JÄGARBLOGGEN

I tisdags hölls konferensen Large 2012, om viltskådning, rovdjursturism och jaktturism. Den bild som givits i jaktpressen sedan konferensen har väl inte direkt varit positiv… Det gäller inte minst Stefan Fölsters utspel om att jägare borde jaga elektroniskt dvs ”på låtsas”. Själv var jag på dialogmöte om naturvård i skogen den dagen, och kunde därmed tyvärr inte vara med på konferensen. Jägareförbundet fanns dock representerat, både med talare och med deltagare. Den bild jag fått av mina kollegor är inte lika nattsvart som bilden i delar av jaktmedia, sett ur ett jägarperspektiv. Men det finns all anledning att hålla sig ”på tå” i den här frågan…

Rika vilstammar kan självfallet stå för ekosystemtjänster i form av att beta, och samtidigt beskådas av turister, även när jakt är ett av förvaltningsverktygen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Man har länge flaggat för att olika former av ekoturism kommer att komma starkt, och det är ingen tvekan om att vi måste vara med i den diskussionen. Jag har i mina senaste inlägg här på bloggen lyft fram vikten av att fler i samhället får en relation till naturen, men även till ett hållbart brukande av den. Bägge aspekterna ligger i mina ögon solklart i vårt intresse, och här måste vi ta en aktiv roll. Vi är många aktörer som försöker få ut fler i naturen, men det är förstås upp till oss som jägarorganisation att även tydligt föra fram budskapet att jakt är en viktig form av hållbart brukande av den biologiska mångfalden. Är vi inte med och tar hand om den biten kan det sluta vart som helst…

Det är även viktigt att ha proportionerna klara för sig; idag finns det enligt de siffror jag sett tre företag som bedriver näringsmässig rovdjursturism, och det finns lika många hundra företag som bedriver näringsmässig jaktturism… Det krävs inga djupgående analyser för att inse att även om större rovdjursstammar måhända skulle vara positivt för rovdjursturismen, så skulle de sannolikt påverka jaktturismen minst lika mycket men negativt. Ser man till arbetstillfällen och näringsverksamhet på landsbygden finns det alltså liten eller ingen anledning att särskilt fokusera på större rovdjursstammar. Starkare viltstammar generellt kan däremot vara intressant…

Parallellt med diskussionerna om olika former av ekoturism och dess betydelse har Rewilding Europe vuxit fram. Rörelsen arbetar för att skapa ett ”vildare” Europa, med starkare viltstammar. Framför allt vill man ha starka stammar av klövdjur, som genom sitt bete påverkar sin omgivning. Detta har klara positiva effekter ur ett naturvårdsperspektiv, och erbjuder samtidigt rika möjligheter att uppleva viltet i sin naturliga miljö. Sett ur vårt perspektiv så erbjuder självfallet starkare viltstammar ökade möjligheter till jakt. Det vore dessutom förstås milt talat skönt med en syn där det är både naturligt och eftersträvansvärt att klövviltets bete påverkar växtligheten…

Samtidigt innehåller dagens rewildingkoncept även delar som vi inte gärna kan ställa upp på. I de kärnområden som man vill skapa ska man eftersträva att ”naturliga processer”, i form av predation och födobegränsningar, reglerar populationerna. Här vill man att jakt skall vara förbjudet. Utanför kärnområdena kan dock ”starkt reglerad, uthållig” jakt tillåtas. Det talas även en hel del om vad som är ”naturligt”, och rörelsen uttrycker även att det skall finnas ”optimala” populationsstorlekar (underförstått ej reglerade av människan). Man blandar friskt mellan rejält flummiga begrepp och en uttryckt vilja att genom utsättningar återskapa en varierad och rik fauna. Mycket av tankegångarna är uppenbart sprungna ur ett centraleuropeiskt perspektiv, och det är även tydligt att man tvingats till en hel del kompromisser mellan olika aktörers intressen. Vilket onekligen gör det hela en smula spretigt.

Är detta något för oss? Delar av det ligger helt i linje med våra intressen, medan andra delar lika tydligt går stick i stäv med vår syn på människan som en del av ekosystemet och betydelsen av hållbart brukande av mångfalden. Här skall man dock ha klart för sig att även de som är viltskådare ser sig som brukare.

