Brunbjörn

Foto: Göran Ekström

 Filmat av Göran Ekström

Kännetecken

Björnen är brun med olika individuella nyansskillnader. Dess utseende är svårt att förväxla med andra djur. Läten från björnar är ovanligt att man hör. Men honan kan varna sina ungar genom ett blåsljud. En aggressiv björn kan utstöta rytande, vrålande läten.

Utbredning och status

De norra delarna av Nordamerika, Asien och vissa delar av Europa är hemvisten för brunbjörnen.

Ursprungligen fanns björnen i hela Skandinavien. Fram till slutet av 1800-talet utsattes den för intensiv förföljelse och på 1930-talet fanns bara ca 130 björnar kvar, fördelade på fyra områden, i mellersta och norra Sverige.
Skottpengar på björn avskaffades 1893 men först 1913 fridlystes björnen på statens mark, där de flesta björnarna då fanns. År 1927 blev björnen kronans villebråd. Detta ledde till en långsam ökning och 1943 öppnades åter jakten i begränsade områden. Inventeringar, gjorda mellan 1940 och 1992 visade att björnstammen hade fördubblats. Licensjakten som infördes 1981 bidrog sannolikt starkt till de ökade björnstammarna. År 1996 beräknades stammen till ca 1000 djur. Björnstammen i Sverige ökade sedan relativt snabbt. År 2008 skattades populationen av björn till ca 3000 st i landet.

Brunbjörnen - utbredning i Europa

Ekologi

Den skandinaviska björnen är en allätare, som övervägande äter vegetabilier. Under vår och sommar består det ofta av rötter, gräs och örter. När bären mognar framåt eftersommaren blir det den viktigaste födan, som också ger överskott i form av fettreserver inför vintern. Av animalisk föda är kadaver och myror viktiga, framförallt under vår och försommaren. Även större däggdjur rivs av björnar. Vissa individer är skickliga rovdjur, som framför allt på våren kan ta fullvuxna älgar och på sommaren unga kalvar. Att björnen river vuxna älgar brukar vara vanligare när björnen är nyetablerad i ett område, innan älgarna vant sig vid att undkomma denna nya stora predator. Också tamboskap som renar, får och nötkreatur rivs av björn. 
Björnen går i ide under vinterhalvåret. Det är dess strategi att klara vintern - en alternativ stategi till den flyttfåglar använder för att fly vintern. Kroppen sänker ämnesomsättningen sedan björnen gått i ide. På så sätt hushåller björnen med energi, och klarar att leva av kroppsfettet som byggts upp under sommarhalvåret. Många kroppsfunktioner är nedsatta. Antalet hjärtslag per minut sänks från normalt 40 till 10. Kroppstemperaturen sänks från cirka 38 grader till 33-34. Ändå drabbas inte björnarna av förtvinad muskelmassa eller förklenat skellet under tiden den är passiv i idet.

Längden på idevistelsen skiljer sig genomsnittligt åt mellan olika kategorier björnar. De björnar som i allmänhet vistas längst period i ide är honor som under vintern föder fram ungar. Något som också förlänger den genomsnittliga längden på idevistelsen är breddgraden, dvs. vinterns längd. Den genomsnittliga skillnaden mellan Norrbotten och Dalarna har uppmätts till mer än en månad. Inom perioden slutet på september till mitten på maj brukar björnar generellt förlägga sin idevistelse, som pågår i cirka 5 till 7 månader. Vuxna hanar är den kategori björnar som i allmänhet går sist i ide på hösten. Björnar väljer att plats för sitt ide beroende på i vilken miljö de befinner sig. Vanligt är att de iordningställer en plats genom att gräva ut en myrstack, bädda bland klippblock eller under en tät gran.

När björnen går ur ide på våren går den fortsatt ned i vikt under vår och försommar. Den har inte så lätt att finna föda, och dessutom gör parningssäsongen att aktiviteten och därmed energiförbrukningen ökar. Björnen strävar under våren efter en proteinrik föda, i form av myror och hjortdjur. Men när bären mognar i mitten på sommaren kan björnen genom ett överskott av denna sockerrika diet bygga överskott, och alltså gå upp rejält i vikt inför ideperioden.

Sett över ett helt år består björnens energiintag till nästan hälften av bär och drygt 5 procent från andra vegetabilier som gräs och örter. Av animalisk föda utgör älg och myror ungefär 20-25 procent vardera, samt kött från åtel ett fåtal procent. 

