Dovhjorten fanns en gång i hela kontinentala europa men är introducerad i Sverige för nära 500 år sedan. Dovhjorten förekommer i flera färgvarianter. I mogen ålder har den också tydlig könsprägel, bland annat i form av hanens kraftiga horn och större kroppsstorlek.
Kännetecken
Dovhjorten kan variera kraftigt i utseende och går från vit till mörkt brun och den senare anges ofta som svart. Den mest kända röd-bruna formen med vita prickar över rygg och flanker, är den naturliga färgvarianten och övriga är ett resultat av tidigare riktad avel i fångenskap. Få vet att även den svarta formen av dovhjort har prickar, men i så dov grå ton att dessa anas bara på mycket nära håll. I vinterpäls försvinner prickarna och såväl den röd-bruna formen som den svarta närmar sig varandra i en mörkbrun färg utan synliga prickar, men med skillnaden att den på sommaren rödbruna dovhjorten får en tydligt ljusare buk i vinterpäls än den svarta.
Den vita formen skall inte misstas för att vara sk albinistisk som typiskt har röda ögon och helt saknar pigmentering. Albinism är lika ovanlig hos dovhjort som andra hjortdjur och tillhör således undantagen. Den vita formen av dovhjort föds heller inte vit utan sand- eller crème färgad med bleka fläckar och blir allt vitare med stigande ålder och för varje pälsbyte. För vissa djur kan det ta många år innan den slutliga mjölkvita färgen utvecklats helt. Dessa vita djur har normalfärgade bruna ögon men något mindre pigmenterade och blekare klövar och nos än de normalfärgade.
Dovhjortens ”akterspegel” skiljer sig tydligt från våra övriga inhemska hjortdjur med en ganska lång svans (15 - 20 cm) med svart ovansida och ljus undersida.
Foto: Markus Olsson
Andra utmärkande karaktärer
Dovviltet har också andra egenskaper som skiljer det från våra övriga hjortdjur. Dels har vi det så kallade fyrsprånget. Detta yttrar sig i flyckten genom att viltet studsar fram på i stort sett raka ben. Det torde vara mer ansträngande än det vanliga rörelsemönstret, men man kan utgå ifrån att beteendet har fördelar som överväger nackdelarna. Fördelarna ligger i att undkomma en analkande fara. Ekologiskt kan man resonera kring följande potentiella fördelar: Först, fyrsprånget ger en snabb acceleration. För det andra utgör dunsarna i marken en varningssignal till övriga i flocken. Dessutom ger dessa hopp sannolikt bra överblick av terrängen. Slutligen är dessa fyrsprång troligen även en signal till ett förföljande rovdjur. Dovhjorten vill signalera att den är en livkraftig individ som därtill upptäckt rovdjuret.
Illustration: Dick Forsman
Ett annat speciellt beteende som dovhjorten använder för att unkomma fara är att trycka hårt för att undgå upptäckt. Dvs. förbli helt passiv stående eller liggande i en tätning även när något potentiellt farligt passerar på nära håll.
Hornutveckling
Dovhjorten är enligt genetiska studier klassificerad som närmast levande släktingen med den utdöda sk. jättehjorten (Megaloceros giganteus). Jättehjorten är det hjortdjur som kanske är mest känd för sina enorma horn som blev så stora och otympliga att det till och med föreslagits att det kan vara ett bidragande skäl till dess utdöende. Den vuxna dovhjorten har likt sin utdöda släkting också ett av de nutida hjortdjurens mest imponerande och största hornuppsättning i förhållande till sin kroppsstorlek. Fullt utväxta är hornen av palmat typ med breda hornplattor som oftast börjar efter mellantaggen.
Hornuppsättningen är dock starkt åldersberoende och klassificeras ofta i fyra olika grupper; spets, stång, halv- och helskovel. Den första uppsättningen på 1-åriga hjortar är alltid sk. spetshorn, enkla och oförgrenade av varierande längd, och sällan överstigande 20cm längd. Den tvååriga hjorten har sk stånghorn, förgrenade horn med tydlig ögontagg. Hornen är i denna åldersklass av mycket varierande längd, men kan i extremfallet bli ända upp till 50-60 cm långa, men aldrig med tydliga hornplattor i ändarna. På grund av hornens dåliga kvalité i denna åldersklass, bryter dessa unga hjortar ofta av ett eller båda hornstängerna under hösten och ofta blir då endast ögontaggen och en liten stump kvar.
Först vid tre års ålder börjar man ana den vuxna hjortens typiska hornplattor längst ut på hornen som i bästa fall kan klassificeras som sk halvskovel. Denna utveckling fortsätter sedan successivt för att vid 5 - 6 års ålder ha nått sin längdmässigt fulla utveckling, med breda hornplattor och sk helskovelhorn. Efter detta kan hornen ofta bli ännu kraftigare och nå en högre massa, men de blir inte längre. Från 8-9 års ålder går hjorten i retur och hornen blir då allt kortare och ojämna i storlek, men behåller ofta sin grovlek.
