Spelgalen tjädertupp Foto: Madeleine Lewander
Kännetecken
Tjädern är vår största skogsfågel . Tupp och höna skiljer sig tydligt åt i utseende. Tuppen är övervägande svart, men har ett blågrönt skimrande bröst, vita teckningar på vingknoge och vingar, samt en rött fält längs ögats överkant. Den blir betydligt större än den brunspräckliga hönan med sitt rödbruna bröst. Längden kan bli över 90 cm från stärtpennorna till näbben och vikten i sällsynta fall upp till sju kg. Vanligtvis väger den betydligt mindre, 3,5-4,7 kg, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittlig höna.
Tjädertuppens ålder kan bestämmas genom att studera utseendet hos näbb och stjärtfjädrar. Näbben har först en klar gulbrun färg och en längsgående rand. Slitage leder till att randen går förlorad i tvåårsåldern och samtidigt blir den växande näbben alltmer fårad och grå. Stjärtfjädrarna är från början smala och avrundade i spetsen, men har vid fyra års ålder blivit tvärskurna i änden och bredare i formen. Benen är fjäderklädda.
Tjädertuppen kan vara svår att observera, men kan ibland ses på våren längs vägarna i skogrika trakter. Hönor med kycklingar ses ganska ofta på sommaren. Närvaron av tjäder röjs på vintern genom dess spår i snön - tre klor riktade framåt och en bakåt,. Vid speltiden under sen vinter eller tidig vår släpar tjädertuppen ofta vingspetsarna i snön, vilket ger upphov till parallella skåror på ömse sidor om fotavtrycken.
Tjäderns spillning är karaktäristisk. Varje dygn avges drygt hundra, ca 6-7 cm långa och 1 cm tjocka korvar av hopkittade tallbarrsrester, som ofta är vitfärgade av urinsyra i ena ändan. Tjädern släpper en korv ungefär var 10:de minut. Denna regelbundenhet gör att det går att spåra både vilken tid en förflyttning tagit och med vilken hastighet fågeln rört sig.
Ungefär när parningstiden närmar sig mognar tuvullen, vars knoppar är en begärlig tjäderföda. Tuvullens fibrer är mjukare och kortare än tallbarrens, vilket gör att korvarna under denna period lättare faller sönder. En gång om dygnet, vanligtvis när fågeln just vaknat, släpps också lösa tömningar ur de omfattande blindtarmarssystem. Denna avföring är från början klorofyllgrön och har en krämig konsistens men mörknar och stelnar efterhand.
Tupparnas bete på tallar vintertid är också ett för tjädern karaktäristiskt spårtecken. Enskilda tallar kan utsättas för kraftigt bete, ibland av flockar av tjädertuppar. Alla barr utom de yttersta på grenarna kan då bli avbetade.
Tjädern tillhör familjen skogshöns, Tetraonidae, liksom orren och järpen. Den tjäderart som påträffas i Sverige är knuten till tall och heter Tetrao urogallus. Arten förekommer österut till Bajkalsjön, där den ersätts av den svartnäbbade tjädern T. urogalloides, som är knuten till lärkträd. Den i Sverige förekommande Tetrao urogallus är indelad i två skandinaviska raser: T.u. urogallus i norr och T.u. major i söder. Globalt sett är ca 15 raser beskrivna för den i Sverige förekommande arten, medan den svartnäbbade tjädern indelas i sex.
Utbreding och förekomst
Tjädern är uppdelad i två huvudarter, som vardera är indelade i flera raser. De två arterna finns bara i den gamla världen (Europa och Asien). Den art som förekommer i Sverige, Tetrao urogallos, förekommer också i Ryssland och Öst- och Centraleuropa, samt i spridda populationer kring Pyrenéerna och i norra Spanien.
Tjäderns utbredning i Europa
Tjädrar lever huvudsakligen ensamma, men både hönor och tuppar kan vintertid bilda mindre flockar. Fler än 15 individer i samma flock är sällsynt och beteendet tycks vara vanligare hos hönor, speciellt i norr. Flockarna har ingen hierakisk uppdelning, utan djuren följs förmodligen åt utan att ta någon större notis om varandra.
Tjädern föredrar gammal barrblandskog med stort inslag (30-70%) av tall, dock inte den äldsta eller mest talldominerade skogen. Inom denna livsmiljö har det skett en resursuppdelning, som gör att varken tuppar eller hönor - eller tuppar av olika ålder - konkurrerar med varandra.
