Skogsharen verkar ha minskat i antal under senare år. Hur omfattande minskningen är samt hur olika faktorer inverkar vet man inte säkert.
Det finns dock en stor mängd annan kunskap om skogsharen. Några exempel är att skogsharen är hårt utsatt för rovdjur, den har ett annorlunda sätt att ta hand om sina ungar och en matsmältning som skiljer sig från de flesta andra djur.
Kännetecken
Skogsharen är relativt lik sin släkting fältharen, men det finns ett antal karakteristiska drag som skiljer dem åt. Såväl kroppsform som svans, öronstorlek samt ögon- och pälsfärg ser olika ut på dem. Dessutom byter skogsharen pälsfärg mellan sommar och vinter, vilket gör den lättare att känna igen vintertid.
Jämfört med fältharen är skogsharens kroppsform mindre och knubbigare och dess svans är kort, vit och formad som en liten boll. Fältharens svans är istället längre, plattare och svart på ovansidan. Öronen är jämförelsevis kortare på skogsharen och ögonen är mörkt rödbruna till skillnad från de ljust gulbruna hos fältharen. På sommarhalvåret har skogsharens päls en jämnt gråbrun till mörkgrå färg medan fältharens päls är gulbrun på ett fläckigt sätt.
Färgen på skogsharens vinterpäls varierar mellan vit och gråblå, beroende på var i landet haren lever. I de norra delarna hittar man de vintervita hararna, de så kallade nordhararna och i södra Sverige, där snön sällan blir liggande, lever de gråblå mohararna.
En vuxen skogshare är 45 –55 cm lång med en 5-7 cm lång svans. Den väger 2,5-4,5 kg i genomsnitt. Honorna är generellt större än hanarna, vilket annars är ovanligt bland landlevande däggdjur.
Det går inte att bedöma könet på en hare på avstånd eftersom det inte finns några särskilda skiljetecken mellan honor och hanar. Att bedöma åldern på hararna är också svårt, men ungar som är högst 7-9 månader gamla kan särskiljas från vuxna. De har tillväxtzoner i ändarna på sina skelettben som känns som knölar och är speciellt framträdande på frambenets handled. Knölarna försvinner när haren vuxit färdigt.
Tänderna är lite speciella hos hararna. Både fram- och sidotänder har så kallade öppna rötter. Det innebär att nerver och blodförsörjning är annorlunda än hos tänder med slutna rötter, dvs sådana som vi människor, hunddjur, hjortdjur med flera har. Fördelen för hararna är att tänderna fortsätter att växa genom hela livet. Därför får en hare aldrig svårt att beta på grund av nedslitna tänder. Det kan annars vara ett problem för gamla djur med slutna tandrötter, de kan svälta ihjäl om tänderna blir helt nedslitna. För haren kan de ständigt växande tänderna ställa till problem om de växer snett så den inte slits ned, eller om haren förlorar en tand, så att den motstående inte slits. Då kan tanden växa sig för lång och göra det omöjligt för haren att bita och tugga.
När haren betar använder den framtänderna till att knipsa av kvistar och örter. Framtänderna har ett tjockare lager emalj på framsidan, vilket leder till att de slits mer på insidan. På så sätt får framtänderna en spetsig stämjärnsform, vilken ger harens betspår knivskarpa snittytor. Bitspåren skiljer sig från de slitmärken som andra betande djur lämnar (jämför rådjur och älg!).
Vintertid kan skogsharen gnaga bark av träden. Spår från det gnagandet lämnar lite sneda, längsgående skåror ganska långt ner på stammen. Exakt hur lågt ner beror på snötäckets tjocklek.
Spillning är ett annat spårtecken som avslöjar harens framfart. Varje dygn lämnar skogsharen ca 475 spillningspärlor. Pärlorna är runda och lite tillplattade i formen. De innehåller i princip bara fiber och ser nästan ut att vara gjorda av sågspån.
Harens sätt att hoppa avspeglar sig tydligt i spårlöporna. Den sätter först ned framtassarna, den ena framför den andra. Sedan kommer baktassarna, som den sätter ned bredvid varandra, framför framtassarna. Med baktassarna hoppar haren av, och landar igen på ena framtassen. När hararna är ute på födosök om natten brukar de använda samma stigar om och om igen sk (vilt-)växlar. Kännetecknande för sådana stigar är att vegetationen är avknipsad i harhöjd, men överväxande högre upp.
