är min kamrat Håkans wachteltik Fjollan. Hon är 8 år och en riktig kalaspingla. Jag är så glad att hon är med mig.
Känns som en del av Håkan finns kvar i gänget och Fjollan håller de övriga hundarna i flocken under kontroll.
Jag är ingen klövviltjägare, jag har aldrig haft tid med det. Min jakt är jakt med stående fågelhundar. Men när jag tagit min jägareexamen och skaffat min första hund.
En grossermünsterländer som jag skulle ha att jaga fågel med och använda till eftersök på klövvilt så blev det så att klövvilteftersöken tog liksom över.
Hunden var ganska duktig och det resulterade i att jag tillsammans med kompisen Håkan gjorde en hel del eftersök med Fabian, som hunden hette.
Vi startade vår ”eftersökskarriär” 1993 och det har blivit några spårningar sen dess.
Jag skaffade mej en bayerskviltspårhund 2000, Inka. Jag har utbildat båda mina spårhundar klassiskt. Släpat viltdelar, blodat, gått med klövskor och en massa annat egenpåhittat.
Jag har dömt viltspårprov några år och sett hundar göra både bra och dåliga jobb.
Vad det gäller mina egna hundar har de gjort ibland strålande arbeten där man inte kan begripa hur det gick till och ibland verkar det som om de inte visste varför vi var i skogen.
Att hundar är djur och inga maskiner som bara fungerar det vet jag.
Men det jag sett genom åren är att de eftersök som jag tycker har enligt min egen statistik har varit svårast så är det lätt skadade djur av de flocklevande viltarterna.
I synnerhet dovhjort och vildsvin. Kan vara för att det är de viltarter jag och mina hundar jobbat med mest.
Tankarna har snurrat och jag har tänkt att det vore fiffigt att kunna lära hunden att ID spåra direkt när man utbildar sin unghund. Att en gammal erfaren hund lär sig det med tiden det vet vi.
Men det vore himla bra om vi kunde lära den det direkt.
Jag började att kolla runt lite i hundsverige och var bla annat på Hundcampus i Hällefors. Där kan man gå kurser för olika ändamål som tex specialsök och IDspår.
Efter att ha varit där och träffa Tobias Gustavsson och Lars Fäldt och hört deras syn på saken avgjorde. En forskningsansökan skrevs tillsammans med Carl-Gustaf Thulin och nu är vi igång.
Tobias, Jessica(Tobias sambo) och Lars finns med i projektet, dom tillsammans med min kollega Calle Thulin utgör grunden i projektet och utan dem skulle det inte gå att genomföra.
Det är och ska bli vansinnigt roligt att jobba med dessa underbara människor i forskningsgruppen och de kanske viktigaste av alla Hundförare och deras hundar i pilotgruppen.
Vi kommer nå oanade resultat, tror jag. Med tanke på hur det sett ut fram till idag.
Keep going!