Älg

Älgen är vår största vilda växtätare. Den är en idisslare och är anpassad till att äta framförallt örter och vedartade växter, precis som sin släkting rådjuret. Den viktigaste anpassningen till födan är mag-tarmkanalens funktion, eftersom växterna ofta är fiberrika och svåra att bryta ned. Växtätarnas sätt att äta bestäms också av kroppsstorleken, munstorleken och djurens rörelseförmåga.

Att älgen når högt i vegetationen (2,5-3 m), kan ta relativt stora tuggor och rör sig över stora områden påverkar alltså födovalet.

De studier som gjorts av älgens födoval har visat att den äter av en mängd olika växtarter. I en enskild undersökning kan 100 arter eller fler hittas i vommen på älgarna, men bara några få arter hittas i större mängder. Vad älgarna äter beror förstås på vad som finns tillgängligt och kan därför variera mellan olika delar av landet.

Vad älgen äter varierar av naturliga skäl med årstiderna och ett visst mönster har visat sig i flera undersökningar: På vintern äter älgen kvistar av barr och lövträd. Om snötäcket är tunt kan också bärris och ljung vara viktiga inslag i födan. Under våren kommer en period då just bärris och ljung äts mycket.

Sommarfödan består mest av blad från lövträden samt några örter, som mjölke. På vår och sommar äter den även en del gräs och vattenväxter. Efter en ny bärris- och ljungperiod på höstkanten återgår älgen till sin vinterdiet.

Tall äts inte mycket under sommaren men under en kort period på försommaren kan tallskotten vara mycket begärliga. Barken från tall äts också ibland på våren. Det är oklart varför älgarna äter bark, en teori är att de behöver fibrerna i övergången mellan den fiberrika vinterdieten och sommarens föda med mindre fiber. Barken innehåller dessutom mycket kolhydrater och stärkelse på våren.

Även om älgen faktiskt föredrar att äta av vissa arter kanske just de arterna inte är så lätta att komma över. Därför kan växter som älgen inte föredrar utgöra större delen av födan. Vi människor kan fungera på samma sätt, för trots att vi kanske föredrar hummer eller ripbröst med murkelsås kan vi äta mest korv eller köttbullar. Kostnader eller svårigheter att komma över den mest begärliga födan kan göra att vi äter mest av något annat.

I studierna av älgens val av föda har man kunnat urskilja älgens preferensordning. Vintertid föredrar den att beta på asp, ek, rönn och sälg. Sedan kommer en mellangrupp med björkarna och tall. Sist kommer de minst omtyckta växterna, där man hittar al-arterna och gran. Hur älgens födo-topplista ser ut om sommaren vet man inte säkert, men mycket tyder på att trädarterna föredras i samma ordning som på vintern. Ordningen innebär inte att älgen äter upp all begärlig föda först för att sedan gå över till den näst mest föredragna. Den strävar efter en blandning i födan vilket innebär att den även vid god tillgång på begärlig föda betar av en och annan tallkvist.

En vuxen älg äter 6-10 kg föda per dygn under vintern. Mängden gäller färskvikt, dvs färska växtdelar, och motsvarar 3-5 kg torrvikt (torkad föda). På sommaren är mängden föda 2-3 gånger större per dygn än vintertid, mätt i torrvikt. Mängden föda varierar förstås mellan individer och är beroende av kroppsvikten. Ju större man är desto mer behöver man äta.

Ungefär 30-50% av födan som älgen sätter i sig bryts ned i mag-tarmkanalen, resten passerar och går ut genom spillningen.

Vinterfödan är svårast att bryta ner eftersom den innehåller en större andel fiber. De flesta födoväxter är ju vissnade eller vilar under vintern så födokvaliteten blir låg. Men älgen är anpassad till våra årstidsvariationer och ställer om sin metabolism (ämnesomsättning) om vintern. De lever helt enkelt på mycket mindre näring och mindre vätska. Till följd av det minskar djuren i vikt under vintern. Det vill säga de tär på den fett- och muskelmassa som de lagrat på sig under sommaren. Viktminskningen kan vara upp till 20-25% av sommarvikten.

En växtätare som älgen väljer inte slumpmässigt vad den betar. I stället ser den till att få i sig föda av bästa möjliga kvalitet. Älgen väljer inte bara vilket område den ska beta i, den väljer vilket träd och till och med vilka kvistar den ska äta. Vad som styr valen vet man inte, men det är troligt att flera sinnen är inblandade som smak, lukt och syn. Man kan ibland se en älg ta en kvist i sin mun och sedan låta bli att bita av den. Istället ser man den släppa kvisten och gå vidare till en ny.

