Kännetecken
Storskarven är lätt att känna igen på sitt reptillika utseende med långsmal kropp, hals och huvud. Näbben är rak med en krok längst ut. Hos vuxna fåglar är fjäderdräkten till största delen glänsande svart och lite vit, medan den hos ungfåglar är brunaktig. Huvudet kröns av en plym hos båda könen. De flyger med framsträckt hals och ofta flockvis i v-formation.
Foto: Kenneth Johansson
Skarven är en relativt stor fågel som kan bli 80-100 cm hög och ha ett vingspann på 130-160 cm. Vikten ligger på mellan 1,8 och 2,8 kg. Honorna är ungefär en femtedel mindre än hanarna.
Två olika raser
I Sverige förekommer två olika raser av arten storskarv. Båda kallas storskarv men skiljer sig lite åt, som är vanligt inom en och samma art. Att skilja de två skarvraserna åt i fält har visat sig riktigt svårt. Utpräglade experter som använder bra optik kan ofta urskilja skillnader. Mest utslagsgivande skillnad uppges finnas på en hudflik mungipan.
Den ena, som häckar i Nordatlanten och finns i Sverige på vintern, är större. Den kallas Phalacrocorax carbo carbo på latin. Den andra rasen är genomsnittligt något mindre (cirka 10% lägre vikt) och kallas därför även mellanskarv (p. c. sinensis på latin) vilken idag är en vanlig fågel i stora delar av landet. Dock är överlappet stort vad gäller storleksskillnaderna mellan raserna.
Spillning
Skarvarnas frätande spillning skapar en ogästvänlig miljö för växter. En skarvkoloni känns därför lätt igen på de döda skelettliknande träden och avsaknaden av markvegetation. Ett annat kännetecken är de spybollar som skarven lämnar efter sig. De innehåller ben, fjäll och andra osmältbara delar från bytesfiskarna som sväljs hela.
Storskarvens ordning
Storskarven tillhör ordningen pelikanfåglar och är den mest utbredda arten inom familjen skarv.
Förekomst och Utbredning
Storskarven förekommer på alla kontinenter, utom Sydamerika och Antarktis. Den finns i såväl tropiska som arktiska miljöer. I Sverige återfinns storskarven i nästan hela landet. Den är dock mindre vanlig i de nordligare delarna.
Rasen som kallas mellanskarv finns i Sverige på vår och sommar, samt till viss liten del på vintern. Den nordatlantiska rasen av storskarv finns däremot bara hos oss under vinterhalvåret.
Skarven häckar i kolonier som i Sverige kan bestå av flera tusen par. De är säsongsmonogama, det vill säga att paren håller ihop under en säsong. Båda föräldrarna hjälps åt att föda upp ungarna.
Till skillnad från de flesta andra sjöfåglar har skarven inte vattentät fjäderdräkt och måste därför lufttorka vingarna efter ett dyk. Man kan se dem sitta i träd, på klippor och på andra fasta föremål med sina vingar utspända.
Storskarven har hög överlevnad i vuxen ålder och kan bli ganska gammal. Den högsta ålder rapporterad för en skarv är 19 år, men vanligen blir de inte äldre än 10. Dödligheten hos ungfåglar är betydligt högre, framför allt under det första året. Totalt sett är överlevnaden i en skarvpopulation täthetsberoende, det vill säga ju tätare stam desto större dödlighet. Av den anledningen har den stora ökningen av skarv som har ägt rum i Norden de senaste 20 åren nu börjat avstanna.
Reproduktionens framgång påverkas av bland annat väder, habitatets kvalitet, störningar från människor, sjukdomar och miljögifter. Den största dödsorsaken bland unga skarvar är drunkning i fiskeredskap (ca 40%), medan detta bara är hälften så vanligt bland äldre fåglar. För en femtedel av de vuxna fåglarna och en sjättedel av de yngre är dödsorsaken jakt. Man har dock inte kunnat påvisa att jakt har någon långsiktig effekt på den totala populationsstorleken.
Sjukdomar är en naturlig reglerande faktor som kan påverka tätheten av skarv, men än så länge har de svenska fåglarna varit förhållandevis friska. Man har sett att ett virus som drabbat den nordamerikanska storskarven även finns bland de svenska skarvarna, men man har inte kunnat påvisa några dödsfall på grund av detta.
Genom ringmärkning och återfynd av skarv kan man studera fåglarnas flyttningsvanor och uppehållslokaler. Mellanskarven börjar sin flyttning söderut i augusti-september och återkommer till Sverige i mars-april. Dess övervintringslokaler är spridda över en stor del av Europa och Nordafrika. Dessutom börjar man se en trend till att allt fler mellanskarvar övervintrar i Östersjön. Den nordatlantiska rasen av storskarv besöker Sverige under vinterhalvåret.
Foto: Kenneth Johansson
Förökning
Häckning
Mellanskarven återvänder från sina vinterkvarter under mars-april för att häcka. Som nämnts i andra avsnitt, häckar de gärna i stora kolonier om upp till 3 000 par. Vid ankomsten påbörjas bobyggandet genom att hanen samlar in material i form av kvistar, tång och liknade medan honan ansvarar för konstruktionen. Bona kan vara placerade i träd eller direkt på marken.
Äggläggning
Äggen läggs mellan april och juni, och är vanligtvis 3-4 i antal. De ruvas i 27-31 dagar och under den perioden turas föräldrarna om med att fiska och stanna i boet. När ungarna kläckts hjälps paret åt med matningen under de ca 50 dagar som ungarna stannar i boet.
