Bocken på bilden har inget med Bocken B att göra. Foto: Göran Ekström
Har suttit ute på räv och grävling, premiärdagen samlades vi flera stycken och åkte ut till olika pasställen. Jag såg vare sig grävling eller räv men konstaterade däremot att rådjuren fixar det där med återväxten bra, åtminstone två av dem. Hade bock och get framför mig hela kvällen. Med mig fanns vorstehtiken och hon satt lika förundrad som jag. Vinden låg bra. De båda rådjuren hade bara ögon för varandra. De hade inte en susning om att vi var där och ibland var de så nära oss att Ella, min tik, gav mig förvånade ögonkast.
Jag har för övrigt sett bocken B i år igen, ännu större än förra året. Han har vuxit till sig ännu mer men är ändå inte i närheten av kapital. Förra året såg han ut att vara en vacker sextaggare med lagom framträdande pärlning och rosenkransar. I år är han en ännu vackrare sextaggare med ännu mer framträdande pärlning och rosenkransar. Hans horn har liksom brett ut sig mer, ser ut som att han funderar på att konvertera till kronhjort. Men det känns som lite lotteri att spara honom. En trafikerad 90-väg är belägen bara en liten bit därifrån och där dödas mycket vilt. Om folk visste hur många djur som passerar över vägarna varje dygn hade de nog sänkt farten. Men det har de uppenbarligen inte en aning om. Här i området trafikdödas många fina, sparade, ännu inte kapitala, bockar varje år. För att inte tala om alla kid som också lämnas ensamma åt sitt öde.
I år har jag således inte kollat ut någon speciell bock. Maken har sett några skjutbara på ett ställe där jag inte brukar jaga. Det är lite synd för jag har mina favoritställen. De är liksom mina och det är helst där jag jagar när jag är ensam.
Till förra bockpremiären hade jag kollat ut en gammal bock, en returare. Han gick på mitt bästa ställe och jag såg verkligen fram emot bockpremiären. Morgonen den 16 augusti gav inget men på kvällen ger jag mig ut igen.
Smyger in bilen i dalen nedanför jakttornet, vågar inte stänga dörren ordentligt när jag går ur den. Klick, säger det ändå i dörren. Hjälp! Nu skrämde jag väl allt i närheten.
Jag smyger försiktigt uppför backen. Ett steg, håller balansen på ett ben, vinglar lite, innan jag försiktigt sätter ned foten. Sakta, tyst. Väl uppe i backen börjar det riktigt kritiska skedet. Här kan jag både ses, höras och vittras(?) om jag inte sköter mig. Spanar men ser inga djur ute på min lilla åkerhörna ännu.
Ibland är det bättre att man har ett djur i sikte när man smyger fram, då kan man kolla effekten av eventuella oförsiktigt framkallade ljud direkt. Skulle djuret titta upp åt mitt håll är det bara att stå still och hålla andan tills det återgår till betandet eller vad det nu var det höll på med.
Smyg, smyg, kravla, kravla, åla, akta grenar. Till slut är jag framme vid tornet. Så ska man upp. Andra stegpinnen brukar knaka, den klättrar jag över. Upp i tornet, på plats med sittbrädan utan ett knyst. Jag och studsaren laddade och klara. Äntligen. Det tog tid att ta sig hit.
Först kommer en get med kid ut framför mig. Tror mig känna igen dem. Geten är stor och mycket ljus i pälsen. Väntar. Lyssnar på skogsmöss, eller vad det är, i löven nedanför mig.
Så plötsligt rör det sig inne i skogen och jag ser honom. Oftast är bara djuret där, framför en, och trots att man spanat stint har man inte sett vart det kom ut. Men nu ser jag honom när han är på väg mot åkern och mot mig.
Så börjar hjärtat dunka. En gång kollade jag på tröjan under en sådan där hjärtklappning och tyckte faktiskt att den rörde sig. Men nu kollar jag inte. Bocken är redan i mitt hårkors. Men jag vill ha honom definitivt närmare vilket dock inte ser ut att vara några problem för han är på väg rakt emot mig och geten med kidet nedanför.
Då hör jag knak och flås och steg i åkerkanten nedanför och vid sidan om mig.
Där kommer närmsta grannen som har huset en bit från jaktområdet. En välmående, icke jaktintresserad man i sina bästa år, släntrande förbi, på kvällspromenad.
Alla rådjur är plötsligt som bortblåsta och min tröja sitter stilla på kroppen.
När han ser mig ler han plötsligt med hela ansiktet, kommer mot mig och klättrar helt sonika upp en bit i tornet där jag sitter. Han tar av sig kepsen, torkar bort svetten ur pannan med baksidan av samma hand och säger högt och klart, liksom inledande av ett långt trevligt samtal:
- Jaha...så det är bockjakt nu. Redan? Ja, jag går här på kvällarna ibland men jag har inte sett till någon bock. Faktiskt inte några rådjur alls. Över huvud taget inga djur i detta område. Stånk, pust, host.
- Så här är väl ingen idé att sitta? (Han sa inte "lilla gumman" men hans kroppsspråk gjorde det.)
- Näe, men det var rådjur här precis nyss, viskar jag som i mitt dumsinne ännu inte gett upp hoppet.
- Vad säger du? Du får prata högre, säger min vän grannen.
Jag ger upp, visar upp min trevliga sida utåt och konverserar med honom. Talar om att det vore trevligt om jag fick sitta ifred här under några kvällar. Jodå, det lovar han. Och sedan pratar vi rådjur och om den regniga sommaren och jag åker hem.
Nästa kväll konstaterar jag, när jag passar min bock, att hans tänder är totalt nedslitna.
Madeleine Lewander
Wildas redaktör