Skabbvarg Munkfors Foto:Malin Backman
Just nu går minst två svårt skabbangripna vargar omkring och lider. Myndigheterna anser att de inte har rätt att avliva dem. De kan bara ge tillstånd att avliva dem för människors skull, inte för vargens egen skull.
Den första vargen dök upp före jul utanför Munkfors. Beskedet allmänheten fick när de först kontaktade länsstyrelsen var att skabb kan läka ut, skräm bort den bara. De kontaktade då polisen, som skrattade och sa, självklart får vem som helst avliva en sjuk varg, men vi kan inte ge tillstånd. Ansvaret för avlivningen ligger alltså hos enskilda personer. Men vem vill eller vågar avliva en skabbvarg när varje avlivad varg leder till polisutredning och risk för att anklagas för grovt jaktbrott. Kanske är vargen inte tillräckligt sjuk. Speciellt som skabb sägs kunna läka ut.
Den värmländska vargen kan nu avlivas, inte för att den lider utan för att den efter en och en halv månad nu blivit så närgången att den kommer fram till människor fastän de hugger ved. Först då kunde länsstyrelsen ge skyddsjakttillstånd. Men vargen på gränsen mellan Dalarnas- och Gävleborgs län får lida vidare. Den utgör än så länge ingen större fara för människor, den bara lider.
Det finns de, som med en anklagande ton, menar att jägare borde ta sitt ansvar och avliva ett skadat djur. Men om samhällets signaler är att de själva inte vågar ta ett avlivningsbeslut, hur kan då någon förvänta sig att enskilda personer skall våga det.
Tyvärr är de lidande vargarna ett symtom på en rovdjurspolitik som spårat ur. Alla både myndigheter och enskilda är nu så rädda om sitt eget skinn att ingen vågar ta det enda logiska beslutet, att avliva vargarna. Därför fortsätter skabbvargarnas skinn att svida som om de vore utsatta för helvetes eldar.
Kerstin F
Jag upprepar den obesvarade frågan!
Hur påverkas ”summan av lidande” om man ersätter människans uttag av bytesdjur med rovdjurens uttag av bytesdjur?
Kerstin F
jag anser jag var tydlig i tidigare inlägg ”8 februari, 2011 kl 09:42 ”
Jag skrev bla att om vi ”bortser från den svåra frågan om moral bland djur” och att ”djur har inga teoretiska resonemang om ”döden och livet efter detta”
(Moral kräver förvisso högre medvetande men är inte samma sak!)
Du efter frågar dina egna jämförelser mellan djur o människa!
Citat
”Skulle du själv inte vilja ha möjligheten att överleva, även om du fick en sjukdom med svåra plågor och där chansen var liten till tillfrisknande, men att chansen ändå fanns där? Vad har vi egentligen för rätt att besluta för andra varelser i dessa fall?”
Här gör du det klassiska misstaget ”projektion”! dvs tillskriva djur samma egenskaper som du själv har”
Enligt mig finns ingen anledning att tro att ett djur skulle önska ”lidande” nu för en möjlighet till ”lycka” senare..
Citat
”…den lider så svårt, att den förr eller senare helt klart kommer att dö av smittan. Kan du det?”
Orelevant frågeställning om inte individen är viktig för global överlevnad för arten!
Angående ditt angrepp på nackstick som avlivningsmetod så överlåter jag med varm hand till någon annan att utreda hur länge medvetandet finns kvar efter halshuggning!
Tror det genomfördes blinkstudier redan under medeltiden!
tror inte någon av dina experter har erfarenhet av hur fort blinkreflexen försvinner vid nackstick!
Jag för min del är övertygad om att medvetandet är borta i samma millisekund!
Självklart genomförs avblodning omgående!
Ser detta som ett onyanserat angrepp på jägare..
MEN du missar poängen att OM det tar 1-2 sekunder innan medvetandet upphör är det endast en förkortning av ”lidandet” OCH INTE ett uppkommet ”lidande” på 1-2 sekunder!!!