Ibland görs här åtskillnad på brukare och betraktare för att göra en poäng av våra skilda intressen. Den moderna synen på det hela är dock att vi alla är brukare, men av olika resurser. En del brukar enbart så kallade ”kollektiva nyttigheter”, vilket är resurser som inte förbrukas när de konsumeras. Någon annan kan exempelvis njuta av att titta på samma älg som jag just tittat på. Eller på samma utsikt. Har jag redan fällt en älg kan dock inte någon annan också göra det. Vad man kallar det hela spelar kanske mindre roll, men vi ska ha klart för oss att vi redan befinner oss där samhället ser på besökaren i landskapet som en brukare som man måste ta hänsyn till. Bland annat inom markanvändningen.

Dessa frågor är riktigt heta, och kommer bland annat att tas upp på Skogsriketkonferensen den här veckan och på Öster Malmadagen den 1/3. Tveklöst måste vi arbeta aktivt och målmedvetet för att slå vakt om våra intressen. Även om det finns problem ur vissa aspekter, så finns här även stora möjligheter till en positiv utveckling och ändrad grundsyn på viltet som resurs. Men då krävs det att vi är med i en aktiv dialog om utformningen av koncepten.

Idag blev jag förvånad, Miljöpartiet i Dalarna skriver, enligt Dalarnas tidningar, till regeringen att vargar som uppträder onormalt skall flyttas eller avlivas omedelbart efter snabbt beslut av länsstyrelsen. De skriver också att det är staten som skall bekosta avlivningen, inte de drabbade.

Nu vet jag inte riktigt vad de menar med onormalt beteende, men jag gissar att de menar oacceptabelt beteende, som att vargar springer i bebyggelse. Plötsligt är vi alltså helt överens på ett par viktiga punkter, det är inte rimligt att vargar skall springa omkring i eller i omedelbar anslutning till samhällen. Vargar som regelbundet besöker samhällen bör snabbt avlivas. Oskygga vargar som vänjer sig vid människor utgör en potentiell risk, även för människor. Det är inte heller rimligt att de som drabbas också skall tvingas betala för avlivningen, åtminstone om de inte vill. Nu får vi hoppas att fler partidistrikt följer Dalarna.

Jag var på Miljöpartiets kongress i våras. Där träffade jag många Miljöpartister, som var frustrerade över att partiet hamnat i djurrättsrörelsen klor. En dam var så förbannad över MPs motion att förbjuda löshundsjakt att hon skakade. – Partiet har tagits över av ungdomar som inte vet något om hur vi som bor på landet lever eller vad som är vikigt för oss, sa hon.

”Alla Miljöpartister borde vara jägare!”, stod det på vår Roll Up den gången. Ja, så är det. Jakt och nyttjande av våra viltstammar borde vara det mest självklara valet om man vill leva miljövänligt. Viltkött är det mest klimatsmarta vi kan äta. Den vetskapen borde få fler Miljöpartister att fundera över om det optimala för miljön är att vargar och lodjur tar hela avkastningen från våra viltstammar eller om det rent av finns en tanke bakom vår vilja att begränsa dem på nivåer som säkrar både rovdjur och vårt ekologiska kött.

Nåja, Miljöpartiets skrivelse till regeringen innehöll inte allt jag önskat, men det är ett tydligt tecken på att opinionen vänder.

I förra veckan bloggade jag om hur alla aktörer inom skogssektorn, inklusive såväl den ideella naturvården som skogsbolagen, var överens om att en av de viktigare frågorna är att vi måste få ut fler i skogen. Den här veckan slumpade det sig så att det var dags att gå från ord till handling, då Öster Malma åter fick besök av ungdomar från Södertälje och Nyköping.

Jägareförbundet driver sedan fyra år ett integrationsprojekt, där vi bland annat tar ut ungdomar i skogen. Under hösten har grupperna bland annat fått prova på att fiska, bygga holkar och skjuta. Samtidigt passar vi på att visa upp områdena runt Öster Malma. Grupperna har sedan kommit tillbaka mitt i vintern, för att sätta upp holkarna de byggt och för att få lära sig litet om viltvård och markanvändning.

Samarbete och mycket skratt när holkar sätts upp i det urhuggna brynet. Foto ©: Fredrik Widemo.

Förra året klockade vi in på -23, så -15 i onsdags kändes nästan som en lättnad. Modet gör att tjocka jackor inte saknades, men med fotbeklädnaden var det väl si och så på sina håll. Beats me hur man står ut i tunna gymnastikskor av tyg i ett par timmar utomhus i det vädret, men det var banne mig ingen som klagade! Jag är uppenbarligen bortklemad… men får väl erkänna att jag vagt minns att man inte alltid klädde sig efter väder i tonåren (såvida man inte skulle ut och jaga eller fiska förstås).

