Vildsvin

Vildsvinet är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen i slutet på 1600-talet. Senare återinfördes vildsvin i hägn. I mitten på 1970-talet etablerade sig grupper av, från hägn, förrymda vildsvin i trakterna av sörmländska Trosa, Björkvik och Kiladalen. Stammen har därefter spridits, och under 2000-talet har vildsvin observerats i samtliga län i södra Sverige.

Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.

I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.

Kännetecken

Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken.

Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger då vanligtvis över 100 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från andra viltslag, t.ex grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna).

Vildsvinsgalt i vinterpäls. Foto (hägn): Markus Olsson

Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Djuret ger under den perioden ett ljusare intryck. Kultingarnas päls är längsrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade.

Hondjur i sommarpäls. Foto (hägn): Göran Bergqvist

Det är svårt att se skillnad på könen, särskilt under de första levnadsåren, sedan blir könsprägeln alltmer påtaglig. Den fullvuxna galten har en tydligare midja som vidgas i ett kraftigt bogparti. Därtill är galtens testiklar framträdande. Generellt har suggorna rundare kroppsform och uppträder oftast i grupp.

Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Dessa tänder är mindre utvecklade hos suggor och kultingar. Galten har också har en puckel på nosryggen, som är mindre utvecklad hos suggan och saknas hos kultingarna (ungarna).

Betarna har öppna rötter, dvs de tillväxer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder.Galtarnas betar och vildsvinens tanduppsättningar är inte färdigutvecklade förrän vid drygt två års ålder.

Vildsvinets aktivitet på marken och i skogen efterlämnar tydliga spår. Marken blir kraftigt bearbetad med uppslitna tuvor, uppriven växtlighet , fåror och gropar. Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem. I vattenrika marker kan man ofta se stora, grunda gropar där djuren "sölat", dvs gyttjebadat. Groparna är vanligast under varma sommarperioder.

Spillningen ser ut som tillplattade och staplade kulor, som en trave. Utseendet varierar med födan - har djuret levt på säd kan kan spillningen bli en samlad korv fylld med strådelar.

Vildsvinet är ett klövdjur: varje klöv lämnar två större avtryck med tvärt avrundad framkant och två mindre avtryck av spretande lättklövar som sticker ut bakom och vid sidan. Åtminstone på mjuk mark skiljer dessa avtryck sig från hjortdjurens, vars lättklövsavtryck hamnar rakt bakom klövarnas. I spårlöpan ses ibland dubbla klövavtryck, när fram- och bakben satts på samma plats.

Vanligtvis är vildsvinet ett sävligt djur som förflyttar sig långsamt. I undersökningar av djur med radiosändare, förflyttade de sig som snabbast drygt 10 km/h. Men vildsvinet kan göra korta, mycket snabba ruscher om det önskar försvara sig eller blir skrämt. Det kan då röra sig om några meter korta utfall för att skrämma, undersöka eller skada vad den har framför sig. Vildsvinets spollinjeformade kropp är anpassad för att även i mycket tät vegetation kunna utföra dessa snabba förflyttningar.

Vildsvinet har spollinjeformad kropp. Foto (hägn): Markus Olsson

Vildsvinet tillhör ordningen partåiga hovdjur, familjen Suidae. Arten indelas i ett trettiotal underarter (raser).

Vildsvinet har ett mycket gott luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare utvecklad. Vissa observationer antyder att djuret med luktsinnets hjälp kan avslöja doften av t ex en jägare på mer än 500 meters avstånd. Det goda luktsinnet illustreras också av de speciellt dresserade s k tryffelsvinen (en slags tamgrisar), som används för att lokalisera underjordiska tryffelsvampar på kontinenten.

Vildsvinet uppvisar också ett beteende som kallas "flehmen", dvs ett grimaserande luktbeteende där överläppen dras tillbaka, munnen öppnas och djuret andas in kraftigt. Detta stimulerar det luktkänsliga s k Jakobssons organ (vomeronasalorganet) i munhålans bakdel. Beteendet ses ofta vid kontakter mellan könen, vilket antyder att dofter är viktiga i det sociala samspelet. Detta styrks ytterligare av galtarnas markeringar med både saliv och urin kring aktivitetsområdena. Såväl unga som gamla djur brukar ses sniffa på varandra när de möts.

Vildsvinet ömsar päls två gånger per år. Både underull och vinterhår skiftas med början under våren till den tunnare sommarpälsen. Under senhösten anläggs åter den täta vinterpälsen.

Utbredning mm

De svenska vildsvinen tillhör rasen Sus scrofa scrofa. Det vanliga tamsvinet är en förädlad variant av vildsvinet.

Vildsvinets utbredning i Europa (kartan visar flera rasers sammantagna utbredningsområde).

