I min ungdom var jag en av de första kvinnorna som tog jägarexamen. Några år
senare träffade jag min nuvarande man, en inbiten jägare.
Varje år tillbringade han älgjaktsveckan i sitt jaktlag 15 mil hemifrån.
Älgjakten är för honom alltid förknippat med goda traditioner: Reser dit på söndag,
träffar goda vänner, tar en grogg eller två tillsammans. Sedan grabbig,
avkopplande jakt minst måndag-tisdag med tillhörande gemenskap i laget,
korvgrillning mm. Och självklart fick även jag följa med på den tiden!
Hur blev det sen då? Jo... vi fick barn. Älgjakten för mig innebär idag att
maken som traditionen bjuder flyr fältet på söndag för att "leka" med sina
kompisar. För egen del innebär jaktveckan att jag tar mig ut själv på vår
egna mark vid hemmet - vilket kan innebära goda jaktmöjligheter, men det
där med gemenskap kan man ju glömma.
Samtidigt som jag skall vara på väg ut till passet så skall barnen iväg till
skolan. Tyvärr råkar gryningen sammanfalla med denna händelse. Vilket
innebär att jag fastnar hemma i att ge order om gympapåsar, du har väl
nycklar med dig, glöm inte mobilen, har du med dig läxböckerna, duka av
frukosten efter dig, du kan inte ha dom där jeansen dom är trasiga och kom
ihåg att borsta tänderna! Allt det här skulle säkert flyta jättebra om jag
inte var hemma alls. Men nu är det så att mamma är mamma, och det är kanske
en kärleksfråga att mamma hjälper till. Men hur tryggt och kärleksfullt är
det egentligen att en stressad mamma med gevär på axeln och kniv i hölstret
packar ens gympapåse?
Väl på väg ut till passet sedan så kretsar tankarna först kring hur barnen
kom iväg och om dom hann i tid, och om dom verkligen inte glömde något, och
kanske jag blev för arg. Fokuset på jakten kommer först senare, och efter
ytterligare en stund börjar tankarna kretsa kring tvätthögarna som jag inte
hunnit ikapp med och vad vi ska ha till middag och när barnen kommer hem
från skolan och vad vi har för aktiviteter ikväll. Tanken snuddar vid
"hoppas jag inte skjuter något idag för jag har inte tid att ta hand om
det". Och varför sitter jag isåfall i skogen när jag kunde ta hand om
tvätten istället!
Av nån underlig anledning så slipper pappa alltid ifrån detta
komma-iväg-till-skolan-tjafs, vare sig det är jakt eller ej. Han behöver
inte heller tänka ut hur kvällen ska se ut, för han är ju bortrest! Så nu
funderar jag på om vi inte ska ta o byta nästa år jag och gubben. Jag reser
bort o jagar och han får ta hemma-jakten. Fast det skulle han aldrig gå med
på. Men jag vill också åka bort, långt bort från plikterna ibland! Ett annat
alternativ är att jag väljer. Och valet mellan barn o jakt är rätt enkelt.
Kanske är det en anledning till att andelen jagande kvinnor är så låg? Att
jaga är väl en enkel match, men att kombinera på ett bra sätt med samtidigt
marktjänstansvar för hem o barn - går det?
/Karin