Tack vare sin hoppteknik och sin kroppsbyggnad kan skogsharen röra sig så snabbt som 70 km/h om den behöver. Det är de långa bakbenen med sina kraftiga lårmuskler som skjuter iväg haren!
Framtassarna är mindre och spetsigare än baktassarna, vilket gör att deras avtryck ser olika ut. I stället för nakna trampdynor har haren ett tätt lager av styva, böjliga hår, så avtrycken kan se lite suddiga ut.
Haren är utsatt för de mest skiftande predatorer, och har därför väl utvecklade sinnen. Hörseln är skarp och ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varann. Synen gör att den på långt håll ser nya inslag i terrängen. Skogsharens synfält är också tämligen vitt: genom att ögongloberna sticker ut från skallen kan den se nästan helt runt om sig.
Ett beteende som haren har, för att undgå upptäkt av rovdjur, är att i daglegan ligga stilla och med låg profil. Haren ger på så sätt ifrån sig minsta möjliga vittring och rörelser, vilka annars skulle kunna vägleda rovdjur. Dessutom lämnar inte haren gärna legan i onödan. Det kallas att den "trycker hårt", vilket gör att rovdjur kan passera nära haren utan att den röjer sig genom att byta uppehållsort. Fördelen för haren är att den undviker att ödsla energi och hamna i rovdjurens blickfång mer än nödvändigt.
Haren gör vanligen också en procedur innan den går i legan: trasslar till sin spårlöpa, så att rovdjuren får svårare att genom luktsinnet finna haren. Detta sker genom att haren rör sig fram och tillbaka i sitt eget spår samt gör rejäla skutt så att spårlöpan blir svår att följa.
I Sverige finns två arter som är släkt med skogsharen: fältharen (givetvis!) och vildkaninen. Tillsammans tillhör de harfamiljen, som i sin tur tillhör ordningen Lagomorpha, eller "dubbeltandade gnagarna". De kallas så på grund av det extra tandpar som sitter bakom framtänderna i överkäken. (Vad dubbeltänderna används till är oklart.) I samma ordning finns också familjen pipharar som bara finns i Nordamerika och Asien.
Det finns flera nära släktingar till skogsharen i arktiska och subarktiska miljöer. En av dem är polarharen som lever i stora flockar på tundran i arktiska Kanada och på Grönland. De känns bland annat igen på sitt känguruliknande hoppande. Andra arter är tundrahare (finns på tundran i Alaska) och snöskoharen. Den sistnämnda lever i Nordamerika och är viktig av flera anledningar. Dels är den ett mycket viktig jaktligt vilt, dels är den intressant på grund av de stora svängningar i populationsstorlek som förekommer med regelbundna intervall. Under toppår, som återkommer ungefär vart tionde år, kan det finnas enorma mängder snöskohare. Tätheter på mellan 20 000 – 25 000 snöskoharar per 1000 hektar är uppmätta under toppåren. Svängningarna påverkar dessutom många andra arter, bland annat rovdjur som lodjuren.
Utbredning
Skogsharen finns i hela Sverige utom i utpräglad jordbruksbygd.. I norra Sverige, ned till en gräns som i grova drag motsvarar norrlandsgränsen, förekommer bara skogsharen. I Syd- och Mellansverige finns både skogs- och fälthare, men i södra Skåne lever endast fältharen (se kartan här bredvid). Skogsharens utbredning söderut begränsas i första hand av bristen på lämpliga levnadsmiljöer, eller habitat som det heter på fackspråk. Det finns även andra teorier om vad som begränsar utbredningen. En är att klimatet blir för varmt söderut, en annan är att skogsharen inte klarar konkurrensen med fältharen.
Skogsharens utbredning i europa
Ett bra habitat (levnadsmiljö) för skogsharen innehåller både föda och skydd och helst växlande vegetation. Bäst trivs skogsharen i gran- eller björkskogarna, speciellt i dem som är genombrutna av små myrar eller mossar. Bärris och videsly är viktiga inslag. I de moderna planterade granskogarna finns ingen föda för haren, där kan den finna skydd undan rovdjuren.
Skogsharen är ett ensamlevande djur. Vuxna harar har inte behov av sociala kontakter annat än under parningssäsongen, men de undviker inte varandra. Tvärtom kan de ofta beta nära och nästan ignorera varandra. Inför parningen på våren kan de däremot bli aggressiva rivaler som boxas och slåss.