De vuxna, äldre hjortarna fäller sina horn först från och med mitten av april och en månad senare ser man sällan några djur med längre horn. De yngre hjortarna, speciellt spetshjortarna fäller dock flera veckor senare, ända in i juni och har under denna period möjlighet att hämnas tidigare oförrätter då de på senvåren kan ses mota undan även de största ”avlövade” hjortar.
Den nya hornuppsättningen börjar dock växa mycket snart efter att den gamla fallit av. Till en början, de första decimetrarna, tycks gå något långsammare för att senare närmast accelerera i tillväxt, så att de nya hornen kan fejas redan i augusti.
Förekomst och härstamning
Den Europeiska dovhjorten (Dama dama dama) är ursprungligen en sk Euroasiatisk art som en gång förekom i hela kontinentala Europa men är introducerad i Sverige för nära 500 år sedan. Det finns fossila fynd av arten så långt norr ut som i Danmark. Med största sannolikhet dog arten dock ut i Centraleuropa under senaste istiden för 10.000-50.000 år sedan. Men den överlevde dock åtminstone öster om medelhavet. Sen är historieskrivningen grumlig… Romarna beskriver nämligen en hjort som förekommande söder om alperna som kan vara antingen dovhjort eller kronhjort. Äldsta kända dovhjortspopulationen i Europa är den gamla romerska och kejserliga dovhjortspopulationen i ett stort jakthägn sydväst om Rom (Castelporziano), som finns kvar än idag, men nu bedrivs ingen jakt där längre och området fungerar som naturreservat. Vad man vet säkert är dock att romarna fraktade dovhjortar på sina båtar och flyttade runt djur i sitt väldiga rike (Spanien, Frankrike och Tyskland) och ända till England. Men arten introducerades i Skandinavien först på 1200-talet (Danmark) och kom med säkerhet till Sverige först på 1570-talet. Det var den dåvarande kungen (Johan III) som fick en grupp i present och som sattes ut i ett hägn på södra Öland och släktingar till dessa djur finns kvar där än i dag.
Nu förekommer arten vild i alla världsdelar (utom Antarktis) som ett resultat av avsiktlig utplantering eller rymningar från hägn. Dovhjorten är kanske det hjortdjur som är lättast att hålla i fångenskap och det används därför i stor omfattning som köttproducerande djur. Dess närmaste nutida släkting, den Persiska dovhjorten (Dama dama mesopotamica) är idag starkt utrotningshotad och förekommer endast i mycket små populationer i Iran, Irak och Israel. Den Persiska dovhjortens utbredningsområde överlappar därför inte den Europeiska, men med största sannolikhet är dock dessa två nutida raser ett resultat av ett tidigare kontinuerligt sammanhängande utbredningsområde, som delats.
Ekologi
Föda
Dovhjorten är liksom alla andra hjortdjur en idisslare med 4 olika ”magar”. Det betyder att den intagna födan stöts upp efter en tids bearbetning av olika mikroorganismer i vom och nätmage för att mekaniskt finfördelas, tuggas (idisslas), innan den sväljs ner igen för att då hamna direkt i bladmagen för ytterligare bearbetning och hamnar slutligen i den egentliga magen, löpmagen, där det väsentliga näringsupptaget sker.
Dovhjorten beskrivs ofta som en gräsätare. Detta är olyckligt och egentligen hel fel. I ett känt klassificeringssystem som baseras på olika idisslares fysiologiska och morfologiska anpassningar ser man att vissa djur tydligt placeras i en grupp som allmänt kallas selektiva ”kvalitetsbetare” som specialiserat sig på örter, blad och skott. Där hittar vi bland annat rådjur och kanske lite överraskande även älg. I den andra gruppen som kallas ”grovbetare” finns egentligen inga hjortdjur alls, utan enbart riktigt stora idisslare som nötboskap, bufflar mfl. Gemensamt för denna grupp är att de alla har en mycket stor vom och är rena grässpecialister. Sen talar man ofta om en tredje intermediär mer ”anpassningsbar” grupp som ligger mellan dessa två huvudgrupper. I denna grupp finner man bland annat kronhjort och på gränsen till grovbetarna finner man dovhjorten. Detta innebär att dovhjorten visserligen kan äta en hel del gräs och klara sig på det, men om den får välja så väljer den hellre en blandad diet och har därför en mängd andra födoväxter att välja bland, innan den väljer gräs.