Kerstin: Jag ska (försöka) hålla mig kort eftersom det ligger så långt från huvudämnet. Det är utvinningen av de kända fyndigheterna av apatit (som man utvinner fosfor ur) som kommer nå sin topp. En del säger att det redan skett, en del att det kommer ske om 30-40 år, och andra om 300 år. Så långt har du rätt, men skillnaden mot ”peak oil” är två. Den första är att vi till skillnad mot oljan inte letat särskilt noga efter nya ställen att utvinna det på. Det har varit för billigt och dessutom inte ansetts nödvändigt. Den andra skillnaden är att fosforn till skillnad mot olja inte ”förstörs” när den används, och den kan därmed (om viljan finns) återanvändas. Vad som nog däremot är sant är att priset kommer gå upp så småningom.
Per, inte blir jag ledsen för att inte få sista ordet i en sakfråga, men ibland kan det nog vara bra att sätta punkt – i alla fall tillfälligt.
Det där med utfiskning av torsken i Östersjön och algblomningen (giftalger i det här fallet), är jag ganska säker på att jag hörde om i slutet på ett TV-program som i huvudsak handlade om laxodling och hur mycket annan fisk det krävdes för den odlade laxen. Kan t o m ha varit ett program i serien Uppdrag granskning eller liknande. Att jag också anser att grundproblemet är övergödningen, framgick nog inte så tydligt i mitt förra inlägg – men där håller jag alltså helt med dig. Det hela var f ö bara menat som ett exempel att visa på hur en art i toppen på pyramiden, indirekt även påverkar dom på bottenplanet.
Visst – du kan ha helt rätt i att jag kan ha köpt påståendena för lätt. Antagligen p g a mina mycket bristfälliga kunskaper i ämnet, samtidigt som jag tyckte det hela verkade fullkomligt logiskt.
När det gäller risken för att fosfor kan bli en bristvara, så grundar jag min uppfattning på vad forskarna säger, som t ex här: http://www.liu.se/forskning/reportage/fosforbrist?l=sv
och här: http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.321265/bristen-pa-fosfor-ar-en-geopolitisk-mardrom Eftersom jag själv inte har någon som helst akademisk skolning, så är det väldigt svårt för mig att ifrågasätta det som de har kommit fram till här. Finns det andra forskare med andra åsikter kring fosforn?
Till sist: Jag är inte helt övertygad om att konstgödningen bara fört gott med sig, i alla fall inte i det långa loppet, och om vi fortsätter slösa på jordens resurser som vi gör. Den har säkert givit större skördar och gjort människor rikare, men svälten fortsätter och det slängs dagligen tonvis med t ex bröd, medan man bränner säd för att inte priserna ska dumpas på världsmarknaden.
Nu är det bäst jag slutar, och lovar Gunnar att försöka hålla mig till ämnet fortsättningsvis, för nu har jag nog kommit mer än lovligt långt bort från det
Per-Ola Kullman!
Vad är det exakt jag undviker att ”försvara”/besvara?
Som jag skrev förra gången, så hade jag lite ont om tid, men ville ändå svara med något. Långa haranger blir det ibland när jag t ex vill försöka visa på olika vinklar att se på en sak, eller när jag inte håller med, och vill försöka förklara varför.
Om jag då återgår till ditt inlägg 8/2 09:45, och dina ”kraftiga protester” mot jämförelsen djur och människa, så förstår jag inte vad du menar med att jag tillskriver djuren mänskliga egenskaper.
Kan du ge något exempel?
När det gäller moral och föreställningar om döden, så kan vi aldrig med säkerhet veta av vi människor är de enda som reflekterar över detta. Som exempel har man sett hur elefanter reagerar över lämningar efter sina egna släktingar. Benknotor som lyfts upp och undersöks på ett sätt som inte görs med benrester av andra djur.
Det var inte alltför länge sedan man sa att det som gjorde människan till människa en gång i tiden, det var när hon började använda redskap. Idag vet man att det finns fler djur, och även fåglar som använder redskap, och i vissa fall, även ”tillverkar” redskap genom att ”justera” en kvist eller något annat, så att det blir mer funktionell för ändamålet.
