Jaktens själ
Bispgården augusti 1987 på väg hem från skogsfågeljakt! Foto: Gunnar Glöersen
Bilder och filmer skall förmedla en känsla eller en längtan. Något du minns eller något du vill uppleva. För oss som jagar kan det vara svårt att förmedla vad jakt är, till någon som aldrig jagat. Hur förklarar man i ord att man kan älska något som faktiskt går ut på att döda en annan varelse. Av tradition har vi försökt förklara det med själva naturupplevelsen. Anders Erik Malm, känd jägare och programledare för Korsnäsgården, skrev redan på 60 talet att vi jägare aldrig kommer att bli trovärdiga om vi förklarar varför vi jagar med att vi vill uppleva morgondimmor och spindelnät! Det kan man nämligen uppleva utan vapen. Jakt är något mer.
Svenska Jägareförbundet har låtit göra några filmer ”På spaning efter jaktens själ”. Syftet med dem är att förmedla en känsla och vad jakten betytt och fortfarande betyder för några svenska jaktprofiler. Tyvärr har ett par av dem redan lämnat oss, men som tur var för jägarkåren hann vi få med dem på film. Än så länge har jag bara sett två av filmerna, men de gav mersmak.
Kurt Ellström, som var en kollega när jag blev anställd, visar hur passionerat naturintresserad en jägare inte sällan är. Kurt förde bok över älgar och björnar i Gävleborgs län på ett sätt som var beundransvärt. Han var dessutom duktig djur fotograf, åtminstone när inte själva mötet blev viktigare än fotograferandet.
Filmen med Sture Danielsson fick mig för ett ögonblick att överväga att flytta till Norrbotten! Där har vi verkligen lyckats fånga ”jaktens själ”. En kommentar igår var att kvinnor i alla åldrar blir kära i honom direkt! När Sture berättar om sin uppväxt, där han stolt sköt järpar till middagen och om hur han bodde i enkla kojor under vintern när han jagade ripor, får nog de flesta att inse att jakt är så mycket mer än det slutgiltiga skottet. Jakt är ett sätt att leva.
Att angripa det innersta, det som ligger oss närmast hjärtat, kan få oss att reagera starkt. Kanske är det en av anledningarna till att den senaste tidens debatt om Hellesös bilder först var så infekterad. Två olika värdegrunder möttes, även om det egentligen handlade om foton. Brukaren stod mot betraktaren, jägaren mot naturfotografen. Men är vi egentligen så olika?
Jag hittade ett bildspel på Youtube av Terje Hellesö. Jämför bildspelet med filmen om Sture Danielsson. Är det inte mer som förenar än det som skiljer? Närheten till naturen, känslan av att vilja var där. ”Du kan komma ihåg hur du mådde när du gjorde bilden för 15 år sedan”, säger Terje Hellesö i ett annat Youtube klipp. Precis så kände jag när jag såg filmen med Sture Danielsson. Jag minns egna jakter med dofter och hundar som om det vore igår. Den där älgjaktsdagen i Väse för 30 år sedan när jag först lockade in en räv som till slut tittade in genom hålet i rotvältan jag satt bakom, den förvånade blicken i de gröna ögonen glömmer jag aldrig! Strax efter kommer ko med kalv åtföljd av en tjur över hygget. Kon och kalven, som jakten avsåg, vek av medan tjuren sprang rakt mot mig som stod i ett djupt dike. Först när han stod på dikeskanten och tittade ner på mig insåg han, precis som räven, sitt misstag. Gruset sprutade när han rivstartade. I nästa såt kom en skogshare skuttande längs med vägen. Den upptäckte mig aldrig trots att den satte sig 2 meter från mig. Ingen älg fälldes den dagen, men slutade ändå med ett stort smile. Andra dagar har själva jakten lyckats bättre, men de har helt fallit i glömska.
Jakt är fantasiskt, en passion för livet. Säkert är det därför rovdjursdebatten inte sällan blir så het. Vi jägare känner att vårt sätt att leva ifrågasätts, av människor som älskar naturen, men ofta på avstånd. De deltar inte själva, de betraktar den på avstånd och genom andra. Säkert var det därför så många också lät sig luras av Hellesös lodjursbilder. Den ensamma fotografen som blir vän med skogens vilda djur, tilltalar den breda massan som aldrig sett en varg eller ett lodjur, medan jag var den elaka jägaren som vill dem illa.
”På spaning efter jaktens själ” kan förhoppningsvis bidra till att öka förståelsen för jakt och jägare i allmänhet. Jakt är ett kulturarv vilket kulturministern tydligt framförde i sitt tal när filmerna presenterades.
Gunnar!
Såg i morse på SVT1 ett inslag där man talade om jakt i positiva ordalag i mer än en kvart! Jag är fortfarande chockad, jakten, då framför allt älgjakten beskrevs som en folkrörelse som är av stor betydelse sammanhållning i glesbygden och att det var så positivt med att det börjar komma fler och fler kvinnliga jägare.
INTE ETT NEGATIVT ORD OM JAKT!
Jag är fortfarande djupt rörd….
Marie,
Egentligen står du inte så långt från oss jägare. För mig är jakt och fiske egentligen samma sak. Respekten för bytet är lika viktig i båda fallen.
Att skörda av de bästa råvarorna naturen kan erbjuda är sann livskvalitet oavsett om det är vilt, fisk eller växter.
Sedan förstår jag att du själv inte vill hålla i bössan och utföra själva dödandet, det är inte alla som grejar det, jag har kompisar som inte klarar av att slå ihäl en fisk så det är inget konstigt.