Vid högre tätheter av älg uppstår troligen födokonkurrens mellan individerna i populationen. Det finns då inte längre högvärdigt bete till alla och födans mängd och kvalitet sjunker. Hur konkurrensen fungerar vet man inte, men sjunkande kroppsvikter och sämre fortplantning är kända effekter vid födobrist.

Eftersom älgar, rådjur och harar lever av snarlik föda och ofta äter av samma födoväxter kan man tänka sig att de konkurrerar om födan när det är höga tätheter av de tre arterna. Men det är inte studerat. Vad som talar emot direkt konkurrens är att djuren betar i olika höjdintervall. Andra skillnader kan vara att de utnyttjar olika miljöer och olika växtdelar i sitt födosök.

Kronhjorten kan vara en annan födokonkurrent när det gäller t.ex bärris och ljung.

Förökning

Älgkalvarna föds i slutet av maj och början av juni. De föds tidigare i de södra delarna av landet än i norr. Vid födseln är de alldeles rödbruna och väger mellan tio och femton kilo.

Kon är dräktig i åtta månader och föder en eller två kalvar. I några få fall kan trillingfödsel förekomma, men det är ovanligt. Kalvarna är snabbt på benen efter födseln och kan följa sin mor efter någon timme. Som nyfödd dricker kalven bara mjölk, men börjar ganska snart smaka på växter. Den lär sig sedan successivt äta växtföda och framåt oktober-november slutar den att dia helt.

Foto: Kenneth Johansson

Kalvarna, som växer snabbt under det första halvåret, brukar väga uppåt 150 kg när november kommer. Men då slutar den snabba tillväxttakten, för vintern är ofta hård mot kalvarna. En del av dem fortsätter att öka lite i vikt men mycket långsammare än tidigare och om vintern är ordentligt kall och snörik kan de till och med minska i vikt.

Kalvarna går i sällskap med sina mödrar fram till någon vecka innan modern kalvar på nytt. Inför den nya kalvningen brukar hon bryskt stöta undan sin fjolårskalv och de bortstötta -fjolingarna- irrar först omkring vilsna. De är oskygga och nyfikna och löper till exempel stor risk att råka ut för trafikolyckor på försommaren på grund av sin brist på erfarenhet.

Brunsten äger rum under i slutet av september till en bit in i oktober. Den börjar tidigare i söder än i norr. Tjurarnas brunstbeteende inleds med fejningen av deras horn. Ett par veckor senare börjar de sparka upp så kallade brunstgropar i marken. En grop kan vara 1,5 m i diameter och 30-40 cm djupa. I den urinerar den brunstige tjuren och vältrar sig sedan däri. Ibland rullar sig också kor i de urinindränkta groparna.

Brunstgrop. Illustration: Rolf Svensson 

Kon är bara mottaglig för befruktning under ett enda dygn. Om hon inte befruktas det dygnet kan hon brunsta om tre veckor senare. Kalvar som föds så sent som i slutet av juni är alltså resultatet av en ombrunst. Sådana kalvar har goda chanser att överleva sitt första år, men föds de efter en andra ombrunst, det vill säga i mitten av juli, minskar kalvarnas chanser att klara sig genom vintern.

När älgkor brunstar om kan man anta att det saknas tjurar i brunsten. Forskning under 2000-talet har också visat att kor som betäcks sent i högre grad föder tjurkalvar. Det verkar alltså som om korna känner av tjurbristen och därför i högre grad föder tjurkalvar. Detta förklaras genom att tjurkalvar sannolikt kan bli framgångsrikare i ett område med tjurbrist än vad fallet skulle vara för en kvigkalv.  

De flesta älgkvigor blir könsmogna vid två års ålder och föder därför sin första kalv som treåringar. Hur stor del av tvååringarna som blir dräktiga skiljer sig mellan olika älgpopulationer, visar undersökningar. Andelen varierade mellan 40 procent dräktiga tvååringar på vissa håll och 90 procent på andra. Det finns alltså kvigor som blir dräktiga som ettåringar och sådana som inte befruktas förrän vid tre års ålder.

Älgstammarna

Sommartid finns det 300 000 -400 000 älgar i Sverige. På hösten skjuts någonstans runt 100 000 av dem, vilket ger en mindre stam från och med älgjakten och fram till slutet av våren då en ny generation älgar föds. Eftersom skillnaderna blir så stora mellan sommar och vinter brukar man skilja på sommar- och vinterstam när man talar om älgar.