Både hönor och äldre tuppar håller sig med hemområden kring parningstiden; särskilda marker inom vilka de söker föda, parar sig och häckar. Tupparnas hemområden ligger intill varandra som sektorer eller "tårtbitar" i landskapet, runtom en gemensam spelplats. "Tårtbitarnas" längd är ca 1 km och hos en fyraårig tupp varierar områdena i storlek mellan 5 och 30 hektar.
Inom äldre tuppars hemområden finns ofta tallbeströdda myrmarker och relativt öppna tallbestånd med rik markproduktion. En delyta på ca en hektar (100x100 m) utgör parningsrevir som försvaras mot intrång från andra tuppar.Yngre tuppar vistas inte sällan i mer slutna bestånd.
De hemområden som hönor kan hålla sig med är inledningsvis ca 30 hektar. De sammanfaller i allmänhet med det område där hon tillbringat vintern. Områdena innehåller ofta en mosaik av miljöer med gläntor och slutna partier, samt halvöppen sumpskog och myrkanter, som under våren erbjuder knoppar av tuvull.
Efter parningen krymper området, men hönorna vidmakthåller ändå ett avstånd på ett par hundra meter mellan redena, kanske för att försvåra för rovdjur att hitta dem. Under andra delar av året vistas hönorna ofta i yngre skog och sumpskog. Den erbjuder en rikare vegetation och bättre skydd och utnyttjas också av tupparna vid ruggningen.
Båda könen byter fjäderdräkt under sommaren. Tjädern är väl anpassad till ett kallt klimat och skyddar sig ytterligare genom speciella beteenden. Under vinterns påfrestningar kan tjädern minska energiförlusterna genom att gräva ner sig i snö eller söka skydd under en lämplig gran med nedhängande kvistar.
Föda
Under de första veckorna som kyckling lever tjädern mest på insekter. Sedan sker en gradvis övergång och den vuxna fågeln livnär sig nästan uteslutande på växtmaterial.
De växtdelar som nyttjas varierar under året. Vintertid livnär sig tjädern nästan uteslutande av tallbarr. Under senvinter och vår äter den bl a knoppar av tuvdun i leknära miljöer, t ex myrar. Sommartid nyttjas bärris, knoppar, örter, samt en del insekter. Framåt höstkanten blir bär och frön viktiga inslag i födan, liksom aspblad.
För att kunna tillgodogöra sig en så varierad och fiberrik föda är tjädern utrustad med de anpassade organ som krävs. Den har en kraftig muskelmage, ett organ med malande muskler och gruskorn som fågeln svalt, som mal ner födan tills bara fibrerna återstår. Sedan tar en tarmkanal vid med ett omfattande system av blindtarmar, där själva matsmältningen sker.
Tallbarr utgör den allra viktigaste delen av dieten under vintern, men smältbarheten hos barren varierar mellan olika tallar. Vissa träd kan vara så hårt betade att endast "tofsar" av de yttersta barren återstår, medan träd intill kan stå orörda. Typiska "tjädertallar" kan ses här och var i marker där tjädrar uppehållit sig.
Förökning
Tjädern tillhör de svenska fåglar som har ett lekbeteende vid parningen (de andra är orren, brushanen och dubbelbeckasinen). Det innebär att flera tuppar samlas på en given plats för att uppföra ett rituellt spel och vinna hönornas gunst. Könsmognaden inträder efter första vintern och tjädern fortsätter att para sig hela sitt liv, som i naturen kan sträcka sig upp till tio år.
De marker där spelet sker ser olika ut beroende på var i landet det äger rum. I norr är det ofta i blockrik terräng på upphöjda platser. I mellersta Sverige blir hällmarkstallskogar viktigare. Längre söderut sker leken på tallbevuxna skogsmossar i kanten av en myr. Hemområdena bör innehålla 55-75% av sådana skogliga impediment (mossar, myrar, kärr, blockterräng eller hällmarker) samt gammal skog. Trots olikheterna mellan olika landsdelar har spelbiotoperna ett gemensamt: de är stabila. De ligger i miljöer som förändras mycket lite från år till år om inga ingrepp sker.
