Varg

Vargen är generellt sett byggd för uthållig förflyttning.
Foto: Johan Hammar

Kännetecken

Vargen är den mest storvuxna arten inom familjen hunddjur (Canidae). Den liknar en mycket stor och högbent hund med lång kraftig nos, brett huvud, upprättstående något avrundade öron, grov hals, rak rygg och lång hängande buskig svans med svart spets, långa ben som ser smala ut men med mycket stora och kraftiga tassar. Den har samma tanduppsättning som tamhund (4 framtänder, hörntand, samt 6 kindtänder), men tänder och käkar är mycket kraftiga.
Hos skandinaviska vargar är färgen mindre variabel än hos Nord-Amerikanska vargar och är oftast gulbrun med varierande inslag av grått och svart och smutsvitt.

Strupen och undre delen av ”ansiktet” är vita, men det vita fältet går aldrig upp över ögonen (vilket det däremot ofta gör hos varglika hundar). Typiskt är också den roströda baksidan av öronen. Helt svarta vargar förekommer på många andra håll i världen, särskilt i Nordamerika, men den färgvarianten verkar inte finnas i Skandinavien. Kroppsvikterna varierar mycket mellan olika delar av världen. I den nuvarande skandinaviska populationen ligger vikten för vuxna hanar i intervallet 45 - 55 kg och för vuxna honor i intervallet 35 - 45 kg. Vargen är generellt sett byggd för uthållig förflyttning, huvudsakligen i trav, och kan utan svårighet förflytta sig flera mil på några timmar.

Vargspillning påminner mycket om hundspillning. Korvarna är 2-3 cm tjocka och man hittar ofta hår och benbitar i dem, vilket sällan går att hitta i tamhundens. Vargarna lämnar spillningshögarna väl synliga eftersom de fungerar som en allmän markering och säger att "jag var här".

När man hittat ett djur som slagits av rovdjur går det sällan att avgöra vilket rovdjur som varit framme genom att undersöka kadavret. Spår runt platsen måste samtidigt bedömas och när tamdjur har skadats måste alltid länsstyrelsens utbildade besiktningsmän besiktiga djuren för att ersättning ska kunna utgå.

Varg och tamhund är egentligen en och samma djurart vilket medför specifika problem vid inventering av just varg. Stora hundspår och vargspår är i det närmaste identiska och många hundar är till utseendet mycket varglika och flera hundraser kan yla som vargar.

Läten

Vargens ylande är mycket känt men vargen har ocskå flera skällande eller gläfsande lågmälda läten. Ylandet kan höras kilometervis (upp till en mil) medan de andra lätena bara är kontaktläten som används inom flocken. Ylandet är till för att markera för andra individer i flocken var den finns och för andra vargar visar detta att området är upptaget.

Utbredning, släktskap och status

Vargen finns spridd över stora delar av norra halvklotet. Den varg som vi har i Skandinavien är alltså samma art som lever i Ryssland, nere på europeiska kontinenten, i Fjärran Östern och i Nordamerika. Närbesläktade arter är Nordamerikas prärievarg eller coyote (Canis latrans) samt de fyra arter av schakal som finns i Afrika och Mellanöstern, alla av släktet Canis. I USA finns också en liten stam av den s.k. rödvargen (Canis rufus) vars status är omtvistad, många anser att denna är en hybrid mellan vanlig varg och präreivarg.

Vargen har av olika forskare indelats i ett varierande antal underarter. Kroppsstorlek, pälsfärg och andra karaktärer varierar både mellan och inom de olika underarterna. Tamhunden anses härstamma direkt från varg, och kan fortfarande betraktas som samma art, även om den försetts med ett eget artnamn (Canis familiaris).

Den Skandinaviska populationen idag.

Den skandinaviska vargstammen är år 2007 större än på 100 år men det är inte mer än ca 30 år sedan den betraktades som i det närmaste utrotad. Fridlysningen 1966 i Sverige och 1972 i Norge innebar en vändpunkt, men det var inte förrän under 1990-talet som tillväxten satte riktig fart. Från 8 individer och en föryngring vintern 1990/91 har vargstammen ökat till ca 155 individer och 15 föryngringar vintern 2005/06 i Skandinavien. I Sverige konstaterades det föryngring av varg i 13 revir under säsongen 2005/2006 varav 11 var belägna helt inom Sveriges gränser och 2 revir delades mellan Sverige och Norge.

Antalet individer (ovan) och föryngringar (nedan) under perioden 1980-2006. (Bilden kommer från artbeskrivningen i Rovdjursutredningen 2007)

Hela den skandinaviska populationen bygger egentligen på endast tre individer. En hane och hona skapade en flock i Nyskoga (1983-85) och sedan vandrade ny en hane in i det sk. Gillhov-reviret (1991-93) från Finska/västryska populationen vilken bildade par med en avkomma från Nyskogareviret.