Tätheten är ett vanligt mått på hur stor älgstammen är regionalt. Den uttrycks i antal älgar per 1 000 hektar (ha). När man talar om täthet är det viktigt att hålla i minnet att älgarna inte är jämnt utspridda i markerna. Vissa partier kommer att ha högre täthet än andra eftersom vissa partier erbjuder bättre förutsättningar för älgarna, t ex mer näringsrik föda, större andel ungskog eller liknande.

Figur 2. Diagrammet beskriver åldersfördelningen i den svenska älgstammen 1989-1996. Klicka för att få mer information.

Älgkornas fruktsamhet: Det är sedan länge känt att älgkornas fruktsamhet varierar med åldern. Men eftersom yttre omständigheter till stor del påverkar exakt hur sambandet ser ut, finns det stora lokala variationer. För att illustrera skillnaderna mellan olika älgstammar, kan man jämföra två områden i södra respektive norra Sverige (Södra Älvsborg och Västerbotten), där älgarna lever under olika omständigheter på grund av den yttre miljön.

Figur 3. Grafen visar hur många kalvar som kor i södra och norra Sverige föder i genomsnitt vid en viss ålder. Kicka för mer information.

En av skillnaderna är att den maximala nivån av fruktsamhet är avsevärt lägre i Södra Älvsborg än i Västerbotten. (Det är den högsta noteringen på y-axeln i grafen). Älgarna i Västerbotten föder alltså som mest fler kalvar per ko än de i S. Älvsborg. Men de sydliga älgkorna når sin max-nivå tidigare och ligger kvar på den nivån i flera år, medan kor i Västerbotten är som mest fruktsamma som tolvåringar.

Gemensamt för båda stammarna är den drastiska minskning av fertiliteten när korna blir äldre. Det är speciellt tydligt i Västerbotten, där det genomsnittliga antalet kalvar per ko minskar från i nästan 1,4 bland tolvåringarna till 0,3 bland de femtonåriga älgkorna.

Mer om fruktsamhet: Ålder är inte det enda som påverkar älgkornas kalvfödande. Det finns flera andra samband som har betydelse. Ett exempel är att älgkornas kondition som avspeglas i deras vikt, har effekt på fertiliteten (ju högre vikt en ko har, desto bättre är hennes kondition).

Tyngre älgkor föder fler kalvar. Det är kornas vikt vid brunsten som avgör hur stor det kommande årets reproduktion kan bli.

Tidigare kalvningar spelar också roll. Det kostar på för kon att föda upp kalvarna vilket kan försämra konditionen, vilket i sin tur leder till sämre reproduktion efterföljande år. Undersökningar har visat att diandet är den mest kostsamma delen för kon. Kor som inte har kalvat eller har förlorat sin kalv snart efter födseln ökar i vikt under sommaren. De som diat en enda kalv ökar också i vikt, om än mindre än de kalvlösa. Men kor som har diat tvillingkalvar förlorar vikt. Procentuellt minskar de mer än vad en-kalvs korna ökade. När så en ko har lagt resurser på att dia sin kalv betyder det att hennes egen kondition är sämre vilket alltså påverkar hennes kalvning nästa år negativt.

Det klimat älgarna lever i har också betydelse för fruktsamheten. I hårdare klimat (dvs klimat med längre vintrar, högre snödjup och lägre temperatur) måste älgkorna bli 20 procent tyngre för att nå samma fruktsamhet som i mer gynnsamma klimat.

Sommarens väder har också inverkan på nästkommande års reproduktion. Om sommaren blir bra ur älgsynpunkt finns mer foder av god kvalitet att äta, vilket ger bättre kondition till brunsten. En bra älgsommar är blöt och kall i början samt varm och torr i mitten och slutet!

Älgarnas dödlighet: Den avgjort vanligaste dödsorsaken bland de vuxna älgarna är jakt. Mellan 72 och 93 procent av älgarna som dör, dör av jakt. (kor 72-81%, tjurar 75-93%). Andra orsaker till dödsfall bland älgarna är trafikolyckor, både med bil och tåg, rovdjur samt okända, naturliga orsaker.

Dödligheten är större bland älgtjurar än bland älgkor i alla åldrar. Risken för en tjur att dö är 25-35 procent varje år. För älgkor är samma siffra mellan 10 och 20 procent. Det innebär samtidigt att 65-75 procent av tjurarna och 80-90 procent av korna överlever från ett år till ett annat.

