Jag vet att de finns, fjärrkontrollerna till lerduvekastaren som gör att jag kan träna hagelskytte alldeles själv. Det påpekar alltid någon vänlig själ för mig när jag uttrycker denna ingående saknad.
För jag vill smygträna. Smyga ut med min hagelbock, utan att någon ser det, till min hemliga fiktiva lerduvekastare på mitt hemliga ställe i grusgropen i skogen.
Röstkontrollerad kastare som bara kastar duvan när rösten har ett visst tonläge. Då måste jag träna rösten också. Så att jag ropar ut duvan med myndig diafragmastämma och inte bara "pip".
"JAA!" (uttalas med kort "a")
Duvan sticker ut. Har funderat en hel del på hur jag ska förbättra skyttet. Här, i min hemliga grusgrop, kan jag testa egna teorier som, för den icke invigde, verkar urknasiga men vad gör det? Ingen ser, ingen lägger sig i. Och jag kan enkelt konstatera att det där funkade ju eller funkade inte.
I min egen grop skulle jag kunna träna på det där som min instruktör sa till mig på skjutbanan förra gången. Riktigt känna efter före och efter varje skott. Fundera.
Jag har ingen egen grusgrop och ingen fjärrstyrd kastare antagligen beroende på samma avsaknad av likvida medel till allt detta.
Det är tråkigt att vara beroende av någon varje gång man vill träna för att lära sig något. Tränar hemma med maken de gånger vi kan komma ifrån barn, hundar och jobb. Men saknar kontinuiteten. Vi har inte bott här så länge så vi har också börjat testa jaktskyttebanorna runt om som ligger något så när i närheten.
Fick ett ryck för ett tag sedan. Packade ihop bössa och hörselskydd och åkte själv till en skjutbana för nu j-r skulle jag börja skjuta.
Känns lite jobbigt att komma dit." Ja, jag skulle vilja skjuta här." Frågar efter instruktör och en vänlig man lovar att ta hand om mig. Placeras vid fasantornet. Här är bäst att börja. Jaha. Fem karlar är före mig i kön.
Jag skjuter sist. Har hunnit bli nervös. Hörselskydden hamnar konstigt. Aj på ena örsnibben. Jag står på plattan. Alla står bakom och tittar i spänd förväntan. "Pip", duvan kommer konstigt. Pang!
"Var du bakom eller framför?" frågar min vänlige instruktör.
"Bakom", säger jag utan att ha en aning. De brukar ju vara bakom. Ja, det var rätt.
Sedan dyker fem nya instruktörer upp, nämligen de fem övriga skyttarna.
"Fötterna ska stå kvart i tre" (??????)
"Bössan är felskränkt" (Jag är vänsterskytt)
"Vad är det för skitkorn?"
"Bra korn har du i alla fall"
"Hämta duvan så fort den kommer ut från tornet"
"Hämta inte duvan förrän den flygit ut en bit"
"Koncentrera dig på målet"
"Koncentrera dig på kornet"
Snart snurrar hela min tillvaro. Efter varje station får jag nya råd av "instruktörerna". Till slut säger den riktige instruktören till och på slutet får jag en stund själv med instruktion.
Ja, jag vet. Jag skulle ha sagt ifrån själv. Men de här personerna ville mig inget illa. De menade bara väl. Och det kändes inte som att det var läge att vara stursk.
Åker hem. Berättar för maken som tycker att jag skulle ha slagit ner alla med en rak höger. Ja, det är ju en lösning…
Händelsen var ett viktigt skäl till att jag åkte på skyttekurs för damer på Öster-Malma. Och det har jag inte ångrat. Det är viktigt att veta vilka råd som är goda råd och det lärde man sig där.
Madeleine Thörnqvist,
Wildas redaktör