Under större delen av året är skogsharen bara aktiv på natten. Dagtid vilar den då i sin daglega under en videbuske, intill en liten gran eller kanske under ett större stenblock. Alltid med uppsikt över sin omgivning och med åtminstone en bra flyktväg från legan. På vintern vilar haren mellan soluppgång och solnedgång. De harar man då till äventyrs stöter på i dagsljus är uppjagade från sin lega.
Framåt våren brukar hararna ta risken att beta öppet i dagsljus, när det första spirande gräset kommer fram. Undersökningar i Norge har visat att andelen skogshare i kungsörnars diet ökar väsentligt på vårkanten, vilket visar att det verkligen är riskfyllt för dem att visa sig på dagen. Troligen är det både den förestående parningstiden och behovet av friskt färsk vegetation driver fram dem.
Harens hemområde (den yta den lever sitt liv på) är enligt undersökningar ca 200 ha (2 km2) på årsbasis. Under olika delar av årets används olika stora delar av det här området. Det visade sig att hela området användes när det var vår, men på sommaren användes ungefär hälften av det. Framåt hösten utnyttjades området lite mer, och ytterligare lite mer på vintern. Utnyttjandet speglar hur mycket haren rör på sig, och det beror på hur mycket den måste leta efter föda och på sociala händelser som till exempel brunsten.
Det mest välutvecklade sinnesorganet på haren är öronen. Det är via hörseln som den upptäcker och lokaliserar eventuella faror. De stora öronen fångar in minsta ljud. Ett vanligt beteende hos hararna är just att sätta sig på bakbenen och vrida på öronen för att bestämma varifrån ett ljud kommer!
Eftersom haren är nattaktiv har den bra mörkerseende. Ögonens placering på sidan av huvudet gör att den kan se både åt sidan och bakåt, men inte lika bra rakt framåt. Luktsinnet är också bra, men haren förlitar sig inte på det. I kommunikationen mellan harar spelar dock lukten en viss roll, och för det ändamålet har den doftkörtlar bakom kinden och vid ändtarmsöppningen. Det finns inga doftkörtlar på tassarna men genom att gnida tassarna mot kindkörtlarna när den putsar sig lämnar haren doftspår när den hoppar.
Det finns en mer eller mindre utbredd tro att haren kan stänga av sin vittring när den hoppat av sitt spår och trycker till exempel mitt i ett drev. Det finns inga bevis för detta, men man vet att harar som trycker knappt ger ifrån sig någon vittring alls. Harungar är också nästan helt utan vittring när de sitter stilla.
Som beskrivs i avsnittet "kännetecken", har skogsharens vinterpäls en annan färg än sommarpälsen. Bytet av pälsen styrs både av yttre och inre faktorer. De yttre faktorerna består av dagsljus och temperatur medan de inre är skogsharens "genetiska programmering" dvs de nedärvda funktioner som svarar på de yttre faktorerna. När dagarna blir kortare framåt hösten och dagsljuset minskar, skickas nervimpulser till hjärnan (hypofysen) som svarar med att producera ett slags hormon. Via blodet når hormonet hårsäckarna och styr hårsäckarnas verksamhet. "Kommandot" blir att lossa det gamla hårstrået och börja producera nya vinterhårstrån.
Eftersom dagarna är lika långa från år till år vid givna tider, brukar pälsbytet påbörjas vid samma tid varje år. Hur lång tid hela skiftet tar, beror dock på temperaturen. Under kalla höstar sker bytet därför snabbt och när hösten är varm, blir det utdraget. Undersökningar har visat att skiftets rytm och även pälsfärgen är ärftlig – skogsharar från Norrland som flyttats till södra Sverige har fortsatt att skifta till sin vita vinterpäls tidigt, trots frånvaro av kyla och snö.
Nordharens vintervita pälshår är pigmentlösa, luftfyllda (ihåliga) och mycket välisolerande. Vinterpälsen är nästan dubbelt så tjock som sommarpälsen. Att den är en förutsättning för att nordharen ska klara vintern har man visat i försök. Där man utsatte harar för en konstgjord lång och varm höst med påföljden att de inte bytt till vinterpäls fullt ut, frös hararna ihjäl inom en månad efter det att de satts ut igen.