Risken för kalvar att dö är högre än för vuxna djur: Ungefär hälften av kalvarna överlever till ett års ålder. Ungefär en tiondel av älgkalvarna dör under sin första levnadsmånad, utom i områden med björn där upp till 40 procent av dem dör under samma period. I områden utan björn står jakten för den största delen av dödligheten som då blir störst under hösten.

Figur 4. Sannolikheten att kalvarna överlever till ett års ålder är inte densamma i alla delar av landet. Klicka för mer information.

Älgarnas sjukdomar: Sjukdomar och parasiter påverkar i princip inte älgstammens numerär eller sammansättning alls, trots att det finns en mängd olika parasiter, infektioner och andra sjukdomstillstånd beskrivna för älgen. Dödligheten på grund av sjukdom är mycket låg jämfört med andra dödsorsaker vilket framgår i stycket ovan.

Men intresset för älgsjukdomar är stort. Under det senaste decennierna är det framför allt Älvsborgssjukan som i slutet av 80-talet och början av 90-taletsom fått stor uppmärksamhet. Andra sjukdomar som uppmärksammats är parasiter som hjärnhinnemask samt hjortlusflugan.

1985 dök fenomenet Älvsborgssjukan upp, sedan man plötsligt började hitta sjuka och döda älgar i stor omfattning framför allt i före detta Södra Älvsborgs län. Det har visat sig vara en komplicerad uppgift att finna orsaken till Älvsborgssjukan och sjukdomsbilden är svårtydd eftersom älgar med sjukan visar en mängd olika symptom.

Från 1994 till 1999 har Naturvårdsverket satsat på ett särskilt forskningsprogram för att bringa klarhet i Älvsborgssjukefrågan. Det man sett hittills är att resultaten delvis pekar i olika riktning. Någon rapport från forskningsprogrammet är dock ännu inte publicerad.

De senaste undersökningarna från före detta Södra Älvsborg visar att det inte dör fler älgar där av sjukdom än på andra håll i Sverige.

Hjärnhinnemask (Elaphostrongylus) har varit en uppmärksammad åkomma bland älgar i Mellansverige och norröver. Det är främst bland kalvar som dödsfall uppkommer. Hjärnhinnemasken är en parasit som sätter sig i muskler och i det centrala nervsystemet. Den orsakar förändringar i nerverna som leder till rörelsestörningar och förlamning.

Många andra parasiter angriper älgen. Det gäller allt från inälvsmask till hjortlusfluga. Hjortlusflugan uppmärksammades under 00-talet eftersom den gjorde älgar mer eller mindre hårlösa i framför allt delar av Värmland. 

Älgar kan även drabbas av infektionssjukdomar, både av bakterie- och virusinfektioner. Viruset ger bland annat upphov till en hudtumörssjukdom som heter Fibropapillom. Älgar med denna virusinfektion får allt ifrån några få till mängder av blomkålsliknande svulster på huden. Viruset drabbar älgar i alla åldrar. Angripna älgars kött går bra att förtära.

En förhållandevis vanlig cancerform hos älgkor är silbenstumör. Cancern är ofta elakartad och ger en tumörbildning under pannan. Den svullnad som uppstår brukar både tränga framåt och synas och bakåt in mot hjärnan. De drabbade djuren brukar få beteendeförändringar och blir till exempel mycket orädda av sig.

Inventering

Ett mycket viktigt instrument i älgförvaltningen är inventering som används för att följa och följa upp stammens utveckling. Flera olika metoder finns och var och en av dem har sina förtjänster och brister. Vissa är lite trubbigare som instrument och kan bara mäta trender medan andra är mer exakta och kan mäta absoluta tätheter. För att få bästa information bör man kombinera flera metoder. På senare år har forskningen visat att Älgobs i kombination med spillningsinventering ger relativt tillförlitligt underlag till relativt låga kostnader. 

Foto: Kenneth Johansson

Älgobs

Används idag i hela Sverige. Älgobs utförs under de första sju dagar man är ute och jagar i den första månaden av älgjakten. Jägarna rapporterar, per jaktlag, in antal observerade älgar och den tid som de har lagt ner på älgobsen. De utvärderingar som har gjorts visar att metoden fungerar bra på regional men inte på nationell nivå. Älgobs ger framför allt information om tre förhållanden under inledningen av jakttiden:

- Stammens förändring från år till år. Dvs om stammen ökar, minskar eller är stabil

- Mängden kalv i förhållande till vuxna hondjur

- Andelen tjur av vuxna älgar 

Dessa resultat förutsätter att man över ett område har tillräckligt många obs-timmar inrapporterade. Minst 5000 timmar krävs för att älgobsen ska vara tillförlitlig.