Den vildsvinsras som påträffas i Sverige finns också i norra, västra och centrala Europa ner till Pyrenéerna och Alperna. I Spanien och Portugal finns en mindre ras (Sus scrofa castilianus). Kring Medelhavet finns ytterligare tre raser som också är mindre än vårt vildsvin. I östra och sydöstra Europa tar utbredningen vid av den storvuxna Sus scrofa attila, som kan bli dubbelt så tungt som det svenska vildsvinet. Mellan de olika raserna uppstår korsningar.

Vildsvinen är sociala djur och bildar stora delar av året grupper bestående av suggor med kultingar. När döttrarna uppnått ett års ålder och nya kultingar ska födas, stöts de ut och bildar egna grupper. De kan senare återansluta sig till ursprungsgruppen - med eller utan egna kultingar - och på så sätt bilda ännu större flockar.

Gruppen leds av den äldsta honan, ledarsuggan. I stora flockar är hon alla undergruppers urmoder (men i sällsynta fall kan andra, särskilt kraftfulla suggor dominera). Ledarsuggan leder vandringarna, bestämmer var födosöket sker, skyddar avkomman och ger di till sina senast födda.

Unga galtar som stötts ut bildar ibland också små grupper ifrån en och samma kull. De har gjort upp om rangordningen sinsemellan redan som kultingar. Gruppen är kortlivad och upplöses när galtarna nått ungefär två års ålder.

Galtar som är äldre än två år lever som enstöringar, förutom under parningssäsong. När den infaller sällar de sig till de kringströvande vildsvinsgrupperna.

I Sverige är svinen aktiva 6-8 timmar om dygnet, oftast med start i samband med solnedgången, vilket pejlingar av radiosändarmärkta djur har visat. Att vildsvin (liksom t ex även kronhjortar) är nattaktiva antas bero på att de vill undvika kontakt med människan. Men hur långa aktivitetsperioder de har beror också på födotillgången. I områden på kontinenten där födotillgången är dålig, kan vildsvinen vara aktiva dygnet runt. Varm väderlek mellan november till mars ökar vildsvinens rörelser i terrängen, visar forskning med GPS-sändarförsedda suggor i Skåne. 

Vildsvinen är inte revirhävdande. Storleken på aktivitetsområdena varierar mycket. I medeltal använder ett vuxet vildsvin nattetid ett område på ungefär 100 hektar (1 km²). Det totala område som djuret vistas inom är åtminstone tre gånger så stort. Grupper av suggor med kultingar använder upp till ett par tusen hektar stora hemområden.

Den stora variationen i ytbehov tycks bero på att djuren utfodras på vissa platser. I länder där så inte sker (t ex Spanien) kan vildsvin utnyttja mycket större hemområden, på uppåt tiotusen hektar.

Ekologi

Vildsvin är allätare, men det mesta av födan (omkring 90%) utgörs av vegetabilier. Underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern. Främst är det rötter av vanliga växter som sippor, kabbeleka och rams. Under sommaren äts gärna gröna blad av t ex starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då på odlade grödor. Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis. Svinen skadar sällan mer än några procent av den odlade arealen, men där de slår till kan skadorna vara förödande. Mycket av skadan orsakas inte av ätandet i sig utav bökandet i marken och nedtrampningen av säd.

I de områden där utfodring sker blir det fodret viktigt föda. Den har t o m visat sig utgöra majoriteten av innehållet i magsäcken hos undersökta svin i Sverige. Därför kan utfodring i viss mån användas för att skydda grödor, vilket utnyttjas i Frankrike och Spanien. Där grävs majskorn ner eller sprids ut för att avleda vildsvinen från känsliga grödor, t ex vinrankor.

Den animaliska föda som vildsvinen äter utgörs av daggmaskar, insektslarver och andra ryggradslösa djur. Ifall födan är riklig kan svinet fungera som ett nyttodjur. Vid stora insektsangrepp i skogar på kontinenten har det visat sig att många svin specialiserar sig på att böka fram de skadegörande insekternas larver och puppor.

Även större djur, som smågnagare, fågelungar eller -ägg konsumeras när tillfälle ges. Det finns alltså en viss risk att vildsvinet i vissa områden kan begränsa förekomsten av småvilt eller markhäckande fåglar. Vildsvinet kan också äta kadaver som påträffas i naturen.

Till skillnad från de andra klövdjuren är vildsvinet inte idisslare, utan har en enkel magsäck som är anpassad för djurets blandade diet. Magsäcken har en avdelad blindsäck, som bl a innehåller lymfproducerande celler. Den lymfa som avges är ett skydd mot skadliga mikroorganismer som djuret kan få i sig vid sitt bökande.

Ett vuxet vildsvin av den storlek som påträffas i Sverige konsumerar ca fyra kg föda om dygnet sommartid. En kulting klarar sig på ungefär hälften, men behöver mer under vintern. Om födotillgången är god äter djuren ibland tills de får svårt att röra sig och ligger sen och smälter födan.

Både suggor och galtar blir könsmogna under första levnadsåret, men det är sällsynt att de parar sig så tidigt. Vanligtvis parar sig suggorna för första gången som 1 1/2-åringar, dvs andra hösten. Galtarnas debut sker i allmänhet i tvåårsåldern.