Tjäderspelet börjar i april, och kan sträcka sig en bit in i juni. Det kulminerar under "hönsveckan" i maj, då många hönor samtidigt besöker spelplatsen. I skymningen kvällen före en speldag anländer tupparna från sina revir till natträd på spelplatsen. Där annonserar de sin ankomst med en stunds rapande läten innan mörkret faller. I det första gryningsljuset inleder tupparna spelet från natträden med enstaka knäppningar från en uppåtsträckt hals. Dessa övergår sedan i dubbelknäppningar med accelererande hastighet, en djup klunk och en avslutande sisning, ett väsande ljud med hög frekvens.
När solen står några grader under horisonten lämnar tupparna träden och tar plats på marken. Här intensifieras spelet, med sträckta halsar och vingpennorna släpande i marken. Rituella och verkliga strider mellan tupparna förekommer. Det rör sig om näbbfäktning och slagsmål med vingknogarna - ibland med dödlig utgång.
Hönorna uppvaktas genom att tuppen spretar med handpennorna och vippar den utfällda stjärtplymen mot henne. Under tyst spel ses han ofta göra cirkelgående rörelser runt henne. Då och då görs också plötsliga luftsprång som annonsering av parningsvilligheten. Hönan väljer själv vilken tupp som får bestiga henne. I allmänhet är det en av de äldre. Inövad taktik förvärvad genom tidigare försök tycks alltså spela stor roll.
Hönan vandrar på egen hand iväg för att reda ett bo, som hon anlägger på tidigt snöfria platser. I en hyggesbrukad skog innebär det ofta i kanten av eller något tiotal meter in på ett hygge. I en äldre naturskog kan boet ligga i en solbelyst glänta. Redet återfinns ofta relativt oskyddat i bärris.
Hönan ruvar de 6-9 äggen i ungefär fyra veckor och de kläcks i början av juni (något senare i norr). Om en kull skulle gå förlorad kan hönan lägga en ny. Den nya kullen brukar innehålla färre och mindre ägg och kläcka några veckor senare.
Redan samma dag som kläckningen skett är kycklingarna på benen. Kullen vallas av hönan under de kommande veckorna. Hon undviker att föra kycklingarna över öppna marker, eftersom de då lätt skulle kunna falla offer för rovdjur. Hon håller kontakten med avkomman med hjälp av varningsläten, som samlar kullen om den skulle bli för utspridd. Redan efter ett par veckor kan kycklingarna flyga upp på lågt sittande grenar för att undvika faror.
Vandringen går till stor del genom blåbärs- kråkbärs- eller odonvegetation. Där livnär sig kycklingarna först av insektslarver för att senare alltmer gå över till en vegetarisk diet när blommor och bär uppträder. Vid den tiden har också tjäderns senare så omfattande system av blindtarmar utvecklats mer, så att den kan tillgodogöra sig den nya födan.
Ägg- och kycklingperioden är en mycket kritisk tid i tjäderns liv. Äggen rövas ofta av rovdjur. Kycklingen är känslig också för köld och måste ofta värma sig under hönan. Kroppsvikten måste byggas på avsevärt om den ska överleva vintern. Speciellt snabbt måste det ske hos tuppkycklingarna. Förutom att falla offer för rovdjur utgör troligen dåligt väder en stor risk. Det leder till svåra direkta påfrestningar och minskar samtidigt tillgången till insekter.
Det händer att hönor besöker lekplatser av orre, när de inte hittar egna tuppar. Den högre andelen hönor än tuppar är vanlig i tjäderpopulationer, eftersom hönkycklingarna överlever bättre än tuppkycklingarna. Unga hönor vandrar ut från sitt huvudsakliga område, till de hedmarker där orren vistas. De kan där bli parade med en orrtupp. Avkomman blir en rackelhane eller en rackelhöna. Rackelhannen ser ut som ett mellanting mellan orre och tjäder, med orrens kraftiga röda "ögonbryn", men tjäderns solfjädersliknande stjärt. Ibland kan den ses uppföra ett tjäderliknande spel på orrens spelplatser. Vissa av dem kan få avkomma med båda föräldraarterna, medan rackelhönorna antas vara sterila.
Ett annat känt fenomen är s k spelgalna tuppar. De uppträder ibland vid etablerade lekplatser som kalhuggits. Dessa tuppar kan uppträda aggressivt t o m mot människor.
Stammen och antal i Sverige
Den svenska tjäderstammen har troligen gått tillbaka under olika perioder de senaste tvåhundra åren. Från 1700- och 1800-talet finns berättelser om hur den skogsskövling som följde på den intensifierade järnhanteringen ledde till utslagning av skogsfågelstammarna.