Holkuppsättningen gick som en dans, och nu har stannfåglarna någonstans att övernatta. Till våren kommer holkarna att bebos av samma mesar, och av nyanlända flugsnappare. Grupperna diskuterade redan nu att man borde komma tillbaka i maj-juni, för att se om de holkar de satt upp även blev bostad för några fåglar.

 Klart! Nu finns det gott om bohål i skogsbrynet, och alla har knutit och i något fall klättrat. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vill vi ha en hållbar utveckling, vilket i princip alla är överens om är helt nödvändigt, så måste vi skapa en relation till naturen på bredden i samhället. Vi måste dessutom skapa förståelse för behovet av en hållbar markanvändning. Hur stor nytta gör enstaka besök i naturen under skolåren? Extremt svårt att säga givetvis, även om det inte är någon tvekan om att de som kommer ut verkligen uppskattar det där och då. Och rimligen är värdet av enstaka besök större för dem som sällan eller aldrig kommer ut i skogen i vanliga fall, jämfört med för dem som ofta är ute i skog och mark.

Skolan har ett stort ansvar här, och det är ingen tvekan om att det går att göra mer. Nästa vecka är det konferens inom ramen för Landsbygdsdepartementets satsning Skogsriket. Där ska bland annat Skogen i skolan tas upp. Hoppas hårt på en satsning där från alla aktörer… vilket rimligen måste ligga helt i linje med Eskil Erlandssons ambitioner med Skogsriket.

 Här provas jakttorn, för att se hur landskapet ser ut litet från ovan. Foto ©: Fredrik Widemo.

Mitt uppe i arbetet med att informera om och i möjligaste mån påverka införandet av den nya älgförvaltningen så är det lätt att man tapper bort sig! Inte så att man helt förvirrar sig i paragrafer och ordvändningar. Det är mer en fråga om att försöka behålla ett visst fokus på varför vi jagar älg och inte helt försvinna in i diskussioner om hektarkrav, stadgefrågor, arbetsordning i förvaltnignsgrupper m.m. De absolut flesta jägare är inte så våldsamt intresserade av hur administrationen runt älgstammen fungerar. Många är inte ens intresserade av en långsiktig förvaltning utan överlåter gärna de frågorna till andra. Väldigt många tycker helt enkelt att det är roligt att jaga och vill behålla detta även för framtiden.

Ett uttryck för vad älgjakten verkligen är kunde jag på nära håll studera i lördags då jaktlagen hade byafest. En kalv per år avsätts för älgfest. Några i jaktlaget ordnar arrangemanget och inbjuder alla som vill komma, både jägare och icke-jägare. Över 100 personer i byahuset som äter och dricker gott, umgås och dansar till långt fram på natten. Många portioner älgkött gick åt och förhoppningsvis känner alla som bor i byn att jakten tillför byagemenskapen någonting positivt oavsett om man sitter med i skogen på hösten eller inte.  Det är det här som är kärnan i jakten, gemenskap och god mat!

Det finns självklart orosmoln när de som äger mark allt oftare inte bor på fastigheten eller i närheten av den. Risken finns att känslan för denna gemenskap tunnas ut och att andra värden tar överhand när man ska hantera jaktfrågor. Jag ser nästan varje vecka att konflikter i jaktlag uppstår när man driver frågor mer av principiella skäl än av praktiska skäl. En tråkig utveckling som jag hoppas vi tillsammans kan vända och istället se och lära av de goda exemplen. Jakten är inte bara att förvalta älgstammen på ett biologiskt korrekt sätt. Det är inte ens bara att fälla tillräckligt många älgar för att få bete att räcka till eller fylla frysboxen med bra kött. Jakten skapar också gemenskap över gränser vad gäller åldrar, inkomst, arbete och i de bästa fallen också mellan jägare och de som inte jagar. De tekniska bitarna är för många helt ointressanta! Den insikten är viktig att ha när vi jobbar med förvaltningsfrågor!

Vargpolitiken har havererat och opinionen vänder. Hela vargförvaltningen sitter i EU kommissionens järngrepp. Länsstyrelserna har fått order på att vara restriktiva med skyddsjakt. Samtidigt finns indikationer på att den illegala jakten återigen ökar efter licensjaktens död. Tre sändarvargar har dödats illegalt de senaste månaderna. Så kan man sammanfatta vargförvaltningen idag, väldigt kort.