I en födovalsstudie från Västergötland ingick mer än 50 växtarter, förutom gräs, i dovhjortens diet under sommaren. Några uppenbart viktiga födoslag under såväl sommar som vinter är blåbärsris, lingon och ljung, men ytterligare undersökningar krävs för att kunna fastställa vad dessa djur helst föredrar att äta. Vintertid och är det dock klart att såväl potatis, morötter, sockerbetor som olika former av ensilage uppskattas, vid stödutfodring.
Tandutveckling och livslängd
Liksom alla hjortdjur har dovhjorten inga äkta framtänder i överkäken. Däremot finns sex sk kindtänder i vardera käkhalva i såväl över- som underkäke samt totalt sex framtänder och två hörntänder i underkäken. Hörntänderna ser dock närmast ut som små framtänder och sitter i direkt anslutning till framtänderna.
Liksom hos övriga däggdjur, föds dovkalven med mjölktänder som successivt växlas och byts ut mot permanenta tänder. Normalt har kalven tre kindtänder som den behåller till ca ett års ålder. Därefter är dessa tre utbytta mot permanenta tänder och har dessutom kompletterats under första levnadsåret med ytterligare en kindtand. Vid 2-års ålder har en femte och ibland även den sista och sjätte tanden kommit upp.
Först vid tre års ålder har därför dovhjorten fått sin slutliga tanduppsättning. Liksom hos alla idisslare är tanduppsättningen av stor betydelse för djurens liv. De skall inte bara knipsa av födan, de skall dessutom klara den oerhört viktiga mekaniska sönderdelningen av födan vid idisslingen. Och det blir många tuggor i en idisslares liv… Men successivt slits tänderna ner av det myckna tuggandet och vid hög ålder blir de så platta att de helt tappar sin skärande och malande förmåga, så att djuret till slut inte kan tillgodogöra sig ens den mest lättuggade föda.
I detta avseende kan tändernas kvalité därför sägas vara livsavgörande och slutgiltigt bestämma djurets totala livslängd. Här skiljer sig också de båda könen åt, avsevärt. Det betyder att tänderna på en 10-årig hanhjort är lika slitna som på en 18-årig hind, medan en 10-årig hind ser ut som en 5 årig hanhjort. Handjuren sliter alltså sina tänder i det närmaste dubbelt så fort som hindarna, och lever följaktligen och som tidigare nämnts, bara hälften så länge. Varför handjuren med sina betydligt större tänder ändå sliter ner dessa så mycket snabbare än hindarna, är oklart. Det har därför föreslagits att olika födoval kan var en bidragande orsak till dessa könsskillnader i tandslitage.
Könskvot
Vanligt bland arter med en utpräglad könsdimorfi, dvs när könen är olika stora, är att de också har olika naturlig livslängd. Men trots att de föds i lika antal, kommer detta faktum, att de båda könen lever olika länge, att påverka könskvoten bland de vuxna djuren, så att den inte är 50% handjur och 50% hindar ens i en ojagad population. I dovhjortens fall är detta särskilt tydligt då handjuren endast lever hälften så länge som hindarna.
I en enkel simulering baserad på data från en vild dovhjortspopulation i Västergötland tycks den naturliga könskvoten för dovhjort utan jakt därför vara endast 40% vuxna hjortar och 60% hindar. Men via ett vanligt förekommande oproportionellt högt jakttryck på handjuren vrids denna könskvot ännu mer skev så att det inte är ovanligt med en kvot om endast 20-30% vuxna handjur, som dessutom då oftast har mycket låg medelålder och följaktligen svaga troféer.
Könsmognad Hinden
Hinden blir som regel könsmogen vid 1,5 års ålder, och endast i undantagsfall vid 2,5 års ålder. Hon blir parad under brunsten som i regel infaller i andra halvan av oktober och är sedan dräktig i ca 230 dagar. Dovhjorten är en utpräglad sk enfödare, vilket betyder att hinden mycket sällan får mer än 1 kalv per år.
I ett större avskjutningsmaterial har endast 2 fall av många hundra undersökta dräktiga hindar haft 2 kalvar i livmodern. Efter födseln har hinden normalt mjölk under ca 8 månader, tom februari. I samma avskjutningsmaterial som tidigare nämnts, hade ingen vuxen hind mjölk i juvret i mars, medan 30% av hindarna hade mjölk fortfarande i februari. Skulle hinden mista sin kalv under denna långa digivningsperiod tar det åtminstone tre veckor innan juvret tillbakabildats.
Dovhindar kan bli mycket gamla och dokumenterade fall av svenska vilda hindar som blivit över 19 år förekommer. Hindarna når i princip sin fulla kroppsstorlek och vikt redan vid tre års ålder och väger då i normalfallet lite mindre än 50 kg, levande.