Kring sekelskiftet och första världskriget förbättrades läget och flera toppår finns noterade. Stammen nådde sin högsta kända nivå kring 1930- och början på 40-talet. Under de senaste 30 åren anses antalet tjädrar vara stabilt i Sverige.
Den främsta orsaken till tillbakagången under början av 1900- talet står att söka i det förändrade skogsbruket. Efter andra världskriget ålades skogsägarna att maximera fiberproduktionen. Trakthyggesbruk med korta omloppstider infördes, vilket fragmenterade (splittrade upp) skogsbestånden. Det ledde till att gamla lekplatser raderades ut och till en utarmning av växtlighetens och djurlivets mångfald. I framförallt södra Sverige infördes också tätare skogsplanteringar, ofta med gran. Det ledde till mer slutna och mörka skogar med fattigare markvegetation för tjäderns sommarvistelse.
Vissa av tjäderns naturliga fiender har också gynnats av förändringarna. Det är generalister som räv, mård och vessla - rovdjur som inte är specialiserade på vissa bytesdjur. På nyupptagna hyggen bildas gräsmarker med konkurrenskraftiga gräsarter som kväver annan vegetation. Gräsmarkerna blir livsmiljö för smågnagare som är begärliga bytesdjur. Men de somrar då antalet smågnagare tryter kan dessa rovdjur ta fler tjädrar.
Den öppnare vegetation som uppstår efter en avverkning medför dessutom att tjäderbon och -kycklingar hittas lättare av duvhökar, kråkfåglar, mårdar, rävar och grävlingar. En norsk undersökning utförd med fågelhundar visade att rovdjuren lättare hittar kycklingkullar än bon. När de skogspartier som kullarna vistas i krymper ökar fördelen kraftigt med att söka efter dem, jämfört med de mer utspridda bona. Allmänt kan sägas att det är bland ägg och unga kycklingar - alltså under det första levnadsåret - den högsta dödligheten inträffar i tjäderpopulationerna. I allmänhet dödas mer än 90 procent.
Experiment på Rånön och Bergön i Bottenviken visade att de lokala skogshönspopulationerna ökade med 56-80% efter två år på den ö där en stor andel av rävarna och mårdarna fångats bort. Antalet fåglar som räknades på spelplatserna ökade med mer än tre gånger. Fler hönor fick också kycklingar och kullstorleken ökade på ön där rovdjurspopulationerna begränsats. Liknande resultat för tjäderstammen har noterats vid avskjutning av rovdjur i Schwarzwald i Tyskland.
Tjäderstammens storlek varierar regelbundet. Svängningarna sker samstämmigt över stora regioner. I norra Sverige och Finland samvarierar populationen med smågnagarstammen, som har en ungefär fyraårig cykel. Det stöds också av experimenten på de norrländska öarna, där tjäderns toppår sammanföll med smågnagarnas.
Längre söderut är de bakomliggande faktorerna mer komplicerade. Finska forskare har visat att skogsfågelstammarna i mellersta och södra delen av landet varierar i cykler om ca sex år. Orsakerna kan vara många. Det har t ex visats många gånger hos skogs- och fälthöns att unga hönor lägger färre ägg och överlever sämre än äldre. Året efter ett toppår kommer en större andel av de häckande hönorna att vara ettåriga och oerfarna. Det leder till att populationstillväxten avtar det året och att en ny cykel inleds. Matematiska modeller som tar hänsyn till skillnader i fortplantning och överlevnad mellan unga och gamla hönor bekräftar att sådana regelbundna cykler kan uppkomma.
Klimatets påverkan på den finska tjäderstammens svängningar visar i studier att ingen enskild väderfaktor är ansvarig. Det tycks vara en samverkan mellan flera faktorer (växtperiodens längd och olika mått på sommar- och vintertemperaturer), tillsammans med tjäderns spridning mellan regioner som förklarar samstämmigheten i svängningarna.
Jakten har inte påverkat tjäderstammen i Norden i någon nämnvärd grad under modern tid. Väl dokumenterade studier visar att tjädern, liksom andra skogshöns- och småviltsarter påverkas obetydligt av jakt. Endast under en kort period, i norra Finland på sent 70-tal, verkar tjäderavskjutningen ha varit för hög och populationen visade en minskande trend. Det anses ha berott på att många nybyggda skogsvägar beredde utökade tillfällen till jakt. Ett försiktigare uttag sedan dess tycks ha vänt utvecklingen tillbaka till god tillväxt för alla skogshönsarter även i denna del av Finland.