Men huvudpersonen själv, vargen, den fortsätter att jaga som den alltid har gjort. Den är helt obekymrad över vår vargdebatt och miljökommissionär Potocniks utspel. Igår såg jag på ”Frozen planet” på SVT(09,30 min in i filmen). I programmet fanns ett inslag om två vargars jakt på bison i Kanada. Inslaget var ett av de mäktigaste jag sett i ett naturprogram. För oavsett vad man tycker om varg, så kan man inte undgå att imponeras av vargtikens enorma mod i kampen mot den ofrivilligt lika modiga och kämpande bisonkalven. Kampen utvecklas till en strid på liv och död. Att vargen skall vinna är långt ifrån säkert. Extramaterialet på SVT Play slutar med att man ser en dödligt sårad bison och en troligen skadad varg ligga en bit isär och slicka sina sår. Naturens lagar är grymma, det är inte alltid lätt att vara vare sig varg eller bytesdjur. Bison och älgar ger sig inte frivilligt. Vargen är en otrolig predator.

Jag sökte efter längre sekvenser på TV inslaget på Youtube, men hittade istället en annan sekvens. En film med en vargflock som dödar en prärievarg. Lika svårt som vargen i Kanada har att döda bisonkalven, lika lätt har vargar i Yellowstone att döda en prärievarg.
De båda filmerna beskriver väl problemet i vargförvaltningen. Vargen är en fantastisk predator, som ingen kan undgå att imponeras av. Samtidigt är det just dess imponerande vilja, krafter och målmedvetenhet som är problemet. Min egen jämhundstik Aika, är ungefär lika stor som en prärievarg. Vetskapen om att hon riskerar att få samma behandling som prärievargen i filmen fick mig att avstå jakt med hund i helgen. Istället pulsade jag själv runt i snön i en meningslös jakt på älgar som inte alls ville samarbeta. Det enda utbytet av jakten var träningsvärk i vaderna! Aika fick ligga hemma i soffan istället och många älgar som egentligen borde ha fällts förblir oskjutna.

Stora rovdjur imponerar och attraherar. De skapar bilder av orörd vildmark, det ursprungliga, där vi människor är främmande inslag. Men vi människor finns där. Vi bor där, vi plockar bär, vi fiskar och vi jagar. Vi brukar skogen och vi odlar jorden. Vildmarken har helt enkelt tämjts. Den jägare som i helgen blev svårt biten av en björn kommer säkert att få svårt att överhuvudtaget gå i skog och mark den närmaste tiden. Vår tämjda vildmark har åter blivit vildare. En del tycker bara att det är bra. Jägaren som nu ligger i respirator vill säkert inte utrota björnen, trots det som hänt. Men det finns en gräns för hur vild vi vill ha vår vildmark. Det finns också en gräns för hur vild vildmark jag vill ha. Träningsvärk i vader och feta soffpotatisar till jakthundar är inte det jag vill ha som utbyte av mitt livsintresse.

Opinionen vänder, skrev jag häromdagen. Det är helt sant. Allt fler börjar inse att en tämjd vildmark trots allt är bättre än en otämjd. Vargar är ett fantastiska, modiga och imponerande rovdjur, det är därför vi måste begränsa dem.

Veckan har rullat på och inte överraskande så är det fortsatt den nya älgförvaltingen som engagerar mest här uppe i norr. Eller man kanske egentligen borde prata om älgjägarförvaltning eftersom det är hur vi jagar och planerar avskjutningen som är i fokus i första hand. Helgen som gick genomförde Länsstyrelsen i länet en utbildning och möte med de nytillträdda representanterna i länets älgförvaltningsgrupper. Reaktionerna efteråt från de som var med har varit riktigt positiva och samtalsklimatet mellan markägare och jägare är i inledningen av detta arbete gott. Sen har det varit svårt att få ut informationen om vilka beslut man faktiskt har tagit i respektive grupp. Man tog alltså de minimiarealer som kommer att krävas för att få registrera mark som ett licensområde. På vissa håll har det mottagits som att det är en låst grund för kommande tilldelningar. I själva verket så har tilldelningsarbetet inte ens kommit igång än och har ingen absolut koppling mot lägsta arealen som nu är fastslagen. Man kan säga att arealen som nu har beslutats om är arealen för en kalvlicens. Vilken areal som kommer att krävas för att få älg nummer två kommer att variera, precis som tilldelningen har varierat under alla år.

