Jodå, den kom till just mitt pass, björnen. Foto: Göran Ekström
Septemberjakten på älg kan vara fantastisk. Har varit med och jagat i ett område i norra Dalarna under de första dagarna, druckit kokkaffe, grillat korv, stekt fläsk, blivit blöt och kall men även härligt varm när septembersolen behagade komma fram.
Det här hände den sista jaktdagen, första såten. Jag hade inte haft närkontakt av älg under någon av dagarna. Ett riktigt skogspass hade jag fått nu, det var en bit att gå men det är att föredra framför att bli ställd på ett trångt vägpass. Jag hatar vägpass, de allra flesta borde avvecklas omgående. De går an om sikten är fri även vid sidan av vägen men annars, bort med dem!
Med mig hade jag kompisen Malin och vi satt väl dolda bakom en stor sten. Väntade. Lyssnade. Kände på vinden. Den snurrade lite, verkade inte riktigt ha bestämt sig. Men det var inte mycket till vind så det skulle nog ordna sig.
Vi tog en mugg kaffe och fnissade lite när plastpåsen med korvmackan prasslade alldeles för högt. Tiden förflöt, tyst och lugnt.
Jag lät blicken hela tiden blicken fara runt och plötsligt såg jag något, en bit ner i en skjutgata mellan några trän. Det var något brett, ganska grått som rörde sig lite vaggande mot oss. Hörde absolut inget.
Fattade först inte vad det var. Men så såg jag två små öron på det där gråa och konstaterade att det var ett björnhuvud som åt blåbär, förmodligen också med tillhörande kropp.
- Malin, det är för f-n en björn! viskade jag upphetsat och skvimpade ut kaffet. Jag hade riktat in studsaren och spanade på den i siktet. Den hade inte märkt oss utan vaggade fram emot oss, käkandes blåbär. Malin hann till och med kolla lite försiktigt ovanför stenen.
Vi fick skjuta björn. Kvoten var inte fylld. Men skogen var tät omkring den. Den var inte medveten om att vi satt där och helt lugn. Tänk om det var en hona som hade en unge med sig. Om den stod bara några meter ifrån honan hade jag inte sett den.
Jag hade under en kort stund hårkorset mitt in i bredsidan på den, fullt stöd mot stenen och hade osäkrat. Fingret nuddade avtryckaren.
Men jag sköt inte.
Hade aldrig förlåtit mig själv om jag efter skottet sett en unge springa från platsen. Och min ringa erfarenhet om vilda björnar sade mig ingenting om vare sig ålder eller kön på den här nallen.
Så var det den där snurrande vinden. Plötsligt lyfte björnen huvudet och vädrade, sprang därefter snabbt iväg ett tiotal meter längre in i skogen, stannade upp en kort stund och drog sedan iväg i full fart. Först då kunde jag konstatera att den antagligen var ensam.
Den betedde sig som vilket skrämt rådjur som helst. Någonstans tidigare, i min fantasi, inte i mitt logiska tänkande, trodde jag att en skrämd björn var en arg björn, att den skulle komma mot oss, lyfta ramarna i vädret och vråla på oss, att vi skulle bli vettskrämda och allt det där. Men det blev vi inte.
Vi bara tittade på varandra och visste, att det här glömmer vi aldrig. Det var en fantastisk upplevelse om än lite omskakande.
Inte nog med det. När björnen hade sprungit iväg konstaterade vi lite skämtsamt att nu kommer det nog ingen älg i alla fall.
Bara en kvart, tjugo minuter, senare rör det sig på exakt samma ställe och fram kommer en ko och en kviga sakta lunkande. De stannar till och lunkar sedan vidare i rakt motsatt riktning från björnen.
I början på dagen hade vi kommit överens om att vi inte skulle skjuta några hondjur. Så där satt jag åter med mitt jättebra stöd och hårkorset vilande i bredsidan, fast nu på två älgar.
Mitt nästa pass var ett vägpass. Men det kunde jag leva med.