Familjegrupper och revirmarkerande par 2009-2010

1:a oktober - 28:e februari 

Karta med familjegrupper (familjegruppe), revirmarkerande par (ulvepar) och trolig parbildning (ulvepar?) för säsongen 2009-2010. (Bilden kommer från Den skandinaviska vargen en sammanställning av kunskapsläget från SKANDULV 1998-2010)

Under perioden 1978- 2005 konstaterades 104 säkra och ytterligare 7 möjliga föryngringar på den skandinaviska halvön (se ”Inventering” nedan).

Vargen har en relativt hög förökningstakt om födotillgången är god. Vargen bli normalt könsmogen under sitt andra levnadsår d v s vid 22 månaders ålder och kan föda kullar upp till minst 11 års ålder. I den skandinaviska populationen är medelkullen 3,7 valpar per par och den största kända kullen var 8 valpar. Läs mer om Föryngring nedan.

Den helt dominerande dödligheten hos våra vargar orsakas av människan, dvs trafik, legal jakt och i synnerhet illegal verksamhet.
Detta har forskare kunnat visa efter att analyserat fallvilt dvs upphittade döda vargar, studerat radiomärkta vargars öde och jämfört de årliga inventeringarna med varandra.

Vill du läsa mer om hur forskarna kommit fram till att illegal jakt är den vanligaste dödsorsaken så läs en kort sammanfattning av deras rapport här eller hela rapporten här som har skrivits av vargforskningsprojektet SKANDULV.

Varje år dör ca 30% av de vuxna vargarna i Sverige (för valpar se Förökning). Men tack vare en hög tillväxt, dvs att det föds många valpar, fortsätter vargarna att öka i antal. Den högsta dödligheten finns hos utvandringsdjur, som när de lämnar den välkända hemmiljön utsätter sig för en mängd faror. Normalt är vargar ”vandrare” under en period kortare än ett år men under denna tid är den årliga dödligheten så hög som 78 %. När vargen sedan slår sig ner i sitt nya revir sjunker risken att dö dramatiskt.

Den skandinaviska halvön är egentligen för liten att hålla en egen isolerad vargstam. Om den skandinaviska vargstammen förblir isolerad (ingen invandrande varg parar sig med svenska vargar) så menar forskarna att stammen måste vara minst 600-800 individer för att minimera utdöenderisken. Men om parning kan ske med invandrande vargar och därmed nytt genetiskt material tillförs så räcker 150-200 vargar för att minimera risken för utdöende enligt de genetiska studier som utförts.

En förutsättning för vargens fortsatta etablering och spridning är att det finns tillräckligt med föda. Enligt avskjutningsstatistiken för älg och rådjur i Sverige och Norge finns det tillräckligt med vilda bytesdjur för att försörja vargar över hela Skandinavien om man räknar med revir lika stora som idag, det vill säga i genomsnitt 1000 km2 (100 000 ha). Både älg och rådjur har dock under senare år minskat i landet vilket gör det svårt att förutspå hur dessa beräkningar står sig i framtiden. Likaså innebär den ökande lodjursstammen troligen ökande konkurens för vargen i de områden vargen lever av rådjur. Björn har också en stor och lokalt mycket tät stam vilket också skapar en konkurrenssituation mellan rovdjuren. Ändringar i bytesdjurstammar och rovdjursstammar gör att beräkningar på födounderlaget för varg hela tiden måste anpassas.

I Sverige bedömer forskarna att 80 % av Sveriges yta utanför renskötselområdet har en möjlighet för vargetablering. Man bedömmer att rennäringens krav gör det omöjligt för vargen att etablera sig i fjällvärlden. Möjligheten för vargetablering baseras på hur naturen ser ut och hur tätbefolkat det är. Denna analys pekar på att det teoretiskt skulle kunna finnas plats för ca 200 vargrevir, motsvarande ungefär 1200 stationära vargar i Sverige.

Under perioden 2000-2009 har minst nio vargar invandrat till skandinavien. Foto: Johan Hammar

Genetik

Dagens skandinaviska vargstam är relativt liten och isolerad från andra populationer. Små populationer av djur eller växter löper en ökad risk att dö ut på grund av genetiska problem. Dessa problem blir större ju färre individer som ingår i populationen och ju mer isolerad populationen är.

Jämförelser av DNA från de ursprungliga tre individerna (se ovan) med DNA från finska och ryska vargar har visat på mycket god överensstämmelse till skillnad från en jämförelse med djurparksvargar och med vargar från mer avlägsna vilda populationer.
Det finns alltså inget som tyder på att den nuvarande Skandinaviska populationen skulle ha grundats genom inplantering av varg, vilket har framförts som en möjlighet, utan all forskning tyder på att det var en naturlig invandring österifrån.

