Det var gott om hundar samlade till jakten. Två trädskällare: Helena Näslunds finnspets och Maria Brolins norrbottenspets. En stående fågelhund: Gunilla Svedlunds vorsteh Xenda. Två stövare: Ulla Hälls Ally och Anne Westlunds Äskil.
För varmt klädd
Lördagen bjöd på sol men lite blåst. Jag skulle få följa med Maria och hennes norrbottensspets Truls på fågeljakt. Vi gick ut cirka en timme efter att de andra åkt.
Där vi skulle vara var det mycket myrmark men också en lummig skog. Maria släppte Truls och han gav sig genast ut på sök.
Maria var ju van så hon såg fåglarna och ett och annat uppflog. Jag hade fullt sjå att ta mig fram i terrängen, varmt klädd var jag också.
När vi satte oss ner för att fika lite kom hunden också och ville vara med. När vi reste oss gav han sig också iväg. Truls jobbade flitigt men hittade inga fler fåglar så vi avbröt jakten.
Första gången själv på pass
På eftermiddagen följde jag och Anki Blom med Gunilla Svedlund och Xenda för att prova fågeljakt av ett annat slag. Det var stående fågeljakt. Gunilla rörde sig som en iller i snåren och rätt som det var sa hon: ”stanna”. Jag stannade en stund. Hon sa ”stanna” igen och jag stannade. Sedan frågade hon mig varför jag inte kom efter. Då gick det upp för mig att det inte var jag utan hunden som fått order om att stanna. Snacka om blunder. Det blev ett stort garv av det hela.
Söndagen var lite kallare till att börja med men solen hade vi med oss hela tiden. Denna dag var det harjakt för min del. Jag kände mig lite nervös eftersom jag inte hade stått på pass själv någon gång.
Ullas hund Ally sökte ut och det blev upptag nästan direkt. Ulla placerade ut mig, Elin Passla-Hellsén och Lilian Broqvist. Jag sa till Elin att jag nog inte skulle klara det här. Elin peppade mig och sa att det skulle jag visst!
Mycket känslor
Elin fick stå längst bort och drevet gick åt det hållet, adrenalinet började pumpa och det hann gå många tankar genom min hjärna.
Helt plötsligt hörde jag prassel i gräset och tittade åt vänster. Där satt en hare! Jag hann bara tänka: ”Hjälp det är jag som ska göra det här”, sedan sköt jag ett skott, ett till och den föll.
Jag skakade i hela kroppen och på radion frågade de vem som skjutit. Jag tog upp radion och skrek: ”Den är död”. Då förstod de att det var jag som träffat. Jag skakade som ett asplöv.
Jag ringde gubben och grät. Han sa att jag inte skulle gråta, men det var så mycket känslor som kom. De andra kom och kramade mig och sa grattis och det gjorde att jag kunde slappna av en aning.
Sedan blev det dags för urtagning och Lilian visade mig, det var också en upplevelse.
Bjuden på restaurang
Jag hade ett leende på läpparna hela dagen. När harjakten var slut provade Elin och jag på lite smygjakt på fågel längs myrkanten. När vi gick tillbaka till bilen tycker Elin nog att gubben min skulle bjuda ut mig på restaurang när jag kom hem. Då ringde det i min mobil, och det var han som gjorde just det som Elin hade sagt.
Kerstin Elg