I sin vita päls är dessutom nordharen väl kamouflerad mot snön. Moharen i sin tur smälter in i sin omgivning med den blågrå vinterskruden.
Föda
Skogsharen är en utpräglad växtätare som uteslutande lever av kvistar, örter och gräs. Den har en matsmältning som i hög grad är anpassad till den svårsmälta födan och en uppsättning tänder som är utformade för effektivt bete.
När skogsharen betar utsätter den sig för en högre risk att bli tagen av rovdjur än när den trycker i en lega. Därför är det viktigt att den får i sig så mycket näring som möjligt per tidsenhet när den väl betar. Samtidigt är det nödvändigt att födan är så lättsmält som möjligt. Det gäller alltså att välja rätt och vara effektiv i betet.
Generellt sett är harens föda mycket svårsmält eftersom den innehåller en stor del fiber. Mycket av näringen är också bunden i växtfiber och är därför svår att tillgodogöra sig. Av den föda haren sätter i sig kan den bara tillgodogöra sig ca 30-40%. Olika växter är olika svåra att smälta. Sälg är till exempel lättare för haren än björk och haren kan därför äta grövre sälgkvistar (5-6 mm diameter) än björk (2-3 mm).
Harens matsmältningsorgan är mycket specialiserad. Hela systemet är anpassat till dess magra föda och till kroppsstorleken. Klicka på bilden för mer information.
Eftersom skogsharen finns över nästan hela landet, kommer dess föda att variera beroende på vad som finns tillgängligt där den lever. Vissa huvuddrag kan dock urskiljas:
På våren
äter skogsharen gärna blåbärsris och vissnat fjolårsgräs. När vegetationen börjar spira väljer den det nya gräset och örterna samt grodden ute på åkrar. Tuvull ger de första blommorna tidigt på våren, och är högt uppskattad av haren.
Under sommaren
äter den av de örter, gräs och blad som finns tillgängligt. Örter uppskattas mer än gräs och enligt en studie på Grimsö av skogsharens matval föredrar den främst sälg/vide, sedan maskros och (i den ordning de nämns) daggkåpa, blåbärsris, hallon och skogsfräken. Arter som vårfryle, tuvull och kruståtel kommer längre ned på listan.
På hösten
äter haren av den friska vegetation som fortfarande går att finna, samtidigt som den alltmer går över till sin vinterdiet. Så länge bärris och ljung inte täcks av snö är de begärliga arter.
Vintertid
lever den på kvistar av olika slag. Vanligaste födan är björkkvistar, inte därför att haren föredrar björk framför andra arter, utan därför att det finns mest björk. Utifrån försök har man konstaterat att haren främst föredrar sälg/vide. Därefter väljer den helst björk, sedan asp och rönn.
Skogsharen kan gå ganska hårt åt små tall- och granplantor, speciellt om de är planterade och växthusuppdrivna. Det är den höga näringshalten i plantorna som lockar haren till bete. Plantorna innehåller ofta höga halter av kväve och andra näringsämnen.
Skogsharens bete på björk är intressant och förtjänar extra uppmärksamhet: När skogsharen har betat björkkvist brukar kvistarnas knoppar ligga kvar utspridda på marken. Haren undviker dem helt enkelt, vilket kan verka underligt eftersom knoppar är näringsrika. Men det beror troligen på de så kallade beteshämmande ämnen som forskare menar att knopparna innehåller höga halter av. Dessa ämnen är växtens försvar mot bete, kemiska substanser som växten producerar för att avskräcka växtätare från att beta ned den helt!
Det finns en mängd olika typer av beteshämmande ämnen, som fungerar på olika sätt. Alla är dock på något vis skadliga för växtätaren: några försvårar för djuren att tillgodogöra sig näringen i födan, andra kan påverka djurens reproduktion.
Haren är relativt välanpassad till att klara av dessa ämnen. Den kan separera dem från resten av födan i mag-tarmkanalen och de passerar ut i urinen. Nackdelen för haren är att många andra nödvändiga mineral samtidigt förloras, speciellt natrium. På grund av mineralförlusten kan haren inte upprätthålla sin kroppskondition om den bara lever på en ensidig björkdiet, och måste därför variera sin kost. Med tanke på detta är det heller inte förvånande att haren gärna besöker saltslekar (saltstenar för vilt) som ju är en mineralkälla.
