Måndagskvällarna med teori led mot sitt slut. Det kändes lite sorgligt. Vi var en härlig skara människor som hade haft så otroligt roligt under jägarskoletiden. Skrivningen hade vi klarat tillsammans och på helgerna sågs vi för övningsskytte.
Nu hade vi en sista prövning att ta oss förbi.
Den värsta dagen, hittills, i mitt liv.
Dagen D för Hanna Johansson - uppskjutning Jägarexamen. Foto: Robin Oscarsson
Efter en näst intill sömnlös natt kvicknade jag till på morgonen och kände mig ganska tillfreds i några sekunder. Tills jag insåg att det stod uppskjutning på schemat.
Herregud, jag greps av den panik jag känt av sedan jag påbörjade hela jägarexamen. Någon konstig sorts prestationsångest som jag inte alls kände igen. Den gick inte att jämföra med att ta körkort eller någonting liknande.
På ett sätt kände jag att jag borde vara lugn. Jag kunde ju det här med att skjuta. Men ingen eller inget kunde få mig att sänka pulsen. Klockan kröp allt närmare 12..
Vid det här laget hade jag allvarligt börjat fundera vad jag skulle med jägarexamen till.
- Jag kommer säkert ändå inte jaga sen. Och:
- Finns det inget som kallas uppsiktsjakt? Då behöver man ju ingen jägarexamen, var tankar som fladdrade i huvudet. Hur som helst hoppade jag in i bilen och körde de dryga 45 minutrarna mot Koludden och skjutbanan.
Vägen var så mycket längre än jag mindes den och om klockan kröp fram tidigare så stod den still nu.
Väl framme träffade jag min vapendragare (haha) Maria. Ett faktum som lugnade mig en aning var att hon var precis lika nervös som jag. Vi pratade om att vi bara skulle springa därifrån och strunta i allting, men av någon (bra) anledning stannade vi kvar. De andra i gruppen anslöt sig en efter en.
Hasse, en man vi träffat tidigare när vi varit uppe och övningsskjutit, kom ut och ropade in oss i klubblokalen. Där gick han igenom i detalj hur provet skulle gå till och förklarade för oss att det viktigaste att tänka på var säkerheten. Han förklarade hur viktigt det är att man alltid har full koll på vart man riktar bössan.
I det här skedet var jag övertygad om att jag skulle råka skjuta någon av "provgubbarna", eller göra någon annan rejäl tabbe.
Innan jag ens hunnit uppfatta vad jag höll på med hade jag en bössa i händerna. Jag fick ladda och sedan göra patron ur och tömma magasinet (utan att tappa alla patroner på marken).
Jag fokuserade på att inte rikta pipan mot någon, och ställde försiktigt ned bössan. Förstod aldrig riktigt vad det var för moment, men jag antar att de ville se om vi kunde hantera ett kulvapen, eller något i den stilen.
Nu stod säker vapenhantering och avståndsbedömning på tur. Jag fick en hagelbössa i händerna och började gå den snitslade banan i skogen. Mycket mer än att det var bilder på djur som dök upp och man skulle besluta om man skulle "skjuta" eller låta bli, kommer jag inte ihåg. På något vis klarade jag även detta moment.
Efter viss väntan var det min tur att panga duvor. Nu började nervositeten, som för en stund övergivit mig, göra sig påmind. Hela jag skakade när jag gick in i den lilla kuren varifrån jag skulle skjuta. Hälsade lite nervöst på provledaren.
Han berättade hur många duvor jag skulle träffa för att bli godkänd och gav mig sedan bössan samt två patroner. Med darrande hand laddade jag bössan och kände för säkerhets skull på säkringen. Gubben som skulle sköta lerduvekastaren kastade iväg en testduva så att jag skulle veta på ett ungefär vart de skulle komma. Jag hade koll på läget och proppade öronen fulla av gula öronproppar.
- På din signal skickar jag iväg duvan, klargjorde provmannen.