Vid parningsuppvaktningen kan galtarna utkämpa aggressiva dueller om suggorna. Sammandrabbningarna ger ofta upphov till sår, men svåra skador är sällsynta. Galtarna utvecklar nämligen ett skyddande brosklager runt bröstkorgens sidor och bogen inför parningssäsongen. Brosklagret innanför hunden är stelt och segt, och har alltså samma funktion som en brynja.

De äldre galtarna är dominanta över de yngre och brukar tillskansa sig parningarna. Yngre galtar tillåts sällan para sig förrän under sitt andra levnadsår.

Under parningstiden mister djuren lite av sin skygghet. Vildsvin är annars vaksamma och håller sig dolda i skyddande vegetation under dagarna.

Vildsvinssuggor är mottagliga för parning (brunstar) betydligt längre än andra klövdjurshonor- i flera månader. Det gör att parningen i en population kan pågå i upp till nio månader.

Brunsten regleras av dagslängden; kortare dagar under sensommaren stimulerar utsöndringen av könshormoner. Men också andra faktorer som födotillgången och socialt samspel spelar in. Brunsten brukar t ex infalla samtidigt hos alla suggorna inom en grupp. I det fallet tycks signaler från ledarsuggan ligga bakom synkroniseringen.

De flesta parningarna sker i augusti till december. Suggan är dräktig i ungefär 115 dagar. Och svensk forskning har också visat att cirka 85 % av födslarna sker under månaderna februari till maj. Kultingar kan dock födas när som helst under året. Forskningsmaterialet antyder också en liten födelsetopp i augusti-september, vilket sannolikt i så fall kan vara ett resultat av ombrunstning för de suggor som förlorat sina kullar under våren.

Vid tiden för födsel gräver den dräktiga suggan en grund grop på en lämplig plats, det kan vara i en tätning eller på en åker. Hon fodrar "boet" med växtdelar som bildar ett skyddande tak för de nyfödda kultingarna.

I de flesta fall föder suggan bara en kull under ett år. Storleken beror bl a på suggans ålder. En ung sugga föder i genomsnitt 3-4 kultingar, medan en som uppnåt tre års ålder föder 5-6 (ibland fler).

En vildsvinssugga kan som mest dia åtta kultingar. Varje kulting har "sin egen" spene som de alltid diar på. En kulting som blivit föräldralös kan få dia hos en till modern besläktad sugga, men först när suggans egna kultingar är mätta.

Redan under de första veckorna följer kultingarna suggan på kortare utflykter runt boet. Efter ytterligare någon vecka lämnas boet och gruppen ger sig ut på längre vandringar.

Gruppen söker vila i tillfälliga legor på skyddade platser. Suggan skyddar kultingarna, ger di och håller samman gruppen med grymtningar. Kultingarna diar det mesta av tiden under de första två veckorna och är inte helt avvanda förrän vid 3-4 månaders ålder. Årskultingarna är beroende av moderns mjölk och vägledning och klarar inte vintern ensamma.

Kultingarna tillväxer snabbt och väger ungefär 30 kg redan efter ett halvår. De minskar lite i vikt under vintern, men vid ett års ålder väger en fjoling ca 60-65 kg. När de nått den åldern är det dags för suggan att föda igen och fjolårskultingarna stöts därför bort.

Handjur och hondjur tillväxer lika mycket fram tills cirka 10 månaders ålder då de börjar bli könsmogna. Galtarna tillväxer därefter snabbare än hondjuren. Det beror sannolikt på att handjuren gynnas av kroppstillväxt för att tillskansa sig parningstillfällen. Alltmedan hondjuren är anpassade för att spara resurser till reproduktion.

Ett vildsvin blir som mest ungefär tio år gammalt. Djur som hållits i hägn och skyddats från det fria livets påfrestningar kan bli dubbelt så gamla.

En viktig predator på vildsvin är vargen. Det finns områden där vargen står för över 90 % av dödligheten bland årsgrisar. 

Stammarna

De svenska vildsvinsstammarna har tillväxt kraftigt sedan återintroduktionen på 1970-talet och stammarna är nu ojämnt spridda inom syd- och mellansverige. Avskjutningen 2005 beräknades till ca 24 000 djur, av Svenska Jägareförbundets Viltövervakning. Faktabladet VILT OCH FISK FAKTA (nr 9 år 2009) från forskningsprogrammet Adaptiv förvaltning skattar, för samma år, Sveriges populationsstorlek av vildsvin grovt till 40 000 stycken. Sedan denna skattning gjordes har mängden vildsvin ökat på nationell nivå. Avskjutningsstatistiken från Svenska Jägareförbundets Viltövervakning visar på en exponentiell ökning på cirka 30 % årligen. Man kan förvänta sig att stammens tillväxt också ökar motsvarande när en art etablerar sig i lämpliga habitat, som i detta fall. Det är inget unikt. Samma tillväxtmönster har de senaste decennierna förekommit i bland annat de svenska stammarna av rådjur, älg, björn samt inom flera arter av gäss. 