Som nämnts ovan , är haren mycket välanpassad att leva på sin svårsmälta födan. Det blir än mer tydligt när man ser på harens kroppskondition under olika delar av året. Medan andra djur i slutet av vintern är i dåligt skick, är haren i bäst kondition i januari till mars. Hararna kan lägga på sig vikt under vintern (undantaget sent födda harungar som inte vuxit färdigt till vinterns början). I sämst kondition är skogsharen mellan juni och oktober!
Den minsta mängd föda som är nödvändig för skogsharen att få i sig för att ge livsuppehållande energi om vintern är 500g per dygn.
Man har aldrig gjort några studier av konkurrensen mellan de vilda växtätarna i Sverige, men det kan antas att harar, rådjur och älgar faktiskt konkurrerar om sin föda. Trots att de betar på olika höjd, är det relativt stort överlapp i valet av arter.
Förökning
Hararnas strategi för att ta hand om sina ungar är annorlunda än de flesta andra däggdjurs. Redan några minuter efter födseln lämnar nämligen harhonan sina ungar, och återkommer sedan till dem endast en gång per dygn. Hon kommer alltid vid samma tidpunkt, för att ge dem di. För harungarna fungerar detta utmärkt. Honans mjölk är så näringsrik att ett ditillfälle per dygn räcker, trots att ungarna växer otroligt fort. Och eftersom både honan och ungarna är mycket sårbara för rovdjur, är det bra att ungarna gömmer sig. Genom att hålla sig borta undviker honan dessutom att med sina spår leda rovdjur till ungarna.
Harungarna föds efter 50 dagars dräktighet och under en sommar kan en hona föda två till tre kullar. De första ungarna föds redan i april i södra Sverige och cirka en månad senare i norr.
Honan föder sittande, så att hon kan ta tag i ungarna med tänderna och hjälpa dem ut. Hon föder dem i en liten grop i ett gömsle. Som andra däggdjursmödrar hjälper hon ungarna ur fosterhinnan, slickar dem torra och äter upp moderkakan, fosterhinnor och blod direkt efter födseln. Därefter lämnar hon dem alltså.
Harungarna föds väldigt välutvecklade. Deras ögon är öppna och de har ordentligt med päls. Redan efter någon timma har de blivit riktigt kavata och ställer sig på bakbenen, beredda att försvara sig om något oroar dem. Då står de och slår med frambenen och morrar knorrande. Till en början trycker ungarna i kullen tillsammans när honan är borta, men när de har vuxit till lite brukar de skutta runt på egen hand.
Ungarna diar i 3-4 veckor, men är bara beroende av mjölken i 10-20 dagar. Växter börjar de smaka på redan under sin första levnadsvecka. Den tredje kullens ungar kan dia upp till sex veckor.
När ungarna föds väger de runt 100 g (80-140g) och de växer snabbt, mellan 100-200g per vecka ökar deras vikt. Första kullens ungar kan redan framåt september väga lika mycket som vuxna skogsharar, runt 3 kg. Som ettåringar är hannarna generellt större än honorna, men honorna slutar att växa senare än hanarna och blir i slutändan större.
Parningssäsongen kommer igång redan i februari i Syd- och Mellansverige. Då kan man se spår av harar som följs åt två och två. Honorna utsöndrar en doft från könsorganen som avslöjar att brunsten är i annalkande, vilket leder hannarna till följa efter dem.
I och med brunsten kan hararna se ut att löpa amok, fara runt som tokar eller boxas med varandra. Ju närmare förestående parningen är, desto mer envisa blir hannarna i sitt förföljande av honorna. Ofta förföljer flera hannar samma hona. De kan boxas sinsemellan, men oftast är det honan som får nog av sin förföljare och boxar på dem. Honan är dominant över hannen, hon är större till storleken. Man kan se "tåg" med honor och hennes förföljande hannar ända in i juli månad, då säsongens sista parningar kan äga rum.
Vid en parningsomgång kan honan para sig 3-4 gånger under ca 15-20 minuter. Flera hannar är ofta närvarande men om hon väljer samma eller olika hannar till alla parningarna är okänt. Honan är mottaglig för befruktning under ett dygn och flera parningsomgångar äger rum under den tiden.
Ett dygn efter att honan fött en kull, parar hon sig på nytt. Både honor och hannar är könsmogna inför sin första vår. De unga honorna brukar brunsta senare än de äldre, föder därför sina första kull senare och hinner sällan föda mer än två kullar det året.