Könsmognad Hjorten
Hjortarna utvecklas betydligt långsammare än hindarna och kan inte sägas vara socialt könsmogna för än tidigast vid tre - fyra års ålder. Med det menas att de förvisso är fysiskt könsmogna och kapabla att framgångsrikt betäcka hindar redan vid 1,5 års ålder, men att detta torde vara mycket ovanligt i vilt tillstånd, och under förutsättning att det finns äldre hjortar i trakten. De unga hjortarna, dvs 4 år eller yngre, har i närvaro av vuxna handjur mycket små möjligheter att konkurrera om hindarnas uppmärksamhet och deras chans till parning kommer framför allt i slutet av brunsten då endast enstaka sent brunstande hindar finns tillgängliga och då de äldre hjortarna lämnat brunstplatserna.
Handjurens viktutveckling går i takt med hornutvecklingen och de når sin topp vid 5 - 8 års ålder, med vanligt förekommande vikter på över 90 kg, passad vikt (utan hjärta, lungor och mag- tarmpaket), före brunsten. Det innebär att levandevikten ofta torde överstiga 120 kg före brunst för dessa åldersklasser. Men på senhösten tappar dessa stora hjortar regelmässigt en tredjedel av sin kroppsvikt pga den enorma påfrestning brunsten innebär. Detta påverkar i hög grad deras livslängd, vilken är i det närmaste endast hälften, dvs 10 - 11 år av hindarnas, >18 år. Denna skillnad i livslängd mellan könen bör tolkas som en anpassning till ett parningssystem där en hjort på topp lever ett hårt, intensivt och kort liv, men hinner under dessa två - tre år sannolikt para sig med ett stort antal hindar.
I ett pågående forskningsprojekt hittades 8 av 9 självdöda hjortar mellan mitten av oktober till mitten av mars. Fem av dessa dog dessutom före jul och hade bara 25% av den fetthalt i benmärgen som ”normalmaterialet” hade, som sköts under samma period.
Kalvarnas utveckling
Kalvarna föds från och med andra halvan av juni och någon vecka in i juli (i extremfall tom sent i augusti), vilket är en månad senare eller mer, i jämförelse med våra naturligt förekommande hjortdjur (älg, kronhjort, rådjur). Varför det är på detta vis är fortfarande höljt i dunkel, men kan vara ett tecken på att de nyfödda kalvarna är känsliga för dåligt väder. I en studie i Västergötland, av vilda kalvars överlevnad, så dog ca 20% av de nyfödda kalvarna inom ett par veckor efter födseln och endast 1 av 66 märkta kalvar dödades av räv. Kalvarnas födelsevikt var i den studien ca 5 kg, där hjortkalven var något tyngre än hindkalven och växte dessutom snabbare och redan till oktoberjakten vägde hjortkalvarna ca 25 -30 kg levande och hindkalvarna ca 5 kg mindre.
Vid födseln beter sig kalv och hind ungefär som rådjur och använder en sk gömmarstrategi, dvs hinden lämnar kalven efter bara några timmar efter födseln. Kalven gömmer sig då på bästa sätt och utnyttjar det skydd som finns tillgängligt, gärna under en gran, i en hög med avverkningsrester eller i högt gräs. Och under de första dygnen i livet trycker de hårt vid fara, så att de lätt kan fångas med händerna. I ett märkningsprojekt av småkalvar kunde man dokumentera hur dessa inte ens vid vägning och mätning ändrar kroppsställning utan förblir helt tysta och orörliga, som fastfrusna i sin liggande position.
Detta beteende går över vid 2-3 dygns ålder och då början kalven försöka fly undan vid upptäckt, för att vid 2-4 veckors ålder inte ens ligga kvar när man kommer inom 25 meter. Kalven lever därför sin första tid relativt isolerad från andra dovhjortar än sin mamma och först i slutet av sommaren börjar de mer regelmässigt följa hinden in i större grupper. Då börjar också dessa kalvar att samlas i små ”dagisgrupper” som följs åt, äter, leker och vilar i grupp. En sådan grupp kan ibland och under kortare stunder lämnas av sina mammor och om man råkar komma på en sådan vilande grupp under en skogspromenad så uppträder de ofta högst förvirrat och springer som yra höns åt alla håll. I takt med stigande ålder och bättre ork växer dessa kalvar under hösten helt in i den vuxna hindgruppen och beter sig mer eller mindre som de vuxna djuren.
Sinnen
Syn
Dovhjortens syn anses vara bra i jämförelse med andra hjortdjur och det finns exempel på djur som tycks uppfatta en fara enbart med hjälp av synen på mer än 500 meters avstånd. Ögonens placering på vardera sidan av huvudet gör dessutom att djuret får ett mycket brett synfält också långt bakåt, även om det finns en död vinkel rakt bakom djuret.
