Lodjuret är en art som sprider sig i Sverige. Lodjuret är ett kattdjur och ett utpräglat rovdjur. I södra och mellersta Sverige lever lodjuret i hög utsträckning på rådjur, medan i andra delar av landet kan ren, skogshöns och mindre däggdjur utgöra stapelföda.
Kännetecken
Lon är ett stort kattdjur som är svår att förväxla. Utmärkande är den fläckiga pälsen och korta svansen med svart spets.
Spår
Lodjurets spår är stort och runt. Avtrycken från själva trampdynorna är förhållandevis små och lite osymmetriskt placerade. Kloavtryck syns sällan. När kloavtrycks syns är det ofta för att lodjuret behövt fäste på halt eller lutande underlag, alternativt när det spretat med tårna för att få större bärighet i lös snö.
Spåravtryck från lodjurs högertass. Illustration: Fredrik Saarkoppel och Fredrik Enerbranth
Den som följer lodjurs spår märker snart att de gärna tar sig upp för oländiga branter. Spårning visar också att det är vanligt är att lodjur går fram till gryt som till och från bebos av räv eller grävling.
Lodjuret är ett mycket smidigt rovdjur.
Foto: Henrik Andren
Utbredning och status
Lodjuret finns i stora delar av östra och norra Europa samt norra Asien.
Under tidigt 1800-tal var lon tämligen vanlig i Sverige. Hundra år senare fanns bara små restpopulationer kvar- ett resultat av jakt och förföljelse. Därför fridlystes lon 1927.
Efter fridlysningen, ökade antalet lodjur och 1943 tilläts åter jakt. Från mitten av 70-talet minskade stammen igen över hela landet. Därför förkortades den allmänna jakten 1983. Tre år senare fredades lodjuret i större delen av landet och 1991 återinfördes en fridlysning.
Sedan 1987 har mer än 30 lodjur med skabb hittats döda och dessutom har två fall av kattpest (felint parvovirus) registrerats.
Två inventeringsmetoder används för förvaltningen
Den ena, områdesinventering, utförs genom en stor insats av jägare med lokalkännedom, när snöförhållandena är de rätta för spårning. Den andra metoden, snooking, är mer lågintensiv och utförs genom att personal vid länsstyrelser åker ut och kvalitetssäkrar allmänhetens inrapporterade spår. Syftet med inventeringarna är att visa på lodjursstammarnas storlek i olika delar av landet. Lodjur förekommer mer eller mindre över hela landet.
Ekologi
Lodjuret är huvudsakligen skogslevande. Det är ett typiskt rovdjur, som till största delen lever på däggdjur som rådjur, ren och hare. Lodjur river också gärna rödräv när tillfälle ges. Ofta äter lodjur en del av räven, men det är lika mycket för att bli kvitt en konkurrent.
Lodjuret är ett ensamlevande djur med stora hemområden. Honornas hemoråden är mellan 200-600 km 2, i vissa områden ännu större. Handjurens hemområden är ungefär dubbelt så stora. Den övergripande livstrategin skijer sig förmodligen åt mellan könen. Hanarnas målsättning för att bli framgångsrika innebär att para maximalt antal honor. Därför strävar hanarna efter stora hemområden, för att täcka in maximalt antal av honors hemområden. Honorna däremot maximerar sin framång genom att få många och stora kullar samt lyckas försörja dessa till vuxen ålder. För honorna är därför det allt överskuggande att ha hemområden med gott om bytesdjur.
Lodjuret har sin parningsperiod i mars och ungarna föds i maj-juni. Antalet ungar varierar vanligen mellan 1 och 3, i sällsynta fall 4. Ungarna följer modern i ungefär 8-10 månader. Den totala dödligheten hos ungarna under det första levnadsåret är 30-70%. Tii hög grad inträffar dödligheten tidigt, och orsakerna är inte kända. Troligen innefattas undernäring, sjukdomar och predation.