Ungar
Ungarna är beroende av föräldrarna tills de blir flygfärdiga, och sedan ytterligare några dagar. Flygga blir de någon gång under sommaren. I genomsnitt blir 2 ungar flygga per bo, men det kan variera mellan olika kolonier. Könsmognad uppnås vid 2-3 år och den mest reproduktiva åldern är vid 5-10 år.
Föda
Skarven lever av fisk och är en så kallad generalist. Den äter vad som är mest tillgängligt. Dagsbehovet har visat sig svårt för forskningen att fastställa. Dessutom skiljer det sig åt i tid och rum. Men forskning har visat på ett dagsbehov mellan cirka 200-1400 gram fisk, vilket är ett spann som inkluderar vuxna fåglar av båda könen under olika delar av året. Konsumtion i den övre delen av spannet sker normalt bara under en kort och intensivt tid när föräldrarna förser sina ungar med mat.
Skarven anpassar sitt intag av olika fiskarter efter dynamiken i fiskbeståndens artsammansättning. Enligt undersökningar i bräckt vatten består skarvens diet till största delen av abborre, mört, tånglake och rötsimpa. En mindre del av utgörs av ål, torsk, gädda, gärs och strömming.
Det är inte ovanligt att skarven flyger långa sträckor till sina fiskeområden, ibland upp till 2-3 mil. Den fiskar på vatten med högst 20 meters djup, och gör dyk som i genomsnitt är 15-30 sekunder långa. Skarven upprepar dyken tills den fångat en fisk, vilket den gör med näbben. Små fiskar sväljs hela, direkt under vattnet medan de större, såsom ålar, tas med ovanför ytan. Oftast tar skarven fiskar på upp till 20 centimeters längd.
Under de senaste decennierna har skarvar som fiskar i grupp blivit allt vanligare, men många fiskar fortfarande ensamma.
Skarven plockar även fisk ur nät och odlingar, vilket gör den illa ansedd av fiskerinäringen. På senare år har studier visat att storskarven kan ha betydande påverkan på vissa fiskbestånd. Strömlekande fiskarter som öring är ett exempel där hela årsklasser mer eller mindre slagit ut av storskarvens predation.
Förvaltning och Jakt
Det fanns tidigare allmän jakttid för storskarv i Sverige. Jakten förbjöds då vi gick med i EU 1995, eftersom ingen av skarvraserna var tillåten för jakt i EU. Rasen mellanskarv fanns dessutom med i Fågeldirektivets lista över hotade arter. Detta innebar även att länder där mellanskarven förekom var skyldiga att inrätta särskilda skötselområden. 1997 togs mellanskarven bort från listan över hotade arter, eftersom den då blivit vanlig på många håll i Europa. Därmed försvann skyldigheten att inrätta skyddsområden. Skarven omfattas dock fortfarande av Fågeldirektivet och så länge den inte har upptagits i listan för jaktbara arter kan inte allmän jakttid införas.
Länsstyrelserna i landet kan med stöd av undantagsbestämmelserna i Fågeldirektivet ge tillstånd till skyddsjakt. Den möjligheten har utnyttjats i flera län längs östkusten, samt i de flesta länen runt de stora sjöarna och i Halland.
Flera grupper anser att skarven borde omfattas av allmän jakt, dels för att fåglarna är många till antalet och i många fall betraktas som skadedjur och dels för att skydda Fågeldirektivets trovärdighet. Fågeldirektivet bör inte stå som skydd för en art så allmän som skarven.
Storskarv jagas främst med skjutvapen från båt. Motorbåtar är tillåtna i jakten, men man får inte skjuta nära en koloni eller inom fågelskyddsområde. Ofta ges tillstånd till skarvjakt i direkt anslutning till fasta fiskeredskap. Äggprickning och förstörelse av bon är två andra metoder som också tillåts i lite mindre utsträckning.
I de flesta fall sker skyddsjakten från slutet av augusti till december, vilket innebär att det är mycket ungfåglar och övervintrande storskarvar från atlantkusten som skjuts. Beskattningen på den totala populationen av mellanskarv är därför antagligen inte särskilt betydelsefull trots att uppemot ett par tusen fåglar skjuts per år.
Skarvbestånden i Sverige inventeras av forskare och frivilliga amatörer. Man räknar antalet bon som motsvarar antalet häckande par och då kan man från år till år bilda sig en uppfattning om populationens utveckling.
Den vita lårfläcken visar att detta är en vuxen storskarv. Foto: Kenneth Johansson
Storskarven och människan
Den största konflikten mellan storskarv och människa beror på fågelns konkurrens med fisket. Storskarvens effekt på fiskbestånden är mer eller mindre unikt för varje enskilt ekosystem i hav, sjö eller vattendrag. Men senare års studier har visat på rejäl effekt på bestånd av olika arter. Ett exempel är strömlekande arter som öring. Det som bland annat gör detta svårstuderat är att lyckas särskilja effekterna från övriga faktorer som kan påverka en fiskpopulation.
Man vet också att den plockar fisk ur nät och orsakar bitskador som kan göra fisken osäljbar. Ett vanligt problem är också att framför allt ungfåglar fastnar och drunknar i redskapen och att de skadar dem med näbbar och klor.
Skarven påverkar vegetationen på sina häckningsplatser väldigt starkt. Deras avföring är frätande och tar död på de flesta växter inom kolonin. Detta plus den karaktäristiska lukten från kolonierna gör skarvens närvaro oönskad av många människor.
I Sverige har storskarven inte ett särskilt stort värde som matfågel. I Norge är den betydligt vanligare på matbordet.