Vänninan: "Först var vi på en tur till Italien, sen for vi till vänner på västkusten och sen har vi seglat lite... och var har DU varit i sommar då?"
Wilda: Öhh... på soptippen."
(Tippsemester enligt Eva-Mia Sjölin)
Rikard är så kallad kommunjägare och i hans uppgifter ingår bland annat att hålla ner antalet kråk- och måsfågel på soptippen.
Då går man upp så dags på natten eller också går man inte och lägger sig alls. Funderar på om det kanske hade varit bättre i natt. Att inte gå och lägga sig alltså.
Frukost klockan två med kaffe och magen ställer sig givakt och sjunger nationalsången för den är inte alls van vid att så hårdhänt väckas vid den här tiden på dygnet. Mera kaffe i termosarna och så gör vi mackor. Jag har den dåliga(?) vanan att lägga på mascara också innan vi ska iväg på jakt, "att sätta på sig ögona" som Margit på Jägareförbundet Värmland sa för längesen när vi skulle upp på älgjakt.
Jag tycker att det där stämmer, man känner sig inte så ömklig, ser piggare ut och jag envisas med att göra detta trots sambons oförställda, i mitt tycke något överdrivna, munterhet.
Hundarna fortsätter sova ända tills vi börjar greja med bössorna.
Har investerat i en halvautomat igen! Hade en för ett antal år sedan. Det var en Beretta höger som jag i och för sig tyckte om men eftersom jag är vänsterhänt kastades tomhylsorna och därtill hörande småskräp ut framför och i ögonen på mig. Inte helt optimalt således.
Nu har jag köpt en Benelli Mancino med vänstermekanism och det var kärlek vid första ögonkastet kan jag säga. Den är så mysig!!!!
Och det går att ladda med tre patroner!
Tar med 22:an också för ibland får kråkorna för sig att sätta sig och spana i en alldeles speciell grantopp och då är det rätt kul att smyga fram med 22:an.
Massor att bära ut till bilen och lika bra att ta med alla sex hundarna så att inte någon av dem börjar yla och väcka barnen som fortfarande sover sött.
Ja, det är ju mitt i natten.
Vi baxar oss ut med alla hundar, bössor, kläder, hörselskydd, termosar. In i bilen och iväg. Vid vägkanten i byn möter vi några vinglande festprissar på väg hemåt efter en glad kväll.
Jag vet egentligen inte vad som är bäst vid sådana här jakttillfällen, att vara morgonpigg eller kvällspigg. Jag är kvällsmänniska och känner något bomullsaktigt i huvudet när vi är på väg. Skönt att slippa köra.
Dags för fika och Rikard har hittat en gammal skinnfåtölj som han sjunker ner i. Foto: Madeleine Lewander
Efter en stunds körning är vi framme. Jag tar nycklarna och öppnar vid stora grinden. Vi smyger in bilen, gör oss klara, ut med bössorna, på med ansiktsmasken, skjortan, handskarna kepsen och hörselskydden. I den redan tryckande värmen.
Men myggen håller sig på något så när avstånd.
Ett svagt dis har lagt sig över tippen och det känns nästan lite mulet.
Det är bra. Då flyger fåglarna inte så högt och man får bättre håll.
En god vän ifrågasatte användandet av den kamouflagefärgade ansiktsmasken och de i övrigt ordinära jaktkläderna på en soptipp. Han föreslog att man skulle ikläda sig tomma mjölkkartonger, tomflaskor tomma falukorvsförpackningar och diverse andra illaluktande tingestar. Egentligen håller jag med honom för det skulle bli mycket roligare då, åtminstone att se sambon iförd sagda mundering.
Men jag undrar om det inte skulle bli rätt svårt att skjuta :-D
Sedan är det bara att vänta på att trutarna och kråkorna ska vakna. Jag står mellan en container och en stor box/låda fullproppad med gamla lampor, datorer, stereoapparater, någon brödrost och en massa annat.
Funderar…nog skulle det gå att inreda ett helt hem med junk härifrån? Ja, kanske inte med trasiga stereoapparater och tvättmaskiner men med annat? Folk slänger ju allt! Har exempelvis hittat gamla Svensk Jakt utspridda på marken som jag med hjälpa av fötterna nostalgat mig igenom i väntan på fågel. Leksaker, möbler, prydnadsföremål, trädgårdsredskap, ja här finns allt!
Ooops, där kommer en trut inseglande på bra håll! Men ser den för sent, var inte beredd, har fortfarande aningen envis bomull i huvudet. Rikard står dock en bit ifrån och hinner med. Smock, säger det när den landar i backen.
De är väldigt stora…
Slänger snabbt i mig lite kaffe för att trycka ut luddet i huvudet och det funkar som alltid. Åtminstone för ett tag framöver.
Så ser vi ett gäng om fem sex stycken trutar komma seglande på rätt hög höjd över oss. Rikard slänger upp en tidigare skjuten trut i luften, vi kryper ihop bakom våra containrar och väntar.
Jodå, de närmar sig. Cirklar runt några varv och kommer allt längre ner. Det lustiga är att trutarna tycks tro att det är en polare som hittat något gott och hoppar runt i ren glädje, eller nå´t. Och så blir de nyfikna.
Jag skjuter två skott. Inget händer. Rikard skjuter ett skott - smock!
F-n! Måste vakna till!!!
Nästa trut kommer lågt bakom mig. Dyker bara upp och jag hinner inte tänka. Pang! Den faller!
Det är bra att inte tänka ibland.
Efter ett tag börjar också kråkorna att vakna. De är inte direkt försynta med att deklarera sin ankomst och flyger in över oss under höga skrän. De första timmarna är klart hetast och till slut har vi fått ner några trutar, kajor och kråkor.
Skyttet på tippen är ganska svårt, tycker jag. Det är svårt att beräkna höjden på trutarna framför allt och när en kråka kommer kan man få se den på låååångt håll när den sakta närmar sig. Innan den är inom skotthåll kan jag ha stirrat upp mig till ett halvt hysteriskt tillstånd och när jag ska skjuta så blir det ett sådant där konstigt "nä-men-va-va-de-där-skott" där jag antingen lagt upp bössan till kinden för tidigt eller inte klarar av att stå still så att kråkan får syn på mig och vänder…
Men det går bättre och bättre.
Så är det dags för fika och Rikard har hittat en gammal skinnfåtölj som han sjunker ner i. Jag hittar en typ av fällstol som funkar den också. Åtminstone kommer jag upp snabbare om det kommer fågel. Man hittar alltid, enkelt, en ny fikastol på tippen.
Kul att jaga på tippen! Wildas redaktör med apportörer och dagens byte. Foto: Rikard Lewander
Efter fikat sätter vi upp bulvaner av de trutar vi skjutit på en stor grushög på området och gömmer oss i vegetationen. Jodå det finns gott om skog här men den är kanske inte så trevlig att ströva i.
Så skjuter vi ett antal trutar till. Någon trut dör inte direkt och då kan de vara ganska lynniga. Ett stycket labrador skickas då att apportera och in kommer en arg trut för snabb avlivning.
När klockan är vid lunchtid bryter vi. Då är bomullen tillbaka i huvudet, tror att det är en hel förpackning nu. Tröttheten är påtaglig. Kroppen känns tung och jag fnissar åt ingenting.
Rikard är också trött och tycker förmodligen att jag är jobbig.
Så åker vi hem. Dagen är solig och klar. Människor är på väg ut till stranden för att sola och bada. Vi kör raka vägen hem, ner med persiennerna, stänger alla dörrar och sover bort resten av dagen. Det är semester.