Spillningsinventering

Spillningsinventering ger ett mått på älgtätheten under en viss tid, t ex en vinter. Den ger absoluta data. Genom att inventera provytor räknar man antalet spillningshögar som i sin tur räknas om till älgdygn (älgen lämnar 14-17 högar/dygn). Antalet älgdygn över en viss tid i ett visst område avslöjar älgtätheten. Metoden kan vara billig men är arbetsintensiv och kräver många arbetstimmar.

Flyginventering

Flyginventering sker med helikopter eller flyg. Metoden är tillförlitlig vid täthetsskattning, och ger mått på absoluta tätheter. Dessutom får man demografiska data på köpet. Nackdelen är att den kräver snö och att den är en dyr metod. På grund av snökraven har metoden främst använts i norra Sverige.

Betestrycksinventering
Betestrycksinventering ger mått på hur mycket som har betats i markerna. Man skattar andelen betade årsskott på träd och buskar. Ofta kombineras den med en fodermängdsinventering där man uppskattar mängden möjligt foder. Metoden ger inga mått på älgtäthet. Den har använts en del i Sverige på senare år men används nu i en allt mindre utsträckning.

Skogsskadeinventering
Skogsskadeinventering används för att skatta hur stor del av tallstammarna som är skadade. Svårigheten i metoden är att skilja nya skador från gamla.

Försöksverksamhet

Försöksverksamhet med förvaltningsinriktning har pågått på flera håll i landet. Sådana verksamheter finansieras ofta av länsviltnämnderna som anslår pengar ur de älgvårsdfonderna som i sin tur består av pengar från fällavgifter från vuxna älgar.

Lokal Älgskötsel är ett exempel på en regional försöksverksamhet. Den pågick åren omkring senaste millennieskiftet på 10 håll i landet där man prövar ut ett nytt sätt att förvalta älgstammen. Försöken bygger på att jägarna själva förvaltar stammen med hjälp av de verktyg som genom forskningen har visat sig lämpliga. Jägarna sätter själva upp målen för förvaltningen av sin älgstam och följer också upp utvecklingen för att se hur väl de lyckas nå målen. Eftersom förvaltningen ska gälla en lokal älgstam, blir varje försöksområde stort - det krävs ca 500 älgar för att de ska räknas som en egen stam. Jägareförbundets Forskningsavdelning bistod med planerings- och utbildningsstöd.

Läs mer om Lokal älgskötsel

Förvaltning och Jakt

Älgjakten är den mest omfattande och mest reglerade jakten i Sverige. Cirka 250 000 av Sveriges 300 000 jägare jagar älg och de skjuter i storleksordningen 100 000 djur varje år.

Fällda älgar 1939 - 2008

Förvaltningsansvaret för älgjakten ligger på regional nivå: länsstyrelsen sköter administrationen som är en stor apparat med tillstånd, registrering, tilldelning, fällavgifter etc. Det är också länsstyrelsen som arbetar fram de övergripande regionala målen för förvaltningen av älgstammen.

Generellt sett brukar de regionala förvaltningsmålen vara att hålla en stabil stam både till numerär och ålder, med hög medelålder på djuren. Till det lägger man ofta andra mål, såsom att sträva efter en högproduktiv stam och för en minimering av älgarnas skadeverkningar. Ofta ingår det dessutom att skaffa sig god kunskap om stammens storlek och sammansättning samt att skapa sig en bild av skadesituationen. Ett annat mål kan vara ett gott samarbete mellan jaktområden i regionen, eftersom bra samarbete ger goda förutsättningar för t ex effektivt eftersök.

På lokal nivå har man (jaktvårdskretsar/lokala samråd/älgskötselområden mm) i allmänhet egna mål som man anpassar sin beskattning efter. Sådana mål kan vara att höja medelåldern på stammen, att öka andelen trofétjurar, att öka antalet fällda djur eller att maximera köttproduktionen. Det är sällan möjligt att kombinera målen eftersom strategierna för att nå målen ofta är motsatser. Att spara tjurar med viss hornuppsättning för att öka andelen trofétjurar sker t ex på bekostnad av kor etc. Målen kostar ofta på att arbeta mot också, i form av restriktioner av jakten (dvs bara vissa djur blir lovliga).

