Den 24 oktober jagade ett JAQT-gäng älg i Nordvärmland. Vi fyllde ut jaktlaget med några trevliga gubbar och för att få dem att riktigt smälta in hade Bente sytt jättesnygga kjolar åt dem.
Vi samlades i arla morgonstund på parkeringen hos Petter i Boa. Det var då vi upptäckte att vi inte hade fått med oss kartorna över området vi skulle jaga på.
Ett snabbt telefonsamtal till en räddare i nöden gjorde att Laila, som jobbar i Höljes handel och bor strategiskt, fick oväntat besök.
– Vi behöver kopiera, kan du hjälpa oss?
Laila hjälpte oss med kopiering av den enda karta vi hade och i gengäld fick vi rasta hennes hund. Tjänster och gentjänster.
Fem skyttar och två med hund
När vi så fått ordning på
pappersarbetet hälsades vi välkomna av Bente, som fixat jakten och som höll i trådarna. Hon drog reglerna och fördelade pass och hundförarjobb för fem passkyttar och två hundförare.
Vi bestämde att tre passkyttar skulle sitta i områdets norra del, en skytt placerades på bakpass i söder och en i västra delen av området. En befintlig åsrygg mellan två större myrar visade att det måste vara strategiskt mest riktigt.
Bosse skulle släppa sin gråhund på åsryggens västra sida och jag skulle gå med min jämte i östra kanten av åsen.
Favorit i repris
De älgspår som vi såg när vi åkte in i området, fick oss att tro att vi måste ha gjort rätt bedömning. Snabbt bemannade vi passen och hundarna släpptes. Därefter inträffade en klassiker.
Jag vet inte hur många gånger jag släppt hund på älgar som stått för nära utan att synas men det är inte helt ovanligt.
Jag hade släppt hunden och gått några meter när jag hittade morgonens betesspår. Vindriktningen gjorde att hunden drog upp på en höjd strax till vänster om mig och under de minuter hon var borta konstaterade jag att jag stod väldigt, väldigt nära älgarna.
Fortsättningen blev precis som väntat, hunden kom tillbaka, hittade älgarna, ett grovt skall hördes och därefter drog hela härligheten all världens väg.
Ett djur var lagom
Det var tur att vi hade Pia på ett av passen längst norrut. Till henne kom två hondjur och en tjur och hon sköt ett av hondjuren.
Med tanke på det jobb vi sedan fick lägga ner på att få fram älgkon till vägen, så var ett skjutet djur alldeles lagom.
150 meter kan vara väldigt långt när en vuxen älgko ska dras fram i motlut och trots att vi fått låna en fyrhjuling och en kunnig förare, tog det tid och möda.
Men det var värt både resan och slitet för att få gå i de här markerna och jaga med det här gänget.
Alla var väl inte helt bekanta med varandra när vi startade dagen, men den gemensamma uppgiften, i kombination med pratet och skratten runt brasan vid fikastunden, gjorde oss till ett sammansvetsat gäng som nog gärna jagar i varandras sällskap igen.
Britt Marie Nordquist