Stammen
Det finns en gemensam uppfattning bland jägare och andra naturintresserade, att de svenska skogshararna stadigt har minskat i antal sedan mitten av nittonhundratalet, med ett trendbrott i mitten av 1980-talet då rävskabben härjade. Det finns inga direkta data som kan bekräfta den nedåtgående trenden, men avskjutningsstatistiken för skogshare samt siffror från en inventeringsserie om 25 år på Grimsö forskningsstation pekar åt samma håll.
En tillbakablick över skogsharepopulationen under 1900-talet hittar du om du klickar på diagrammet
Det finns inga enkla svar på frågan varför skogshararna minskar i antal. Det är troligtvis flera olika orsaker som samverkar, och det pågår forskning i frågan. Redan idag har man god kunskap om vissa delar av skogsharestammens komplicerade dynamik. Som i alla djurstammar är det dödlighet, förökning och spridning som bestämmer de antalsmässiga förändringarna.
Den höga dödligheten är kännetecknande för skogshararna. Det gäller såväl ungar som vuxna harar, även om ungdödligheten är större. I snitt överlever 10-20% av ungarna sina första tre månader och dödligheten är som störst vid fyra till tolv veckors ålder. Den genomsnittliga livslängden hos vuxna harar är enligt undersökningar två till tre år. Då räknar man bara de som har blivit gamla nog att bli en del av den vuxna populationen, dvs har överlevt de tre första månaderna.
Den avgjort vanligaste dödsorsaken är rovdjur, och bland rovdjuren är rödräv den som tar flest harar. Att räven spelar en viktig roll hade man länge misstänkt när skabben drabbade Sverige. Då fick man klara bevis på rävens avgörande betydelse: när rävstammen under 80-talet kraftigt minskade, ökade tätheten i harpopulationen 2-3 gånger på sina håll.
Andra rovdjur av betydelse är lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.
I Skogshareprojektet som bedrivs i Västerbotten har man följt harar med radiosändare under 90-talet. Där visade sig räven stå för drygt 60% av dödligheten bland de vuxna hararna. Av de märkta vuxna hararna som dog, berodde det i 20 % av fallen på jakt. Harungarna är förutom räv, också utsatta för andra rovdjur. Rovfåglar tog en försvarlig del av de märkta harungarna. Andra predatorer var exempelvis huskatt och mård.
I andra undersökningar har lodjur visat sig ta en viss del hare. Enligt uppgift från loforskningsprojektet på Grimsö förekom det hare i magsäckarna hos 9 – 21% av undersökta skjutna lodjur från åren 96/97 och 97/98 (detta gäller fält- och skogshare tillsammans).
Hararna har en stor förmåga att producera ungar som tur är, vilket till viss del kompenserar den höga dödligheten (se avsnittet "Förökning"). Den höga förökningspotentialen gör att skogshararna snabbt kan öka i antal om förutsättningarna skulle förbättras. Det var alltså vad som hände under rävskabbsepidemin.
Spridning är den tredje viktiga faktorn som påverkar hur en djurstam förändras över tiden. Nu visar nya data från Skogshareprojektet att spridningen bland skogshararna är låg. De harar som har följts via radiosändare är mycket lokaltrogna och stationära. Deras utflykter är som mest några kilometer långa.
Effekten av den låga spridningen är att områden som av någon anledning har tömts på skogshare kan stå tomma länge. Trots att det kan röra sig om goda harmarker hittar nya harar inte dit. Därför kan vi lokalt ha hartäta områden trots att omgivande marker kan vara harfattiga.
Avskjutningen av skogshare är numera låg i större delen av Sverige. De flest harjägare värnar starkt om den vintervita haren och många har börjat spara den hellre än att skjuta. Generellt sett kan man säga att harjakten inte har någon betydande inverkan på harbestånden, men lokalt kan man sänka stammen genom för hård avskjutning. Som framgår ovan kan det då ta tid att få tillbaka en stark stam.
Det finns mycket sparsamt med uppgifter om tätheter i den svenska stammen. Från Skogshareprojektet i Norrlands skogslandskap finns dock färska uppgifter om 20-25 harar per 1000 hektar (100 ha = 1 km2). Från 70-talet finns motsvarande uppgifter från det mellansvenska skogslandskapet då antalet harar var 30-40 stycken per 1000 ha. Dessa uppgifter ska snarast ses som punktinformation istället för som allmängiltiga, eftersom de lokala skillnaderna är så stora.
