Efter många vak och lång väntan fick Wildas redaktör till slut sitt första vildsvin. Foto: Rikard Lewander
Vännen Calle var sedan länge upplyst om den säregna och, som alla i samma sits förstår, mycket trista situation jag befann mig i och som påverkade vardagen på ett mycket påtagligt sätt. Detta att inte ha skjutit ett vildsvin.
Calle som är yrkesjägare hade en lämplig vakkoja där jag fick sitta. Med mig hade jag, som vanligt, sambon Rikard som några slags extra ögon vid eventuell kommande urskiljning av lämpligt skjutbart djur.
Suggorna var mer än förbjudna. Calle hade infört, om inte dödsstraff, så ändå något närliggande för den som bröt mot den regeln och jag var livrädd för att göra fel.
Men förutsättningarna var fantastiska. Det var en sådan där kväll när man längtar ut. Stjärnklart och nästan fullmåne, bara ett par minusgrader och snö. Lite vind men kojan vi satt i var liten och isolerad. Förmodligen byggd för en person men med mannen i sitt liv bredvid sig i nämnda bygge gjorde det inte ett dugg.
Jag hade också min nya studsare med. Har i många år haft en omtyckt sexochenhalva. Men vid en vakjakt förra året där Rikard sköt sitt första vildsvin och jag var med, fick jag känslan av att jag behövde en kraftigar kaliber. Det blev en 270 winchester. Jag fick den under senhösten och har skjutit upp ett större antal övningsammunition med den. Men inget vilt.
På fina bössan sitter även ett jättebra kikarsikte som släpper in mycket ljus, så nu…
Sikten var otroligt bra. Oftast måste man ställa in skärpan på kikaren innan det blir mörkt men här satt jag i månljuset och vred och vände lite som jag ville utan några som helst problem.
Vi hade inte suttit en timme förrän vi hörde ljud av något. Vildsvin. Tre små nassar och en större trippar fram. Sugga med årsgrisar, konstaterar vi och i situationen som följer känner jag inte riktigt igen mig själv. Jag är nämligen cool. Istället för att hysteriskt börja sikta och osäkra och ha mig kollar jag in grisarna en bra stund. Och känner mig dessutom lugn. Det är spännande och roligt att betrakta dem och vi tar god tid på oss att titta ut vilken som är skjutbar.
Lite skillnad mot förra årets nervösa hoppande och fladdrande när vildsvinen till slut dök upp.
Så är det dags att skjuta. Sakta börjar jag sikta in mig på en årsgris. Vill att den ska stå still och bredsida.
Men innan jag hunnit "låsa" siktet på någon av dem ramlar det plötsligt ut fler vildsvin. Oj, plötsligt hoppar det omkring nästan tio till vildsvin huller om buller. Bråkar och busar och springer runt.
Det är bara att börja om från början och kolla ut vilka som är skjutbara. Men nu är det inte helt lätt. Jag ser årsgrisar överallt och det gör Rikard med. Ingen är stilla. Den som under ena sekunden verkar stå perfekt hoppar i nästa sekund runt med en klump andra svin. När jag hittat en som verkar skjutbar hittar Rikard en annan. Det känns som jag far hit och dit med studsaren.
Men så till slut går ett av dem åt sidan. Det är skjutbart. "Är det skjutbart?" Frågar jag mina två extra ögon.
"Ja!"
"Pang!"
Repeterar. Men inget andra skott behövs. Vildsvinet tar ett par små steg framåt och är sedan dött. Jag och min 270 har gjort det! Wow!
Vi sitter kvar tysta. Tittar på det i handkikaren. Men… är det inte lite stort? Och är det egentligen något rött i pälsen? Blir lite skakis.
"Lägg av!" säger Rikard. Det ser du väl att det är en liten gris! Nix, ser inte det. Det går så långt så att Rikard får ta "magliten" och lysa på den från där vi sitter.
Det är en liten gris och den är lite rödaktig i pälsen. Men det ser inte jag. Just då. Ser bara "suggstraffet" framför mig. Men jag får väl lita på honom. Rikard suckar och skakar på huvudet.
Vi fortsätter vänta. Det kan ju komma fler och nu är det i sådana fall Rikards tur att skjuta. Sitter kanske en halvtimme så ser jag något komma nere till höger. Ett vildsvin. Det är lite större än det jag sköt, smal midja, och uppburrad päls fram. Ensamt och ger ett maskulint intryck.
Vi börjar frenetiskt att leta pung men det är hopplöst. Ärligt talat fattar jag inte att folk kollar efter den förbenade pungen över huvud taget för jag har aldrig sett någon när jag behöver. På sommaren när de har annan päls, visst, men nu…
Vi ger upp och låter den vara. Även Rikard ser förmodligen det hemska suggstraffet framför sig och dessutom är det ju så att man aldrig hade förlåtit sig själv riktigt om man skjutit en sugga som kanske haft smågrisar någonstans i närheten.
Den kvällen kom det inga mer vildsvin. Tre rådjur passerade men sedan var kvällen all. Och jag var glad. För vildvinet som låg där var en liten galt som jag skjutit i hjärtat (tack webbjaktskolan!) och som visade sig väga nästan 34 kilo opassad.