Man har också trott att det bara är människan som kan kommunicera med varandra genom talet, och att det bara är vi som har språk med grammatiska regler, men inte heller det tycks stämma.
Man upptäcker fler och fler områden där djur fungerar och reagerar som vi människor, men visar det på ett annat sätt, så att det av oss kanske upplevs som en ren instinkt, istället för ett medvetet beteende.
Sedan förstår jag inte riktigt vad du menar att moralen spelar in om man försöker hjälpa ett vilt djur (du skrev bara djur, men jag antar att du menar ett vilt sådant) att överleva. Det finns mängder med exempel där detta lyckats, och där djuret sedan har kunnat åtgå till friheten. Vad som krävts är förståss kunskap, och det är nog mer insikt om sina egna begränsningar – och inte moral – som sätter gränserna här.
Jag tror också man ska skilja rädsla från lidande, även om det förra faktiskt kan bli ett lidande om individen tvingas känna akut rädsla under lång tid.
Din berättelse om rådjuret som blev ”avlivat” med ett nackstick är i sig intressant. Han som smekte geten gjorde det i tron att hans tröstande skulle få geten att må bättre, och du stack kniven i nacken, i tron att du därmed avslutade dess lidande. Om man ska tro expertisen, så gjorde ni båda fel, såvida du inte själv sedan stack djuret, så att det dog med det blod som strömmade ut. Möjligen skulle det ha kunnat dö av kvävning också, om det inte längre kunde andas. Nackstick dödar inte enligt vad experter kring detta menar, det enbart paralyserar och lämnar djuret oförmöget att röra sig, men ändå fullt medvetet. Det är kanske därför det numera är förbjudet att använda vid t ex renslakt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=4154769
Per-Ola Kullman. Som limnolog känner du säkert till att man genom att studera grodlarver kan avgöra om det finns trollsländelarver i dammen. Om man googlar på rudornas förvandlingsnummer kan man lära sig hur rudorna försvarar sig mot rovfiskar. Kanske något att fundera över för att lösa problemet med vargar som tar hundar ? Jens Karlsson försöker visst hitta folk som kan lösa detta problem.
Kerstin F
Avstår gärna ”harangerna” men upplever att du inte bemöter sakfrågan, och som vanligt inte besvarar raka frågor!
Jag protesterade och ifrågasatte kraftigt dina liknelser mellan djur och människa, detta undviker du att försvara..
Per-Ola Kullman. Nu är skabbvargen skjuten och ingen behöver förlora vapenlicensen för den bedriften.Din debatt med Kerstin var intressant. Vem vann ?
Kerstin: Jag lovade att du skulle få slutrepliken på vad som är naturligt eller inte, så det tänker jag inte kommentera något mera. Däremot kan jag inte låta bli att kommentera en del andra saker eftersom jag känner att du nog köpt en del argument lite väl billigt. Som gammal limnolog (även om jag bytt forskningsinriktning sen dess och inte är helt uppdaterad) kan jag se var teorin om algblomningarna och torsken i östersjön kommer ifrån. Den måste bygga på den gamla väl beprövade restaureringstekninken att fiska ut zooplanktonätande arter (till exempel mört) från övergödda insjöar. På så sätt blir det mer zooplankton som i sin tur äter algerna vilket i sin tur ger möjlighet för toppredatorer att jaga mört vilket i sin tur ger klarare vatten vilket möjliggör för etablerandet av makrofyter som tar upp näringen och det därmed blir det mindre näring över till algerna. Visst, det fungerar, men man måste konstant upprepa trålandet efter mört eftersom tekniken inte åtgärdar grundproblemet, nämligen övergödningen. Det är även övergödningen som är orsaken till algblomningarna i östersjön. Eftersom östersjön dessutom till stora delar är för djup och för att makrophyter ska kunna stå för en majoritet av näringsupptaget spelar nog torsken i sammanhanget en väldigt liten roll. Däremot finns det massor med andra goda anledingar till att göra något åt torsksituationen, annars står vi där snart med en situation liknande den utanför Kanadas Atlantkust. Det som kommer drabbas värst av det är fiskarna själva. Någon större betydelse för algblomningarna kommer det nog knappast att ha.
