Roe deer (eng)
Reh (ty)
Chevreuil (fr)

 

Rådjuret är vårt minsta

Kännetecken

Rådjuret är gracilt byggt och är det minsta av de svenska hjortdjuren. Kroppen är långsmal och halsen är lång. Djuret har stora öron och huvudet avslutas i en spetsig nos. Pälsen är i allmänhet röd- eller gråbrun. Baktill har djuret ett område med vit päls som brukar kallas akterspegel. Ett normalstort vuxet djur har en mankhöjd på 70-75 cm och en tillika 70-75 cm lång kropp. Ett sådant djur väger 20-30 kg. Rådjurshannen kallas bock, honan kallas get, och ungarna benämns antingen kid eller killing. Honor som blivit könsmogna, men ännu inte fött kid, kallas smaldjur. Bock och get är ungefär lika stora, bocken är bara ett par kilo tyngre än geten. De kan därför vara mycket svåra att skilja åt i naturen.

Bocken bär horn under en stor del av året och kan då lätt skiljas från geten. Vill man avgöra könet på djur utan horn, kan man titta på den bakre delen av djuret. Bocken avslöjas tack vare en hårtofs vid könsorganet under buken. Hos geten sticker istället en ungefär fem cm lång brungul hårpensel fram i underkanten på den vita akterspegeln. Penseln syns även hos getkiden.

Kiden är under de första månaderna betydligt mindre än de vuxna djuren, men växer snabbt. De når redan under första levnadsåret en vikt på 14-20 kg och en mankhöjd på 60-65 cm. Pälsen är vitfläckig från födseln, men ersätts efter en dryg månad av en enfärgad päls av samma färg som de vuxna.

Nyanserna i de vuxna djurens röd-gråbruna päls kan variera starkt mellan olika individer. Kroppsstorleken hos olika individer är också varierad, och rådjurets vikt varierar dessutom under året. Som tyngst är det på senhösten. På våren, när vinterns fettreserver är förbrukade, har vikten sjunkit betydligt.Bockens horn består av en rosenkrans vid basen, en hornstång och slutligen utskott, s.k. taggar, högst upp. Hornstången kan ha olika mycket bulliga hornbildningar, dvs. vara mer eller mindre rikligt pärlad. Hornen fälls i november varje år och nya börjar utvecklas redan i januari. Processen styrs av en komplicerad hormoncykel som i sin tur styrs av dagarnas längd. När de nya hornen tillväxer, sker det innanför en skyddande och näringstransporterande hud, den s k basthuden. Näringsförsörjningen upphör i höjd med rosenstocken när hornen vuxit klart, och basthuden torkar. Den fejas bort genom att hornen gnids mot ett träd eller en buske, vilket sker i mars eller april och äts ofta upp av bocken. Vid fejningen färgas hornen in av blodrester, kåda och jord, och under inverkan av luften mörknar de.

Man skiljer på tre horntyper och bocken brukar få namn efter deras utseende. Bär den ogrenade horn kallas den spetsbock. Har hornen två taggar längst ut kallas den gaffelbock. Den mest utvecklade horntypen finns hos sextaggaren som har tre taggar på varje horn.

Hos bockkillingarna utvecklas hornen som två små knoppar i pannan redan under det första levnadsåret. Året därefter kan de sedan utveckla "riktiga" horn .

Bockens kondition under vintern spelar stor roll för hur stora hornen kan bli. Om det är lite snö på marken och låg täthet i rådjursstammen blir mer föda tillgänglig. Bocken har då större möjlighet att bilda stora horn under den kommande säsongen. Näringstillgångens betydelse bekräftas av observationer på bockar i hägn som utfodrats. Sådana bockar kan få mycket kraftiga horn. I vissa fall kan näringsbrist leda till att hornen missbildas och hormonstörningar kan göra att bocken får groteskt bulliga och svampaktigt oformliga s k perukhorn.Rådjurens spår och spillning är lätta att känna igen. Spåravtrycken av klövarna är de minsta av de svenska hjortdjurens. De är utpräglat spetsiga, fyra till sju cm långa och ca en cm på bredaste stället. Ofta syns också avtryck av de två lättklövarna (som sitter längre upp på foten) bakom de större klövavtrycken. Avståndet mellan avtrycken är ca 40-60 cm vid normal gång. Vid kraftiga språng ökar steglängden till några meter. Då blir också klövarna mer utspärrade.