Utbyte av individer sker ibland med den finskryska stammen och detta från båda håll. Under perioden 1977 till 2000 har minst 7 vargar har invandrat från den finsk-ryska populationen till Skandinavien och efter år 2000 har ytterligare minst 8 individer invandrat till Skandinavien. Men ingen av dessa individer har parat sig med någon av de Skandinaviska vargarna.

Isoleringen från andra populationer har idag gjort att den skandinaviska vargstammen är inavlad. De skandinaviska vargarna är i genomsnitt mer närbesläktade med varandra än helsyskon. Inavel behöver inte alltid ge problem. Det kan vara så att de individer som stammen bygger på inte hade särskilt många skadliga gener med sig från början. Eventuella problem vargstammen kan få med inavel beror alltså på vad de tre ursprungsvargarna hade i sitt ”genetiska bagage” och hur dessa är kopplade till olika egenskaper. Det finns flera tecken som tyder på att ett antal missbildningar, bla missbildade ryggrader, man funnit hos vargar i Skandinavien beror på inavel

Bland de skandinaviska vargarna verkar det också som inaveln har påverkat antalet valpar som föds. Ju närmare släkt föräldrardjuren är desto färre valpar blir det i kullen. Det har visat sig att de kullar med den högsta graden av inavel i genomsnitt har tre valpar färre än kullar med lägsta graden av inavel i Skandinavien.

Inventering

Vargen, tillsammans med de andra stora rovdjuren, inventeras årligen i Sverige. Inventeringarna bygger på att man hittar spår i snö och att man inventerar stora områden samtidigt. Att kartlägga och följa spår över stora områden gör att man kan utvärdera hur många individer som varit i rörelse. Länsstyrelserna är den samordnande myndigheten och till sin hjälp har dom ideella krafter främst från Svenska Jägareförbundet men också andra organisationer.

Att dessa inventeringar är effektiva märks när man jämför med Svenska Jägareförbundets mycket omfattande inventeringsinsatser under de senaste 10 - 15 åren, med hundratals och ibland tusentals frivilliga personer. Hittills har man vid dessa inventeringar inte upptäckt en enda familjegrupp eller ett enda vargpar, som inte redan varit känd i det officiella inventeringsarbetet. Vidare har under alla år endast två föryngringar/familjegrupper upptäckts som inte kunnat förutsägas säsongen före. Vargar lever i livslånga parförhållanden och brunstar bara en gång per år, och detta sker i slutet av februari - början av mars. En föryngring i ett område innebär att det måste ha funnits ett revirmarkerande par i detta område vintern dessförinnan, åtminstone under mars månad.

För att skapa en mer heltäckande kartläggning av Skandinaviens vargar analyseras också DNA från spillning, hår och löpblod . Material (vävnad, hår, blod) för genetiska analyser tas också från vargar i samband med fångst.

Ekologi

Flocken

I vargflocken råder en strikt rangordning som är nödvändig för att undvika att slagsmål och kamp uppstår om flockens resurser, till exempel födan. Ledarna i flocken är alfahanen och alfahonan.

I vargflocken råder en strikt rangordning. Foto: Johan Hammar

I flocken har vargarna rangordning för hanar, tikar och valpar. Tikar har sin rangordning och hanar har sin.

De vargar som inte har etablerade revir saknar i regel en partner eller en bra plats för sitt revir och söker därför ibland vida omkring. Hur omfattande vandringarna/sökandet blir beror alltså på hur lätt det är att hitta partner respektive ett lämpligt revir. I områden med täta vargstammar måste djuren vandra långt för att hitta lediga revir. I Skandinavien  är medelavståndet från födelsereviret till etablering av eget revir nästan lika långt för vargtikar (126 km) som för hanar (167 km). Avstånden i Skandinavien är längre än vad som har redovisats från andra delar av världen. Detta kan förklaras med att det finns stora vargtomma områden utanför kärnområdet vilka gör att utvandrarna kan vandra länge utan att finna en partner.

Studier av radiomärkta vargar visar att de flesta tikar ynglar i slutet av april eller i början av maj men valpar kan födas så sent som senare halvan av maj månad. Tidpunkten för parning bestämmer troligen tiden för valpningen eftersom man tror att dräktighetstiden (63 dagar) är konstant. Detta innebär att parning normalt sker under slutet av februari och början av mars men att parningar även kan förekomma under mitten eller till och med senare delen av mars. Löpet hos tiken börjar dock vanligtvis långt tidigare, ofta i slutet av november. Vargtikar löper bara en gång per år, till skillnad från tamhundarna som löper upp till var tredje månad. Det skulle inte vara möjligt för flocken att klara nyfödda valpar under andra tider på året än våren för bristen på värme skulle leda till mycket hög dödlighet hos valparna.

Månadsskiftet februari-mars är kritisk för om det kommer bli valpar i ett revir eller inte. Finns det ett revirmarkerande par i reviret vid denna tidpunkt är det sannolikt att det kommer födas valpar längre fram på våren.