Att fosforn skulle vara påväg att ta slut är även det en ganska stor myt. Fosfor finns det gott om, frågan är bara hur mycket vi är beredda att betala för den. Men visst är det en ändlig resurs, där håller jag med. Samtidigt får man inte glömma att det bara är några årtionden sen just effektivt utvinnande av fosfor och annat konstgödsling i kombination med olika bekämpningsmedel ledde fram till ”den gröna revolutionen”. Plötsligt kunde vi faktiskt föda den större delen av jordens befolkning. Så man får inte glömma bort att konstgödsling med mera faktiskt fört något väldigt gott med sig och antagligen räddat hundratals miljoner människor undan svältdöden. Det innebär dock inte att det inte kan bli ännu bättre.
Till sist vill jag bara glatt säga: Tack detsamma!
Per B
Om vi inte är en del av naturen, vad i hela friden är vi då?
Jag förstår hela ditt resonemang när jag har klart för mig att människan är något annat än naturlig.
Men du har fel i grund.
Per Bengtsson!
Delar av det jag skrev till Per-Ola, förklarar kanske och ger även den definition jag har på ”naturen”, när jag menar att vi är en del av den.
Det jag menar med ”regler” är att allt vi och andra levande varelser gör alltid får konsekvenser på ett eller annat sätt.
Som exempel menar vissa forskare att utfiskning av rovfiskar som t ex torsken i Östersjön, kan vara en bidragande orsak till den ökande algblomningen. Predationen på mindre rovfiskar (som t ex torsken stod för tidigare) har minskat vilket har fått till följd att de mindre rovfiskarna har öka i antal och påverkar i sin tur de algätande arterna så att de minskar i antal, varvid algerna får möjlighet att bli fler. Övergödningen av vårt innanhav, som också påverkar, är det väl ingen som förnekar att den beror på människan.
Man menar att vissa viktiga ämnen som t ex fosfor är på väg att ta slut i för oss tillgänglig form, och redan på 80-talet började vi konsumera mer av jordens resurser än som kunde återskapas. Som jägare brukar man ibland tala om att man inte får ta ut mer än räntan av kapitalet när man jagar. Det kan också sägas vara en ”regel” man bör följa även på annat håll.
Visst inverkar kulturen på hur vi lever våra liv, men vår västerländska kulter sprider sig nu också till länder där människorna har fått det betydligt drägligare än tidigare. Det är självklart att dom vill komma upp i samma standard som vi har – men räcker jordens resurser till för det? Det kanske är dags för oss att gå ner lite i standard för att kanske mötas på halva vägen, till nytta för alla?
Vet du Per Bengtsson, jag tror vi i grunden har ganska lika åsikter i det stora hela. Däremot verkar det som om uttrycket ”del av naturen” uppfattas på olika sätt. Jag är nämligen själv helt övertygad om att det är människans påverkan som åstadkommit den snabba förändring som nu yttrar sig i det vi kallar den globala uppvärmningen. Men jag ser det också som en i sig ”naturlig” konsekvens av vårt sätt att leva. Här skulle ”naturlig” mycket väl kunna bytas ut mot ”logisk”.
Som slutreplik skulle jag ändå vilja säga att diskussioner liknande denna känns väldigt betydelsefulla för mig. Inte för att jag tror att jag ska få över någon på ”min sida”, men för insikten att det man försöker förmedla kan uppfattas på så många olika sätt fast man i grunden kanske är mer överens än man anar. (Anser f ö att det är mottagaren av det som framförs, som har tolkningsföreträde).
Så, tack för en – i alla fall för mig – mycket givande diskussion!
Per-Ola Kullman!