På lokal nivå är vildsvinsstammens framtida utveckling inom syd- och mellansverige svårförutsägbar, eftersom många faktorer påverkar detta. En titt i backspegeln över tidigare utveckling av vildsvinsstammarna ger en fingervisning om att framtida utveckling sannolikt kan delas in i tre kategorier: 

• Det kommer finnas områden som fortsatt under 10-talet saknar vildsvin
• i andra områden balanseras eller minskar stammarna genom jakt
• och sist även en kategori områden där stammarna ökar genom nyetableringar eller genom ökad täthet i befintliga stammar

Sammantaget är det på nationell nivå rimligt att förvänta sig en ökning av stammarna, genom geografisk expansion snarare än ökad täthet i områden som redan har gott om vildsvin.  

Avskjutningsnivån på vildsvin bestäms av samma faktorer som för annat vilt; förvaltningsmål, tillgång och jaktansträngning.

Karta som visar beräknad avskjutning per ytenhet, enligt Jägareförbundets Viltövervakning. 

Vildsvin är svårinventerade. Beståndsuppskattningar på nationell nivå blir osäkra och snabbt inaktuella.  Det beror bland annat på summan av de årliga ökningarna respektive minskningarna av stammarna. Ökningarna är knutna till vildsvinens goda reproduktion under framför allt januari - maj. Minskningarna sker framför allt under hösten och vinterns jakt och trafikolyckor. 

Liksom hos andra djur styrs vildsvinsstammens förändringar (populationsdynamiken) av fyra processer: födslar och immigration ökar populationsstorleken, död och emigration minskar den.

En vildsvinspopulation kan tillväxa mycket snabbt. Det beror på suggornas goda reproduktionsförmåga, med stora kullar (som kan bli på ända upp till åtta kultingar). Suggorna är dessutom mottagliga för parning under en stor del av året. Parning kan därför ske när omständigheterna är gynnsamma, t ex när det finns gott om föda. Studier i södra Södermanland visar på en tillväxt på omkring 13% per år. Det innebär att populationen där skulle fördubblas på c:a sex år, trots att jakt sker i området. I en ojagad population kan det gå betydligt snabbare.

Vildsvin finns idag i alla län från Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län samt söder därom.

Enligt Jägareförbundets avskjutningsstatistik har avskjutningen av vildsvin på nationell nivå, som nämns ovan, ökat med 30 % årligen hittills under 2000-talet. Om man antar att detta speglar stammens tillväxt skedde en fördubbling av vildsvinsstammen på mindre än tre i Sverige under denna period. Jaktsäsongen 2009/2010 beräknas avskjutningen i Sverige uppgå till cirka 65 000 djur, enligt Jägareförbundets Viltövervakning.

Beräknad avskjutning av vildsvin i Sverige 1980 - 2009. Källa: Sv. Jägareförbundets Viltövervakning

Den lokala variationen av vildsvin stor. Det är inte ovanligt att det i princip saknas vildsvin i områden som ligger relativt nära områden som haft starka vilssvinsstammar i decennier. Den geografiska spridningen hos vildsvin begränsas av hondjurens utvandring från sin födelseplats. Forskning pekar på att denna utvandring normalt inte är längre än några få kilometer för hondjur, medan galtarna kan utvandra betydligt längre.

Spridningen hos vildsvin har studerats med hjälp av radiopejling på djur försedda med radiosändare. Den har visat att vildsvin kan röra sig långt, enstaka individer förflyttar sig flera mil. Det sker därför troligtvis vandringar mellan grupper i olika områden. Den högsta utvandringsfrekvensen brukar uppträda när populationen fortfarande tillväxer.

Dödligheten i populationen är som störst under de första två åren av kultingarnas liv. Under den perioden dör 70-85% av djuren och bara 10% blir äldre än fyra år. Den främsta dödsorsaken är jakt, som svarar för 90%, medan drunkning och trafikolyckor svarar för några procent vardera.

Kyla och svält är inte lika vanliga dödsorsaker som jakt - vildsvinen är köldtåliga och väl anpassade till ett bistert klimat. Men de finns inte i områden med alltför tjockt snötäcke och tjäle. I sådana vintermiljöer blir det för svårt att böka fram föda. Det är snötäckets tjocklek som begränsar vildvinets nordliga utbredning i Sverige.

Även bland vuxna djur är jakten den viktigaste dödsorsaken. Den drabbar galtar i högre utsträckning än suggor, bland annat eftersom dessa inte är lovliga om de för kultingar.

De svenska populationerna tros som mest ha en täthet av ca. 10 djur per 1 000 hektar, på marker där ingen utfodring sker. Tätheten är mycket variabel i europeiska undersökningar som gjorts. I en stor inventering i Polen varierade den från 1,6-18 djur per 1000 hektar (10 km²). Ålderssammansättningen brukar vara: 75% kultingar, 15-20% fjolingar och 5% äldre djur.