Parningen äger rum i maj-juni. Honorna kan para sig för första gången när de är 3 år gamla. Fosterutvecklingen är fördröjd och födseln sker i idet, någon gång i januari-februari. Antalet ungar i varje kull är 1-4, men oftast 2-3. Ungarna kan stanna med sin mor i 16-28 månader. Oftast föder honan ungar vartannat eller vart tredje år.

En av de vanligaste dödsorsakerna hos björnungar är så kallad infanticid, det vill säga att äldre hanbjörnar tar död på ungar som inte är deras egna. En hane med detta beteende får fördelen att den vid nästa brunst kan föra sina gener vidare med denna hona. Alltså bli pappa till en större andel av avkomman i ett område än den annars skulle bli. Genom att beteendet gett och ger framgång har det befästs genetiskt hos björnpopulationen. Honan å sin sida kan, för att hålla uppe den så kallade reproduktionsframgången, para sig med flera hanar, vilket minskar riskerna för hennes avkomma att drabbas av infanicid.  

Ungbjörnar lever i cirka 2-3 år i uppväxtområdet innan de utvandrar. De unga hanarna ger sig iväg först och flyttar längst, upp till 500 km. Honorna stannar ofta så att de åtminstone delvis överlappar moderns hemområde. De gånger honorna utvandrar är sträckan som mest cirka 50-80 km.  

Yngre hanbjörnar kan göra vandringar på upp till 20-30 mil på kort tid under brunsten. Björnarna har inga fiender förutom människan och andra björnar.

Stammarna

Under 2000-talet har forskningen svarat på förvaltande myndigheters efterfrågan på kunskap om björnstammarna.

Mellan åren 1998 och 2007 beräknade man björnstammens årliga tillväxttakt och populationsstorlek år 2008 enligt tabellen nedan:

* Skattad populationsstorlek samt inom parentes ett intervall inom vilken populations- storleken befinner sig med 95% säkerhet (så kallat 95% konfidensintervall).  

De nya verktyg man använt för dessa beräkningar är två olika typer av uppgifter, som frivilliga ställt upp och samlat in under älgjakten. Först systematiserade rovdjursobservationer, vilket är en del i den bland älgjägare väletablerade älgobsen. De ger ett mått på hur många mantimmar älgjakt som krävs för att se en björn inom ett givet område. Dessutom får man information om vilka områden som hyser hona med ungar. I länen ovan består underlaget av cirka 2 miljoner rapporterade mantimmar.

Den andra typen av uppgifter är insamling av spillningsprover. Genom DNA-analys av dessa prover fick man reda på hur många björnindivider spillningen kommit ifrån. Totalt identifierades 1358 olika björnindivider under dessa år. 

När relativ täthet i form av antalet, genetiskt identifierade, individer jämförs med björnobservationer per mantimme uppkommer ett tydligt poitivt samband. Men detta samband är unikt för varje område, precis som förhållandet mellan älgstammens storlek och mängden älgobs. Det betyder att jämförelser av björnobs inte ska ske mellan olika områden. 

Björnobservationerna, som genomförs kontinuerligt varje år, används för att beräkna tillväxttakten för länen i tabellen ovan. Och även tillväxttakten på nationell nivå, som under dessa år beräknades till 4,5%. 

Beskattningen av björnstammen har också stegrats under 00-talet. Beskattningens effekter på björnstammen är varken omedelbara eller självklara att utläsa. Beroende på beskattningen ur kategorierna äldre honor, äldre hanar, unga honor eller unga hanar påverkas en population olika. Anledningen till det är att graden av reproduktion och infanticid påverkas. En i tid utdragen påverkan. 

Forskning har visat att det i högre grad är yngre, oproduktiva djur som håller till inom en mil från mänsklig bebyggelse. Särskilt överrepresenterade i detta är yngre hanbjörnar. Om man antar att det är en större andel av dessa björnar som fälls, jämfört med gruppen äldre, produktiva som genomsnittligt håller till i mer oländig terräng, blir jaktens påverkan på populationen mindre jämfört med ett slumpmässigt uttag bland ålder och kön. Att allmänheten oftare kommer i kontakt med björnar eller deras spår när björnarna lever nära bebyggelse talar för att jakten blir framgångsrikare på dessa jämfört med de som lever långt från bebyggelse.

 Uppskattningar av storlekar och trender på populationer är viktigt för förvaltning och bevarande av stora rovdjur. För en art som björn, som förekommer glest i landskapet, har låg reproduktionstakt och dessutom undviker människor, är det extra viktigt och verkligen en utmaning.  