Flera olika samverkande strukturer i ögats uppbyggnad gör att den ser bra även vid dåliga ljusförhållanden som vid gryning och skymning. Bland annat saknas den sk. gula fläcken, den del av ögat som gör att vi människor ser skarpt och i färg, som hos dovhjorten istället bidrar till att den framförallt kan upptäcka rörelser på långt avstånd. Även om gulafläcken saknas så har de dock ett visst färgseende, men ögat har endast två typer av nervceller som kan uppfatta färg, mot människans tre, vilket i studier visat sig innebära att de sannolikt har svårt att skilja på rött och grönt. Dessa skillnader sammantaget förklarar säkert också varför de uppenbart har svårt att urskilja även en exponerad men stillastående människa, så länge bakgrunden är mörk eller åtminstone inte allt för avvikande.
Doftsinne
De har ett välutvecklat doftsinne, som också kommer till användning i ren sk doftkommunikation, där t ex hinden avgör vilken kalv som är hennes med hjälp av dess lukt, eller när handjuret på lukten kan avgöra om en hind är i brunst eller inte. Dovhjorten har dessutom flera olika körtlar som används för sk. doftkommunikation med artfränder. Tre körtelpar som ofta nämns och används på olika sätt i denna kommunikation är de på båda bakbenen placerade has- och klövspaltskörtlarna samt i ögonvrån de sk. ögonkörtlarna, som bl.a öppnas då kalven diar. Deras verkliga funktion och betydelse för denna kommunikation är dock ej helt klarlagd, men ger sannolikt information om individen och indikerar troligen kön, ålder och reproduktivstatus.
I samband med fara och ökad vaksamhet ser man tydligt att dovhjorten även använder luktsinnet för att avgöra vad i den eventuella faran kan bestå. Och uppenbart är att enbart doften av en fara räcker för att fly, dvs de behöver inte någon synbekräftelse, som de flesta människor skulle invänta, utan som så många andra vilda djur, orienterar sig även dovhjorten i en värld av dofter, oåtkomlig för oss människor.
Hörsel
Tillsammans med doftsinnet, är förmodligen hörseln det sinne som främst används av dovhjorten för att kunna undvika faror. Öronen sitter högt på huvudet och kan röras oberoende av varandra nästan 180 grader utan att djuret behöver vrida på huvudet. När dovhjorten lyssnar aktivt för att upptäcka en eventuell fara spetsar den öronen framåt och är helt stilla och slutar även att tugga en liten stund. Detta sk. spaningsbeteende, som egentligen inkluderar fler sinnen dvs inte bara synen utan kanske framförallt lukt och hörsel har till uppgift att så tidigt som möjligt upptäcka eventuella faror och sker med jämna mellanrum både vid betning, idissling och vid andra beteenden. Eftersom detta spaningsbeteende ur ett perspektiv kan sägas vara kostsamt, eftersom det stjäl tid från andra viktiga göromål, inte minst ätande och idissling har man visat i studier hur varje individ minskar sitt spaningsbeteende i takt med att den sociala grupp de befinner sig i blir antalsmässigt större, helt i linje med att flera ögon och öron ser och hör mer än två...
När hinden har fött en kalv och måste äta för två eftersom hon måste producera livsviktig mjölk, ökar dock tiden hon lägger på att lyssna och spana av sin omgivning, sannolikt för att skydda sin kalv. Detta sagt som ett illustrativt exempel på hur många dolda kostnader som kalvförande hindar måste betala och som lätt glöms bort.
Läten
Dovhjorten är ett synnerligen ”verbalt” hjortdjur. Speciellt hör man ljud under sensommarkvällar när de går i större grupper. Det rör sig då främst om ett kort gnyende-gnäggande ljud som sannolikt är unika kontakt- eller lockljud mellan hind och kalv, som tillfälligt separerat även om också äldre djur tycks använda sig av samma ljud i sin kommunikation. Kalven har också ett tydligt pipande kontaktljud under sommaren som påminner om rådjurets.
Mer okänt är kanske att en vanlig lockpipa för rådjur också fungerar utmärkt att locka på hindar i juli-augusti. Man får den bestämda känslan av att hinden eller ibland en hel grupp som ofta kommer rusande, reagerar på att en kalv är i nöd och de rusar ofta i hög fart för att försöka skrämma undan en räv eller vad som nu kan vara orsaken till kalvens pip.
Den vuxna hindens främsta varselljud är ett hundliknande skall som hon avger likt rådjuren när hon upptäckt något oroande, som hon inte riktigt har koll på. Skallet avges oftast bara en gång och upprepas alltså inte som rådjurets flitiga skällande, utan avges endast strax innan flykten. Ofta föregås detta skall av ett rent mekaniskt framkallat ljud genom ett frustrerat och upprepat stampande i marken med frambenen. Samtidigt kan ett slags fnysande läte avges som ofta smittar av sig i gruppen. Hinden har också ett slags gummianka-liknande tutande ljud som hon vid hot från en artfrände avger samtidigt som hon sänker huvudet och springer iväg. Detta avges framförallt hindar emellan, men hörs även under brunsten då hjorten närmast trakasserande jagar runt med en ovillig hind.