Förökning

Vargen bli normalt könsmogen under sitt andra levnadsår d v s vid 22 månaders ålder och kan föda kullar upp till minst 11 års ålder. Den äldsta kända vargtik som fått valpar i Skandinavien födde sina sista valpar 1999 vid en ålder av 11 år. Under de följande tre åren fanns hon kvar i området tillsammans med en vuxen hane men födde inga valpar.

Vargtikar kan producera upp till 11 valpar men vanligen uppgår kullstorleken till 3 - 8 valpar per kull. Vanligtvis är det endast en hona per flock som föder valpar, men vid riklig tillgång på bytesdjur och/eller att ledartiken försvinner kan både två och tre honor bli dräktiga och föda valpar.

I Skandinavien är medelkullstorleken 3,7 valpar som överlever sommaren och kan ingå i flocken kommande höst. Denna siffra skiljer sig inte mot kullstorlekar uppmätta i andra vargstammar t.ex. i Nordamerika eller Finland.  Men under senare år har forskarna sett indikationer på att medelkullstorleken minskat vilket kan förklaras med inavelseffekter (se vidare under Genetik).

Nyfödda vargvalpar väger i genomsnitt 400 g. De föds blinda och döva och är helt beroende av modern för att hålla värmen under de första tre veckorna. När valparna är tre veckor gamla har deras syn och hörsel utvecklats. Små mjölktänder har också vuxit fram och de kan så smått börja smaka på kött. Hittills har tiken inte lämnat sina små valpar. De andra flockmedlemmarna har serverat henne mat i lyan istället. Under valparnas fjärde levnadsvecka börjar de ge sig ut på små upptäcksfärder utanför lyan och tiken kan lämna dem kortare stunder.

Valparna slutar dia vid nio veckors ålder. Ungefär samtidigt flyttar flocken från lyan till en så kallad rendez-vous-plats ([randévoo] betyder möte på franska) där valparna stannar medan de vuxna går på jakt. I början matas de små med halvsmält föda som de vuxna stöter upp, men successivt går de över till vanlig föda. Framåt september är valparna stora nog att följa med flocken på vandring.

I Skandinavien är det vanligaste att valparna lämnar flocken innan eller precis efter de blivit könsmogna. Vargar blir i regel könsmogna runt 22 månaders ålder men det händer att vargar blir könsmogna senare och därför stannar kvar längre i flocken. Valparna lämnar sin flock för att leta efter ett eget område och bilda ett eget revir. När ett nytt revir etableras är det oftast en utvandrande vargtik som väljer att slå sig ner (bli stationär) i ett område i väntan på en förbivandrande hanvarg. Vissa vargar kan förbli ensamma i ett område under flera år utan att bilda par.

Troligen leder inte alla möten mellan ensamma vuxna vargar av olika kön till att dom bildar ett par utan vargar väljer förmodligen partner. När väl ett par är bildat markerar båda vargarna revir genom att urinera med lyft ben och med sk krafsmarkeringar i marken. Detta är viktiga signaler till andra vargar att detta område redan är upptaget. Om paret har hållit samman under hela vintern kommer tiken normalt föda valpar och därmed bilda en ny flock. Vargflockar bildas alltid som ett resultat av en föryngring mellan två vuxna vargar. I andra länder har man påvisat att obesläktade vuxna vargar undantagsvis kan accepteras som en flockmedlem men detta har ännu inte setts i Skandinavien.

Födoval

Vargen äter normalt 2-3 kg kött per måltid men kan äta ända upp till 9 kg om det är lång tid mellan måltiderna. Vargens val av bytesdjur beror till stor del av vilka arter som är tillgängliga. Vargen äter allt från bär, skogsfåglar och mindre däggdjur till stora klövdjur som älg. I områden där de naturliga bytesdjuren är ovanliga kan tamboskap utgöra en stor del av födan. I Skandinavien utgör de naturliga bytesdjuren basen (>99 %) av vargens föda. Älg är det primära bytesdjuret för varg över stora delar av vargens utbredningsområde, både i Europa/Asien och i Nordamerika, och så är fallet också för den skandinaviska vargen. Analyser av spillningar från olika svenska och norska vargrevir visar att mer än 95 % av allt kött som vargen äter utgörs av älg.

Vargens effekter på andra djurpopulationer

Vargens val av bytesdjur beror till stor del av vilka arter som är tillgängliga. Foto: Johan Hammar

Även om älgen i dag oftast dominerar stort i vargens val av föda kan andra arter av klövdjur såsom kron- och dovhjort, ren, rådjur och vildsvin vara ett vanligt inslag där dessa förekommer. Rådjur har visat sig vara det näst viktigaste bytesdjuret efter älgen i Skandinavien och kan i vissa av de mer sydligt belägna vargreviren dominera över älg. Forskningen har hittills fokuserats på att undersöka effekterna av vargens predation på älgpopulationen.