En vildsvinspopulation behöver ha en viss minimitäthet för att den inte ska dö ut. Vid tätheter under 2 djur per 1 000 hektar anger vissa forskare att vildsvinens sociala system inte fungerar och att populationen då inte kan leva vidare.

På den europeiska kontinenten har vildsvinsstammarna generellt ökat sedan 70-talet.

Genetiska studier på vildsvin har det visat sig att de lätt parar sig med tamsvin, trots att kromosomtalen kan vara olika. Brokiga blandsvin som har partier av pälsen eller klövar i avvikande färg är ganska vanliga. Tamsvinet har 38 kromosomer, liksom vildsvinen i östra Europa och Asien. I västra Europa har vildsvinet i allmänhet 36 kromosomer. I det centrala området däremellan har vildsvinen ofta 37 kromosomer och tros vara hybrider (korsningar) mellan de båda andra.

Vildsvinet drabbas av sjukdomar, speciellt om populationerna är för täta. Den allvarligaste är svinpest, som också kan smitta tamgrisar (men inte människor). Det är en virussjukdom som orsakar kraftiga angrepp i mag-tarmkanalen, hudblödningar, inre blödningar och dessutom påverkar centrala nervsystemet, med balansrubbningar som följd. Inkubationstiden är 3-7 dagar och döden inträffar som regel inom tio dagar. Viruset är mycket stabilt, även vid höga temperaturer.

I Sverige har det inte funnits svinpest sedan 1944. Sjukdomen lyder under epizootilagen, vilket innebär att en djurägare måste anmäla misstänkta fall till veterinär. Jordbruksverket har stränga bestämmelser för att förhindra införsel av produkter som skulle kunna sprida smittan, t ex djur, svinborst och hudar. Gårdar med misstänkta fall måste isoleras. Många utbrott har rapporterats från vild- och tamsvin på kontinenten, bland annat sommaren 2000 i Storbritannien.

Vildsvinet är liksom tamsvinet mellanvärd för trikiner, som är en slags rundmaskar (nematoder). Maskarna vållar inte vildsvinet någon större skada. De genomtränger muskulaturen och kapslar in sig i en säck. Om köttet förtärs utan att ha värmts upp tillräckligt frigörs unga stadier, som kan vålla människan svåra problem. Sjukdomen heter trikinos och kan vara dödlig. Den orsakar bl a smärtande vätskeansamlingar, blödningar, allergiska reaktioner och feber.

Trikininfekterat vildsvinskött är mycket ovanligt i Sverige (färre än tio fall de senaste åren och ingen människa har smittats) men det är obligatoriskt att låta besiktiga köttet innan det får säljas.

En del andra sjukdomar drabbar vildsvin. Mul- och klövsjukeviruset förekommer väldigt sällan. Några arter av löss och inälvsmaskar har påträffats, men de vållar sällan djuret några bestående men.

Historik

Vildsvinet finns ursprungligen i Nordafrika, Europa, Asien och Polynesien. Arten är inplanterad i Nordamerika.

De första vildsvinen invandrade i Sverige efter den senaste istiden för 8 000- 10 000 år sedan, ungefär samtidigt som människan. De blev vanliga först när riktiga skogar vuxit upp. Djuren fanns frilevande från Skåne till Uppland under den yngre stenåldern för ca 6 000- 7 000 år sedan.  Fynd av benmaterial i Uppland, daterade till c:a 4.000 f.Kr., vittnar om vildsvinets nordliga utbredning efter istiden.

Enligt arkeologiska fynd införde människan tamsvin till landet för ca 5 000 år sedan. Till en början var de små, men större former uppträdde senare. Det är okänt i vilken utsträckning tamsvin och vildsvin parade sig, men det är troligt att det skedde vid flera tillfällen. Tamsvinet liknade länge vildsvinet till utseendet.

Domesticering (uppgående genom parning i tamsvinsstammen) och jakt gjorde att vildsvinet var försvunnet vid slutet av 1600-talet. År 1723 lät kung Fredrik I återinföra vildsvin som jaktbyte till Öland. Böndernas protester ledde dock till att jakten intensifierades och stammen var utrotad kring 1770.

Under 1800-talet och framåt infördes vildsvinet till hägn i södra Sverige. Några svin rymde 1942 vid Linderödsåsen i Skåne och etablerade där en stam. Men de skador de förorsakade på jordbruksgrödor medförde att även dessa djur utrotades.

Den vildsvinsstam som nu uppstått i Sverige härrör på samma sätt från rymningar ur hägn. Djur tycks ha rymt vid Linderödsåsen i Skåne. Några suggor och galtar rymde från Åda gård utanför Trosa i Södermanland under 1970-talet och etablerade en stam i Tullgarn/Mörkö-området. Ett riksdagsbeslut 1980 förklarade vildsvinen som oönskade i Sverige, med undantag för Stockholms län. Där skulle en mindre population tillåtas för forskning.