Sjukdomar
Parasiter, virus- och bakteriesjukdomar är vanligt förekommande bland harar. Merparten av dessa sjukdomar är specifika för hare, medan några kan drabba även människor. Kokt och stekt kött från friska harar går alltid bra att äta, men man bör undersöka lever och njurar innan man använder köttet. I hanteringen av självdöda harar bör man vara försiktig och inte ta i dem mer än nödvändigt.
I glesa stammar är parasitbördan oftast liten hos de enskilda individerna. Parasiterna har då liten eller nästan ingen nedsättande effekt på haren. En av de mest vanliga parasiterna är lungmasken, som är specifik för hare. Tecken på förekomst är mörka, nästan grönsvarta fläckar på ytter- och bakkanten av lungorna. Andra vanligt förekommande parasiter är två former av bandmask. Den ena av dessa kan gå på hundar, så råa inälvor bör undersökas innan hundar får dem. Bandmaskarna finns i tarmarna.
En annan parasit är coccidios, en encellig parasit. Den förekommer snarast i mycket täta stammar och har varit vanlig inom haruppfödningen. Den är svår att diagnosticera men tar sällan död på haren. Farligare är då toxoplasmos, en parasitsjukdom som går hårt åt smittade harar. Ofta dör de inom en vecka. Drabbade harar kan diagnosticeras genom de gulvita knutor som bildas i den annars mörkbruna levern. Toxoplasma är mellanstadiet för en encellig parasit som lever i katters tarmar. I Norge är den den vanligaste dödsorsaken bland skogsharar.
Av de bakteriesjukdomar som kan drabba harar är harpest, eller så kallad tularemi den mest allvarliga. Tularemi kan till och med påverka harbeståndet lokalt, därför att dödligheten är så pass stor. Den förekommer i de norra delarna av Sverige, från norrlandsgränsen och uppåt, och drabbar även smågnagarstammarna. Ofta är det bland smågnagarna som ett utbrott av sjukdomen startar. Bakterien sprids med myggor och andra blodsugande insekter. Hos hare är sjukdomsförloppet snabbt – inkubationstiden är ett dygn. Därefter dör haren inom två till fem dygn. Människor kan också drabbas av tularemi. Även här är det insekter som sprider sjukdomen. Myggbettet blir till en varböld när man smittats, sedan sprider sig bakterierna till närmaste lymfknuta varpå man får hög feber. Man bör direkt söka vård om man misstänker smitta.
En annan bakteriesjukdom som är förhållandevis vanlig bland harar är pseudotuberkulos. Den är vanligast i södra Sverige och förekommer olika mycket under skilda år. Namnet har sjukdomen fått på grund av att symptomen påminner om tbc. Infekterade harar blir allmänt nedsatta och avmagrade. De slutar att äta och många av dem dör.
Jakt och Förvaltning
Skogsharen är ett mycket uppskattat småvilt och de som jagar hare är ofta djupt engagerade i sin jakt. Många, jägare och andra, är också måna som skogsharestammarna och ägnar sig åt olika viltvårdsinsatser (se nedan).
Jakt på skogshare är tillåten från första september till femtonde eller sista februari beroende på del i landet (se jakttidtabellen!). Hagelgevär används mest. Den vanligaste formen av jakt är med drivande hund, då ofta någon stövare. Det kan med korta ordalag gå till ungefär så här
Då och då kommer det upp diskussioner om drevjaktens påverkan på hararna. En fråga är då ofta om hararna stressas av den drivande hunden. För haren är flyktbeteendet ett naturligt försvar mot rovdjur och det är inte troligt att ett beteende som har funnits och fungerat för haren i många tusentals år skulle vara till någon större olägenhet för den. Men det gäller främst korta drev, eftersom vilda rovdjur ger upp förföljandet efter en kortare sträcka.