Samtalsklimatet på länsnivå känns alltså så långt bra. Tyvärr störs det av den oenighet som verkar trycka på uppifrån. Bland annat kunde man inte komma överens om stadgar för älgskötselområden mellan markägarsidan och Jägareförbundet. Det är en av många punkter där det känns som om man från markägarhåll vill trycka på jägarna en sanning utan att kompromissa. Det här är olyckligt eftersom hela systemet bygger på samförstånd och dialog! I princip finns inga sanktioner i systemet över huvud taget. Visserligen kan ett älgskötselområde bli avregistrerat står det, men i praktiken blir det omregistrerat till ett licensområde om man inte ”lyder” förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen. Ett sansat och konstruktivt samtalsklimat är alltså den enda vägen framåt. Att då hamna i diskussioner om skötselområdenas planer ska ”bygga” förvaltningsområdets plan eller om de måste anpassa sig till vad som sägs i förvaltningsgruppen är bara bortkastad tid! Kommer man inte överens och med goda argument kan kompromissa sig fram till en bra plan så är arbetet bortkastat. Detta gäller såväl mellan markägare och jägare som mellan lokal och regional nivå på respektive sida!

Sen kommer besluten att tas på länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation. Här har debatten återigen vaknat till liv om vem man egentligen representerar! Lika märkligt varje gång! I debatten är det som oftast rovdjur det rör, men samma diskussion har jag hört om jägare/markägare/älg. Frågan är alltså om de som inte sitter på jägarmandat i viltförvaltningsdelegationerna ändå har som ett intresse att ibland ge sig ut i skogen på jakt. Den ”forskare” som har presenterat materialet har inte redovisat hur många som anser sig vara jaktmotståndare, hur många som är markägare med beteskänslig tallskog eller har andra sidointressen som kan påverka deras syn på viltförvaltningsfrågorna. Jag anser detta vara en ”icke-fråga” som tyvärr bara är ett sätt att misskreditera de som fattar beslut om viltförvaltning. Man kan ju fråga sig var gränsen går för åsiktsregistrering om man anser att man ska vara icke valbar på andra mandat än jägarmandat om man har ett jaktintresse? Särskilt intressant blir det i län där en stor del av befolkningen är jägare, borde det då inte vara självklart att det syns i den politiska representationen? Man kan också fundera på om man i beslutande ställning bara ska tillsätta folk som inte kan något i sakfrågan? Självklart måste det vara positivt att de som beslutar faktiskt vet vad  de pratar om. Sen får man förutsätta att de har förtroende i de organisationer som har nominerat dom och att de för talan på korrekt sätt. Det påminner otäckt mycket om de synpunkter som ibland framförs att jagande poliser inte ska få utreda jaktbrott. Med den här typen av argument blir det svårt att hitta politiker som kan hantera trafikfrågor eftersom de flesta använder cykel, bil, tåg eller flyg! Ingen politiker i fritidsförvaltningen får heller aktivt utöva sport av något slag … ja listan kan göras lång!

Så ta ett djupt andetag och ta er en lugn helg och fundera på vilka frågor som vi löser bäst genom dialog istället för konflikt och ni kommer att upptäcka att det gäller de flesta frågor.  Nästa hörnsten i framgången med just älgförvaltningen är att de nyinrättade förvaltningsgrupperna faktiskt på allvar känns seriöst intresserade av lokal förankring mot jägare och jaktlag. Här kan man inte skriva in några regelverk utan det måste vara ett allvarligt menat intresse från grupperna. I dagsläget känns det faktiskt hoppfullt, i alla fall från den nordligaste landsändan!

Idag anordnade Skogsstyrelsen ett dialogmöte om sociala värden i skogen. Med sociala värden förstås här ungefär möjligheter till rekreation och friluftsliv. Och kanske ett tilltalande landskap att vistas och leva i, dessutom. Det finns en hel hög undersökningar som visar att man mår bra av att vara i skogen, och till och med att man snabbare återhämtar sig efter sjukdom om man får titta på bilder av skogsmiljöer. Ur ett samhällsperspektiv finns det alltså pengar att spara på att vi är ute mer i skog och mark. Därför är skogspolitiken utformad så att man ska ta hänsyn till sociala värden, och alltmer fokus läggs på dessa bitar. Det gäller både i Sverige och utomlands, där man har mindre skog än vi har.