Jag hinner just nu inte skriva dom gamla vanliga långa ”harangerna”, men jag hoppas verkligen att du inte uppfattar mig som en person som tycker att ”naturen ska klara sig utan inblandning av människan”, då måste jag ha uttryckt mig mer än lovligt illa.
Jag är övertygad om att vi – i och med att vi påverkar den och är beroende av den, vare sig vi vill eller inte – också är en del av naturen och de nätverk av samband som förekommer här.
Jag tror dessutom att vår egen art riskerar att gå under så småningom, om vi inte börjar rätta oss lite efter de ”regler” som gäller i det ekosystem som finns på vår begränsade planet.
Vi klarar oss inte utan ”naturen” men ”naturen” skiter fullständigt i om människan finns där eller inte. Den klarar sig precis lika bra utan oss, som med oss. Utan oss är den dock först när vi inte längre existerar på vårt lilla klot.
Kanske ska förtydliga att med ”naturen” så menar jag i princip biosfären, dvs det skikt runt hela vår jord som hyser någon form av liv.
Kanske är det bara så enkelt att vi talar om olika saker?
Kjerstin F: Jag håller inte med dig. Vad finns det för regler i naturen? Inga alls skulle jag vilja påstå. Var och en gör vad som är bäst för sig själv och möjligtvis för sin avkomma och nära släktingar. Visst är vi säkert ganska ensamma om att kunna ta ansvar och besitta en moral, men vad detta innebär är helt och hållet boroende av den kulturella kontexten. Det är med andra ord den kultur vi lever i som avgör vad ansvar och moral innebär, inte den natur vi lever i. Den kulturella evolutionen går dessutom betydligt snabbare än den naturliga, vilket inte minst manifisteras i att så många reagerar på vargjakten idag medan samma individer antagligen skulle anse att det var en självklarhet om de levt för 200 år sen. Så nej, jag kommer nog aldrig övertygas om att vi är en del av naturen, lika lite som jag kommer övertygas om att den globala uppvärmingen är naturlig (vilket nödvändigtvis blir slutsatsen om man anser att människan är en del av naturen). Du får chansen till en slutreplik, sen släpper jag det här ämnet.
Kerstin Fredin
Förvånad och hoppfull blir man dom få gånger man får anledning att nicka lite instämmande till dina resonemang!
Men jag protesterar kraftigt mot dina jämförelser mellan djur och människor!
Att tillskriva djur mänskliga egenskaper leder alltid till mycket förvirrande slutsatser!
Om vi bortser från den inte helt lätta frågan om det finns ”moral” bland djur, kan vi vara överens om att teoretiska resonemang och föreställningar om ”döden”, ”meningen med livet” och ”livet efter detta” INTE existerar bland andra djurarter än människan?
(ok,möjligtvis bland dom högst utvecklade primaterna, och då i samma utsträckning som hos en mänsklig treåring)
I så fall är det helt orelevant att tro att ett djur skulle önska ett ”lidande” i förhoppning att uppleva ”lycka” senare!
Som människa har man ett högre medvetande och kan ta moralisk ställning att mänsklig påverkan i naturen som minskar summan av lidande kan vara ”moraliskt riktigt”!
Personer som tappat sin moraliska kompass hamnar ofta i fällan att tro att man gör en ”god gärning” om man hjälper ett skadat djur att överleva!
uttryck för detta är grupper som tar på sig att behandla skadade vilda djur i syfte att ”rädda” en enskild individ, vad man i verkligheten gör är att öka på ”summan av lidande” då vilda djur som hanteras av människor troligen befinner sig i mer eller mindre ”dödsångest” (medfött flyktbeteende i syfte att överleva och föra sina gener vidare).
Ett annat skräckexempel jag själv har upplevt är en bilist som kört på en råget, båda bakbenen var brutna och geten låg fullt medveten och hade försökt kravla iväg från ”faran”, bilisten som säkert var en snäll och inkännande medmänniska satt tätt inpå djuret och klappade ”tröstande” på det skräckslagna och i ”dödsångest” nästan paralyserade geten!!