Vad gäller längre drev, finns en undersökning om skogsharens energibudget i relation till hur långt drev den kan klara av utan att lida sviter i mer än ett dygn efteråt. Den visar att skogsharens fysiologi skapar en övre gräns för hur länge den kan drivas. Haren är inte byggd för att lagra reservenergi, så den energi som förloras måste haren så att säga äta tillbaka efteråt. Och eftersom dess högt specialiserade matsmältning bara tillåter en viss mängd näring per dygn kan de bara kompensera en viss storlek av energiförlust. Konkret är det så att av den maximala mängd energi haren kan ta upp per dygn går 75% åt till basbehoven och till födosöket. Kvar finns då 25% energibudgeten att lägga på extra aktiviteter som hunddrev. Det motsvarar enligt uträkningar en 20 km lång löpa på barmark. Om skogsharen drivs längre än så får den alltså problem att kompensera den förlorade energin, men normala harjakter brukar hålla sig inom harens marginaler.
Viltvårdsåtgärder för skogshare inbegriper biotopvård (dvs vård av livsmiljön), rovdjurskontroll samt utplantering. Målet för samtliga åtgärder är generellt att stärka de naturliga stammarna.
I dagens läge kan forskarna inte lämna rekommendationer för biotopvård därför att man helt enkelt saknar kunskap om vad och hur mycket som kan ge resultat på stamnivå. Om man ändå vill göra insatser är ett ökat inslag av busk och lövsly i markerna aldrig fel. Det ger både skydd och föda till hararna. Att fälla asp och annat löv för att öka tillgängligheten av föda kan också vara bra (för enskilda individer). Saltstenar är också uppskattade av hararna. De ger sannolikt inte heller någon effekt på stamnivå, men kan ge ökad trivsel för de enskilda hararna.
En långsiktig och konsekvent rovdjurskontroll är däremot bevisligen positiv för såväl skogshare som andra småviltstammar. Det har flertalet undersökningar visat. I första hand gäller då att kontrollera rävstammen.
Utplantering av skogsharar har tidigare skett i omfattande utsträckning. Men sedan flera studier visat att effekten på beståndsnivå är minimal eller obefintlig har det blivit mer ovanligt. Dödligheten bland utplanterade harar är mycket hög den första tiden efter utsättning, högre än dödligheten i den naturliga populationen. Drygt två tredjedelar av de utsatta hararna dör under den första månaden. Man anser att detta beror på att de utplanterade hararna inte har någon kunskap om det område de släpps ut i och därför är mer utsatta för bland annat rovdjur.
Inventeringar av skogsharebestånden är inte särskilt vanliga. Det finns dock några metoder som kan användas för att bestämma storleken på bestånden. Det gäller spillningsinventering och linjetaxering med spårräkning. För båda dessa metoder kan man inventera andra arter samtidigt. Spillningsinventeringen ger ett mått på tätheten av en viss art under viss tid, t ex en vinter. Den ger absoluta data. Genom att inventera provytor räknar man antalet spillningshögar som i sin tur räknas om till hardygn (skogsharen lämnar 475 pärlor/dygn). Antalet hardygn över en viss tid i ett visst område avslöjar i sin tur tätheten. Metoden kan vara billig men är arbetsintensiv och kräver många arbetstimmar. Linjetaxering med spårräkning är en metod som bland annat utnyttjas i så kallade triangelinventeringar.
Alla jägare är anmodade att lämna in sina avskjutningssiffror efter jaktsäsongens till Viltrapporteringen. Siffrorna sammanställs på Jägareförbundets forskningavdelning, och den avskjutningsstatistik som de mynnar i är en god trendmätare för hur viltbestånden ändras från år till år.
Skogsharen och människan
Skogsharen är ett uppskattat och omtyckt vilt. Trots det har haren inget eller nästan inget ekonomiskt värde idag. Längre tillbaka i tiden var både skinn och kött värdefulla utbyten från jakten.
Det har visat sig i undersökningar att jägaren lägger så mycket som 90% av harjaktens värde i själva upplevelsen. Att hålla och träna hundarna tar ofta lika mycket tid som själva jakten, och är inte sällan mer än halva nöjet. Eftersom skogsharen har blivit allt ovanligare, är det många som undviker att alls lossa skott mot dem i jaktsituationen. Man värnar om "sina" skogsharar. Det finns också ett stort intresse för viltvård med inriktning på skogshare (se avsnittet om förvaltning och jakt).
Skogharens bete ställer sällan till problem i skogsbruket. De betar mycket lite på barrplantor. Planterade, växthusuppdrivna barrplantor kan dock hararna beta eftersom de är kväverika och goda. På lövträdsplantor, och i fruktträdgårdar kan harar göra skada, men då är det ofta tal om fältharar.