Rekreationsvärden ser olika ut för olika människor, och vi tjänar alla på att fler kan finna vad man söker och utnyttjar det. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vi jägare är förstås ute mer än de flesta, och att vi mår bra av det är välbelagt. Möjligheten till rekreation är en viktig del i jakten för de flesta av oss, och vilken miljö vi jagar i påverkar självfallet hur vi upplever jakten. ”Sociala” värden i skogen och landskapet är alltså viktiga för oss.

Jämfört med det mesta annat friluftsliv är vår verksamhet begränsad av att den är knuten en brukarrätt av ett visst område. Jag har kort sagt liten nytta av sociala värden på någon annans jaktmark, medan en fågelskådare eller svampplockare genom allemansrätten kan välja att besöka ett område som man tycker verkar tilltalande och trevligt. Därmed är vi jägare mer än många andra beroende av att man regelmässigt tar hänsyn till sociala värden inom skogsbruket så att ”all” skog blir hyfsat gästvänlig.

Ofta fokuserar diskussioner om sociala skogsvärden främst på tätortsnära miljöer, som besöks av många människor. Dagens övning handlade i linje med detta bland annat om hur man kan identifiera områden med stora sociala värden, så att man inte förstör dem. Ur vårt perspektiv är det dock kanske mer viktigt att identifiera vad sociala värden är, och genomgående ta hänsyn till dem, än att peka ut några specifika områden och skydda deras värden. Den synen ligger dessutom helt i linje med den svenska modellen för skogsskötsel, där vi tar miljöhänsyn vid allt skogsbruk. På så vis får vi alla lätt tillgång till en mindre intensivt brukad skogsmiljö, än i länder där man istället väljer att satsa all naturvård i skyddade områden. Med vår modell behåller vi mer biologisk mångfald och variation i skogen, samtidigt som nästan all skog hyser en del rekreationsvärden.

Glädjande nog var det fler på mötet som var inne på samma linje; som någon påpekade blir det nästan en logisk följd att andra skogar är ”asociala”, om man pekar ut några skogar som viktiga på grund av deras sociala värden. Ur skogsbrukets perspektiv är det självfallet viktigt att skapa förståelse och acceptans för brukandet. Då måste skogsskötsel vara förenligt med att nyttja skogen även för andra ändamål.

Faktum är att alla aktörer på mötet var rörande överens om det mesta som diskuterades. Framför allt fanns det en bred samsyn om att det viktigaste målet är att fler verkligen tar sig ut i skogen, och gör det oftare. Därmed får fler en relation till naturen och en större förståelse både för att vilka värden vi behöver värna och att vi behöver bruka vår omgivning hållbart.

Det är inte var dag man bevistar möten där Skogsindustrierna, SNF, SJF, LRF, länsstyrelserepresentanter, NV, Skogsstyrelsen osv förefaller vara mer eller mindre överens. Diskussionerna fördes för all del i ganska allmänna termer, och i vanlig ordning gäller ”the devil is in the details”. Trots detta så tror jag dock faktiskt att det finns goda förutsättningar fä en riktigt bred samverkan om sociala värden i skogen. Vilket vi alla lär tjäna på. Därmed blir det dessutom enklare att diskutera inom de områden där vi kanske inte är riktigt lika överens.

Kort sagt- jag tror dagens möte var en riktigt bra start på en bred dialog om hur vi skapar en acceptans och förståelse för ett hållbart brukande av olika värden i skogen.

(Antal portioner justerat i efterhand pga felberäkning från min sida)

Regeringen lanserade Matlandet Sverige förra året, en vision och satsning på att Sverige ska bli det nya matlandet i Europa. I det exotiska Matlandet Sverige ingår givetvis viltet som en självklar del. Nu finns det vilt i andra delar av världen också. Men vi har en viltart som inte så många länder i världen kan stoltsera med, älgen! Älgen, det är den viltart som lockar flest besökare till Sverige. Älgens dragningskraft som vildmarkssymbol är oöverträffad. Givetvis är det också extremt exotiskt att få äta älgkött. Svenska Jägareförbundet har startat en webbplats i syfte att lyfta fram viltet. Det mest ekologiska, frigående och närproducerade kött man kan hitta, dessutom klimatsmartare än t o m de flesta vegetabilier.

Det har varit självklart att vi jägare och markägare kan hämta värdens bästa mat från skogen. Vårt arbete med att bygga upp en av världens bästa älgstammar efter att den nästan varit utrotad på 1800 talet har varit lyckosam. Så är det inte längre. Fortfarande finns det älg, men många markägare och jägares frysboxar gapar tomma i Mellansverige. Rovdjuren, framför allt vargen, tar hela tillväxten, inte överallt, men i allt fler områden.