Hanhjortarna är mer tystlåtna men kompenserar kanske detta genom sitt flitiga brölande under brunsten. Dovhjortsbrölet hör kanske inte till naturens mest kända, mytomspunna eller vackraste ljud, men framförs trots det med imponerande frenesi. Brölet som kan höras på avstånd upp mot 1 km vid goda förhållanden, kan liknas vid grova upprepade grymtanden eller snarkningar på inandning, och är av stor vikt för hjortens parningsframgång. Brölets djup, frenesi och längd markerar såväl hans ålder, storlek och kondition, vilket sammantaget med flera andra egenskaper används inte bara av hinden för att välja bästa partner utan också av andra hjortar för att bedöma dess möjlighet att vinna vid en eventuell kamp.
Dovhjortens klassificering
Dovhjorten tillhör familjen hjortdjur. Hos hjortdjuren bär endast handjuren horn - med undantag för renen. Varje år fälls och förnyas hornen. De växer ut från ett benutskott i pannan, sk rosenstockar. Så länge hornen tillväxer är de täckta av en basthud som fejas av vid brunsttidens början, då hornen är fullt utvecklade.
Hjortdjuren har inga tänder framtill i överkäken (men renen och kronhjorten har 2 hörntänder). Däremot har dovhjorten, likt de övriga, i varje underkäkshalva sex kindtänder samt åtta framtänder.
Hjortdjuren är idisslare. Det innebär att födan stöts upp för att tuggas om, och att djuren har 4 magar.
Hjortdjuren tillhör klövviltet - de är partåiga hovdjur med klövar kring tåspetsarna. De båda yttre tårna är mindre välutvecklade och kallas lättklövar. Andra klövvilt är svindjuren och slidhornsdjuren.
Stammarna
Förekomsten av dovhjort är ojämn i Sverige. Spridda - större eller mindre - områden med dovhjort finns i Götaland och Svealand. Tätast stammar finns vanligen i områden där djuren en gång introducerats. Detta mönster vidmakthålls genom dovhjortens långsamma spridning, som i sin tur beror av att den är flocklevande och har stor ortstrohet till brunst- och kalvningsplatser.
Avskjutning
Jaktåret 2009/2010 fälldes i Sverige cirka 16 700 dovvilt, enligt beräkningar av Jägareförbundets Viltövervakning. Av dessa utgjordes 37 % av hjortar, 24% av hindar och 39% av kalvar.
Beräknad avskjutning per 1000 hektar av dovhjort, jaktåret 2006/2007. Källa: Jägareförbundets Viltövervakning.
Spridning, social organisation, hemområdesstorlek och brunst
Spridning
Dovhjorten är vad som bland däggdjur kan kallas en sedentär art. Med det menas att den har en dålig spridningsförmåga och låg spridningstakt.
I en studie med 50 sändarförsedda dovhjortar i Västergötland, spred sig regelmässigt 1- och 2-åriga hjortar på sträckor upp till 2 mil från uppväxtområdet, medan ingen av de jämngamla hindarna gjorde något liknande tydligt byte av område som kan tolkas som ren utvandring. Även om det ännu inte är undersökt visar historien att dovhjortens spridning sker mycket långsamt och då först i takt med att ett område mättats och nya hindområden ”knoppas av” från kärnområdena.
Social organisation
Dovhjortens låga spridningsförmåga kan sannolikt kopplas till artens sociala system i kombination med dess anpassning till ett stabilt ekosystem. Hindarna, som lever i sociala grupper med en kärna av mamma och årskalv består ofta av nära släktingar, som systrar, mostrar, kusiner, mormor och kanske gammelmormor osv, har aldrig behövt sprida sig eftersom deras ursprungliga miljö präglats av stabila glest trädbevuxna gräs-buskmarker. Sådana miljöer som kanske hållits öppna under 1000-tals år av betydligt större växtätande djur än dovhjorten, med fantasieggande namn som uroxe, visent, mammut och ullnoshörning. Hur stabilt sammansatt dessa hindgrupper egentligen är, är dock dåligt undersökt och hindgruppernas storlek varierar mellan olika tillfällen och faktum är att i riktigt täta stammar och på populära betesmarker kan det vara svårt att ens urskilja enskilda grupper, där djur hela tiden kommer och går mellan de olika grupperna. Allmänt anses dock en socialt stabil hindgrupp inte överstiga 30 djur.