Då jag förklarade att i sverige kör vi inte påkörda rådjur till djursjukhus och snabbt avlivade geten med ett nackstick såg han en smula upprörd ut!
Slutsats:
Har man grundåsikten att ”naturen ska klara sig utan inblandning” av människan och balansering av viltstammar ska ske genom naturliga svängningar, så kan man knappast kräva att ett lidande djur ska avlivas eller behandlas!
Om man har grundåsikten att människan är en del av naturen och har rätt att påverka och ingripa, så bör en moralisk genomtänkt ståndpunkt vara att man i möjligaste mån ska minska ”summan av lidande” och då snabbt avliva påträffade skadade djur!
Om dom olika arternas överlevnad globalt ses som viktigt kan enskilda individer utsättas för rimligt lidande i ett högre syfte!
Till sist en provocerande fråga!
Hur påverkas ”summan av lidande” av att ersätta människans uttag av bytesdjuren med rovdjurens uttag?
Ps
Per Bengtssons jämförelse med akvarium visar på vilken typ av natursyn vi har att tampas med!
Kerstin Fredin, vi är överens!
Gunnar!
Som jag skrev till Per, så håller jag absolut med dig. Jag håller alltså med om att vi människan i grunden värnar det som gynnar oss, men tyvärr är det ibland ett mycket, mycket kortsiktigt gynnande, som kanske bara varar knappt en mansålder.
Som människor måste vi se bortom vårt eget liv och se in i en framtid vi inte själva får uppleva, dvs våra barns, barnbarns och barnbarns barns värld. Det kan t o m kräva att vi idag avstår från något som för stunden kan verka nödvändigt men som i det långa loppet kommer att skada människan som art, eftersom det är skadligt för naturen och vår egen livsmiljö.
Näää Per Bengtsson, så tänker då inte jag. Jag menar att i och med att vi är en del av naturen, så har vi också ett ansvar för att leva efter de regler som gäller i den. Vi människor är nog i stort sett de enda djur som även kan inse, och har förmåga att ta vårt ansvar. Vi har dessutom viss förmåga att undertrycka naturliga drifter, om de kan vara till skada för oss i de kretsar vi lever och verkar.
Visst kan vi urskulda vårt beteende med att det är ”naturligt”, men då menar jag att vi tar avstånd ifrån vårt eget ansvar och samtidigt säger att vi struntar i vad som händer oss människor och vår avkomma. Det i sig är högst onaturligt. Här håller jag absolut med Gunnar.
Per Bengtsson, du är ologisk. Om du är en del av naturen bryr du dig om att sköta den eftersom du inser att det är du själv som drabbas om du går för långt. Om du däremot ser naturen som något skumt långt där borta så lär du knappast få någon djupare förståelse för den. Människor värnar i grunden det som gynnar dem.
Kerstin F. och Gunnar, tänk att mitt inlägg skulle föra med sig något så förbluffande att ni faktist är helt överens (om vissa delar)! Däremot får ni inte med mig på er sida. Jag kommer alltid att akta mig väldigt noga för att säga att människan är en del av naturen. Det leder i förlängningen enbart till att man kan ursäkta skogsskövling, miljöförstörelse, djurplågeri och till och med krig med att ”vi är en del av naturen”. En gång i tiden var vi det, men det upphörde när vi fick intelligensen och medlen att agera och forma den exakt som vi vill. Numera har vi till och med makten att utplåna i stort sett allt liv på jorden (inklusive oss själva) om vi bara bestämde oss för det. Även det skulle vara okej om vi är en del av naturen, och på sätt och vis är det väl så. Min högst personliga åsikt är att man en del av något när man både påverkar och påverkas av det, utan att man har möjlighet att kontrollera de skeendena. Så fort man gör medvetna val om vilka, hur mycket och hur många som ska få finnas slutar man vara en del av det. Jag skulle till exempel nog bli betraktad som lite konstig om jag sa att jag var en del av mitt akvarium.
Per Bengtsson!