Ekosystembaserad viltförvaltning verkar i mångas ögon handla om att vargen har mera rätt till viltet än markägaren. Vi som vill värna viltet som resurs, förlöjligas inte sällan och kallas missunnsamma.

Men hur mycket älgkött är det vi tappar egentligen? Jag roade mig med att räkna ut det. Jag använde medelvikten för vuxna älgar och kalvar i Värmland. Dessutom med den fördelning som de har i avskjutningen och det köttutbyte som de ger. Internet gav också uppgifter om medelportionen för kötträtter.

Vargarna tar 75 000 portioner älgkött per år. Om du tycker att 75 000 portioner låter mycket, skall du veta att det inte är alla vargar. Det är vad ETT vargpar tar per år! Varje nytt vargpar i Sverige kostar alltså 75 000 portioner älgkött.

Vad vill vi med våra viltstammar? Skall de avkasta klimatsmart kött eller skall det enbart bli rovdjursföda och mat åt asätare? Vi jägare accepterar att rovdjuren äter klövvilt, men den utveckling vi ser nu är fullständigt oacceptabel!

På senare tid har vi sett allt desperatare utspel från betraktarsidan. De vill begränsa eller helt förbjuda löshundsjakt, de skickar egna vinklade rapporter om lodjursjakten till viltförvaltningsdelegationerna och de protesterar vilt mot varje beslut om skyddsjakt på varg. Varför kommer utspel på utspel just nu? Jo, de noterar samma sak som jag, opinionen håller på att vända. Det är allt fler som genomskådat betraktarsidans ensidiga argumentation. Deras bidrag till en rovdjurspolitik som både tar hänsyn till rovdjuren och människor är lika med noll! Visst de stängslar någon enstaka fårbesättning i PR syfte, nu senast i Kronoberg, men endast på ena kortsidan av hagen var det någon som påstod. Men i övrigt är de emot alla beslut som tar hänsyn till människor och som syftar till att begränsa de stora rovdjuren. De protesterar mot i stort sett varje beslut.

Elva distrikt i JRF gjorde förra veckan ett utspel om nollvision för varg, vilket inte ens har stöd i den egna riksorganisationen. Expressen skrev om det och genomförde parallellt  en webbomröstning. – Ska vargen få finnas i Sverige, var frågan? 62 procent av de 11 442 som röstat sa att de INTE vill ha varg i Sverige. Nu är jag inte så naiv att jag tror att de speglar svenska folkets inställning. Men det är ett tydligt tecken på att opinionen vänder. Ett sådant resultat hade varit omöjligt för bara ett par år sedan.

Normalt står vi jägare ensamma i snålblåsten och debatten. LRF, SSR, Jordägareförbundet m fl har varit nöjda med att vi tagit striden. Tyvärr har passiviteten gynnat betraktarsidan som helt fräckt har gjort rovdjurspolitiken till en fråga om jägarna mot resten av samhället. Den strategin fungerar inte längre. De mullrar i hästfolksleden, det mullrar i bygdegårdsföreningar, de mullrar i djurägarleden, det mullrar i renägarleden och ”vanligt” folk protesterar hos länsstyrelsen. Möjligen blir det ett kort uppsving för beraktarna när de kommer med sina snyftartiklar om Skultuna valparna, men det blir kort, mycket kort. För vem skall de nu sikta sin giftpilar mot då vanliga jägare inte får delta och avlivningen sker från helikopter? Kort sagt, opinionen vänder!

Man blev inte direkt förvånad över att älgarna tog över ganska rejält vad gäller arbete efter nyår. Den nya förvaltningen börjar ta allt mer fasta former nu när lagstiftningen är på plats och Länsstyrelserna kan börja fatta beslut. Självklart blir det diskussioner om vem som ska sitta i förvaltningsgrupperna och hur arbetet ska fungera över större områden än de tidigare samråden arbetade över. Jag ser en självklar fara att den lokala förankringen blir sämre med den storlek på områden som Norrbotten har inrättat. Facit på det ser vi först då vi ser hur de nya förvaltningsgrupperna arbetar för att inhämta lokal kunskap, både från jägare och markägare.