Handjuren däremot, tycks regelmässigt lämna den grupp de vuxit upp i redan som ettåringar, men det finns exempel på hjortkalvar som åtminstone tillfälligt lämnar sin mamma redan under vintern vid endast 7 - 8 månaders ålder och tvååriga hjortar som fortsätter pendla mellan olika hindgrupper. Sannolikt skall detta ses som en period i hanhjortens utveckling som handlar om att se, lära och mogna för att slutligen lyckas etablera sig i en sk ungkarlsgrupp. Förvisso kan i dessa ungkarlsgrupper enstaka spetshjortar, till och med hindar, uppträda då och då men huvudsakligen består den av en kärna med äldre vuxna handjur. Denna grupp går under tio månader av året mestadels för sig själv, utan att besöka hindområdena mer än undantagsvis och tycks alltså sällan utnyttja samma betesmarker som hindgrupperna. Mycket tankemöda har ägnats åt att förklara detta fenomen, och koncensus bland dagens ekologer, anger att beteendet enklast förklaras genom att de närmast dubbelt så stora vuxna handjuren behöver äta mer än hindar, kalvar och spetshjortar. Men av samma ”storleksskäl” behöver handjuren inte föda av samma höga kvalité som de mindre och kanske mjölkproducerande hindarna eller växande kalvar och spetshjortar. Det finns nämligen ett enkelt fysiologiskt samband som närmast självklart anger att matspjälkningsapparatens storlek ökar i samma takt som kroppsstorleken ökar. I dovhjortens fall betyder detta att ju större kropp en hjort får desto större blir vommen och desto längre tid kan den intagna födan stanna i magen. Det betyder i sin tur att de stora handjuren mer effektivt kan utnyttja sämre föda och ”suga ur” den lilla energi som finns där, mer effektivt än en endast hälften så stor hind kan göra, eftersom maten passerar igenom hennes matspjälkningssystem så mycket snabbare.
Så slutligen till den evolutionära förklaringen till varför de då går i olika områden. Handjursgrupperna kan av dessa skäl effektivt undvika födokonkurrens med hindarna genom att beta sådan föda som helt enkelt inte riktigt duger åt hindarna. Därmed går dessa två grupper ofta på olika ställen, optimala utifrån deras naturgivna förutsättningar, hindarna i områden med föda av högre kvalité, men i mindre mängd och ungkarlsgrupperna i områden med mycket föda men av lägre kvalité.
Foto: Markus Olsson
Hemområde
På årsbasis är ett normalstort hemområde ca 1000 ha stort, med relativt små könsskillnader, men med tydliga säsongs- och åldersskillnader. Det är speciellt de yngre hanhjortarna som rör sig över betydligt större arealer och på årsbasis tycks 2000 - 3000ha inte vara ovanligt. Hindarna krymper sina vistelseområden till endast 20 ha under de två första veckorna efter kalvningen då kalven fortfarande trycker, medan hanhjortarna under hela sommaren rör sig på 100-200 ha.
Handjuren ökar dock sin aktivitet tydligt under brunsten (oktober – november) och de yngre hjortarna, 1-3 år gamla, springer då runt över mer än 1000 ha stora arealer under några veckor. Men det mest spektakulära är kanske ändå de vuxna hjortarnas sk brunstvandringar, dvs en målmedveten vandring under några få timmar från sitt ordinära hemområde, till en brunstplats, där den stannar under 4 - 6 veckor. Det finns en sådan i detalj dokumenterad brunstvandring av en GPS-märkt hanhjort som på 9 timmar vandrade mer än 16 km och sannolikt förekommer ännu längre vandringar. När brunsten väl är över, vandrar dessa hjortar hem och lever sedan i sitt ”normala” hemområde under resten av året. Detta beteende ställer naturligtvis höga krav på att många markägare samordnar sin jakt, om de vill åstadkomma en god troféförvaltning. Hindarna saknar dock inte förflyttningsförmåga då det dokumenterats på märkta djur att de i glesare stammar kan göra sk brunstutflykter på åtminstone några kilometer, sannolikt för att söka upp rätt hanhjort. I ett fall är det väldokumenterat hur en tam men frilevande, flaskuppfödd hind, i ett i övrigt dovhjortstomt område i Bergslagen, under brunsten och med ca tre veckors mellanrum företog 24 timmar långa utflykter på upp mot 8 km från sitt uppväxtområde, sannolikt i sin enträgna strävan att hitta en hanhjort. Beteendet upphörde först i januari, då hon sannolikt slutade ombrunsta.