Jag skulle direkt kunna skriva under på de första 13 raderna av ditt inlägg idag 17:30.
När du sedan skriver att du inte själv tror att även du och alla andra av din art (jag själv t ex) är en del av naturen, då blev jag minst sagt förbluffad.
Själv tror jag absolut att jag är en del av naturen, och tack vare mitt och andras påverkan så har vi gjort mycket gott, men numera verkar det mesta vara av ondo. Bara det att vi påverkar naturen gör oss ju även delaktiga i den, eller hur tänker du?
Jo föresten, jag kan också skriva under på de tre sista raderna.
Gunnar! Jag inser för det första att det är svårt, att på håll, avgöra om en varg verkligen är skabbangripen, och om den är angripen på ett sätt som göra att den lider så svårt, att den förr eller senare helt klart kommer att dö av smittan. Kan du det?
Skulle du själv inte vilja ha möjligheten att överleva, även om du fick en sjukdom med svåra plågor och där chansen var liten till tillfrisknande, men att chansen ändå fanns där? Vad har vi egentligen för rätt att besluta för andra varelser i dessa fall? Vårt eget lidande över andras?
Allt vilt i Sverige är i grunden fredat. Dödande av fredat vilt är alltid ett jaktbrott om det sker under fel tid, på fel premisser, eller inte uppfyller de krav som finns för skyddsjakt. Kan man misstänka jaktbrott så är det polisens plikt att registrera ärendet som ett sådant, och jag tror ingen annan än en åklagare sedan kan lägga ner det. Här kan jag ha helt fel, men jag är ganska övertygad om att polisen också skulle göra fel om man direkt avskrev en skjuten varg som jaktbrott, dvs övertar åklagarens roll. Vad de i alla fall visade när de inte beslagtog vapnen, var att de själva inte trodde att det skulle bli några påföljder. Detsamma hände f ö i ett annat fall när en varg sköts i samband med ett hundangrepp – inga vapen togs från skytten.
Du skriver att: ”det självklara vore att direkt avskriva ärendet utan vidare åtgärd”. Du får väl arbeta för det då, för har inte ens jägarna, inklusive dig själv, kunskap om vad som menas i 40a§, så tror jag inte kunskapen är större hos polisen att avgöra om ”djuret är så svårt skadat, eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas” som det står i förordningen.
Annars hänvisar jag till förslaget jag gav tidigare. Kontakta SJFs jurist, och diskutera svårighetsgrad och lidande med Torsten Mörner.
Per Bengtsson, i fråga om lidandet är vi överens. Naturen är en grym plats, inte Edens lustgård. Även i frågan om skadskjutna djur.
Däremot ser jag mig vara en del av naturen, även om jag väljer att bruka den. Evolutionen har fört mig hit och att se människan som ett väsen som inte hör hemma i naturen är enligt mig lika som som när djurrättsakvister tror att naturen är plats där djuren lever i harmoni med varandra. Det enda som skiljer mig från djuren är att jag kan göra aktiva val, som att utrota vargen eller låta den leva.
Kerstin Fredin, redan att du ställer frågan om hur skabbangripen en varg måste vara för att få skjutas visar på problemet. Samma sak med Gerold Berg som sköt skabbvargen i Torsby. Varför inleddes överhuvudtaget en förundersökning? Om inte ens poliserna på plats kan avskriva ärendet, hur skall då någon våga skjuta en varg? Det självklara vore att direkt avskriva ärendet utan vidare åtgärd eller se till att länsstyrelsen eller polisen kan ge tillstånd.
Gunnar: Det kan kanske låta hårt, men jag tror faktiskt du tolkat mig rätt. Vilda djur lider en stor del av sina korta liv, så är det bara, och är det något som borde avlivas är det myten om det vilda lyckliga djuret som strövar omkring och tycker att livet är fantastiskt hela tiden. Just den myten har lett till en massa avarter av djurrättsaktivism och andra dumheter. Visst, om jag snubblar över ett svårt skadat och lidande djur i skogen eller någon annanstans skulle jag också förkortat lidandet. Men jag skulle absolut inte se det som en skyldighet, och framförallt skulle jag inte ens kommit på tanken att vara arg på någon jägare för att han/hon inte sökt upp det och dödat det.