Flera sjukdomsalstrande makroparasiter (inälvsmaskar, loppor, löss och kvalster) och mikroparasiter (encelliga djur, virus, bakterier och svampar) är kända från tjädern. Ingen av dessa tros dock spela någon avgörande roll för populationsförändringarna. Smittöverföringen kräver förmodligen tätare förekomster än de som tjädern påträffas i.
Tjäderns maximala livslängd ligger kring tio år. Tätheten i undersökta svenska populationer uppskattas till ca 4-5 individer per km2 . Könsfördelningen visar ofta på en övervikt av hönor, vilket också stöds av färska rapporter från Finland. Troligtvis beror det på att unga hönor tidigare blir flygkunniga och kräver mindre energi för att tillväxa.
Tjäderns biotopkrav är ganska väl kända. Oavsett hur många tuppar som finns på en spelplats har de var och en tillgång till ca 1 hektar äldre gallringsskog, 2 hektar tallmosse eller kärr och 2,5-5 hektar gammelskog.
Tjädrar gör sällan långa förflyttningar, några till något tiotal km. Undantaget är ungfåglar och en del vuxna hönor, som kan röra sig längre. Från två års ålder brukar tjädertupparna räknas som stationära.
Jakt och Förvaltning
Tjädern får jagas ungefär från slutet av augusti till sista januari, beroende på var i landet man bor. I Skåne får endast tupp jagas den 1-15 september (och hela januari). I övriga Götaland får även höna jagas från den 25 augusti till 30 september. Samma starttid och byten gäller för resten av Sverige, men jakten sträcker sig till den 15 november. I hela Götaland får tupp endast jagas i januari. I resten av landet är tuppjakt tillåten från 16 november till 31 januari.
Historiskt sett var fångst med snaror, flak och gillerstockar de viktigaste jaktmetoderna. Hönor och kycklingar jagades ofta genom lockjakt under eftersommaren. Det stora antalet tuppar gjorde att det ibland arrangerades klappjakt på dem. Dessutom sköts många tjädertuppar på spelplatserna, vilket förbjöds redan år 1864 men lär ha pågått några decennier till.
Numera jagas tjädern i allmänhet med skjutvapen och ofta används hund vid jakten. Under hösten är uppflogsskytte, jakt med stående eller stötande fågelhund, samt jakt med trädskällande hund vanliga jaktformer. Smyg- och vakjakt är andra möjligheter att bedriva tjäderjakt under barmarkssäsongen.
Uppflogsskytte går till så att jägaren själv stöter upp fågeln och skjuter med hagelgevär. En god apporthund krävs i allmänhet. Vid jakt med trädskällare (norrbottensspets eller finsk spets) tillåts hunden söka mot vinden i vida slag något hundratal meter framför jägaren. När den hittat en tjäder jagar den upp fågeln i ett träd och "skäller fast" den, varpå jägaren försiktigt kan smyga sig på.
Jakt med stående fågelhund bedrivs mest med hundraser som vorsteh, pointer och engelsk-, irländsk- eller gordonsetter. Liksom vid den förstnämnda jakten förs hunden framför jägaren mot vinden. Hunden söker i vida slag i sicksack och fattar stånd i väntan på jägaren när den lokaliserat en fågel. På kommando reser den fågeln, varefter jägaren skjuter. Bytet apporteras av hunden på kommando.
Vid stötjakt sveper hunden mot vinden inom hagelskytteavstånd (max 35 meter) och stannar upp för att ge tillfälle till skott, när den skrämt upp fågeln. Därefter apporterar den det fällda bytet på kommando.
Toppjakt bedrivs under vintern. Under denna årstid sitter tjädertuppar ofta i tallkronorna, ibland t o m i flock. Då kan jägaren, försedd med ett flackt skjutande kulvapen, smyga sig på och fälla sitt byte. Skotthållen kan bli över hundra meter, varför kikarsikte ofta används.
Vid skott mot tjäder i trädtopp fortsätter kulan kilometerlångt förbi fågeln. Därför måste toppskytte bedrivas med god kunskap om jaktterrängen.