Vildsvinsstammen tillväxte dock kraftigt och 1988 rev ett annat riksdagsbeslut upp det föregående och fastslog vildsvinets hemrätt i den svenska faunan.

Förvaltning och jakt

Vildsvinet får sedan den 1 juli 2001 jagas från den 16 april till den 15 februari i Sverige (årsunge får jagas året runt). Den enda restriktionen är att kultingförande sugga är fredad. Regeln har införts för att årskultingar inte klarar sig utan sin mor. Likaså är det väldigt olämpligt att skjuta bort ledarsuggan i en grupp, eftersom det kan slå sönder gruppens sociala struktur och synkronisering av gyltor och suggors brunst. Avskjutningen för vildsvin har ökat dramatiskt i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet. Du kan titta på avskjutningsindex här 

Vildsvinet räknas till högviltarterna, vilket innebär att om kulvapen används vid jakten måste det vara av klass 1. Enkelpipiga hagelvapen får användas om de är  av kaliber 12, 16 eller 20 och laddas med blykula, så kallad slugg eller brennecke.

Jakten får pågå under dygnets alla timmar. En fast belysningsanordning får användas. En eftersökshund måste finnas tillgänglig vid skottplatsen inom högst två timmar. Vid eftersök eller vid jakt med ställande hund får ficklampa användas.

För att uppnå ett hållbart uttag bör avskjutningen inriktas mot årsgrisar. Denna grupp är svår att överbeskatta vid jakt och har redan en hög naturlig dödlighet. Vid en täthet på 1,5 vildsvin/km² och en rekrytering om 1,5 ungar per vuxet svin kan man räkna med ett årligt uttag om 2 vildsvin/km² utan att stammen minskar.

Fälld vildsvinsgalt Foto: Niklas Holmqvist

De vanligaste jaktformerna för vildsvin är smygjakt, vaktjakt och jakt med hund. Vid smyg- och vaktjakt utnyttjar jägaren sin detaljkunskap om jaktmarken och smyger eller vaktar vid kända växlar och födosöksplatser. Ofta sker jakten från ett torn eller en annan upphöjd plats. Vintertid sker jaktformen ofta under månljusa nätter på snöklädd mark. Men goda möjligheter till smyg- och vakjakt finns även under vår- och sommarkvällar.

Vid jakt med hund rör sig en eller flera hundförare genom ett område och det är upp till hundarna att finna och etablera kontakt med vildsvinen. Ofta placeras passkyttar ut i området. Det är viktigt att utställningen av passkyttarna sker diskret eftersom vildsvinen ibland väljer att gå ur daglegan och lämna området vid en tämligen liten störning. Risken är alltså annars att vildsvinen passerar passen före de hunnit besättas. De vildsvin som en hund för tillfället jagar kan röra sig så snabbt att jägaren får avstå skottlossning. Men även vildsvin som för tillfället inte jagas av hund väljer ofta att lämna området. Då smyger de ofta lugnt, vilket ger bra skottchanser. Jakten med hund liknar således mycket den efter jakt på övrigt klövvilt, som älg- eller rådjursjakt. Det är heller inte sällan som jakt efter älg och vildsvin eller rådjur och vildsvin kombineras.

Lämpliga hundar för vildsvinsjakt finns ur flera raser. Dugligheten beror mer av individ än ras eller raskorsning. Raser med relativt stor andel individer som på lämpligt sätt jagar vildsvin är rovviltskarpa hundar såsom tysk jaktterrier samt jaktspetsar av olika slag. Gemensamt för dessa hundar är att de är ämnade för att under sitt arbete ha närkontakt med rovvilt och vildsvin. Det är viktigt att hunden har ett väl avvägt arbetssätt -  modig för att vara effektiv, men påpasslig och välbyggd för att undvika skador från vildsvinen. Kännetecknande för denna hundtyp är ett starkt psyke med så kallad bra nervkonstitution, vilket bidrar till att hunden agerar klokt i olika situationer. Vid jakt i djupt snötäcke kan en högbent hund ha fördelar.

Erfarenhet samt forskning i Sverige visar att en del kultingar föds under senare delen av jakttiden med hund. Därför bör man undvika att jaga med vildsvinshund i områden där suggor kan föda eller ha späda kultingar under framför allt januari månad.

Vid forskning med 15 GPS-sändarförsedda suggor i Skåne kartlades deras rörelser i samband med jakt. Som jämförelse till dessa rörelser användes en normal dag utan jakt. Under en drevjaktdag med hund riktad mot klövvilt ökade vildsvinens rörelser. Detsamma observerades vid större fasanjakt. Natten efter jakten minskade vildsvinens rörelser. Sex av vildsvinen lämnade sina hemområden som en effekt av drevjakt. Förflyttningen var på mellan 2 och 20 km, och vildsvinen stannade i detta område mellan 6 och 29 dagar. 

Under dagar när jakten istället var riktad mot änder eller bedrevs som vaktjakt minskade vildsvinens rörelser.  