I ett forskningsprojekt finns uppgifter från 366 älgar som dödats av varg under vintern i 11 olika vargrevir i Skandinavien, med tyngdpunkt i Dalarna och Värmland.Det har då visat sig att vargar främst slår yngre älgar.

Av de 366 undersökta älgarna var 64 % kalvar och 16 % ettåringar. De två yngsta åldersklasserna utgjorde alltså 80 % av de vargdödade älgarna. Av de kvarvarande  älgarna ingick 9 % i åldersgruppen 2 – 10 år och hela 11 % i den äldsta åldersklassen, 11 år och äldre. Andelen kalv bland de vargdödade älgarna under vintern varierar mellan mycket i olika revir. I vissa vargrevir är nästan alla älgar som slås kalvar medan i andra revir utgör andelen kalvar mindre än 40%.

En förklaring till dessa skillnader mellan olika vargflockar skulle kunna vara att andelen kalvar i älgstammen varierar. Men inget sådant samband kunde dock påvisas vid en jämförelse med andelen kalvar från älgobservationer gjorda under jakten (”Älgobs"- dvs Jägareförbundets metod för älginventering) eller resultat från flyginventeringar. En alternativ förklaring är att vargarna helt enkelt jagar på olika sätt i olika flockar. Effekten på älgstammen blir mindre ju större andel kalv flocken tar.

De undersökningar som har gjorts visar på att de älgar som slås av varg inte är i dålig kondition utan är lika välmående som de älgar som skjuts under jakten. Detta beror troligen på att älgarna i Sverige överlag har en god födosituation och att det därför är ovanligt med sjuka eller svältande älgar.

Den genomsnittliga vargflocken i Skandinavien tar en älg med 2,5 till 6,2 dagars (medel 3,9 dagar)mellanrum under vintern.
Under sommarperioden är det kortare tid mellan slagna älgar. Under sommarhalvåret är kalvarna mindre och flocken måste därför döda ett större antal för att ha mat till flocken. I det genomsnittliga vargreviret (800-1 000 km2) i Skandinavien slås i medel 100 – 130 älgar om året.

I områden i Sverige utan rovdjur och med stabila älgstammar kommer normalt hela den årliga tillväxten att skjutas under jakten minus en mindre del som måste sparas för att kompensera för de älgar som dör i trafikolyckor, sjukdom, ålder etc. (i genomsnitt ca 5% av vinterpopulationen). I områden med rovdjur måste jakten minska om man vill undvika att tätheten av älg minskar.

Effekten av varg på älgstammen beror på hur stora områden man studerar. Den mest lämpliga storleken på områden för beräkningar av vargens inverkan på älgstammen och jaktuttaget är enskilda vargrevir. Flera faktorer påverkar hur stor effekt vargen har på älgstammen och de fyra viktigaste är: hur ofta älgar tas av varg, hur många älgar det finns, hur stort vargreviret är och hur många älgkalvar det föds per år.

Forskarnas beräkningar visar att vid älgtätheter omkring 15 älgar per 1000 ha kan fortfarande jägarna skjuta 2,2 – 5,2 älgar per 1000 ha beroende på älgstammen i ett vargrevir. Vid tätheter ner mot omkring 10 älgar per 1000 ha minskar dock det möjliga jaktuttaget till ca 2,3 älgar per 1000 ha i det genomsnittliga vargreviret.

Vid lägre älgtätheter omkring 5 älgar per 1000 ha finns det inget utrymme för jakt om det finns en större vargflock i reviret. Vid låga älgtätheter och en stor vargflock kan älgstammen minska snabbt p.g.a. att hela tillväxten (dvs kalvarna) och ytterligare vuxna djur försvinner. Slutsatsen är att förekomst av varg under vissa betingelser kan utöva en stor inverkan på jakten på den lokala älgstammen och till och med omöjliggöra en hållbar älgjakt.

Om man istället beräknar vargens uttag på älgstammen på länsnivå blir bilden annorlunda. För de län där det finns etablerade vargstammar stod vargen för ca 10 % av den kända dödligheten i älgstammen. Om dödligheten av varg beräknas på hela landet och antalet vargar år 2005 (101-115 individer) så slog vargarna ca 2 930 älgar.Samma år sköts totalt 90 814 älgar och ytterligare ca 4 000 älgar trafikdödades i landet. Vargens uttag i älgstammen i hela Sverige uppgick därmed till ca 3 % av det totala uttaget från jakt, trafik och varg.

