Användningen av åtelkameror har varit föremål för diskussion och en del rättsfall de senaste åren, och nu kan man säga att bilden har börjat klarna efter att vi fått ett avgörande i högre instans.
den första frågan som måste besvaras är om lagen om allmän kameraövervakning är tillämplig. Denna lag kräver tillstånd för att ha övervakningskameror på platser dit allmänheten har tillträde. Men innebär det att lagen är tillämplig på en åtelplats?
Kammarrätten i Jönköping har nyligen avkunnat en dom i ett fall där en person ville ha tillstånd att ha övervakningskameror på sina åkrar samt på en åtelplats för vildsvin. Domstolen kom fram till att tillstånd inte behövdes för att ha övervakningskameror på åkrar med växande gröda eftersom allemansrätten inte innebär att man får beträda sådana åkrar. På åkermarken i övrigt ansåg domstolen däremot att tillstånd krävdes eftersom allemansrätten gäller där. I den delen beviljade domstolen dock inte tillstånd att ha övervakningskameror.
Åtelplats fick tillstånd
När det gäller kameraövervakning av själva åtelplatsen ansåg domstolen att ”den allemansrättsliga tillgängligheten är begränsad vad gäller själva anordningen som finns på åtelplatsen”. Detta betyder på ren svenska att allmänheten inte får fingra på en anläggning, till exempel en foderspridare, som fastighetsägaren eller jakträttshavaren uppfört. Dessutom uttalade domstolen att tillgängligheten i övrigt fick ”anses begränsad vad gäller området i anslutning till anordningen, eftersom den verksamhet som bedrivs vid åtelplatsen löper stor risk att allvarligt störas om allmänheten gör sig tillträde till området”. I klartext innebär detta att man alltså inte får störa jakten genom att lägga vittring kring åtelplatsen. När det gäller själva syftet med övervakningen, ansåg domstolen att det var ett samhälleligt och legitimt syfte att kartlägga vildsvins rörelsemönster för att kunna bedriva en effektiv jakt.
Suddiga gränser
Trots att domstolen egentligen sa att allemansrätten inte gäller runt en åtelplats och därmed, precis som med åkrar med växande gröda, inte borde innebära krav på tillstånd, ville man inte gå så långt. Istället kom man fram till att tillstånd ska beviljas då domstolen ansåg att riskerna för intrång i den personliga integriteten var försumbara. Sannolikt tog man det säkra före det osäkra eftersom gränserna för allemansrätten var så suddig, och exakt var kameralinsen når går ju inte heller att säga. Man kan alltså numera på goda grunder säga att man måste ha tillstånd för en åtelkamera, men att man ska få tillstånd om man söker.
Foto: Jan Henricson
Tre rättsfall
Det finns tre rättsfall från tingsrätterna där personer åtalats för att inte ha haft tillstånd för sina övervakningkameror. I det första av dessa fall fälldes den person som enligt egen uppgift satt upp två kameror för att övervaka hjortar. I själva verket var de riktade mot en orienteringsvimpel och upprinnelsen till anmälan var en kvinna som fångats på bild, så fallet är egentligen lite speciellt. Eftersom han hade två kameror ansågs fallet inte ringa och han fälldes därför. I två andra fall som gällt egentliga åtelkameror, en för vildsvin och en för björn, har personerna friats eftersom fallen ansetts ringa. Domstolarna kom fram till att bland annat platsernas otillgänglighet och kamerornas placering gjorde det osannolikt att människor skulle riskera att fotograferas i nämnvärd omfattning. På ren svenska skulle de alltså ha haft tillstånd men eftersom riskerna för intrång inte var allvarliga friades de.
Ännu har inget hänt
Det går alltså inte att säga generellt att man inte straffas för att ha satt ut en åtelkamera utan tillstånd eftersom varje fall bedöms utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vi har heller inte fått något avgörande i den straffrättsliga delen från en högre domstol som kan anses vägledande. Svenska Jägareförbundet har för ett drygt år sedan gett in en hemställan till regeringen om att undanta åtelkameror från tillståndskravet, men ännu har inget hänt. Bäst är därför att söka tillstånd – men inte ge sig om länsstyrelsen vägrar!