Vid jakt med hagelgevär används ammunition med hagelgrovlekar US 5 eller US6. För jakt med kulvapen får klasserna 1, 2 och 3 användas. För toppskytte används ofta vapen med kaliber .222 Remington eller älgstudsare i kaliber 6,5 X 55, 30-06 eller .308 Winchester.
Som vid all jakt på vilda djur är en avskjutning av unga individer att föredra, därför att de bidrar mindre till stammens förökning och har en högre naturlig dödlighet.
För att inventera tjäderförekomsten tillämpas någon av fyra metoder: spelplatsinventering, spillningsinventering, linjetaxering eller triangelinventering.
Spelplatsinventeringen kräver förhandskunskap om spelplatser i inventeringsområdet. Eftersom de spelande tupparna är platstrogna är metoden effektiv och relativt stora områden kan täckas.
Spillningsinventering sker på i förhand bestämda provytor. En vanlig metod är att linjer följs i landskapet med stopp vid jämna intervall. På undersökningsplatsen markeras en cirkel med en viss radie med hjälp av ett snöre eller käpp och antalet spillningshögar inom ytan räknas. Metoden kräver många provytor för att ge ett tillfredställande index över förekomsten.
Vid linjetaxering går tre inventerare med 20 meters avstånd emellan längs med en linje i landskapet. Antalet stötta fåglar och deras åldersfördelning noteras. Metoden ger en bra uppfattning om rekryteringen till höststammarna.
En snarlik inventeringsmetodik som rönt stort intresse på senare år är triangelinventeringen från Finland, där det i ett omfattande nätverk finns mer än 1 000 inventeringstrianglar. Den har också prövats på vissa platser i Sverige.
Triangelinventering utförs på däggdjur under vintern i spårsnö, men också sommartid som för t ex tjäder. På kartblad över undersökningsområdet markeras liksidiga trianglar med 4 km:s sida och med hörnen placerade i lämpliga utgångspunkter. Det kan t ex vara en jaktstuga eller en annan punkt där omgivningen avviker från den huvudsakliga undersökningsmiljön.
Tre inventerare med 20 meters avstånd emellan sig vandrar längs med sidorna och noterar arttillhörigheten för varje korsande spår eller observationer av berörda fågelarter. Undersökningen bör upprepas flera gånger för varje triangel med minst 24 timmars mellanrum.
Triangelmetoden har inte testats vetenskapligt i större skala. En test av tremanna-linjetaxering på radiomärkta orrar och tjädrar visar att ca 80% fåglarna av hittas med den metoden. Dessa metoder kan också kombineras med uppgifter från datoriserade s k geografiska informationssystem (GIS) och på så sätt ge en god uppfattning om förekomst och rekrytering i olika marktyper.
Det mesta av inventeringsarbetet utförs av frivilliga. Inventeringsmetoderna ger i första hand mått på relativa tätheter (index) och trender i populationsförändringar mellan år. Att översätta uppskattningarna till absoluta tätheter skulle kräva ett betydligt mer utökat och intensivt inventeringsarbete.
Tjädern och människan
Tjäderns förekomst och populationstäthet har påverkats negativt av det moderna skogsbruket. Avverkningar med hyggen över omfattande områden (s k trakthyggesbruk) har kraftigt reducerat livsmiljöerna och gjort många spelplatser olämpliga. Den nya skog som planterats i stora delar av Sydsverige erbjuder sällan någon ersättning. Den innehåller i alltför hög utsträckning gran, och är dessutom för tätt planterad för att tillåta det ljusinsläpp som krävs för en rik markvegetation. Däremot finns det många observationer från ungskogar i mer nordliga delar av landet som antyder att 30-40 åriga bestånd med bärris numera har en god tjädertillgång.
Tjädern är inget svårt skadedjur, även om den ibland förorsakar svår barrförlust på unga eller enskilda äldre tallar. Den är också helt ofarlig för människan. De "spelgalna" tuppar som ibland uppträder på hyggen kan i sällsynta fall angripa människor, men inga allvarliga incidenter finns rapporterade.
Tjäderköttet spelade en viktig roll i folkhushållningen i vissa delar av landet under tiden fram till andra världskriget. Det anses smakligt efter några dagars hängning. Från en tupp på ca 5 kg får man ca. 1 kg bröst och lår om ca 200 g. Från en höna på 3,5 kg fås ett bröst på ca 700 g och lår om ca 150 g vardera.