Angående din fråga om trafik och skottskador anser jag att det är en helt annan sak. Om jag själv genom mina handlingar avsiktligt eller oavsiktligt allvarligt skadar ett djur får jag såklart ta mitt ansvar för den handlingen (men återigen skulle jag aldrig komma på tanken att bli arg för att någon annan inte gjorde det åt mig). Anledningen att jag gör skillnad i de här två fallen är att jag absolut inte ser mig själv som en del av naturen. Jag rör mig mycket i den, men det gör mig inte en det av den (avsett om jag skjuter ett djur eller två). Ditt påstående att jägarna skulle vara en del av naturen tar jag som ett skämt. Det rimmar iallafall väldigt illa med ert konstanta prat om brukande, förvaltande, förlorade avkastning, och så vidare. Att man bestämmer (eller anser sig ha rätt att bestämma) över något och formar det efter eget tycke och smak gör en inte till en del av det.
Nej du, jag tycker faktiskt att den fantastiska omsorg och vilja att förkorta lidandet för just denna stackars skabbvarg har ungefär samma löjens skimmer över sig som kändisresorna till Kanada för att protestera mot säljakten.
Nja Gunnar! Om det är samma artikel vi talar om http://www.nwt.se/varmland/article846778.ece så handlar den mer om varför jägarna är så rädda för att skjuta skabbvargar. Det är ju just det du själv tar upp i din blogg, där du även nämner den skabbangripna vargen i Gävleborg som det inte beviljats skyddsjakt på. Rubriken pekar f ö direkt emot den, eftersom skyddsjakt redan hade beviljats för Värmlandsvargen. Det var alltså Gävleborgsvargen jag trodde du menade när du talade om 50 mil.
I mitt inlägg 15:15 – som fortfarande står kvar under ”inväntar granskning” har jag skrivit att jägare tidigare har skjutit skabbvargar utan ”men” för skytten.
Har det blivit refuserat, och i så fall, varför?
Per Bengtsson, din synpunkt når fram till alla. Skit samma om de lider, det är naturens gång. Gäller det skadskjutna och trafikskadade vargar också? Jägare är ju en del av naturen.
Kerstin Fedin, artikeln i NWT handlar om jsut den varg som de nu fått skyddsjakt på. I drygt en månad fanns inget tillstånd trots att många ville, men inte vågade, avliva den.
Nej Gunnar!
Om man verkligen kan bedöma att djuret lider, och man inte förorsakar ytterligare lidande för andra, då ser jag det som rimligt att skjuta djuret. Jag ser det alltså som högst rimligt att även en måttligt men klart synligt skabbangripen räv skjuts under den tid den är lovlig, men skulle tveka under tider då räven kan ha ungar i grytet.
Sedan undrar jag varför du så ofta tar till spydiga uttalanden när det gäller mig och andra som inte håller med dig i allt. Var snäll och tolka inte in något i det jag skriver, som inte finns där.
Varför överhuvudtaget skriva något som av många uppfattas som hur rädda jägarna ”bör vara” för att förlora sina vapen? I länken som gavs tidigare, berättar Gerold Berg från Torsby, att han inte hade några som helst problem när han själv sköt en skabbvarg för drygt ett år sedan. Han verkar själv inte ha mycket till övers kring det som skrivits om detta.
Kanske skulle SJFs jurist kunna titta närmare på det här och vad det var som gjorde att Gerold Berg inte ens blev av med sina vapen. Enligt Jaktförordningen 40a§ så är det ju uppenbarligen tillåtet att avliva även fredade djur som är ”så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas” Det får man t o m göra på annans mark.
Som veterinär, kanske sedan er ordförande Torsten Mörner kan ge besked om hur skabbangripen en varg ska vara för att den här paragrafen ska kunna tillämpas utan risk för skytten.