Spillningen ser ut som små bönor, cylindriskt avlånga med avrundade spetsar och upp till 15 mm långa. De avges ofta i små högar och ett vuxet rådjur avger drygt 20 sådana högar per dygn. Färsk spillning är mörk, nästan svart. Med tiden blir den brun och bleknar alltmer. Under sommaren kan spillningen vara mjuk och klumpa ihop sig till större bollar. Det kan den också göra vid stödutfodring. Rådjuren saknar framtänder i överkäken, liksom andra hjortdjur. Det gör att bitspåren från rådjur på vegetation ger ett avslitet intryck. I bakre delen av överkäken sitter en rad kindtänder och underkäken har både fram-, hörn- och kindtänder.

Rådjurens bäst utvecklade sinnen

är smak-, hörsel- och luktsinne. De har ett välutvecklat smaksinne eftersom de är beroende av ett högt näringsinnehåll hos födan och betar utvalda blad, skott och kvistar. Hörseln är mycket god och de vridbara öronen kan fånga in och även bestämma riktningen på svaga ljud.

Luktsinnet kommer till användning i samspelet mellan rådjuren. De har ett flertal körtlar: vid könsorganen, klövarna, ögonen och pannan, vars doftsekret fungerar som signaler till andra individer. Varje körtels exakta funktion och utsöndring är dock fortfarande till stora delar okänd.

I samband med revirhävdande och brunst kan bocken ses gnida (feja) sina horn och sin panna mot stammen på små träd och buskar och utsöndrar då troligtvis dofter som upplyser artfränder om dess närvaro och rang. Dessutom skrapar han ofta upp små gropar i marken med klövarna och utsöndrar dofter från körtlarna i klövspalten.

Synen är inte lika väl utvecklad som andra sinnen. Rådjuret har dåligt färgseende eftersom de inte har särskilt många tappar (dvs. synceller som ger färgseende) i sin näthinna. Däremot kan det förmodligen urskilja detaljer i omgivningen i svartvitt, även i svagt ljus. Näthinnan är nämligen rikligare försedd med stavar, synceller som ger bättre mörkerseende.

Rådjuren förflyttar sig ofta i gryning och skymning. Födosöken avlöses av perioder av vila, då födan smälts. På våren och sommaren kan djuren vara aktiva 60% av dygnet. Vintertid, då mer tid krävs för att smälta födan, är de aktiva ungefär hälften så mycket.

Åldersbestämning med hjälp av tanduppsättningen hos rådjur

Rådjurets tänder kan användas för åldersbestämning. Som nyfött har kidet i varje underkäkshalva tre framtänder och en hörntand, samt tre s k oäkta kindtänder baktill. De är alla mjölktänder som kommer att skiftas. Redan efter några månader börjar de tre äkta kindtänderna framträda längst bak i käken. Efter ett år är samtliga tänder bytta till det vuxna djurets tanduppsättning.

För att kunna avgöra äldre djurs ålder med hjälp av tänderna tillgrips främst två tekniker: tandstege och tandsnittning. Tandstegen byggs upp av sparade underkäkshalvor från djur med känd ålder, monterade efter varandra i en ram. Jämförs käkarnas storlek och graden av tandslitage med okända käkars kan de senare åldersbestämmas. Ungefär 90% av de bedömda käkarnas ålder brukar kunna skattas rätt, med en felmarginal på ca ett år.

Finns ingen tandstege att tillgå, eller om slitaget är svårbedömt, måste tänderna snittas. Det kräver särskilda verktyg och tillgång till en lupp med stark förstoring. I tvärsnittet kan mörka årsringar ses där vintertillväxten av tandcementet skett. Metoden borde vara den säkraste för en korrekt åldersbestämning, men ibland är linjerna otydliga eller felaktiga. Det gör att åldersbedömningen blir ungefär lika säker som metoden med tandstege.

Utbredning

Rådjur finns över hela landet, utom i fjällen ovanför trädgränsen. På Gotland har vissa inplanteringsförsök gjorts av privatpersoner och där finns på vissa håll en snabbt växande stam idag. Arten är spridningsbenägen och kan kolonisera även avlägsna områden.

Rådjurets utbredning i Europa.