I dag kan skogsskador orsakade av älg vara ett problem på vissa håll i landet. För att minska älgskadorna vill därför skogsindustrin att man minskar älgstammen ner till 5-6 älgar per 1000 ha. Jakt kan därför knappast bedrivas i skadedrabbade områden som också hyser fast etablering av varg. Kraftiga minskningar i möjligheterna att få jaga älg kan ge ett motstånd mot varg och leda till förstärkta konflikter mellan olika naturintressen då älgjakten ofta är mycket viktig för lokalbefolkningen i vargrevir. Älgjakten är också en viktig inkomstkälla till markägare då jägare ofta betalar arrende (hyra) för att få jaga på marken. Älgjakten i Sverige omsätter miljardtals kronor årligen vilket har visats i en forskarrapport som publicerades 2007 inom forskningsprogrammet Adaptiv Förvaltning - du kan läsa ett faktablad här. 

I de sydligaste delarna av vargens nuvarande utbredningsområde (södra Svealand) och än längre söderut (Götaland) förekommer förutom älg även höga tätheter av rådjur, och lokala populationer av kronhjort, dovhjort och vildsvin. Vid etablering av varg i dessa områden kan man förvänta sig att dessa mindre arter av klövvilt kommer att dominera vargens bytesval. Vargens inverkan på älgstammen i dessa områden kommer således att bli lägre, och troligen betydligt lägre än vad som beskrivits ovan. Lodjuret kommer också i större omfattning bli en konkurera om födan om varg ställer om till rådjur. Vildsvinen är stapelföda för vargen i stora delar av Europa. I Sverige har vildsvinen och vargen börjat mötas i utbredning och lite är känt hur dessa arter kommer reagera på varandra under svenska förhållanden.

Vilken art av bytesdjur som kommer att dominera vargens val i sydliga revir och hur stor inverkan predationen kommer att ha på dessa bytespopulationer kommer att bestämmas av lokala förutsättningar och tätheter av de olika bytesarterna. Norr om dagens huvudsakliga utbredningsområde av varg förekommer stora populationer av tamren. Om etablering av varg tillåts i dessa områden kan vi förvänta oss att ren kommer att utgöra en stor del av bytesdjuren tillsammans med älg.

Det är oftare varg i Skandinavien lyckas i sin jaktförsök på älg än i Nordamerika. I Skandinavien lyckas ungefär hälften av alla jaktförsök på älg medan motsvarande siffra i Nordamerika ligger på var femte till var tionde försök. Det finns ingen klarlagd orsak till detta men en möjlig förklaring är att älgarna i Skandinavien inte är vana vid vargattacker. Efter en frånvaro av varg under 120-150 år har beteenden för att försvara sig mot vargangrepp försvunnit. I Nordamerika har vargangrepp varit den huvudsakliga dödsorsaken hos älgar oavbrutet i tiotusentals år.

En alternativ förklaring är att den mänskliga jakten på älg i Skandinavien.  Att fly är ett bra sätt att komma undan mänsklig jakt och att stanna slåss är ett bättre sätt att möta ett vargangrepp. En älg som väljer att möta en hund genom att stanna och slåss löper större risk att skjutas vid jakt medan denna taktik klarar vargangrepp bättre.

Vargen och människan

Få djurarter sätter känslorna i svallning som de stora rovdjuren och då i synnerhet vargen. För vissa människor representerar vargen ett hot mot näring och jakt medan andra gläds åt att den återigen finns i vår natur. En sak är dock säkert när det gäller stora rovdjur är att alla har en åsikt och att det inte finns en enkel lösning på de problem som uppstår.

Ökande vargstammar leder ofta till konflikter mellan människa och varg. I synnerhet gäller detta områden där vargen under en tid har varit helt utrotad för att sedan återkolonisera dessa områden.
Minst fyra särskilda problemområden mellan varg och människa pekas ut av vargforskare; 1) vargen dödar ibland tamboskap såsom får, nötdjur och tamren, 2) vargen skadar och dödar hundar, oftast i samband med jakt, 3) vargen konkurrerar med människan om det jaktbara viltet, främst älg och 4) vargförekomst får människor att känna rädsla och osäkerhet för sin egen och anhörigas säkerhet.

Stora stygga vargen? Foto: Johan Hammar

För många människor innebär en ökande vargstam emellertid också någonting positivt och viktigt även om många av dessa aldrig kommer i kontakt med djuren.
Vargen är också en ursprunglig art i Sverige och därför har den ett stort värde för Sveriges naturvård. Med vargen följer också flera ekologiska funktioner som är förknippad med denna art.

Traditionellt har vargen varit betraktad som en typisk vildmarksart. I dag vet vi att detta inte är en sann bild av artens krav på sin omgivning. Flera vargrevir i Sverige finns idag i ganska tätbefolkade områden. Etableringen av varg i det sk Hasselforsreviret i södra delen av Örebro län är ett bra exempel på detta. Vargen är således inte beroende av vildmark för sin existens.