Jag gjorde en ansträngning för att sluta skaka, osäkrade och ropade: "Jaap!"
Duvan kom.
Bom.
Jag läste en ramsa svordomar inombords och försökte samla mig. Laddade om, osäkrade, och ropade ut nästa duva. Bom. En, om möjligt, värre ramsa for igenom min skalle. Jag kastade tomhylsorna i tunnan och slet åt mig två nya patroner.
Nästa duva kom.
Träff!
Äntligen släppte det! Nu skulle det gå alldeles strålande. Det var jag övertygad om. Laddade om och ropade fram fjärde duvan som istället gick i tusen bitar i kastaren. Osäkrade och försökte fokusera igen. "jaap!"
Ännu en duva i bitar, av kastaren.
Jävla skit!
Jag började skaka igen och var, om möjligt, ännu mer nervös än tidigare.
Ytterligare 4-5 duvor gick sönder i kastaren. Där emellan, när duvan väl kom ut hel, fick jag på nå´n träff och några bommar.
När kastaren väl började kasta hela duvor började bössan jävlas med mig. Säkring och pipväljare var samma knapp. På något vänster så sköt jag knappen i sidled när jag skulle osäkra och av någon anledningen klickade bössan. Åtminstone tre gånger. Några duvor kom ut hela, och bössan fungerade som den skulle. Dock var all koncentration som bortblåst. Jag hade nu skjutit mot antalet duvor man skulle och inte träffat många nog.
Provgubben förklarade lugnt och fint att jag inte var godkänd. Men berättade att jag direkt kunde få påbörja ett "omprov". Det snurrade i huvudet och jag kände att paniken kom. Det fanns inget att göra. Jag räckte över bössan till provgubben, gick runt hörnet på skjutkuren och grät som ett litet barn. Jag kunde inte göra nånting åt det, det bara kom. Jag skämdes och kände mig sämst i hela världen.
Hur som helst påbörjade jag min andra omgång och på något sätt lyckades jag träffa tillräckligt många duvor för att klassas som godkänd. När jag gick därifrån kände jag mig inte det minsta lycklig eller glad. Det spelade ingen roll att jag hade klarat av duvorna, jag hade varit urusel. Vid den här tidpunkten hade jag önskat att jag bara fick åka ut i skogen, sätta mig på en stubbe och grina i ett par timmar. Nehejdå, nu var det dags för haren. Jag hade ingen större förhoppning att jag skulle bli godkänd, men tänkte att jag skulle skjuta "harjäveln" i ren ilska. Det gjorde jag. Inte ens när vi övningsskjutit hade jag haft så många träffar i haren. Kunde fortfarande inte glädjas åt ännu ett godkänt moment.
Jag har för mig att det var något mer i testväg vi gjorde den dagen, jag har dock förträngt det.
När jag satte mig i bilen igen för att åka hem, tog jag fram mobilen och såg att jag hade typ 100 missade samtal och 5 nya sms. Alla var nyfikna på att höra hur fantastiskt duktig jag varit.
Jag ringde pojkvännen, som stod för den största delen missade samtal. Jag började återigen lipa när jag skulle rabbla upp hur det hade gått till.. Och mitt i alla tårar och uppgivna svordomar avbröt han mig. "- Hanna, du klarade ju uppskjutningen! Det är ju huvudsaken."
Jag klarade uppskjutningen, började det gå upp för mig. Jävlar du, jag klarade uppskjutningen. Även fast jag inte kände en total lycka, så kände jag mig ändå helt okej nöjd när jag kom hem. Jag tänkte att jag aldrig mer behövde åka upp till den djävulska skjutbanan om jag inte själv ville.
Drygt två veckor senare var jag dock påväg dit igen. Nu var det övningsskytte inför högviltprovet som skulle äga rum. Inga nerver som kunde spela kroppen spratt och inga mentala blockeringar. Till slut fick jag åtminstone en lyckad uppskjutning.