Rådjuren lever ensamma eller i små grupper. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur. Eftersom rådjur ofta lever i skogsmiljö och har speciella näringsbehov bildar de sällan stora flockar. Skyddet mot rovdjur förbättras inte av flocklevande i den miljön och det uppstår lätt konkurrens om födan. De rådjur som lever i öppna miljöer brukar däremot ofta bilda små flockar om några djur. Likaså är gruppbildning vanligare under vintern, då skyddande lövverk och hög vegetation saknas. Under de båda omständigheterna kan de dra nytta av varandra för att upptäcka rovdjur.

Det område som ett rådjur vistas i, det sk hemområdet, varierar i storlek beroende på rådjurets kön och beroende på årstiden. Getterna har mindre hemområden än bockarna. De kan dessutom ha överlappande hemområden och dela område både med andra getter och med bockar. Bockarna delar däremot aldrig område med varandra.

Treåriga bockar och äldre brukar hävda revir mellan vår och höst. Det innebär att de försvarar det område de vistas i mot inkräktande bockar. Det förekommer en hel del strider mellan bockar vid revirgränserna. Getterna parar sig i princip uteslutande med revirhävdande bockar. Vid sju till åtta års ålder börjar bocken bli för gammal för att klara av att försvara sitt revir mot yngre bockar och brukar då förlora det.

De hemområden som används i extremt snöklädda områden under vintern är mindre än de som används av samma djur under sommaren. Det beror på att rådjuren förlorar mycket energi på att förflytta sig i snö. (De sjunker ner djupt på grund av sina små klövar.) Dessutom är bärris och annan föda svåråtkomlig under ett snötäcke. De uppsöker därför gärna snöfria ytor där de fördelar sig jämnt i landskapet och ofta klarar sig bra.

Rådjurets historik i Sverige

Rådjuret har förmodligen invandrat i Sverige i omgångar mellan nedisningarna under förhistorisk tid. Senaste gången arten invandrade var enligt fossila fynd för ca. 8 000 år sedan, troligtvis över den landbrygga som då förband södra Sverige med Danmark. Från södra Norge finns ett fåtal benfynd som visar att rådjuret nått dit ungefär vid samma tid.

Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri jakt på för de som hade egen skattemark.

Den ökade jakten fick ödesdigra konsekvenser och hjortstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet. Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur på Övedsklosters gods i Skåne. Jaktfredning där och på andra gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig.

Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera starka rådjursstam uppstått och spritt sig över hela landet ända upp till fjällen. Andra faktorer som kan ha haft betydelse för återkomsten är utrotning av varg och lo, minskad lösdrift av boskap och en viss temperaturhöjning sen 1800-talets mitt.

Föda

Rådjur är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det betyder att födan stöts upp och tuggas om efter en första bearbetning i två av djurens magsäckar.

Läs mer om idisslarnas matsmältning

Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete på dessa arter äter rådjuren kvistar från barr- och lövträd. Både tall och gran äts, även om studier av rådjurens födoval visar att de äter mest av tall. Bland lövträden dominerar främst sälg och vide, björk, asp, ask, rönn, brakved och olvon. Al, lönn, alm och bok tycks vara mindre populära. Vintergröna växter, som kruståtel och vårfryle, kan också ingå i dieten. Ollonår kan bok- och framför allt ekollon utgöra en stor del av födan.

Under barmarksperioden äts också en hel del bärris (se figur 1) och ljung samt mycket örter och blad från lövträden. Bland de viktiga örterna kan nämnas mjölkört, kovall och vitsippa. Rådjuren är inga utpräglade gräsätare, men under senvinter, vår och försommar kan en hel del gräs, främst kruståtel, ingå i födan. Från och med sensommaren och inpå hösten utgör svamp en viktig del av födan. Förutom dessa, kvantitativt viktiga födoväxter, ingår många andra arter, men då oftast i små mängder. I vissa områden och under vissa perioder på året kan jordbruksgrödor vara ett viktigt inslag i dieten. Totalt kan rådjuren inom ett område beta på mer än 100 växtarter under ett år.

Figur 1. Effekterna av rådjursbete på blåbärsris, mätt efter vintern. Andelen kvistbiomassa av den totala biomassan minskar tydligt med rådjurstätheten i områden där rådjuren kunnat beta. Resultat från den svenska rådjursforskningen på Bogesund.

