Kvinnors motivation

På Öster-Malmas skjutbana är det lätt att slappna av och koncentrera sig för här finns bara vänligt sinnade själar.

Jag är nämligen lite förundrad över hur vi tjejer ibland fungerar och varför. Exempelvis när det gäller slyngeljakterna, alltså de, där alla människor som varit med och hjälpt till under säsongens tidigare jakter får sin alldeles egna jakt. Man kan ha hjälpt till som hundförare, drivare eller något annat på ett ställe.
Ingen man är sen att komma till slyngeljakten med bössan. Men de allra flesta damer verkar inte vilja jaga. De går hellre med hunden eller i drevkedjan, som vanligt. Varför är det så?
Jag vet inte. Kan bara fundera över hur jag fungerar själv och vet att när det gäller de större gemenskaphetsjakterna med hagelbössa, tycker jag att jag är en för dålig skytt, helt enkelt. Något som jag för övrigt inte alls är nöjd med. Hur känner ni andra? Kanske är det likadant för många tjejer? Man vill vara med men känner sig inte tillräckligt duktig.

Många damer verkar fullt nöjda med att endast gå med hunden eller i drevet. De verkar inte ha någon som helst ambition att själva börja jaga. Det finns ingen man som är på det viset.
På många slyngeljakter fungerar det ju därför ganska "bra" eftersom det alltid, även då, finns tillgång till hundförare och drivare. Männen jagar och kvinnorna driver och går med hundarna.
Jag har samma känsla när det gäller jaktproven med hund. Karlarna jagar, kvinnorna går med hund och skjuter inte själva.
Har jag fel? Säg att jag har fel!!

Men om det nu är så, varför?
Beror det här på att vi kvinnor har svårt att ta tag i själva jagandet? Jag är till exempel inte vidare förtjust i att stå och vifta med hagelbössan i köket och träna anläggningar varje dag, även fast jag vet att jag lär mig massor. Min man kan stå och vifta hur länge som helst. Han kan ha kompisar som kommer hem till oss och viftar de också. De liksom viftar tillsammans, bara så där spontant.
Då borde ju jag också vara med och vifta men något tar emot. Ska jag torrträna vill jag vara själv men det blir liksom inte av så ofta som det borde. Jag har svårt att ta mig tiden och känner att jag egentligen måste ha en bestämd tidpunkt någon eller några dagar i veckan, åka iväg någonstans och träna, gärna i grupp och gärna med andra tjejer. Komma ifrån och bara kunna koncentrera mig på detta.

Kan det också vara en förklaring, svårigheten som kvinna att ta sig till en skjutbana och trivas? Att slippa tusen råd från alla närvarande män.
Några av mina bekanta av den maskulina sorten tycker inte att det här är riktigt klokt. Vill jag egentligen lära mig skjuta ordentligt, undrar de.
"Varför måste du åka iväg? Och varför vill du skjuta med andra tjejer? Det måste du ju se som ett nederlag!" säger de.
Och så blir vi nästan osams.
"Det där är genetiskt" säger de sedan.
Då blir vi osams. F-n ta dem!
Jag visar tydligen inte "rätt" motivation.
Vad är rätt motivation?
Vem ska jag visa den för? Och vem har med den att göra?
Är det egentligen så att jag måste vara precis som alla andra (läs jagande män)?
Nix! Och jag tänker tammefan göra det här på det sätt jag själv anser lämpligast.
Så huka er gubbar, för nu laddar hon om!