Att vargen anpassar sig till att leva i befolkade områden medför även ett annat problem, nämligen rädsla för angrepp på människor. Vi vet från historisk dokumentation och från andra delar av världen att varg kan angripa, skada och döda människor.

Är vargen farlig för människan?

Teoretiskt sett är svaret på frågan ja, vargar kan utan problem döda en människa. Vargen är ett stort rovdjur som lätt slår byten som är betydligt större än människor. Men ser man till praktiken är risken väldigt liten att man ska råka ut för en vargattack.
Inga människor har dödats av varg i Norden på drygt hundra år. Av alla möten mellan människa och varg som rapporterats i både Norden och Nordamerika handlar en bråkdel av dem om aggressiva möten. Om vargen visat aggression, har det varit i försvar och inte ett försök att slå människan visar de genomgångar av rapporterna från vargmöten som gjorts.

Angrepp av varg på människor är ovanliga även där det finns mycket varg i tätbefolkade områden. Det är vid vissa situationer som det finns en ökad risk för angrepp. Forskare som gjort sammanställningar av attacker och tittat på en helhetsbild över tiden och världen är det fyra situationer som kan anses vara högrisksituationer:

1) angrepp av rabiessmittade vargar,

2) tillvänjning eller habituering dvs när vargen mister sin rädsla för människor,

3) försvarsangrepp, där vargen har angripit människor till följd av olika typer av provokationer,

4) extrema situationer med hög fattigdom vilket parallellt med brist på naturliga bytesdjur (mestadels U-länder) tvingar vargen att söka alternativ föda vilket då har visat sig kunna inkludera människor ffa barn.

Dessa högrisksituationer är ovanliga eller helt obefintliga i Skandinavien men detta kan komma att förändras i framtiden. I framtida förvaltning bör man tänka på olika sätt att undvika att sådan risksituationer uppstår.

I Skandinavien har man gjort 160 försök där vargens skygghet för människor testats vetenskapligt. Vargarna flydde för den annalkande människan i samtliga fall. Det genomsnittliga avståndet när vargar flydde för den annalkande människan var 100 m, men avståndet varierade mellan 17 och 310 meter. Vindstyrkan var den mest avgörande faktorn för vilket avstånd vargen flydde. De kortaste avstånden fick man vid stark vind, då vargarna förmodligen inte hörde eller kände lukten av den annalkande människan förrän hon var mycket nära. I ca 40 % av försöken tog vargarna en ny lega inom 800 m från störningsplatsen inom en timme efter den aktuella störningen och i 95 % av fallen inom 2 km från störningsplatsen. I några fall gjordes försök att gå in på vargar som låg vid slaget byte men detta resulterade inte i några avvikande resultat jämfört med de andra fallen. Man fann heller inga skillnader om människan var utrustad med hund i band eller ej eller om försöken utfördes under dag eller natt.

Vargens skygghet för människor är ett resultat av att dessa uppfattas av vargen som en fara. Vargar som under längre tid exponeras för människor utan att detta resulterar i ett fysiskt obehag kan mista sin naturligt nedärvda skygghet dvs habitueras.

För att undvika att vargar blir farliga för människor i Sverige i framtiden har forskare föreslagit följande åtgärder:

1. Se till att vargen bibehåller sin naturliga skygghet för människan. Den varg som mister sin skygghet för människan eller på annat sätt uppträder aggressivt bör tas bort från beståndet. En välreglerad jakt kan vara ett sätt att upprätthålla vargens skygghet för människan.

2. Tillgången på naturliga (vilda) bytesdjur för vargen är mycket god i Skandinavien. Det är viktigt att förvaltningen av hjortviltsbestånden bidrar till att denna situation upprätthålls, vilket betyder att vargens predation på hjortviltet bör inkorporeras i förvaltningsplanerna.

3. Förekomst av åtel och slaktavfall bör undvikas eftersom vargar kan lära sig att utnyttja denna födokälla och förknippa denna med människan.

4. Förvaltningsmyndigheter bör etablera åtgärdsplaner som kan verkställas när en varg mister sin skygghet för människan eller uppträder aggressivt. Dessa planer bör koordineras med de åtgärder som gäller för andra stora rovdjur.

Vargar och tamdjur

Under perioden 1997 – 2005 har antalet tamdjur (ej ren) angripna av rovdjur varierat mellan 226 st (år 1999) och 581 st (år 2002). Under 2005 angreps totalt 158 tamdjur (får och nöt) av varg.
Den sammanlagda ersättningen beviljad av länsstyrelserna för skador orsakade av stora rovdjur på tamdjur 2005 uppgick till 633 000 kr. Av den totala ersättningen beviljad för skador på tamdjur (ej ren) 2005 var 296 000 kr (47 %) för skador orsakade av varg. Som jämförelse kan nämnas att den sammanlagda ersättningen för skador på gröda av orsakade av fredat vilt (huvusakligen tranor och gäss) uppgick till 1,5 miljoner kronor för 2005.

