Det hela börjar egentligen långt före själva jaktsäsongen. Efter vintern ringrostiga hundar måste tränas. Ibland undrar jag om våra hundar är extra rostiga för många gånger verkar det som att de till och med har glömt vad de heter.
Jag brukar trösta mig med att det nog inte är våra hundar. Någon har bytt bort våra superdresserade jaktmaskiner och ersatt dem med döva, skenande, svarta, strutsliknande puckon. Knäppskallar av den här typen är oerhört stressframkallande, det vet alla som kommit i närheten av dylika varelser.
Men värst är det nog när andsäsongen är ny och vi ska iväg till diverse jakter och apportera. Nu för tiden har både jag och maken Rikard ett gäng huvudvärkstabletter liggandes på instrumentbrädan för att dämpa eventuella verkningar av just denna apporteringsstress som råder under jakterna.
I början av säsongen handlar det mycket om att komma ihåg att ta med sig saker man behöver. Hörselskydd, extrakläder, koppel, vatten, radion. Vi brukar för säkerhets skull plocka med oss halva bohaget, njaa kanske mest jag. Brödrosten har än så länge fått stå kvar hemma men den åker nog med någon gång den också.
Ibland får man frågan om man inte har plats i bilen för ytterligare en apportör inklusive förare mellan såterna. Det har vi aldrig för hela baksätet är fyllt från golv till tak med fina saker hemifrån, sådant som kan behövas.
Nåväl, vi brukar i alla fall för det mesta klara av att ta oss till jakterna mindre än fem minuter försenade. Därefter utbryter nästa kaos, tillfixandet strax före jakten. Själv flänger jag mest runt planlöst, ofta på ett ben med en fot i en stövel, letandes efter den andra medan maken stressat påpekar att nu måste vi åka vilket gör min tillvaro ännu mer planlös. Ryggsäcken, hörselskydden och hundkopplena har jag för länge sedan plockat ur bilen, lagt på marken och glömt bort.
Det gäller också att verkligen förstå vart man ska ta vägen så att man inte åker någon annanstans samt att stänga väsentliga bildörrar och luckor innan man åker.
”Skyttarna är redan på väg ut på pass” sa jägaren en gång för inte så länge sedan i radion precis när vi nästan var klara med en efterapportering från en tidigare såt.
”Skynda!”
Okej, järnet till bilen. In med hundarna och in med oss, starta och iväg. Gasen i botten, ingen tid att förlora.
Efter en stund råkar jag i backspegeln se något grönt, regnbyxaktigt fladdra iväg i backspegeln.
”Stängde du takboxen?”
”Nä, gjorde inte du det?”
”Nä…”
Våra saker ligger jämnt och fint utspridda längs med vägen. Digitalkameran har klarat sig men det var på håret och den behöver inte rastas mer den dagen. Där rök ett par huvudvärkstabletter.
En annan typ av stress stod maken för härförleden. Under en av andjakterna visade det sig att det saknades en skytt under kvällssträcket på havet och Rikard fick den stora äran att axla denna roll. Han skulle till och med få stå bredvid en asocial, surflåsande och illaskjutande kriminolog och det är ju inte vem som helst förunnat att få att göra det!
Rikard skulle ta egen båt till passet och samtidigt skjutsa ut mig dit där jag skulle stå och apportera.
Och så blev det bråttom. Som vanligt.
Han hade redan skjutit ut båten från land när jag skulle hoppa i men det gick bra. Hoppade över fyra meter i länghopp i skolan så det här var väl inget!
Men nu var det allvar! Och bråttom! Nu måste motorn starta!
Jodå, den startade och tog oss ungefär 20 meter ut mot det eftertraktade andpasset för att sedan bluddra till och dö.
Rikard sliter och drar i startsnöret. Jag tänker på Tjorven och farbror Melker och skulle vilja säga att ”du har inte den rätta knycken” men det törs jag inte. Bäst att vara tyst.
Båten gungar, Rikard är röd i ansiktet, skyttarna tuffar förbi i en annan båt längre bort på väg ut mot sina pass, snöret håller på att gå av men han sliter i det i alla fall.
Jag funderar på att be honom ro. Jag tror nämligen att hans adrenalinnivå gör honom fullt jämförbar med en 35 hästars båtmotor och vi hade säkerligen dragit förbi de tidigare passerande skyttarna och hunnit först ut på pass med god marginal. Jag säger dock ingenting eftersom jag befarar att svallvågorna efter oss hade vält tuffbåten så att alla skyttarna hade hamnat i vattnet.
- Vad är det för fel?! Det finns ju bensin i tanken! Rikard skriker ut sin frustration.
Han pillar febrilt på alla knappar och kommer så åt bränslekranen. Den är avstängd. Han vrider på, drar ett par gånger igen i startsnöret och motorn snurrar förnöjt.
Wrooam! Ut med frugan på pass och han kommer precis i tid för startsignalen och passgrannen kriminologens första högljudda svordomar över sina bommade änder.
Så här har vi det. Men det är en fantastisk tillvaro ändå. För när hunden och bössan gör som man vill emellanåt eller när septembersolen går ned över ett vindstilla vatten och änderna flyger på lagom höjd, då spelar det ju ingen roll om man bara har en gummistövel på sig.