Regler för jakten

För att jaga älg krävs att man har tillgång till en jaktmark. Den kan vara egen eller upplåten av någon annan (jaktarrende). Det finns fem typer av älgjaktsområden. Samtliga områden utom kalvområdet (se nedan) måste registreras hos länsstyrelsen. Jakttiden startar samma dag för alla älgjaktsområden - första måndagen i september för norra Sverige och andra måndagen i oktober för södra Sverige. Jakttidens längd - med eventuella uppehåll och andra begränsningar i jakten - fastställs årligen av respektive länsstyrelse.

Älgskötselområde (Ä-område): Ett jaktområde som har en sådan storlek att det medger vård av en i huvudsak egen älgstam. Älgjakten sker utan licens då jägarna och markägarna själva bestämmer avskjutningen enligt en i förväg upprättad skötselplan som fastställts av länsstyrelsen. Jakttid minst 70 dagar.
Egentligt licensområde (A-område): Ett jaktområde som efter lokala förhållanden medger licensjakt på minst ett vuxet djur. Länsstyrelsen tilldelar området en särskild licenskvot varje år. Jakttid minst 70 dagar.
Särskilt licensområde (B-område): Ett jaktområde om minst 5 ha som inte uppfyller kraven för ett A-område. På området får årligen ett valfritt djur fällas. Jakttid fem dagar eller kortare enligt länsstyrelsens bestämmande.
Enkalvsområde (E-område): Ett jaktområde om minst 20 ha som inte uppfyller kraven för ett A-område. På området får årligen en älgkalv fällas. Jakttid minst 70 dagar.
Kalvområde (K-område): Ett oregistrerat jaktområde utan särskilda arealkrav. På området får man fälla obegränsat antal älgkalvar. Jakttid fem dagar eller kortare enligt länsstyrelsens bestämmande.

Ansökan om registrering av ett älgjaktsområde ska lämnas in till länsstyrelsen i regel senast den 31 januari. Ansökan ska bl.a. innehålla handlingar som styrker att man har jakträtt på området eller att man företräder ett antal jakträttshavare. När området är registrerat skickar länsstyrelsen årligen ut information om vilka förutsättningar som gäller för årets jakt (jakttid, älgtilldelning och övriga villkor för jakten).

Ett villkor för jakten är att en jaktledare ska vara utsedd vid varje jakttillfälle. Jaktledaren har särskilt ansvar för att förbereda jakten och informera övriga jägare om bestämmelserna för jakten. Jaktledaren ska även se till att jakten genomförs på ett säkert sätt, att inte fler djur fälls än vad tilldelningen medger samt att skyldigheten att göra eftersök på skadskjutet djur kan uppfyllas. En särskilt tränad eftersökshund ska kunna finnas på skottplatsen inom två timmar från påskjutningen. Jaktledaren har vidare ett särskilt ansvar för att avskjutningsresultatet rapporteras och att älgavgift för varje vuxen älg betalas in till länsstyrelsen efter jakttidens utgång.

För älgjägaren gäller att han måste ha licens för ett vapen som uppfyller kravet på jakt efter älg - ett s.k. klass 1 vapen. Han ska vidare ha den ammunition som krävs för älgjakt samt ha löst ett statligt jaktkort. Älgjägaren bör också årligen före jakten genom lämpligt skjutprov ha förvissat sig om att vapnet är inskjutet och att han har tillräcklig skjutskicklighet för att bedriva älgjakt.

Älg - Människa

Älgen är ett viktigt inslag i både vår natur och kultur, och har ju blivit en svensk nationalsymbol. Samhällsintresset för älg är dessutom stort på grund av flera olika skäl. Ett skäl är älgjaktens stora betydelse som fritidsintresse för drygt 250 000 jägare. Andra är älgskadeproblematiken i skogsbruk, jordbruk och trafik.

Att älgjakten värderas högt av älgjägarna är nog inte att ta miste på under de första jaktveckorna då arbetsplatser avfolkas och skogarna fylls av passkyttar, hundförare och drevkedjor. Men hur mycket jakten är värd rent ekonomiskt är inte lika lätt att utröna. Det finns dock några metoder för att undersöka det, och ett sätt är att låta jägarna ange hur de värderar sin jakt i pengar.