Foto: Göran Ekström
Söder om renskötselområdet är rådjuret lodjurets dominerande bytesdjur. Dessa arter påverkar varandra ömsesidigt. Tät rådjursstam är gynnsamt för lodjuren, medan tät lodjursstam har den motsatta effekten på rådjursstammen. Dessa viltstammars täthet varierar mellan områden och över tid, vilket gör att brytpunkten för när lodjuren tar fler rådjur än vad en rådjursstam producerar också varierar beroende på aktuell situation. Lodjursforskarna drar slutsatsen, med ledning av rådjursstammarnas utvecklingen i studieområden, att lodjurens predation till största delen adderar till annan dödlighet.
Stammen
Lodjursforskarna framhåller några orsaker och följder kopplade till senaste decenniernas dynamik i lodjursstammen. Att lodjursstammen tillväxte så starkt under 90-talet kan bland annat förklaras av de starka rådjursstammarna som växte fram i slutet på 80- och början på 90-talet. När sedan rådjursstammarna vek nedåt igen gjorde även lodjurstammarna så. Orsaksambanden är dock komplicerade och skiljer sig åt mellan områden. Även om lodjursforskarna håller för sannolikt att den växande lodjursstammen bidragit till rådjursnedgången var, under denna period, skabbepidemin inom rävstammen en annan viktig faktor för rådjurstillgången. Denna låg bakom mycket av ökningen, men senare sannolikt även bakom mycket av minskningen av rådjursstammarna, i olika grad för olika delar av Sverige.
I renskötselområdet är renen det viktigaste bytet för lodjuret. Lodjursforskarna har gjort ett antal olika beräkningar av lostammens årliga uttag ut renstammen, som bygger på olika antaganden. Dessa beräkningar pekar på att lostammen årligen dödar mellan 15 000 och 25 000, under 2000-talet.
En lohona med ungar tar i genomsnitt sex renar per månad under vintern. Preliminära studier visar att motsvarnade siffra för en hane är knappt 4 renar per månad.
Tillgänglig föda per lodjur är högre i lodjursforskarnas norra studieområde, beläget mellan Stora och Lilla Luleälv, jämfört med i det södra studieområdet i Bergslagen. Tillgänlig föda i form av rådjur respektive ren är ungefär desamma mellan områdena. Dock är tätheten av lodjur högre i söder. Men en skillnad mellan områdena är att renarna är migrerande, medan rådjuren är stationära.
Foto: fotoakuten.se
Jakt och Förvaltning
År 1991 fridlystes lodjuret i hela landet men sedan 1995 har skyddsjakt förekommit. Under 2000-talet har jakten, som har premiär på senvintern, varit eftertraktad och tilldragit sig stort intresse. Ett åtgärdsprogram för lo har tagits fram av Naturvårdsverket.
För att bli lyckosam inleds ofta jakten på lo med intensivt spårande. När man med ledning av spåren tror sig veta var lodjuren har daglega kan förhållsskyttar ställas ut runt området. Har man tillgång till en rovviltsintresserad jakthund släpps den på färskt spår. Hund av stövartyp ger genom sitt drevskall jägaren information om vart lodjuren rört sig i terrängen. En jaktspets däremot skäller vanligen inte annat än vid direktkontakt med viltet, men har å andra sidan fördelen att lättare upptäcka samt med skall markera ett lodjur som valt att klättra upp i ett träd. En kombination av dessa hundar kan därför vara lämpligt. Ofta kan ett kombinationsvapen vara det bästa valet för att komma till avslut på lojakt.
Lodjuret och människan
Predation på tamdjuren får och ren skapar konflikter, trots att ersättning betalas för orsakade skador. I vissa områden framför allt i mellersta Sverige har lodjurets predation på rådjur och rådjursstammarnas snabba minskning gjort jägarna upprörda.
Det finns vissa kunskaper om lodjurs rörelser, födoval samt jakt- och parningsbeteenden. Flera skandinaviska forskningsprojekt har samlat kunskap om bl.a. reproduktion, dödlighet, spridning och predation, vilket är en förutsättning för förvaltningen.
Projekt Scandlynx
Här kan du ladda ned en slutrapport från Lodjursprojektet