Att vargar dödar hundar är inget unikt för Skandinavien men det som är speciellt är att vi här har en tradition att jaga med lösa hundar vilket är relativt ovanligt i andra delar av världen. Under perioden 1997 - 2005 har det totala antalet angripna hundar av rovdjur varierat mellan noll (1997) och 51 (2005) och den totala ersättningen varierat mellan 0 kr (1997) och knappt 319 000 kr (2005). Av de 51 hundar som attackerades av fredade rovdjur under 2005 angreps 29 (57 %) av varg, vilket resulterade i sjutton dödade, tio skadade samt två saknade hundar. Av den totala ersättningen för skador på hund, beviljad under 2005, var 208 000 kr (65 %) ersättning för skador orsakade av varg.

Djur i lösdrift är mycket svåra att skydda mot rovdjursangrepp, vilket gör varg i renbetesland till ett svårt problem. Förutom att vargar i renbetesområden kan gå hårt åt vissa renflockar och därför kan drabba enskilda samer, splittrar de renflockarna och skapar stort merarbete. Det finns hittills ingen lösning på detta problem vilket sannolikt kommer att öka om vi tillåter fler vargar i renbetesområdet.

Forskning

Forskning på vilda djur har en lång tradition i Sverige och genomförs i syfte att öka kunskapen om djurens biologi och underlätta en god förvaltning av de vilda stammarna så att en samexistens med människan blir möjlig. År 1998 startade ett forskningssamarbete kring varg mellan flera vetenskapliga institutioner i Sverige och Norge och år 2000 bildades formellt ett nätverk av dessa institutioner kallat SKANDULV. Studier av radiomärkta vargar blev därmed en betydelsefull del av arbetet med att öka kunskapen om vargens biologi såsom utvecklingen av stammens storlek och status, reproduktion, dödlighet och dödsorsaker, tillväxt, spridning och etableringsmönster, samt predation och, inverkan på bytesstammar. Under de senaste åren har dessutom genetiska analyser av insamlade prover från vargar i fält kopplats till ekologiska och veterinärmedicinska data och därmed blivit en viktig del av forskningsarbetet över släktskap, genetisk variation och effekter av inavel.

Många arter förvaltas genom jakt eller andra metoder för beskattning. När det gäller de stora rovdjuren i Skandinavien bygger förvaltningen i grunden på politiska beslut om stammarnas storlek (etappmål och miniminivåer). Förvaltning av stora rovdjur ställer höga krav på tjänstemän

Fångst, märkning och provtagning av vilda vargar har genomförts under åren 1998-2006 i SKANDULVs regi och omfattat fångst av totalt 81 olika vargindivider. Av dessa har 76 försetts med sändare av olika typer medan de övriga har utrustade med öronmärken. Tjugo av dessa är återfångade 1 till 3 gånger där sändaren antingen bytts ut till en ny eller avlägsnats från vargen vilket resulterat i totalt 115 sövningar. Några av märkningarna har utförts som sk förvaltningsmärkningar på uppdrag av länsstyrelsen eller som ett samarbete mellan länstyrelsen i det aktuella länet och forskningsprojektet. Fångsten har uteslutande skett med hjälp av helikopter och bedövningsgevär. I samband med fångst och sövning har två vargar dött som en direkt följd av narkosen. Narkosen utfördes i dessa två fall med en ny typ av bedövningsmedel som är reversibel dvs narkosen kan hävas med hjälp av en antidrog vilket eftersträvades för att förkorta tiden för uppvakning. Efter dessa dödsfall har forskningsprojektet återgått till den äldre typen av bedövningspreparat. Några ytterligare dödsfall i samband med sövning har inte inträffat efter detta.

Vargforskningsprojektet finansieras av Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet och Länsstyrelserna i T, S, W och Z län. Dessutom bidrar bla Världsnaturfonden och Svenska Rovdjursföreningen.

Internationellt är vargen en mycket välstuderad art. En del av informationen man har fått fram går att tillämpa på våra skandinaviska förhållanden. Men den större delen är svår att använda eftersom förutsättningarna varierar så mycket. Vad som gäller för vargarnas diet och beteende i Italien gäller nödvändigtvis inte i Sverige. Därför är de svenska satsningarna viktiga för att de skandinaviska vargarna ska förvaltas bra, och för att konflikter med människor ska kunna undvikas i störst möjliga mån.

Källor till texten eller annan litteratur om vargen

Mycket av texten bygger på artpresentationen i "Utredningen om de stora rovdjuren (SOU 2007:89)" som finns här. Den är skriven av forskare inom vargforskningsprojektet SKANDULV

Anders Bjärvall. 1988.  Lär känna vargen. Svenska Jägareförbundets Förlag.

Diverse publikationer på SKANDULV:s hemsida.