Kännetecken
Gråsälen är vår största sälart. Den blir upp till tre meter lång och kan väga 300 kg. Honorna är mindre än hanarna och blir upp till 2 meter och 200 kg tunga. Gråsälen ger ett grått intryck med ljusare undersida än ovansida. Huvudets profil är det som bäst särskiljer den från de andra sälarterna: profilen går i en nästan rak linje från hjässan till nosen som är ganska lång.
Kroppen är anpassad för ett liv i vatten med spollinjeform, rejält späcklager, päls som skapar en uppvärmd vattenbarriär runt huden och extremiteter som fungerar som fenor.
Foto: Niklas Holmqvist
Utbredning och status
Gråsälen lever i Nordatlantens kustnära vatten. Förutom beståndet i Europa finns ett längs Nordamerikas kust. De två är helt isolerade från varandra. Det europeiska beståndet räknar man till 150 000 sälar.
På svenskt vatten finns gråsälarna främst i Östersjön, med ett mycket litet bestånd på västkusten. Enligt beräkningar fanns det ca 10 000 gråsälar i Östersjön 1999 varav knappt hälften i svenska vatten. Vid förra sekelskiftet var gråsälarna tio gånger fler, men antalet minskade successivt under större delen av 1900-talet. De främsta orsakerna var intensiv jakt och sedemera på 60-talet miljögifter som bland annat slog ut sälarnas reproduktion. 1975 nådde beståndet en bottennivå på 3600 djur, men sedan mitten av 80-talet har det sakta återhämtat sig med en stabil tillväxt. Under 1990-talet räknade man med en tillväxttakt på 6.5% per år. Andelen dräktiga honor är nu 60% per år mot nio procent på 70-talet. Man misstänker dock att gråsälarna fortfarande i viss mån påverkas av miljögifter: en stor andel av dem har tarmsår, som också är en relativt vanlig dödsorsak idag. Vilken effekt detta har på beståndet är än så länge okänt.
Sälarna i Östersjön räknas årligen under ett par internationellt samordnade inventeringsveckor. Under beståndsräkningen år 2000 räknades utmed Sveriges kuster cirka 3300 djur, fördelade på cirka 1000 st i södra östersjön upp till Stockholms södra skärgård, ca 1450 djur i Stockholms norra skärgård och Ålands hav samt ca 850 st i Bottenhavet och Bottenviken. När även räkningarna år 2000 i länderna Finland, Estland och Ryssland adderas till Sveriges siffror är antalet registrerade sälar 9 700 stycken. Vilket är ett referenstal att använda vid trendanalyser.
Ekologi
Sälarna blir könsmogna vid fem års ålder och föder endast en kut (unge) per år. Detta gör att tillväxten i populationen är långsam. Kutarna föds i mars på drivisen men under isfattiga år kan sälarna tvingas föda på skär eller stränder. Vid födseln väger kutarna 8-16 kg och har en vit så kallad embryonalpäls som inte är vattenavstötande. Därför kan inte kutarna till en början inte simma eller dyka. I samband med att de slutar dia vid tre veckors ålder skiftar de till en vattenavstötande päls, och vid knappa fyra veckors ålder lämnas de av sina mödrar. Kutarna väger då normalt hela 40-60 kilo – en ökning som är möjlig tack vare sälmjölkens höga energiinnehåll.
Strax efter att honan slutat dia sin kut parar hon om sig. Sälar har så kallad fördröjd fosterutveckling, eller fördröjd implantation, vilket innebär att fostret inte börjar utvecklas förrän ett antal månader efter parningen.
Gråsälen kan vara långlivad; den högsta ålder som konstaterats hos östersjösälarna är 43 år (hona) respektive 40 år (hane). Påverkan av naturliga fiender på sälstammen är försumbar.
Födan består nästan uteslutande av fisk, som torsk, strömming, lax och plattfiskar. I genomsnitt äter en vuxen gråsäl 7 kg fisk per dygn, men mängden varierar beroende på säsong. Mest äter sälen på sensommaren då den bygger upp späcklagret inför höst och vinter. När gråsälarna fiskar kan de dyka 100-tals meter och vara under vattnet i flera minuter.
För att klara dykningarna har sälarna flera anpassningar som syftar till att hushålla med syret: De har cirka 1,5 gånger mer blod än landlevande däggdjur av motsvarande storlek och dessutom minskar blodcirkulationen påtagligt när sälen dyker.
Beskattning och skötsel
Den allmänna jakten på gråsäl togs bort 1967 på västkusten och 1975 i Östersjön. Därefter var skyddsjakt tillåten för yrkesfiskare fram till 1988 då gråsälen blev totalfredad. Eftersom Östersjöbeståndet av gråsäl är en angelägenhet för samtliga 9 Östersjöstater ska all förvaltning ske i enlighet med HELCOM (Helsingforskonventionen), en internationell överenskommelse mellan dessa stater. För närvarande tillåter HELCOM endast jakt för att begränsa skador eller i vetenskapligt syfte.
Naturvårdsverket har fastslagit att skyddsjakt på gråsäl skall vara tillåten i begränsad omfattning när nu gråsälstammen visar en stabil tillväxt och numerär och åsamkar stora skador på yrkesfisket. Detta gäller från och med 2001 och ingår i Naturvårdsverkets Förvaltningsplan. En skyddsjakt beslutas årligen på i storleksordningen 200 gråsälar totalt för Sverige. I förvaltningsplanen ingår också noggrann övervakning av sälarnas hälsotillstånd och numeär.
Läs naturvårdsverkets nationella förvaltningsplan för gråsäl
Naturvårdsverket.se: Skyddsjakt på sälar
Gråsälen och människa
Historiskt sett har gråsälen varit viktig för kustbefolkningen: dess tran, päls och kött var viktiga resurser. Idag har den visat sig vara betydelsefull som indikator av miljöföroreningar med hälsorisker. Den orsakar samtidigt stora skador på kustfisket i Östersjön, på senare år har skadorna uppskattats till 40 miljoner kronor (1997 drog kustfisket in 190 miljoner kronor). Andra problem med fisket är att sälar fastnar och drunknar i fiskeredskapen, framför allt unga sälar. Därför är utvecklingen av sälsäkra redskap en stor angeläget för fiskenäringen.
Foto (hägnad): Göran Ekström