Enligt studier av djur i hägn äter ett vuxet rådjur ungefär 2-4 kg föda per sommardygn. På vintern sjunker konsumtionen till ungefär 0,5-1,5 kg/dygn. Vilda djur äter sannolikt något mer. Allmänt kan man säga att 6-7 rådjur äter lika mycket som en vuxen älg. Sett ur födoutnyttjandet motsvarar alltså en rådjurstäthet på 100 djur per 1000 hektar en älgtäthet på 14-17 älgar per 1000 hektar (1000 hektar= 10 km²). Rådjuren betar på lägre nivåer än älg, men det är ett stort överlapp i beteshöjderna. Rådjuret och älgen äter till stora delar från samma födoarter och därför kan trycket på födan och vegetationen bli hård vid höga tätheter av de båda hjortdjursarterna.

Genom att bete på barrträd är en del av rådjurens normala födobeteende så orsakar rådjuren skador på ekonomiskt viktiga trädslag, framför allt då dessa är i plantstadiet. Bete på barrplantor sker nästan uteslutande under vintern (oktober till mars) och kan, om snödjupet så tillåter, ske vinterns alla månader. Inventeringar visar att rådjuren tycks föredra tall framför gran. De betar också mera på täckrotsplantor än på barrotsplantor och båda dessa planttyper betas mera än självföryngrade plantor. När plantorna är unga betas ofta toppskottet, men då plantorna blir äldre betas alltmer på sidoskotten och toppskottet klara sig i större utsträckning. En faktor som påverkar plantornas begärlighet är plantans vitalitet. Ju vitalare plantan är, desto större är risken att den kommer att betas.

Flera djurarter kan beta på plantor (mindre än en halv meter höga) och både älg och hare har visat sig göra detta. Effekterna av betet på en barrplanta varierar beroende på bl.a. betesintensiteten, plantans ålder vid betet, var betet sker (toppskott eller sidoskott), hur många gånger plantan betas och hur den omgivande vegetationen ser ut (konkurrens). Dödligheten bland plantorna ökar vid bete, men de flesta plantorna överlever det. Om betet sker lågt på plantan och denna överlever så kan eventuella stamskador hamna i den framtida stubben. Sker betet på högre höjd kan det orsaka stamdeformationer, som påverkar det framtida virkesutbytet. Ett befarat problem med flerstammighet tycks inte vara stort då plantorna till viss del rättar till detta så till vida att ett toppskott så småningom tar över och ger en stam.

Lövträdsplantor kan också betas av rådjur men studier har visat att åtminstone björkplantor tycks betas mest under barmarksperioden.

Innehållet av cesium i köttet varierar mycket under året och stiger under sensommaren till halter som kan vara 4-5 gånger högre än tidigare under året. Ökningen förklaras av att rådjuren under sensommar och höst äter en hel del svamp. Jämfört med andra växtgrupper innehåller svamp höga halter av radioaktivt cesium. Detta leder alltså till att variationen i cesium kan vara stor mellan år, framförallt beroende på att det finns olika mycket svamp olika år.

Förökning

Rådjuret föder ungar en gång per år och får då ett till tre kid, i sällsynta fall fyra. Alla hondjur får inte kid varje år. Men av de som är dräktiga visar studier på en kullstorlek på strax över två kid per get. God kondition hos geten främjar större kullstorlek, vilket i allmänhet inträffar ungefär i åldern 2-7 år. 

Födseln sker i allmänhet mellan 25 maj och 20 juni med en topp den 5 juni, enligt studier i Mellansverige. Men födslar har observerats inom tvåmånadersperioden 1 maj till 30 juni.

Studier i bl a Frankrike visar på att könsfördelningen på de kid som föds kan påverkas av hondjurens kondition. Täta stammar med hård konkurrens tenderar till att ge fler avkommor av hanligt kön. Och vice versa. Det förklaras av att en honlig avkomma även under vuxen ålder stannar i moderns hemområde och konkurrerar med modern om resurserna däri. Medan den hanliga avkomman utvandrar när den blir vuxen. 

Brunstperioden infaller i början av augusti, men redan innan dess kan bocken ses uppvakta geten under en eller flera falska förbrunster. Geten annonserar brunsten genom doftutsöndringar via urinen och flera hudkörtlar. Bocken brukar därför vädra kring hennes bakdel. Ibland sträcker han också fram nosen vid getens urin och drar tillbaka överläppen med en grinande grimas, i ett intensivt vädringsbeteende som kallas "flehmen".