Brunst
Under brunsten bryts ungkarlsgrupperna sönder och de stora handjuren, som då inte alls är ”kompisar” längre, vandrar iväg till sina olika brunstplatser. Den enskilda hjortens brunstplats kan betraktas som ett litet revir som därför försvaras frenetiskt mot potentiella konkurrenter, medan yngre ”ofarliga” hanhjortar ofta ses passera utan att uppröra revirinnehavaren allt för mycket. I områden med höga tätheter av hindar kan flera handjur ses förlägga sina enskilda brunstplatser ”vägg i vägg” med varandra, med upprepade slagsmål, innan ”revirgränserna” är klara för alla inblandade. På populära brunstplatser kan omsättningen av hanhjortar vara hög och allt större hjortar avlöser varandra. Men till slut domineras platsen av en tillräckligt stor hjort som orkar behålla sin plats, resten av brunstperioden. I det lilla reviret eller brunstplatsen, som egentligen inte erbjuder något annat än revirinnehavarens parningstjänster, uppvaktar hjorten frenetiskt alla besökande hindar. Han samlar och vallar dock inte ett harem av hindar, utan det tycks vara hinden som väljer vilken hjort hon vill para sig med. Säkert utnyttjar hon då olika kvalitétsmarkörer som hjorten signalerar genom sitt ”grymtande” bröl, hornstorlek och rang bland de övriga hjortarna i området. Dovhjortsbrunsten är oförtjänt okänd bland allmänheten och borde uppmärksammas mer, eftersom den ofta är full av aktivitet, bröl och slagsmål och då hjortarna som är uppenbart påverkade av sin uppgift, uppvisar ett mycket oskyggt beteende och är de ofta lätta att komma nära.
Jakt och förvaltning
Jakten på dovhjort i Sverige bedrivs ungefär på samma sätt som jakten på rådjur. Antingen som jakt med hund eller som smyg- eller vaktjakt.
Hundens uppgift är att leta upp och förfölja viltet en kortare eller längre sträcka. Detta för att få djuren i rörelse i syfte att att hjortarna ska visa sig inom håll för jägaren eller någon ur gruppen av jägare. Jämfört med hur rådjur uppför sig när de blir jagade av en hund låter dovhjorten ofta hunden få närmare kontakt under förföljandet. Och inte sällan "buktar" drev på dov tätare än de på rådjur. Med det menas att dovhjoten ofta håller sig inom ett relativt litet område när jakthundar förföljer dem.
Smyg- och vaktjakt ger rikligt med jakttillfällen samt goda möjligheter till urvalsjakt. Detta eftersom störningen på viltet är liten samt att man ofta har gott om tid att studera viltet före skott.
Ingen stor skadegörare på skog
Dovhjorten förorsakar normalt inte särskilt stora förluster i skogsbruket genom sitt bete även om det lokalt kan förekomma att enstaka träd fullständigt demolerats av någon ivrigt fejande hanhjort.
Däremot i jordbruket kan det uppstå problem såväl med betesskador på mjölkmogen säd och i form av ligg- och trampskador. Dovhjorten är, som tidigare nämnts, under större delen av året en oerhört anpassningsbar gräs-, ris- och lövbetare som väljer det som för tillfället är av bäst kvalité och kan då ibland även ses gnaga på gran- och tallbark. Speciellt tycks detta ske vintertid runt foderplatser. Men även tallens glansbark tycks vara populär då den gärna äts på liggande stammar efter en röjning eller gallring.
Viltvård
För dovhjorten är sannolikt den viktigaste viltvårdsåtgärden att behålla öppen mark. Dvs undvika att beskoga nedlagd jordbruksmark. Vall eller viltåkergrödor är naturligtvis optimalt.
I skogsmark är det, för dovhjortens skull, viktigt att gynna de växter som dovhjorten gärna äter av. Exempel på arter är ek, bok, rönn, vildapel, kastanj och oilka salix-arter. Genom att friställa dessa, för att minska konkurrensen från omgivande träd, kan produktionen av deras begärliga frukter och skott öka.
Under vintern är stödutfordring till stor hjälp för dovhjorten. På många marker viktigare än för något av våra andra klövvilt. Enilage, hö, vitkål eller rotfrukter fungerar bra. Utfodringen bör spridas ut för att komma fler djur till del.
Man bör också välja platser för utfodringen med omsorg. Givetvis ska man se till att undvika att utfodringen leder till att viltet ökar sin närvaro vid trafikerade vägar. Men man bör även, på de flesta lokaler, försvåra för t.ex lodjur att komma åt dovhjortarna vid foderplatserna. Detta gör man genom att undvika kuperade och täta markavsnitt. Allt för att hjortarna ska ha bra uppsikt när de äter.
Inventeríng och avskjutningsplaner
Under våren exponerar sig dovhjorten mycket i öppna marker, för att ta för sig av begärligt bete efter en tärande vinter. Med framgång kan man då inventera dovhjortsstammars storlek och sammansättning. Med ledning av detta kan man sedan sätta upp mål för avskjutning under kommande jaktsäsong. Bland annat framkommer ofta, när en dovhjortsstam analyseras, behovet av att ha en hög andel kalv i avskjutningen. Vidare brukar siffror av detta slag också peka på att det krävs en viss andel handjur i stammen för att uppnå en tillräcklig tillgång på utväxta handjur, relevanta för brunsten.