Kännetecken
Grävlingen kan egentligen inte misstas för något annat utom möjligen mårdhund. Grävlingen är dock knubbig, har korta ben, kort svans och avlångt huvud.
Mest aktiv är grävlingen nattetid. Till skillnad från övriga mårddjur färdas den mest i gång eller trav.
Gryt som ett år bebos av grävling kan nästa år bebos av räv och vice versa. Samma gryt innehåller ibland båda arterna. Genom tassavtryck i lera eller snö kan arten som upphållt sig vid grytet identifieras. Gryt som innehåller grävling har ofta också latriner med färsk spillning i närheten av grytet.
Utbredning och status
Grävlingen finns i större delen av Europa och centrala Asien. Hos oss förekommer den så gott som överallt utom i fjällvärlden, i fjällnära skogar, i nordligaste Sverige och på Gotland. De flesta svenska grävlingarna lever landets sydligaste fjärdedel.
Under flera årtionden har den svenska grävlingstammen ökat långsamt, både vad gäller utbredning och antal. En skattning, som baseras på kända tätheter i tre sydsvenska områden, ger en vårstam på i storleksordningen 250 000 till 300 000 djur. Uppskattningen är dock mycket osäker. Vårstammen, multiplicerad med 1,25 ger en grov bild av höststammens storlek.
Ekologi
Grävlingen är en plockare och ingen effektiv jägare. Den har en förkärlek för daggmask där dessa finns att tillgå. Följaktligen föredrar den rika biotoper, som lövskogar och övergivna jordbruksmarker. Denna förkärlek är speciellt uttalad under våren. Senare på sommaren och hösten, äter grävlingen en hel del säd och mycket bär. Den tillbringar då mycket tid även i skogar och på hyggen.
Grävlingen sover under vintern och vintervilans längd beror på klimat och väder. Under vintervilan kan den förlora upp till halva sin vikt. Föryngringstakten i grävlingstammen är långsam, då honorna kan få sin första kull först vid 2 års ålder och bara får 2-3 ungar per kull. Parningen äger rum i mars-juni och efter en period med fördröjd implantation föds ungarna i januari-mars.
Grävlingar lever ofta i grupper inom ett revir. Reviret markeras genom att grävlingen trycker bakdelen mot olika föremål för att avsätta sekret från en körtel från undersidan på svansen.
Storleken på territoriet och på gruppen (kan leva i klaner på upp till 12 individer) beror på tillgång och fördelning av föda.
Slagsmål med andra grävlingar, trafikolyckor och jakt är vanliga orsaker till att grävlingar dör. Vargen är en viktig predator där den förekommer. Man antar att grävlingsstammarna begränsas av tillgång på föda.
Jakt och Förvaltning
Grävling fångas i fälla eller jagas med ställande hund eller med grythund.
Fällor kan betas med det mesta, t.ex fisk, slaktavfall eller sötsaker såsom sirap eller honung.
Den ställande hunden för grävlingjakt är ofta en jaktspets. Oavsett hund måste den ha intresse för rovvilt. Hunden bör, för ökad effektivitet, ha intresse för få eller inga andra viltslag, såsom harar och klövvilt.
Grythunden för grävlingjakt fungerar som en ställande hund under jord. När hunden lokaliserat viltet ska den med skall markera platsen. Hundindivider ur en mängd jakthundsraser fungerar för detta, t.ex tax, tysk jaktterrier samt brittiska terrierraser.
Här kan du läsa om att högt jakttryck på grävling kan leda till fler rävar.
|
Grävlinggryt under ett uthus. Foto: Göran Ekström |
Grävlingen och människan
Jakten på grävling uppskattas ofta särskilt av de jägare som har jakthundar som lämpar sig för grävlingjakt. Intresset för grävlingen som jaktobjekt hänger troligen också ihop med att den blir lovlig tidigt på jaktåret. En annan orsak kan vara de senaste decenniernas generellt ökade intresset för grytjakt, vilket delvis kan vara en följd av att räven återhämtat sig efter skabben.
Tidigare utnyttjades kött, fett och hår, det sistnämnda för rakborstar. Kännetecknet för en svensk landsbygdsjägare var förr i tiden en jaktväska av grävlingskinn. Nu för tiden är värdet på grävlingskinn mycket lågt.
Idag jagas de flesta grävlingar för jaktens egen skull eller som ett led i en rovdjurskontroll eller för att undvika skada på egendom. Grävlingen kan göra skada på havre genom att gå runt på fälten och bryta ner stråna för att komma åt och äta sädeskornen. Ibland orsakar grävlingen också skador eller olägenheter genom att den gräver gryt eller söker föda under hus och på tomter.
Grävlingar tar småvilt, igelkottar och kycklingar samt kan orsaka problem i trädgårdar, genom att gräva eller skapa latriner.