Vid uppvaktningen ses bocken ofta jaga efter geten i korta ruscher. Men tiden före själva parningen rör de sig ofta i lugnare mak, ofta i ganska snäva öglor eller cirklar. Ibland trampas en synlig stig, s k häxring, upp av den nötning paret åstadkommer.

Som enda art bland våra hjortdjur hävdar rådjuret revir. Efter det att bockarna fejat sina horn (från och med mars-april) så börjar de att hävda revir, vilka de försvarar fram till augusti-september. Om stammen är tät finns ett antal bockar, främst de yngre, som inte har något revir. Getterna är inte revirhävdande. I juli-augusti sker parningen. Efter några celldelningar vilar det befruktade ägget till årsskiftet då den verkliga fosterutvecklingen börjar. Födsel sker sedan i slutet av maj och början av juni.

Vid implantationen bildas en moderkaka som förser varje foster med näring och syre. Själva fosterutvecklingen tar ungefär ett halvår. I januari är fostret ca. 2 cm långt och inför födseln har det vuxit till ungefär 25 cm. Päls får det lagom till födseln, innan dess är det hårlöst i livmodern.

I Sverige föds som nämndes ovan de flesta rådjur inom en månad i slutet av maj till juni. Rådjursgetterna föder faktiskt synkroniserat över stora delar av sitt utbredningsområde: 80% av kiden föds inom loppet av 20-30 dagar. Tiden sammanfaller med perioden när kvaliteten på födan är som bäst, vilket är gynnsamt för den digivande getens mjölkproduktion.

När kiden föds är deras päls skyddstecknad med ljusa fläckar. Efter några veckor ersätts den av en mer enfärgad. Kiden diar fram till slutet av oktober till december, men de börjar beta tidigt. Redan efter några månaders ålder skulle kiden kunna klara av moderlöshet; då är de inte längre beroende av modersmjölk och har redan börjat idissla.

Vid födseln väger kiden ca. 1-1,5 kg. De tillväxer snabbt, ca 1,5 hekto per dag de första månaderna. Efter åtta månader har de nått drygt 60% av vuxen vikt, ett år senare kring 90%.

Getens närvaro är förmodligen viktig för kiden under hela det första året. Hon lär dem skilja ut bra bete etcetera. Separationen mellan get och kid sker oftast när kiden nästan är ett år gamla, några veckor innan nästa födsel. Processen sker fridfullt utan aggressioner, som fallet kan vara med älg .

Rådjursstammen

Rådjursstammen i landet har under de seanste årtiondena genomgått dramatiska förändringar. Rådjurets goda reproduktions- och spridningsförmåga gör att det snabbt kan kolonisera nya områden om förhållandena är de rätta. Det visas bl a av att en liten population av utvandrade svenska rådjur har etablerats i den norska ishavsregionen.

Att rådjurstammen har återhämtat sig så kraftigt efter att ha varit nästan utrotad i Sverige visar också på en stor tillväxtpotential.

Tätheten i rådjursstammen varierar i landet, men i södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 djur per 100 hektar (= 1 km²) på bra marker. I andra delar är tätheterna i allmänhet lägre, men varierar beroende på hur marken brukas.

Stammens storlek bestäms framför allt av födotillgången. Om det finns gott om näringsrika blad, örter och bärris att beta av kan getterna föda fler kid. Getkidens tillgång till föda under det första levnadsåret återspeglas i deras framtida överlevnad och fortplantning. Rågetter som vuxit upp med födobrist, till exempel i täta stammar, producerar under sin livstid färre kid än välfödda getter (se figur 1). Kiden blir i allmänhet också mindre.

Det är bland kiden som den största dödligheten i populationen inträffar. Den orsakas främst av svält och rovdjur. För att kunna klara av den knappa födotillgången på vintern krävs det att kiden har uppnått en viss storlek. Små och magra kid stryker oftare med under den kalla årstiden. I jordbruksområden kan en betydande del också dödas av slåttermaskiner eller skördetröskor, under deras första levnadsveckor.