För att få ett grepp om avskjutningens effekter, den lokala stammens storlek eller populationsförändringar måste vildsvinen inventeras. Vildsvinsinventering är svår att utföra - djuren håller sig väl skyddade under dagtid och deras spillning kan vara obeständig. Dock kan man få en god uppfattning om årets reproduktion genom att under ljusa vårkvällar systematiserat räkna observationer av vildsvin vid t.ex foderplatser och viltåkrar. Sett över Sverige i stort sker i dagsläget ingen reglemässig uppskattning av antalet djur, förutom inrapporteringen av fällda djur.

De metoder som skulle kunna användas utan alltför betungande insatser är räkningar längs vägar och vid foderplatser, spårinventeringar längs uppgjorda linjer och sammanställningar av observationer, jaktinsats och jaktutbyte. Sammantaget ger de grova uppskattningar, s k index. Siffrorna visar i bästa fall om stammen går upp eller ned mellan år, men säger inte något om tätheten.

Behövs en bättre uppfattning om vildsvinsstammens täthet och storlek måste mer arbetskrävande metoder tillgripas. En metod som ofta används för annat klövvilt är spillningsräkningen. Den fungerar bra på en del hjortdjursarter men är svårare att tillämpa på en allätande art som vildsvin.

Metoden bygger på att inventerarna rör sig längs på förhand utmätta räta linjer i landskapet. Med jämna intervall läser de av spillningsmängden i provytor. Om mängden spillningshögar ett vildsvin avger är känt (drygt fyra per dygn enligt tyska undersökningar) kan tätheten av vildsvin beräknas.

Vildsvinet och människan

Vildsvinet är ett sävligt och skyggt djur, som undviker kontakt med människor. 

Vildsvinet och människan

Vildsvinet återkomst i de svenska skogarna anses både som ett tillskott och som ett hot.

Vildsvinets rykte som ett aggressivt och farligt djur saknar grund. Naturligtvis kan situationer uppstå, vilket gäller för många däggdjur, då vildsvinet försvarar sig. Riskfyllda situationer uppstår främst vid eftersök av djur som skadats vid jakt eller trafikolycka. I första hand är det jakthundarna som kan råka illa ut men exempel finns där även jägaren kommit till skada. För övrigt friluftsliv är riskerna däremot i det närmaste obefintliga.

Ett vildsvin som känner sig hotat kan det försvara sig kraftfullt med snabba utfall.  Galten hugger nerifrån och upp med sina skarpslipade betar i underkäken. Suggan biter och tuggar.

Vildsvinets bökande i jordbruksmark ses som ett hot för jordbrukare. Denna påverkan gäller dock i allmänhet bara en liten del av arealen. Undersökningar i Södermanland visar att andelen uppbökad jordbruksmark per år som mest rör sig om några procent. Genomsnittligt under en procent . Men en enskild markägare kan drabbas av kännbara förluster, särskilt om markerna ligger kringgärdade av skog som gör att vildsvinen tryggt kan beräda jordbruksmarken. Mest skadas sädesslag som havre och höstvete när de nått tillräcklig mognad sent på sommaren. Men också ärter, vall och potatis drabbas.

Skadorna på betesvall och slåttervall sker mest under mars-juni samt augusti-november. Medan tyngdpunkten av skadorna på åkrar med havre och höstvete ligger i juli-september. 

Vildsvinsköttet är annars en värdefull resurs i sig. Både i Sverige (Södermanland) och i Polen har beräkningar visat att köttvärdet uppväger skördeförlusterna.

För att förebygga skador av vildsvin rekommenderas anläggning av viltåkrar, utfodring, eller stängsling. Viltåkrarna bör anläggas i anslutning till skogspartier där vildsvinen uppehåller sig. De sås in med hälften havre eller höstvete och hälften korn, vilket ger åkrar som utvecklas i fas med de grödor som ska skyddas. Utfodring sker så att överskottsfrukt, spannmål och liknande läggs i speciellt byggda utfodringsplatser, gärna i anslutning till en viltåker.

Vanliga metoder för att minska vildsvinens skadegörelse på odlade åkrar är att bedriva jakt i sädesfälten och anlägga foderplatser i skogen, långt från attraktiv gröda. Flera publicerade artiklar från forskarvärlden har dock inte kunnat visa på effekter i form av minskade skador. Man antar att det beror på att vid tillfällen när säden är mogen har den sådan attraktion att den föredras av vildsvinen framför utfodringen. Och jakten i sädesfälten har inte varit tillräckligt intensiv för att vildsvinen ska vilja byta födosöksområde.   

För att skydda riktigt attraktiva grödor, t ex höstvete eller havre som gått i mjölkmognad, nysådda ärtfält eller potatisåkrar hjälper knappast utfodring. Sådana grödor bör istället skyddas med elstängsel.