Foto: Kenneth Johansson

En sådan undersökning gjordes jaktåret 1986/1986. Då tillfrågades ett stort antal jägare om hur de värderade jakten och det samlade värdet för all jakt - allt jaktbart vilt inkluderat- blev då 1,5 miljarder per jaktår, eller 4 800 kr per jägare. Älgjakten visade sig ha en dominerade ställning i värderingen, och stod för hela 61% av det totala jaktvärdet (dvs 900 miljoner eller 3 400 kr per jägare).

Jägarna fick också ange hur stor del av jaktens värde som de ansåg vara rekreationsvärde och hur stor del som var köttvärde. För älgjakten stod rekreationsvärdet för 2/3 av det totala jaktvärdet, medan 1/3 alltså var köttvärde.

Denna typ av undersökning gjordes om 20 år därefter, jaktåret 2005/2006. Den visade att det samlade jaktvärdet ökat till ca 3,1 miljarder kr 2005/2006 från ca 2,4 miljarder kr  (2005/2006 års penningvärde) 1986/1987. Detta trots att antalet jägare var färre i landet vid den senare undersökningen.

Av det totala jaktvärdet utgjorde rekreationsvärdet ca 64 % och köttvärdet ca 36%, vid båda undersökningarna. Älgen var det viltslag som hade störst jaktvärde. Älgens jaktvärde stod ensamt för drygt 1,4 miljarder.

 Man såg också att antalet dagar per år som genomsnittsjägaren jagar ökat från ca 20 (1986/1987) till 26 dagar per år (2005/2006). Landets genomsnittsjägare lägger 2005/2006 ca 9 dagar per år på älgjakt.

Ett annat sätt att åskådliggöra ekonomin i jakten är att beräkna hur mycket pengar som Sveriges markägare kan ta in i form av jaktarrenden. För älgjakt låg den summan på ca 200 miljoner kronor i början av 90-talet.

Ingen har däremot försökt att skatta det värde som älgen eller andra viltarter har i vår natur som del i människors naturupplevelser. Först finns ett "dolt" värde som älgen representerar bara genom att finnas till i våra skogar. Bara känslan av att något finns även om man aldrig ser det har ett värde för många människor.

Men älgen har även mer direkt upplevelsemässigt ett stort värde, vilket man ju kan se på de mängder av människor som gärna betalar för att få se älg på så kallade älg-safaris mm. Ett exempel på älgens värde som turistobjekt kan man bland annat se på Halle- Hunneberg där tusentals turister, svenska och utländska, kör runt i timmar för att få se en glimt av skogens konung&

De täta älgstammarna som funnits i Sverige under de senaste tjugo åren har också kostat en hel del i form av skador i skogsbruk, jordbruk och i trafiken. De största kostnaderna drabbar skogsbruket, för älgens bete på träd orsakar bestående skador, vilket sänker virkeskvaliteten och gör det mindre värdefullt vid försäljningen.

Den ekonomiska betydelsen av älgskadorna i skogsbruket är mycket svåra att beräkna, inte minst på grund av att det största värdet tas ut om 70-100 år då träden är avverkningsmogna. De detaljerade studier som har gjorts av enskilda träd, oskadade jämfört med skadade, har visat att en skada kan sänka det skadade trädets värde avsevärt. De storskaliga skadorna är också svåra att beräkna, men älgen uppges orsaka skador för 100-tals miljoner kronor varje år.

Det är främst genom bete som älgen skadar träd. Fejning och tramp kan också ge skador, men det är i mycket liten omfattning. Eftersom tall är en viktig födoväxt för älgen, är tallar hårt utsatta för betesskador. Det har fått den indirekta effekten att skogsbrukare på sina håll inte vågar satsa på föryngring av tall, utan planterar gran även på tallmarker. Lövträd är också hårt ansatta av hjortdjurens bete (inte bara av älg, alltså), och odling av lövträd kan vara svårt utan att hägna in odlingen och hålla viltet utanför.

När älgen betar äter den antingen toppskott, sidoskott eller bark. Svårast skador ger betet på toppskotten eftersom stammen inte kan växa rakt efter älgens bett. Stammen blir därför krokig och även om kroken döljs när trädet blir gammalt och stammen blir grövre, så har skadan bildat en barkinväxt i stammen som sänker värdet på den.

Att bryta av toppen på en tall, som älgen gör ibland, ger samma effekt som toppskottsbete. Men brottet ger svårare skador och trädet förlorar dessutom mycket i höjd. Alla kategorier av älgar kan göra stambrytningar och vanligast är att de tar stammen i munnen och bryter den.