De rovdjur som tar rådjur är framförallt räv i södra delen av landet och lodjur längre norrut. Räven tar framförallt kid, eftersom vuxna djur är lite för stora. Bockkid brukar tas i högre utsträckning än getkid, troligtvis för att de är mer aktiva och röjer sig lättare. Hur kraftig rävens predation på kid är i ett område beror på många faktorer och varierar mellan år. Men generellt har foskningen i mellansverige visat på att predationen är lägre i skogsmark än i mer öppen och bruten jordbruksmark. I den första marktypen kan andelen tagna kid ligga i storleksordningen  20-30 %, medan siffran i mer öppen mark ligger kan ligga i ett stort intervall omkring 50 %. 

Rävpredationens betydelse framgick tydligt under de år som rävskabben pressade ner rävpopulationen. Då ökade rådjursstammen kraftigt. Lodjuret tar både kid och vuxna djur. Det har stor betydelse för rådjursstammen. Enligt nyare rön från lodjursprojektet på Grimsö forskningsstation tar lodjuret 15-20% av rådjuren i Bergslagen, vilket hotar att minska stammen (se också fig. 2).  

Figur 2 . Tätheten av lodjur och rådjur i Bergslagen 1996, 1998 och 2000. Rådjurstillgången har minskat i alla delar. Resultaten kommer från svensk lo- och rådjursforskning på Grimsö forskningsstation samt Svenska Jägareförbundets lodjursinventering.

Andra vanliga dödsorsaker bland vuxna djur är svält och jakt. Rådjurets vinterpäls motstår kyla väl, men om om snötäcket på marken är för tjockt försvåras födosöket.

Vid jakten dödas fler bockar än getter. Men den högre dödligheten bland bockkid gör att det finns ett övervikt av getter även i ojagade populationer. Populationen brukar vara sammansatt av 30% kid och 70% vuxna, av vilka 60% är getter.

En annan anledning till att en lokal rådjursstam ökar eller minskar är att djuren flyttar på sig. Rådjur av båda könen vandrar i högre utsträckning än andra klövdjur. Framförallt i norra Sverige företar de ofta årstidsvandringar. Djuren kan vistas i helt skilda områden under sommar och vinter. Sommartid lever de mera åtskilda, medan ansamlingen kan bli tät på vintern.

Vinterområdena är ofta jordbruksbygder i älvdalarna. Det är mest unga bockar (ettåringar) som utvandrar, även om det också förekommer hos unga getter. Vandringar om 10-20 km är vanliga och tycks vara mest förekommande i populationer av medelhög täthet.

Studier av DNA från cellkärnor visar att de genetiska skillnaderna mellan svenska rådjur är små. Det stämmer överens med antagandet att den nuvarande rådjursstammen har uppstått ur en liten population på 1800-talet. Men även i övriga Europa är den genetiska variationen liten.

Genetisk forskning har också avslöjat vissa gener som är kopplade till horntillväxten. Bockar med vissa genkombinationer har redan som ettåringar avsevärt större horn än andra. En möjlig genetisk faktor har också hittats som tycks vara kopplad till getternas fruktsamhet.

I en stor undersökning i början av 90-talet på Bogesund sköts och undersöktes 360 djur. Obduktionen visade inte på några andra sjukdomar än inälvsmaskar i mag-tarmkanal och lungor, samt ett stort antal fästingar. (Ingen av dessa fästingar bar på Borrelia.)

Inga diarrésjukdomar hittades hos rådjuren i Bogesundsmaterialet, men sådana finns beskrivna hos rådjur i södra delen av landet. Andra sjukdomar som kan drabba rådjur är infektioner av hjärnhinnemask och leverflundror (en slags maskar), samt bakterier som infekterar ögonen och virus som ger feber eller hjärnhinneinflammation. Alla dessa infektioner är dock relativt ovanliga.

Mer vanliga är parasitiska insekter som angriper pälsen: pälsätaren som är en lus och hjortflugan, vars honor ibland i stort antal slår sig ner i pälsen. Där bryter de av sina vingar och suger sen blod. I synnerhet pälsätaren kan förorsaka svårt håravfall och skadade pälspartier. Hjortflugan kan också sticka människor.

De allvarliga sjukdomarna mjältbrand, mul- och klövsjuka, rabies och fågeltuberkulos, som skulle kunna spridas till tamboskap eller människor, finns inte rapporterade från svenska rådjur. Hormonrubbningar som ger mer eller mindre abnorma horn förekommer dock, liksom tumörer. Det finns inga studier som antyder att miljögifter spelar in för uppkomsten av dessa sjukdomar.

