Avskjutningen av skogshare i Sverige 1939-2000
Några absoluta uppgifter om skogsharestammens storlek under 1900-talet finns inte att tillgå, men en fingervisning om de antalsmässiga förändringar i stammen kan man få med hjälp av Jägareförbundets avskjutningsstatistik. Denna statistik är insamlad på samma sätt sedan 1939, och kan ses som en form av trendmätare. Den ger en indikation på de förändringar i tillgången av viltet som kan ha förekommit.
Ur kurvan för skogshare kan vi urskilja två trender: Dels skönjer man en generell minskning i antalet skogsharar från 50-talet och framåt, (bortsett från rävskabbsåren på 80-talet). Dels ser man mindre svängningar som återkommer i 3-4 års intervall. Det här är ett vanligt fenomen i olika småviltstammar, som diskuteras längre ned på sidan.
Den långsiktiga förändringen
Den långsiktiga minskningen är under utredning, vilket nämndes i populationsavsnittet. Sedan 1950 talet har stora förändringar i framför allt i skogsbruket påverkat skogsharens livsmiljö. Trots det kan man inte utan genomgående undersökningar avgöra om den minskande stammen är i en naturlig svacka som vänder uppåt av sig självt, eller om det bara beror på människans påverkan.
Moderniseringen av skogsbruket påverkade skogsharens livsbetingelser på flera sätt: andelen lövträd minskade i skogarna när man skapade monokulturer med barrträd och höll undan lövinslaget. I exempelvis Gävleborgs län fanns det runt 1920 cirka 40% lövträd i skogarna medan det på 70-talet endast fanns ungefär 14%. Ersättandet av de småskaliga avverkningarna med stora trakthyggesbruk hade också effekt. Tidigare hade avverkningarna skapat mindre luckor i skogen där löv slog upp, där haren fann föda och hade nära till skydd. Luckorna var flera och av olika ålder, så det fanns gott om åtkomligt löv. Bristen på skydd på stora kalhyggen gjorde dem olämpliga för harar och de kan dessutom bara erbjuda föda för harar under en relativt kort period innan de blir röjda. Däremot erbjuder trakthyggesbruk bra livsmiljöer för smågnagare vilket ledde till att sorkar och andra gnagare kunde öka i antal. Det påverkade också hararna, erftersom fler gnagare innebar mer föda till rödräven som också ökade i antal. En sidoeffekt av detta blev en ökad rävpredation på hare.
Upp- och nedgångarna med tre till fyra års intervall
Den typ av återkommande svängningar som syns i avskjutningskurvan för skogshare förekommer ofta i småviltpopulationer. I Skandinavien har samma mönster funnits bland smågnagare och även bland vissa skogshöns. Fenomenet är väl studerat av forskare, och man har funnit att detta cykliska mönster beror på en koppling mellan smågnagarna, småviltet och rovdjuren ("småviltrovdjur") som tar dem som byte. I det skandinaviska skogslandskapet är rödräven det viktigaste smårovviltet.
För att beskriva kopplingen kan man börja vid en tidpunkt då beståndet av smågnagare ökar mot ett toppår. Då äter småviltrovdjuren (räven) mest bara gnagare eftersom tillgången är god. Det övriga småviltet drabbas i mycket liten utsträckning av predation och kan istället öka i antal. När gnagarstammarna till slut kraschar, vilket de gör förr eller senare, minskar de drastiskt som födoresurs och rovviltet blir hänvisat till alternativa byten dvs småviltet. Den ökade dödligheten bland småviltet leder till minskande stammar, vilket ger mindre föda för rovdjuren. Medan rovviltet och småviltet minskar och når botten kan gnagarbestånden börja återhämta sig. Sedan startar cykeln igen – gnagarna ökar och skapar föda för rovdjuren också åter ökar i antal.
Man har länge hävdat att smågnagarna är motorn i detta system, men under rävskabbsepidemin avslöjades det att räven har störst inflytande i systemet.
Under de senaste 20 åren har vi inte haft några uttalade toppår för gnagare. Det är ännu oklart varför topparna uteblir.