Bete på sidoskott ger inte lika svåra skador. Betar älgen långt ner på en lite större ungtall eller på en stor tall, har det betet inga negativa effekter. Barkgnagandet sker oftast på yngre tallar och gärna i kombination med annat bete. Skador av barkgnag ger upphov till kvalitativa skador som finns kvar i stammen vid slutavverkning, liksom toppskottskador gör.

Även jordbruket drabbas av älgskador i form av bete. Tidigare fick jordbrukare ersättning för produktionsförluster på grund av skador av vilt och staten betalade ut miljontals kronor varje år i kompensation till drabbade bönder. Men sedan 1995 ges ingen ekonomisk ersättning för skador på jordbruksgrödor.

Istället ligger numera ansvaret att förebygga viltskador på markägare, jakträttsinnehavare och brukare, eftersom skadorna ska förebyggas genom jakt eller på annat sätt. Mest begärligt för hjortdjuren är havre, och enligt undersökningar som Viltskadecenter gjort, kan det i vissa fall vara lönsamt att sätta elstängsel. Men lönsamheten varierar från fall till fall och inga generella rekommendationer kan ges.

Trafiken är ett annat område där älgen orsakar stora skador. Vägverket för statistik över anmälda trafikolyckor och antalet trafikolyckor med älginblandning håller sig relativt konstant runt 4 500-5 000 olyckor per år. Dagens siffror ligger idag ungefär på samma nivå som på 70-talet, för 1997 var antalet älg-trafikolyckor 5 149 medan de för 1998 var 4 436.

Figur 1.  Älgolyckornas antal har hållit sig relativt konstant under de senaste tjugo åren, medan rådjursolyckorna har ökat explosionsartat. Klicka för att se närmare.

Det vanligaste sättet att minska faran för viltolyckor är att sätta upp viltstängsel längs vägarna. Nya stora vägar byggs alltid med viltstängsel nuförtiden. Samtidigt har man blivit medveten om att stängslen kan hindra viltets naturliga rörelsemönster.

Älgforskning

Under åttio- och nittiotalet var älgforskningen omfattande. Anslagen har minskade sedan runt millennieskiftet, kanske bland annat för att ny teknik (internet, GPS och GIS) öppnade möjligheter och flera forskningsprojekt har avslutats.

På flera håll i landet har älgar försetts med pejlhalsband genom åren. Syftet har bland annat varit att studera vandringsmönster och hemområdens beskaffenhet. Det senaste projktet av denna typ är Tema Vilt och Skog som till skillnad från tidigare studier studerar sydliga älgpopulationer. Inom ramen för projektet förses bl a älgar med GPS-sändare i Kalmar, Kronoberg samt Södermanlands län.

Länk till forskningsprogrammet Tema Vilt och Skogs hemsida

Älgforskningen finansieras liksom annan viltforskning, till största delen av Viltvårdsfonden som består av medel från den statliga jaktvårdsavgiften (dvs jaktkortet). Alla jägare är därigenom med och betalar forskningen. En del av fällavgifterna för vuxna älgar tillförs också Viltvårdsfonden och bidrar därigenom till älgforskningen. Tidigare gick de pengarna till viltskaderegleringsfonden som enbart finansierade älgforskning. Pengarna från Viltvårdsfonden fördelas till olika projekt via Naturvårdsverket. Vanligast är att forskningsprojekten får anslag för ett år i taget, och forskarna måste därför varje år lämna in nya ansökningar och ge lägesrapporter för sina projekt. I vissa fall kan projekt få pengar för två eller till och med tre år i taget men det är ganska ovanligt. För att hålla god kvalitet på forskningen, och för att "rätt" forskning ska bedrivas (dvs forskning som täcker de rådande behoven av ökad kunskap) finns en Vetenskaplig kommitté med representanter från Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet och från forskningen. Kommitténs uppgift är att granska och prioritera ansökningarna utifrån ett vetenskapligt och behovsmässigt perspektiv. Kommittén lämnar förslag till hur forskningspengarna bör fördelas mellan projekten till Naturvårdsverkets forskningsnämnd eller generaldirektör som slutligen bestämmer hur fördelningen blir. Dessutom utreder den vetenskapliga kommittén hur det omedelbara och det långsiktiga forskningsbehovet ser ut och skriver forskningsprogram för flerårsperioder i taget.

Mer att läsa om älgen