Rådjursjakt och förvaltning

Rådjursjakten är mycket uppskattad bland jägare. Under jaktsäsongen1997/1998 beräknas hela 210 000 rådjur ha fällts i Sverige, enligt Svenska Jägareförbundets Viltövervakning. Motsvarande siffra för 2007/2008, var 119 000 djur. Rådjur räknas som småvilt och kan jagas både med kul- och hagelvapen. Sätten att jaga på är många: med stötande eller drivande hund, eller helt utan hund, smygandes eller sittandes på pass.

Vid jakt med drivande hund drivs rådjuret under skall av hunden i allt från några tiotal minuter upp till någon timme. En eller flera jägare väntar utposterade, beredda att fälla djuret. Man använder kortbenta hundraser som tax och drever, hundtyper som driver rådjuren förhållandevis långsamt. Rådjuren stressas inte heller nämnvärt av denna jaktform enligt en undersökning utförd på Grimsö forskningsstation.

Andra vanliga sätt att jaga rådjur med hund är jakt med kortdrivande hundar vilka skalldriver några minuter eller så länge drevdjuret håller sig inom såten. De raser som används är wachtel och terriers. Jakten läggs upp på liknande sätt som vid jakt med drivande hund.

Därtill kan man jaga rådjur med så kallade stöthundar. Det är hundar som förföljer rådjur en kortare sträcka med eller utan skall. Till detta kan en mängd raser fungera, t.ex vorsteh, spaniels, retrievers. Jaktsättet passar bra på viltrika, små och väl avgränsade marker.

En annan populär jaktform är smygjakt, så kallad pyrschjakt. Vid denna jaktform smyger sig jägaren på djuret mot vinden. Jaktsättet ställer stora krav på jägarens skicklighet i att röra sig tillräckligt ljudlöst och upplevs av många jägare som mycket spännande. Vid smygjakten används i allmänhet kulvapen utrustat med kikarsikte.

En jaktform som kan kombineras med smygjakten eller bedrivas som egen är vaktjakt. Här väntar jägaren vid platser där rådjuren är lätt iakttagbara. Det kan t ex vara vid en hygges- eller åkerkant eller en viltväxel. Ibland byggs speciella torn vid sådana platser. Tornen ger bättre överblick och sprider jägarens vittring mindre. Den brantare skjutvinkeln ger också ett bättre kulfång vid avlossade skott. Vakt- och smygjakt kan båda bedrivas som lockjakt, där jägaren härmar lätena av get eller kid med en pipa för att locka till sig djuren.

Andra jaktformer som används är tryck- och klappjakt, där människor (ibland med hjälp av hundar) driver ut djuren mot passkyttar. Om det finns ett snötäcke kan rådjuren också jagas genom spårningsjakt.

De tillåtna kalibrarna för rådjursjakt är kulvapen klass 1 och 2 och hagelvapen med kaliber 20 och grövre.

Jakttiden på rådjur varierar i olika delar av landet. Via länken här kan du få redan på jakttider på rådjur. 

Det finns inga uttalade mål för rådjursförvaltningen i Sverige. Däremot brukar vissa jaktetiska regler anföras, som den allmänna regeln att inte skjuta geten från sina kid.

När man ska konstruera avskjutningsmodeller indelas stammen enklast i bockar, getter och kid. Avskjutningsstrategin bör inriktas med ledning av vad man har för målsättning med stammen. Om målet är att öka uttaget av djur ska jakttrycket läggas högre på bockar och kid, än på getter. Hur stor andel av varje kategori som kan tas ut, beror på stammens sammansättning från början. Den största nettoförökningen i en stam erhålls vid en medelhög täthet. Den maximalt uppnåbara avskjutningen i ett område sjunker med snömängden under vintern och mängden rovdjur av arterna räv, lodjur och varg.

Maximalt uttag ur stammen kan göras vid en extremt hög andel kid (85% av alla skjutna), samtidigt som 85% av de vuxna skjutna utgörs av bockar. Försiktighet bör iakttas, så att stammens bockkvot inte faller för lågt. Som en säker siffra nämns 25%. Siffrorna gäller om avskjutningsmodellen utgår från en standardpopulation om knappt 20 djur/km² i vårstam och en normalstor rävstam.