Jakt och förvaltning

Idag använder björnforskare följande data för att ge kunskapsunderlag till myndigheternas björnförvaltning: 

• Systematiska björnobservationer i samband med älgjakt och älgobs
• Individräkning genom DNA-analys av björnspillning
• Uppgifter från björnar som fälls under jakt samt björnar som det sker forskning på 

I Sverige jagas björn huvudsakligen genom smygjakt eller jakt med hjälp av drivande eller ställande hund.

När en björn har skjutits, måste jägaren rapportera detta till länsstyrelsen och tillvarata vissa prover som går till forskningen. Så snart som ett områdes kvot är fylld, avbryts jakten. Om kött och skinn m.m. skall säljas krävs intyg från Jordbruksverket. Familjegrupper, d.v.s. honor med års- och fjolårsungar, är fredade.

Under åren 1981-2010 beslutade Naturvårdsverket om skyddsjakt med licenstilldelning i olika områden. Från och med 2010 års jakt tas dessa beslut av länsstyrelser i berörda län.
År 1981 delade Naturvårdsverket ut licenser för 36 björnar. Sexton av dessa björnar skjöts. Sedan dess har antalet licenser och skjutna björnar ökat. Under åren 1992-96 låg den årliga avskjutningen på 29-35 björnar. År 1997 ökade avskjutningen till 49 djur då var antalet licenser 69 och hondjurskvoten 23.

Under åren 2008-2010 försöker man genom jakten, på många håll i landet, hålla stammen stabil. Enligt skandinaviska björnprojektet ligger tillväxten grovt på 10% årligen. För att bibehålla björntätheten har myndigheterna därför grovt valt att tillåta en avskjutning på cirka 300 björnar av de cirka 3000 som forskningen beräknar populationsstorleken till inom landet. 

Besök SVA:s hemsida för mer information om björnjakt.

Hona som åtföljs av ungar är, som vid annan jakt, inte tillåtet att fälla. Ibland klättrar björnungar upp i ett träd när de t.ex blir uppvaktade av en jakthund. Därför kan det vara en god idé att jägaren, innan den beskjuter en ensam björn, kikar efter ungar i de närmsta träden.   

Forskning har dock visat att björnungar klarat sig förvånansvärt bra i fall när de blivit utan moder i ung ålder. 

Björnen och människan

Skandinaviska brunbjörnar hör till de fredligaste i världen och det är en liten risk att bli attackerad av björn. Trots detta och trots att chansen att möta en björn är mycket liten är många människor rädda för björnen. Om du vill ha råd om hur du ska bete dig om du möter en björn kan du läsa texten i Björnmöten som Jägareförbundet och Naturvårdsverket ger ut.
Hösten 2004 skedde en tragisk olycka då en jägare dödades utanför Jokkmokk i Norrbotten av en björnhona. Jägaren hade skadskjutit, sannolikt efter att hans jakthund stött upp björnen ur sitt ide. Innan denna olycka hade ingen dödats av björn i Sverige sedan 1902, då en jägare i Jämtland anfölls av en redan skadskjuten björn. I Finland dödades en joggare sommaren 1998 då han överraskade en björnhona med fjolårsunge.
I Sverige har ett drygt tiotal människor skadats av björn under de senaste 30 åren. De flesta av dessa människor är jägare. Ofta uppstår dessa situationer  genom att en jägare rör sig ljudlöst i skogen och överraskar en björn med byte eller ungar, alternativt så är en jakthund inblandad som sedan den irriterat björnen drar sig tillbaka till sin förare med björnen i släptåg.

Björn orsakar ibland konflikter genom att de dödar vilt eller husdjur, framför allt älg, ren och får. Samerna kompenseras för björnskador. Oskygga björnar vid bebyggelse skapar ibland konflikter och problem.

Genom det Skandinaviska Björnprojektet, där norska och svenska forskare samarbetat i över 25 år, finns nu mycket kunskap om stammens storlek, dynamik, utbredning och expansion, vilket ger helt nya och bättre möjligeter till förvaltning och jaktligt utnyttjande. Populations- och spridningsdynamik samt utveckling av inventeringsmetoder och förvaltningsmodeller har på senare år stått i centrum för forskningen. 

Källor till texten ovan:

Monitoring and Management of the Swedish Brown Bear (Ursus arctos) Population

Avhandling på SLU av Jonas Kindberg 2010

Björnen - viltet, ekologin och människan

Finn Sandegren och Jon Swenson