En del i den ”nya förvaltningen” ska vara ökad kunskap om både älgar och allt vad de påverkar. Självklart blir inventeringar en del av detta, men jag är fortfarande inte övertygad om att inventeringar blir lösningen på alla problem! Självklart ska vi ha bra koll på vad som skjuts och vi ska följa stammen med hjälp av trender i älg-obs. Markägarna kommer självklart att fortsätta ta fram fakta om skogen och hur den påverkas. Men sen då?

Det av SLU föreslagna kompletteringarna till detta är att föra en bättre bok över kalvvikter för att få en bild över kvalitén i älgstammen. Sen pratar man om spillningsinventering som en basmetod. För oss i norr där älgarna rör sig över stora ytor och ofta står klumpade i större samlingar vintertid blir skattningar med denna metod svårare. Även denna metod mäter i första hand trender i stammen, är det fler eller färre än förra gången vi inventerade. Det finns omräkningar till ett antal älgar per 1000 hektar, men då måste man stoppa in ett antal lite mer osäkra värden och resultatet blir därefter. Frågan är alltså om man behöver veta exakt antal älgar per 1000 hektar för att sköta stammen på ett bra sätt, jag tvivlar starkt på det. Självklart kommer många att vara oense med mig, särskilt de som genomför olika former av inventeringar. Visst kan det vara kul och intressant att se ett antal, men frågan är om resultatet i form av en bättre älgförvaltning kan försvara kostnaderna man lägger ner?

En inventeringsform som ofta diskuteras är att flyga och räkna älgar. Jag har länge varit mycket tveksam till detta, mest utifrån att kostnaderna är höga och man räknar älgar som står i områden där de inte befinner sig under jakten. För något år sedan kom ett resultat från delar av Norrbotten som dessutom hamnade på en helt annan nivå än den man fick då man jämförde trender i älg-obsen med vad som faktiskt sköts i området varje år. Det blev en ganska hätskt debatt när jag ifrågasatte resultatet, men som jag ser det måste alla forsknings- och inventeringsresultat ifrågasättas och sen får man värdera de svar man får på sin kritik. Min kritik har under åren stått helt obesvarad fram till nu då den omtalade linjeinventeringsmetoden på ett mer öppet sätt ska jämföras med den beprövade provyte-metoden. Jag fick också möjlighet att vara med uppe i luften vid räkningen efter några linjer. Resultatet är inte klart men det var en intressant erfarenhet.

Vi får se resultatet framöver, men för mig som novis i att räkna älgar från luften så finns det fortfarande frågetecken kvar. Framför allt när man hamnar i vintersamlingar av älg med mycket älg på liten yta så kändes det lätt att blanda ihop älgar som man sett från linjen (som är de enda som får räknas i denna metod) med älgar man upptäcker när man inte är på linjen. Som sagt, vi får se hur utfallet blir mellan de båda metoderna när allt är färdigräknat!

Oavsett resultatet av denna utvärdering så vidhåller jag min mycket avvaktande hållning till flyget som ett hjälpmedel i älgförvaltningen på grund av kostnaderna i förhållande till nyttan. Visst är det kul att se älg från helikopter och visst är det intressant att se hur mycket kalv det finns kvar efter jakt trots att många tycker att man skjuter bort alla kalvar under hösten! Men ger det en bättre förvaltning?

Vi ska framöver vara adaptiva sägs det, alltså anpassa oss efter ny kunskap. Att då inventera och bygga en avskjutningsplan före man vet hur kalvningen går under våren är redan det en osäker affär. En bra eller dålig kalvsäsong ser man först under första älgjaktsveckan och måste då anpassa avskjutningen av både vuxna och kalvar efter detta under den fortsatta jakten. Att förbättra detta genom att alla snabbt knappar in sina älgobs resultat via nätet gör att man kan se trenderna redan i mitten av september. Det är adaptivitet!

En annan brist med vinterinventeringar är att det är just en räkning under vintern och för våra älgar i Norrbotten så kommer de flesta av dessa älgar att vara på andra områden under jaktsäsongen. För mig känns det alltså mer angeläget att fortsätta sätta pengar på vandringsundersökningar än flyginventeringar, oavsett hur precisa dessa kan bli!

För att avsluta med att vara övertydlig. Mer kunskap är aldrig fel och alla inventeringar som ger korrekta resultat är en hjälp i förvaltningen! Frågan är alltså om kostnaderna är rimliga i förhållande till den nytta man har av resultaten! Där lär åsikter säkert gå isär även fortsättningsvis! Men det var kul att flyga helikopter!