Det är ytterst tveksamt om urvalsjakt bland bockar ger bättre troféer (större och mer välutvecklade horn). Skälet är att anlag som påverkar hornbildningen också nedärvs via getterna, som inte väljs ut på samma sätt vid jakten. Erfarenheter från hundra års urvalsjakt från platser i centrala Europa har visat att det inte går att uppnå önskvärda resultat. Däremot är det framgångsrikt att ha lågt jakttryck på bock - om man med förvaltningen söker stora troféer - eftersom man då höjer medelåldern på bockarna samt får chans att utvärdera deras potential vad gäller hornstorlek.

För den praktiska rådjursvården används saltslekar (saltstenar), viltåkrar och vinterutfodring. Saltslekarna sätts upp på stolpar eller högstubbar och besöks av såväl rådjur som älgar. Viltåkrarna är ofta sådda med snabbväxande fodermärgkål. Klövervallar eller åkrar sådda med höstråg eller höstvete är också mycket värdefulla för rådjuren. Vid stödutfodring läggs skördat hö, pellets eller ensilage ut på bestämda platser. Höet som används måste vara av hög kvalitet, med stort inslag av klöver och andra örter. Det är viktigt att börja utfodringen i god tid, så att rådjuren hinner ställa om sin matsmältning till det nya fodret.

För att uppnå en långsiktigt uthållig beskattning måste stammens täthet inventeras. Detta sker i allmänhet med hjälp av spillningsinventering, som bygger på att rådjuren avger en känd mängd spillningshögar per dag (drygt 20 högar). I ett område räknas antalet högar i vissa provytor. Siffrorna kan sedan förvandlas till antal rådjursdygn vilket i sin tur avslöjar rådjurstätheten i området.

Rådjur och människan

Rådjur är ett mycket vanligt vilt i Syd- och Mellansverige. Det står för många stora naturupplevelser för många människor, på grund av att man så ofta stöter på rådjur och tack vare deras skönhet. Men rådjur orsakar också skador för människor på skog, i trädgårdar och i trafiken.

Rådjuret förorsakar betydande skogsskador i södra Sverige. Det är främst unga plantor som betas, vilket kan försvåra nyplantering av skog. (Mer om betesskador finna att läsa under rubriken "Födan".)

Den stora rådjursstammen leder också till skador på prydnads- och nyttoväxter i villaträdgårdar och odlingar, t o m i storstädernas utkanter. Rådjuren är svåra att avskräcka; olika preparat som stryks på plantorna har testats, men inte visat sig ge någon långtidseffekt. Det effektivaste sättet verkar vara att stängsla in odlingarna.

Läs mer om utstängsling av hjortdjur.

För människor på vägarna utgör trafikolyckor med rådjur en risk. Antalet trafikolyckor med rådjur inblandade har ökat explosionsartat sedan 1970-talet och ligger 5-6 ggr högre än olycksrapporteringen för älg. Omkring 25 000-30 000 kollisioner med rådjur rapporteras varje år, men antalet är förmodligen högre.

Läs mer om trafikolyckor med rådjur och älg

Rådjursforskning

Rådjursforskningen i Sverige utförs för närvarande främst av forskare från Grimsö forskningstation, SLU. Studierna har skett i Mellansverige, på Bogesund utanför Stockholm, på Ekenäs i Sörmland och på Grimsö. I första hand undersöker man vad som avgör en rådjursstams storlek, särskilt hur räv och lodjur påverkar stammarna.

På Bogesund har forskningen gått ut på att följa radiomärkta rådjur och analysera skjutna djur. Vid olika tätheter på stammen har tillväxt, dödlighet, förökning, djurens kondition, mängden parasiter och utvandringen av djur studerats i området.

Utifrån de data som samlats in har man gjort modeller för olika sätt att beskatta en rådjursstam på. Modellerna har sedan testats i verkligheten på ett par stora egendomar.

I Södermanland, på Bogesund och på Grimsö har man satt radiosändare på kid för att mäta hur stor del av kiden som dör under första sommaren, framför allt i form av rävens predation.  Samma metod har använts för vuxna rådjur på Grimsö för att ge en uppskattning av hur stor del av dem som blir tagna av lodjur.

Mer att läsa: