Rödräven
Räven är ett av världens mest spridda rovdjur. Den är aktiv året runt och finns i alla miljöer, från kalfjället till städernas parker och villaområden. Räven är allätare och äter såväl djur som smågnagare, rådjurskid, harar och insekter, men också bär, kadaver och avfall.
Rävstammen drabbades hårt av rävskabb under 70- och 80-talet, men har återhämtat sig. Rävarna är troligen mer motståndskraftiga nu och nya utbrott kommer inte att få lika omfattande följder.
Priset på rävpälsar har gått ner kraftigt och det finns inte längre några möjligheter att jaga för ekonomisk vinning. Rävjakten bedrivs därför numera främst som rekreation och i viltvårdande syfte. Jägarna försöker begränsa rovdjurstrycket för att öka den lokala småvilt- och rådjursstammen.
Kännetecken
Räven är långsmal till formen, med stora öron, spetsig nos och en lång svans. Pälsen är i allmänhet brunröd på ovansidan och vit till gråvit på undersidan. Under täckhåren finns ett lager av grå bottenull. Pälsen på benens framsidor och tassarna är svarta, liksom öronens baksidor. Mörka teckningar finns också ofta i ansiktet.
Pälsfärgen kan variera och det finns rävar i olika färgvarianter från svart eller silvergrått till brunröda med ett svart kors över ryggen. Det kan ibland förekomma inblandning från djurfarmer. Det rör sig i de fallen om nordamerikanska rävar, som är mörkare.
Räven är 100-130 cm lång från nos till svansspets och 35-40 cm hög. Honan är något mindre än hanen. När räven bär den tjockare vinterpälsen (från senhösten till senvåren) ser den betydligt större ut än under sommaren. I sommarpäls kan den i gengäld se ut att vara mer högbent. Vikten ligger för det mesta ligger den kring 5-8 kg, men varierar med djurets kondition. Men det finns exempel på fällda rävar som vägt alltifrån 3,5 till 15 kg.
Räven blir ungefär tio år gammal i vilt tillstånd. För att avgöra åldern används några olika metoder. Den lättaste är att titta på djurets storlek och proportioner, vilket ger en ungefärlig uppfattning. Behöver åldersbestämningen göras noggrannare kan skelettdelar från benen tas ut och undersökas. Den säkraste metoden för åldersbestämning utgår från tänderna.
Tanduppsättningen hos en räv ser ut som hos andra rovdjur, med långa, spetsiga hörntänder och en lång rad av bitande/skärande kindtänder. Med åldern slits tänderna och det kan användas vid åldersbestämning, sammantaget med att årsringarna räknas i genomsågade tänder.
Spårstämpeln hos en räv har en stor trampdyna längst bak med fyra mindre runt om framkanten. Avtrycket (50-60 mm långt) liknar hundens, men rävens är mer utspärrat. En annan skillnad syns på de enskilda trampdynornas placering: dras en rak linje genom framkanten på ytteravtrycken ligger mittentårnas avtryck fria (hos hund skär linjen igenom dessa). Följ länken till höger för att se en spårstämpel avbildad. Räven rör sig vanligen genom att trava. Vid travet sätts baktassen i framtassens just lämnade spår. Det är en gångart som sparar energi när djuret ska röra sig i snö.
Vintertid springer räven längre sträckor i gamla fotspår i snön, eller längs skid- och skoterspår. Vid snabb förflyttning (på bar mark) kan räven röra sig i hastigheter på upp till 50 km/h. Den är vig och kan ta sig över hinder på upp till 2 meter.
Andra spår som röjer att räven varit framme är bytesresterna. De påträffas oftast utanför grytet på vårkanten. På vuxna rådjur som fällts av räv syns ofta bett i nackregionen, medan kid ofta bits tvärs över huvudet genom skallbenet. När ett rådjur eller annat större bytesdjur dödats biter den också ofta av delar (först huvud och bog) och bär med till ungarna, eller gömmer undan för framtida behov. Räven klarar inte att tugga igenom grövre ben utan äter bara tunna skelettdelar. [För vidare information om spårtecknen på tamdjur: besök www.viltskadecenter.com, klicka på ”Rovdjur-tamdjur”].
En fågel som tagits av en räv (eller annat rovdäggdjur), får fjädrarna avbitna, medan rovfåglar sliter ut dem. Av harar lämnas ofta tassar med päls kvar.
Rödräven tillhör familjen hunddjur, Canidae, inom ordningen rovdjur (Carnivora). En ras som finns i Nordamerika räknas ibland som egen art (Vulpes fulva) och är mindre än den europeiska rödräven.
Utbredning
Rödräven finns i alla miljöer och är kanske den mest vitt spridda rovdjursarten i världen. Den återfinns över hela Europa och Asien och europeiska djur har inplanterats i Nordamerika och Australien. Räven har också trängt in i ökenmiljö i Mellanöstern och Nordafrika.
Rödrävens utbredning i Europa. Arten saknas på Island och några andra öar.
I goda marker, som i Sydsverige, lever räven i familjegrupper. Dessa består av en revirhävdande hane och hona, samt upp till tre extrahonor. De extra honorna brukar vara parets egna döttrar från en tidigare kull. Det är vanligtvis bara den dominanta moderräven som fortplantar sig, medan de övriga kan hjälpa till att föda upp kullen. En av dem kan ta över kullen om honan förolyckas.
I norra Sveriges barrskogsområden lever de flesta rävar i par. Troligtvis beror det på att tillgången på föda är mindre där, eftersom det finns exempel från vissa områden där grupper uppstår tillfälligt när det är gott om sork.
I rävgrupperna finns en uppgjord rangordning med det fortplantande paret högst upp och fallande rang bland de övriga honorna. Rangordningen bekräftas genom beteenden som påminner om hundars. När ett djur underkastar sig ett annat hukar det sig med tillbakadragna öron och öppen mun, och sveper ibland svansen. Rangordningen görs upp tidigt bland ungarna inom en kull, genom aggressiva lekar vid 3-4 veckors ålder.
Rävarna lever inom revir som varierar i storlek med födotillgången. Om tillgången är god räcker ett litet revir, medan rävar i ett fattigare område måste försvara ett större. Revirstorleken varierar i Sverige mellan ca 20 och 2 000 hektar (0,2-20 km2). De avgränsas ofta av naturliga gränser som vattendrag och vägar.
Räven är aktiv året runt. Den söker föda främst under natten. I engelska undersökningar var rävarna aktiva ca sju timmar per natt oavsett årstid. Under vinter och vår delades födosöket upp på 2-2,5 timmarspass med vila. Ibland jagar räven även under dagtid. Det är främst under senvinter och försommar, men kan även gälla andra delar av året i ostörda områden.
Syn, hörsel- och luktsinnet är välutvecklat. Både läten och dofter används i kommunikationen mellan djuren. Hanar markerar revir med spillning och urin på stubbar, stenar och andra framträdande ställen. Honan annonserar också sin brunst via dofter i urinen.
Räven har ett flertal olika läten och kan höras alla tider på året. Det mest bekanta är kanske ett kort och strävt skall, men även mjukare läten används inom gruppen.
Föda
Räven är en opportunist , d v s den inkluderar vad den kan komma över i sina måltider. Det innebär att en räv ger sig på allt från säd, blåbär, daggmask och insekter till fisk, fåglar, smågnagare, harar, rådjurskid och vuxna rådjur, likväl som köksavfall, kadaver eller slaktrester. Däremot äter den ogärna näbbmöss, mullvadar eller döda artfränder.
Dieten varierar med åldern . Undersökningar har visat att hare utgjorde en stor andel i magarna hos årsungar under försommaren. De övergår under sensommaren till en mer blandad diet, medan harar blir vanligare i magarna hos vuxna djur.
Stapelfödan hos vuxna rävar i stora delar av landet utgörs av smågnagare, främst åkersork. I Mellansverige och Norrland kan också as och avfall vara viktiga födokällor när tillgången på smågnagare tryter. I stora undersökningar som gjorts vägde norrländska rävar mindre än de mellansvenska och sydliga, vilket tros bero på sämre näringstillgång samt att det är en fördel med låg kroppsvikt vid vandring på djup snö.
Räven har en avancerat jaktsätt. När den jagar smågnagare brukar den göra skutt i luften och dyka ner på bytet, efter att först ha lokaliserat det med hörseln. När den jagar större byten smyger den sig ofta på och gör en kort rusch på slutet. Rävar är liksom andra hunddjur läraktiga och vissa individer lär sig snabbt tekniken att överlista och tillgodogöra sig tidigare oprövade byten.
Under rävskabbens härjningar på 1970- och 80-talet gick räven ner kraftigt, vilket bekräftade att den har stor betydelse för småviltstammarna. Nedgången ledde till en kraftigt ökad tillgång på både skogshöns och hare. Nyare undersökningar har också visat att rävpredation vissa år är den avgjort viktigaste dödsorsaken hos rådjurskid under sommaren.
Räven och grävlingen har enligt brittiska studier ett konkurrensförhållande, läs mer om det här.
Räven kan i många områden tänkas konkurrera med skogsmården. Den lever liksom räven till stor del av sork. Dessutom lever den tidvis på småvilt, som räven också tar. Avskjutningsindex m fl indikatorer visade på att tätheten av mård ökade i samband med att rävstammarna minskade pga rävskabben under 70- och 80-talet. Detta som en följd av minskad konkurrens från räven.
Förökning
Rödrävar blir könsmogna vid 9-10 månaders ålder. Parningen infaller under januari-mars. Honan är dräktig i 52-53 dagar och ungarna föds från slutet av mars i sydligaste Sverige till början av maj i de nordligaste delarna av landet.
Kullen föds i ett gryt som anlagts i ett stenröse eller grävts ut i en sandig sluttning. Grytet har i allmänhet flera olika kamrar och öppningar. Rävar kan också överta gamla gryt från grävlingar.
Ungarna är blinda vid födseln men öppnar ögonen efter ett par veckor. De första två månaderna av sitt liv är de beroende av moderns kroppsvärme, diar och är hårt bundna till grytet. Därefter lever de lösare, lekande kring grytet, där de förses med uppstött föda eller byten som föräldrar eller hjälpmödrar släpat hem.
I slutet av sommaren rör ungarna sig friare i föräldrareviret. Under senhösten utvandrar de unga hanarna, medan honorna ibland stannar kvar i gruppen som stöd för uppfödandet av nästa kull.
Undersökningar på svenska och finska rävar har visat att den enda kullen i medeltal består av ca fem ungar. Kullstorleken varierar med ålder och födotillgång. Honor som är äldre än två år brukar få större kullar. Fler ungar föds också under goda sorkår.
Stammarna
De tidigaste svenska fynden av rävben är ca 5 000- 8 000 år gamla. Troligen invandrade arten redan tidigare, för närmare 10 000 år sedan, över den landbrygga som i perioder förband Danmark med Skåne.
Antalet rävar som finns i landet är osäkert. Uppskattningar av rävstammen baserade på avskjutningsnivåerna på 70-talet talar om minst 150 000 djur före rävskabben. Ungefär lika många lär finnas nu, när stammen återhämtat sig.
Tätheten i rävstammen varierar med tillgången på föda. Den kan ligga på åtta djur per 1 000 ha (10 km2) i uppodlade sydsvenska landskap men på bara två djur på samma yta i fattigare områden längre norrut.
Föryngringen varierar också med tillgången till föda och geografisk plats i landet. Studier från tiden innan rävskabben visade på en kraftig årlig variation (20-60%) i andelen årsungar i norra delen av landet. Rävstammen i sydöstra och södra Sverige uppvisade under samma period en betydligt jämnare åldersfördelning (ca. 40-50% årsungar).
Skillnaden beror troligtvis att rävarna i Norrland är så mycket mer beroende av sorktillgången. Den har toppar med 3-4 års intervall, vilket skapar svängningar även i rävstammen. Det är intressant att notera att rävstammens toppar sammanfaller med smågnagarnas. Det tros bero på att rävarna kan känna på smak eller lukt hos smågnagarhonorna att en massförökning är att vänta.
Den lokala rävstammens storlek förändras årligen genom omfattande vandringar, främst bland unga hanar. Studier på sändarförsedda rävar visar att de kan förflytta sig långt vid behov. Rekordet lär innehas av en skabbsmittad räv, som hade rört sig 43 mil.
Den vuxna räven kan tas av lodjur. Dessutom kan kungsörn och varg vara tänkbara fiender. Framtida studier, med större stammar av lodjur och varg lär visa hur viktiga dessa är för rävstammen. Troligtvis är ungdödligheten betydligt viktigare. I de tidigare nämnda undersökningarna varierade den kraftigt (7-70%) med sorktillgången i Norrland, medan den var stabilare längre söderut.
Liksom andra rovdjur som inkräktat på människans djurhållning, lär räven ha jagats hårt genom tiderna. Jakten kan tidigare ha varit en viktig dödsfaktor i rävpopulationerna. Unga djur, med sin bristande erfarenhet, kan ha drabbats hårt även i det fallet.
Den största nedgången i rävstammen i modern tid lär sjukdomen rävskabb ha förorsakat på 1970-80-talet. Den minskade rävstammens storlek till ungefär hälften. Rävskabb är en sjukdom som orsakas av ett kvalster och leder till pälsförlust, infektioner och uttorkning.
En rävsjukdom som ibland förväxlas med skabb är ullrävssjuka. Den är förmodligen ärftlig och gör att räven saknar större eller mindre partier täckhår i pälsen (och ibland också ullhår). Sjukdomen kallas också Samsonsjuka.
Rävens dvärgbandmask Echinococcus multilocularisär en inälvsmask som kan ha människan som mellanvärd. Räven, som inte själv blir sjuk, får i sig den vuxna parasiten genom att äta inälvorna av bytesdjur, främst smågnagare.
Bandmasken utsöndrar ägg med avföringen hos räven. När dessa äts av människa, t ex via dåligt sköljd svamp eller frukt, utvecklas blåsmask. Denna blåsmask drabbar främst levern men kan också avge dottersvulster i andra organ. Sjukdomen är mycket allvarlig och inga botemedel är kända. De kemiska preparat som prövats mot sjukdomen måste den sjuke ta under resten av livet.
Räven sprider också bakteriesjukdomar. Salmonella har konstaterats, men räven själv verkar immun mot sjukdomen.
Vad gäller virussjukdomar är de huvudsakligen desamma som hos hundar, som vaccineras till skydd mot dem. Virussjukdomarna leder ofta till beteendeförändringar hos räven, som plötsligt uppträder oskyggt kring människor
Valpsjukan är en allvarlig virussjukdom som leder till feber och inflammationer och senare oftast till döden.
Rävar som drabbats av hjärninflammation uppvisar liknande symptom som vid valpsjuka. Balansrubbningar och aggressivitet kan uppträda.
Räven är en viktig smittkälla för rabiesvirus. Sjukdomen är mycket allvarlig, påverkar det centrala nervsystemet, leder till okoordinerade muskelrörelser, aggressivitet och senare paralys och död. Viruset smittar också människan.
Rävstammen har jagats kraftigt för att förhindra rabiessmitta i många delar av artens utbredning (t ex Europa och Nordamerika). Det har visat sig synnerligen svårt att skjuta bort rävar i tillräcklig mängd och stammen återhämtar sig snabbt. Numera tillämpas ett program med vaccinering på kontinenten. Vaccinet består av ett genmodifierat virus i födan. Metoden har visat sig lyckosam.
I likhet med andra viltarter, som grävling, björn och vildsvin, drabbas också räven av trikiner. Det är maskar som räven får i sig via födan. Det vuxna stadiet som utvecklas i djuret tränger in och kapslar in sig i dess muskelvävnad. Trikinerna leder till svåra smärtor och muskelförsvagning.
Undersökningar antyder att räven drabbas i högre utsträckning än andra arter. I SVA:s material konstaterades 20% trikinsmittade rävar.
Rävens genetik har främst studerats på rävfarmar. Studierna har rört vilka anlag som styr pälsens färg och kvalitet, samt hur dessa egenskaper hänger samman med andra egenskaper som t ex kroppsstorlek. Det har också visats att fyra olika anlag bestämmer pälsfärgen . Silver- och rödräv utgör extremer och korsräven är en mellanform.
En rävpopulation kan drabbas av hög dödlighet utan att helt dö ut. Sjukdomar som rävskabben har inte lett till ett totalt försvinnande av rävstammen i något område. Det är också välkänt bland jägare att det är synnerligen svårt att pressa ner en rävstam genom jakt. De fall där det har lyckats någorlunda har varit på öar.
Jakt och förvaltning
Rödräven jagas numera främst av två skäl. Dels, för jaktglädjen som är förknippad med att komma i kontakt med detta fascinerande djur. Dels, i viltvårdande syfte. Många rävjägare jagar med syftet att förbättra småvilt- och rådjursstammarna. På senare år har cirka 60 000 rävar fällts årligen enligt Jägareförbundets viltövervakning.
Rävjakt bedrivs i många former. Vakjakt vid åtel är en vanlig jaktform. Platsen inåtlas, dvs räven erbjuds föda på platsen under en tid innan jakten påbörjas. Jägaren väntar sedan tills platsen besöks av räv. Skotten avlossas antingen på längre avstånd med ett kulvapen försett med ljusstarkt kikarsikte, eller nära inpå med hagelvapen. Skytten sitter i ett täckt utrymme med en skjutöppning, som med fördel är välvd inåt eller på annat sätt skyddar bössmynningen från att synas.
Lockjakt är ett annat sätt att jaga räv. Jägaren frambringar då ljud (oftast med hjälp av en pipa) som liknar rävens bytesdjur. Grannskapets rävar som uppfattar detta kan närma sig för att undersöka om det finns mat att finna. Jägare som sitter väl dolt och undviker att lämna vittring till räven kan få en skottchans.
Även vaktjakt, dvs. att överblicka områden där rävar brukar passera eller söka föda i gryning och skymmning, är en vanligt förekommande jaktform.
Rävar jagas också med hjälp av hundar. Antingen genom grythundar av raser bland terriers och taxar. Jägaren smyger obemärkt upp till ett gryt och släpper hunden som går ner i grytet och söker upp räven och irriterar den. Räven väljer oftast inom några minuter att smyga ut ur grytet. Den obemärkta jägaren får då chans att med hagelvapen fälla räven.
Även jakt med drivande hundar (t ex Smålands- eller Schillerstövare) förekommer. Hunden söker av markområden och finner förhoppningsvis mer eller mindre färska spår efter räven som den följer. När hunden får helt färska spår börjar den skalla allt mer i löpan - driva. Då vet jägaren att räven rör sig inom området. Jägarens utmaning är att stå tyst och stilla på den plats där räven kommer passera under hundens drev. Jägaren avslutar jakten med hagelvapen.
Vid fångst av räv används antingen en typgodkänd tunnelfälla eller snara. Tunnelfällan är utformad som en avlång låda med lock i vardera änden, som slår igen när räven besöker åteln som lagts i fällan.
I de nordliga länen (Norbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland) får rävfångst bedrivas vintertid med fotsnara, som ersatt de numera förbjudna rävsaxarna. Fångstplatsen kan inåtlas även vid snarjakt för att locka till sig räv.
Snaran ser ut som en ögla med tillhörande fångstankare och apteras under ett rävspår. Fångstmetoden drar nytta av att rävar brukar följa gamla spår i djup snö. När snaran slagit igen brukar räven, med fångstankaret med sig, ta sig några tiotal meter bort till buskage, där den känner sig mer trygg. Räven kan då avlivas med ett skott från ett finkalibrigt vapen.
Jakttiden för räv är anpassad för att minska risken att skjuta hona ifrån ungar. Den inleds i augusti och sträcker sig längre ju längre norrut man kommer. Se jakttiderna här.
Det finns speciella regler för skyddsjakt på räv kring hönsgård, öar, holmar osv. Läs mer här.
De rekommenderade hagelstorlekarna är som för annat större vilt, US 3-5 med ett skjutavstånd på maximalt 25 meter. Vid jakt med kulvapen används vitt skiljda kalibrar och kultyper, beroende på syfte såsom att undvika onödig sönderskjutning av rävens skinn eller att åstadkomma mesta möjliga effekt i djurkroppen.
Forskning
I Sverige har räven berörts i flera forskningsprojekt. På SLU har man bland annat man tagit reda på rävens effekter på sina bytesdjur, såsom skogshare och rådjur. Men räven har även studerats som bytesdjur - för lodjuret. Vidare har man på Stockholms Universitet belyst rödrävens effekter på fjällrävstammen.
Lite mer om rödräven
Utbredning och status
Rödrävens utbredningsområde omfattar större delen av norra halvklotet och - som inplanterad art - även Australien. I Sverige återfinns den över hela landet.
Från att ha varit ett relativt sparsamt förekommande inslag i den svenska faunan under de höga skinnprisernas tid på 20- och 30-talet tillväxte populationen fram till och med första hälften av 70-talet. Då kom skabben. Detta hudlevande kvalster fick förödande konsekvenser och rävarna decimerades till hälften eller mindre av sitt tidigare antal. Störst effekt fick sjukdomen på de tätaste stammarna i Sydsverige. Idag har rävpopulationen återhämtat sig, även om skabben finns kvar. Från en årlig avskjutning om ca 70 000 individer under första hälften av 70-talet (före skabben) kan man beräkna en populationsstorlek om åtminstone 150 000 vuxna djur på våren.
Ekologi
Rödräven är ett födgeni. Dess huvudföda kan bestå av frukt, insekter, daggmaskar, hushållsavfall eller smådäggdjur beroende på den lokala tillgången. Dessutom är enskilda rävar kapabla att ta fullt friska vuxna rådjur under lämpliga snöförhållanden.
I större delen av Sverige (barrskogslandskapet) är räven beroende av smågnagare - sork - för sin överlevnad och för en lyckad föryngring. Rävtätheten följer därför med i sorkarnas tre-fyra års svängningar. I Sydsveriges rikare bygder finner räven fler alternativa födoslag. Där kan de leva i små familjegrupper om en hane och flera (2-4) vuxna honor. Endast en av honorna får valpar. Med största sannolikhet är hon också mor till de andra vuxna honorna. Ettåriga honor är könsmogna, och medelkullstorleken är fem valpar. I barrskogslandskapet kan familjegrupper byggas upp under år med ökande sorktillgång för att därefter brytas ned när födounderlaget (sorkarna) viker. Grupperna eller paren lever i revir, vilkas storlek varierar med födotillgången. I Bergslagen är dessa i medeltal ca 6 km2 stora.
När skabben tog ned rävpopulationen avslöjades hur betydelsefull räven kommit att bli i svensk fauna just som rovdjur på småvilt. Harar, skogshöns och rådjur ökade i antal. Detta jättelika naturliga experiment spegelvändes när rävarna återhämtade sig. Småviltet minskade åter.
När ungrävarna blivit ett halvår gamla ger de sig av från föräldrareviret för att söka sig ett eget område (detta gäller åtminstone unghanarna). De kan då vandra avsevärda sträckor. Öronmärkta svenska rävar har återfunnits upp till 50 mil från märkningsplatsen.
Beskattning och skötsel
Jakttid. Rödräven får jagas från början av augusti. Jakttiden avslutas mellan slutet av februari (Sydsverige) och mitten av april (nordligaste delen av landet) beroende på när valparna föds. Man vill undvika att honor skjuts från sina ungar.
Jaktsätt. Jakten bedrivs främst som vakskytte vid åtel, fällfångst, fångst med fotsnara (endast nordligaste Sverige) och med hjälp av drivande hund. Andra jaktsätt förekommer.
Rödräven och människan
Rödrävens päls har periodvis varit åtråvärd och stått högt i pris. Jakten i modern tid har emellertid främst bedrivits i rekreationssyfte, men även med motiveringen att därmed minska trycket på rävens bytesdjur, speciellt småvilt. För att nå någon effekt på det senare området måste man gå nästan lika hårt fram som rävskabben. På grund av problem med invandring kan detta främst uppnås på öar.
Räven är bärare av flera sjukdomar som även kan drabba tamdjur och människa. Under senare år har t ex många hundar blivit smittade med rävskabb. I Centraleuropa förekommer de mer fruktade sjukdomarna rabies (vattuskräck) och Echinococcus (en inälvsparasit). Räven är bärare av båda.
Läsa mer om rödräven
Populärvetenskaplig litteratur:
Lär känna rödräven Erik Lindström Svenska Jägareförbundets förlag, 1987
Internet:
The canid specialist group www.foxes.org/urbanfox/ En hemsida som bl a rapporterar om forskning på rävar i stadsmiljö.