Elstängsling kräver att tillverkarens instruktioner följs. Elband bör väljas före trådar, eftersom de syns bättre, och tre band ger ett bättre skydd än två. De bör placeras på 15-20, 35-45, respektive 60-80 cm:s höjd. Banden bör hållas spända genom att avståndet mellan stödpinnarna inte tillåts överstiga 15 meter. Annars uppstår risken för oavsiktlig jordning av slappa band. Jordningsspett måste sättas i mark som inte får torka och eftersom den då förlorar sin ledande förmåga.

Väl uppsatta och underhållna elstängsel har visat sig vara ett effektivt skydd för grödor mot vildsvin i svenska undersökningar. Men försök utförda i Japan har visat att högt motiverade (utsvultna) vildsvin kan hoppa över hinder upp till 120 cm:s höjd utan ansats för att komma åt föda utlagd i en inhägnad.

Frekvensen på vildsvinets korsande av trafikerade vägar har belysts av forskningen när det gäller vuxna hondjur. Dels var detta beroende av säsong. Under månaderna maj - november var detta högre än under resten av året. Dels fanns ett omvänt samband till trafikintensitet. Dvs. desto mer bilar som passerar på en väg, desto färre vildsvin passerar över denna väg. Habitatet kring en väg visade sig också påverka vildsvinens benägenhet att korsa vägar. En attraktiv odlad gröda intill vägen ökade mängden passager över vägen. 

Denna forskning observerade också ett mönster när det gällde förekomst av trafikolyckor med vildsvin. Mest skedde dessa vid medelhårt trafikerade vägar och under vintermånaderna.

De troféer som tas tillvara på vildsvin är skinn och betar. Skinnet kan användas som fäll utlagd på ett golv eller som dekoration på en vägg. Betarna monteras på en sköld och hängs på en vägg.

Monterade betar från en vildsvinsgalt. Foto: Markus Olsson 

Forskning

Tre svenska forskningsprojekt på vildsvin har genomförts. Två i Södermanland och ett i Skåne.

Först studerades lokal populationsdynamik och spridning hos vildsvinet i Björkvik i Södermanland. Där fångades och radiosändarmärktes närmare 70 djur mellan 1994 och 1997.

Utifrån flera tusen radiopejlingar av djurens aktivitet kunde man studera aktivitets- och rörelsemönster samt hur stora arealbehov olika individer och grupper har. Detta sattes i relation till marktypernas fördelning samt vilken utfodring som bedrevs. Det gick också att uppskatta hur snabbt populationen tillväxer per år, genom att samla in uppgifter på fällda svin i området.

Pejlingarna visade att aktiviteten inleddes vid solnedgången och pågick i 6-8 timmar. I medeltal förflyttade sig djuren en dryg halvmil/natt. Äldre granbestånd besöktes mest under näringssöken, men det mesta av födan kom ifrån foderplatser. Suggor och galtar sökte näring över lika stora ytor, medan vildsvinsgrupper utnyttjade betydligt större områden. Pejlingarna avslöjade också att galtarna i genomsnitt spred sig fyra gånger längre än suggorna eller genomsnittligt cirka 1,5 mil.

Populationsberäkningarna för området visade att tillväxthastigheten låg kring 13%, dvs. vildsvinstammen skulle fördubblas på 5-6 år.

Finansieringen skedde genom Naturvårdsverket och Jägareförbundets forskningstia.

Slutrapporten i sin helhet kan läsas här. 

Det andra projektet finansierades av WWF och belyste hur vildsvinet ökar den biologiska mångfalden genom att bidra till spridningen av växter. Avhandlingen som blev resultatet, visade att vildsvinen gynnar växtlighetens artrikedom på flera sätt.

Studierna fastslog att vildsvinen bökar mer i lövskog än i barrskog och gräsmark och mer i fuktiga marktyper än i torra, att döma av spåren. Djuren föredrar att böka i vissa områden och återvänder i stor utsträckning till just dessa, men inte varje år.

Avhandlingen visade att artrikedomen var ungefär 30 procent högre i de störda ytorna. Där identifierades 256 kärlväxtarter (blomväxter, ormbunkar m.fl.) mot bara 194 arter i ostörda kontrollytor inom området.

Mångfalden av kärlväxter ökade i alla biotoper men främst i vassar, alkärr, äldre tallskog och gräsmark. Arter med mycket små frön, som orkidéer och ormbunkar, verkade gynnas av störningen.

I avhandlingen undersöktes också i vilken utsträckning vildsvinen sprider frön, sporer m.m. som fastnat i deras päls. Studierna visade att ett fyrtiotal kärlväxter och tio mossarter endast kunde återfinnas i jord som hämtats intill djurens kliträd eller i gyttjebad, men saknades i prover tagna några meter därifrån.

Vildsvinet tycks alltså gynna floran i dubbel bemärkelse i de miljöer det uppehåller sig; både genom sitt bökande och genom att sprida frön.

Det tredje projektet försåg vildsvinssuggor med GPS-sändare, vilket gav information om vildsvinets rörelser sett över året, vid olika väderlekar och i samband med mänsklig aktivitet som fordonstrafik, jakt, utfodring och odling av jordbruksgrödor.  

Mer att läsa om vildsvinet