Men jag tror egentligen att du förstår oss när du tittar på jakten i ett vidare perspektiv och väger in vår stenåldersgener i det hela.
Det är skrämande att se att dessa mäniskor sitter med och beslutar om jakt i olika former
dom har ju faktiskt inte mer vett o kunande än ett spädbarn ( inget ont om spädbarn)
Till Björn Isaksson, tyvärr så bor min sambos styvpappa i Norge, och vi har tyvärr inte möjligheten att vara där då när det är ripjakt, och som sagt alla har vi våra intressen, som jag skulle älska att ha egna fruktträd, som plommon, päron och äppelträd, för att få egna frukter, istället för att köpa i affären, vi äter mest fisk här hemma och det mesta är fiskat av min kära sambo….fisk och kyckling & vegetariskt är det som ofta står på våra middagsmenyer….
Du skriver så bra Gunnar att jag blir nästan tårögd, precis så är det.
Jag tycker inte NVV har fått tillbaka sin status och värdighet, den är för alltid fläckad.
NVV har visat prov på en enastående inkompetens och hela juryn borde lämna sina uppdrag. Man kan bara tänka tanken hur beslut fattas som gäller viktigare saker.
Ja, fotografen blev av med utmärkelsen men fick behålla prissumman och fick också ett uttryck uppkallad efter sig, om än inte hedrande, terjade bilder vet nu alla vad det är.
Det är viktigt att filmer, bilder/foton speglar verkligheten, det finns tyvärr alltför
mycket av detta som är tillrättalagt för att tillfredsställa en bred publik.
Ett bland det senaste sådant är väl i Expressen där man visar en söt hundvalp som ylar när han hör vargar. Ursprunget ja, men han ylar säkert om man spelar trumpet också.
Naturvårdsverket har gjort det enda vettiga och tagit ifrån fusk-Terje priset Årets naturfotograf 2010. Jag hoppas detta ses som en viss upprättelse för alla seriösa naturfotografer och önskar dem lycka till inför utnämningen av 2011 års Naturfotograf. Priset har iom NVVs beslut fått tillbaka sin status och värdighet enligt mig. Mvh Bernt
Sara Rönnberg, du har rätt i att det riskerar att ge bilden av att endast äldre män är jägare. En förklaring är att det är länsföreningarna själva som valt en lokal profil som de vill lyfta fram. En film med en kvinnlig jaktprofil , även hon äldre, är planerad. Den har av olika anledningar inte spelats in. om det blir en fortsättning, med fler filmer, kommer säkert dian synpunkter att beaktas. Fler har framfört samma sak. Samtidigt är det viktigt dokumentera personligheter inom jakten, många profiler har försvunnit utan att deras gärningar satts på pränt.
Intressant diskussion som förs här i kommentarsfältet, spännande att läsa, men jag tänkte komma med en kommentar kring ursprungsinlägget om Jägareförbundets filmer. Jag sitter i skrivande stund och tittar på dem en efter en, och visst är de fina med fängslande jaktberättelser och vackra bilder. Men om dessa filmer ska marknadsföra Jägareförbundet borde då inte förbundet ansträngt sig lite mer och försökt hitta nya infallsvinklar när det kommer till vilka man väljer att lyfta fram?
Vad jag förstått är det ett gäng välkända jaktprofiler som porträtteras, men att de är kända känner bara kretsen av redan frälsta till. En person som inte jagar har ingen aning om vem Lars Svanberg är och varför man väljer att porträttera honom. Filmerna lyfter ju inte fram personernas gärningar inom jakten som det viktiga, utan vikten läggs på upplevelser och känslor. Och för detta kan jag tycka att man borde ha kunnat vaska fram en lite mindre homogen skara människor i olika åldrar, av olika kön och av olika etniciteter. Jag är övertygad om att man skulle kunna hitta fantastiska historier och hänförande beskrivningar av upplevelser även hos någon som inte jagat så länge/bara jagat ett tag i Sverige/är uppvuxen med jakt i ett annat land/är kvinna eller vad de nu må vara.
Nu tycker jag att Jägareförbundet gör sig själv en björntjänst. Att lyfta fram åtta medelålders, vita män och på så sätt visa jakten som den ter sig för åtta människor med mycket snarlika erfarenheter och förutsättningar säger inget nytt om Jägareförbundet utan bidrar snarare till att ytterligare cementera den bild som många har av förbundet och svenska jägare.
Johannes: Om du inte förstod vilka Björn och Fredrik var så är det de 2 andra som förutom Daniel och Gunnar bloggar på denna sida. De skriver lite mer om naturvård än Daniel och Gunnar men hamnar lite i skymundan, vilket är synd, då rovdjur blir så mycket hetare. Mao inte särskilt svårt att hitta blogginlägg från SvJF som berör naturvård ur jägarögon om man bara är intresserad.
https://blogg.jagareforbundet.se/index.php/author/fredrik-widemo/
https://blogg.jagareforbundet.se/index.php/author/bjorn-sundgren/
Marie,
Det är väl en av finesserna med denna blogg, alla synpunkter får komma fram under förutsättning att vi häller en hövlig ton.
Många andra bloggar är hårt censurerade och bara ”rätt” åsikter får komma fram.
Allt det du beskriver gör jag också, fast bara med två hundar, jag uppskattar det hela lika mycket som du.
Försök att få följa med dina ripjagande kompisar någon gång, då får du se det jag betraktar som jaktens finaste stunder. Samarbetet med stående fågelhundar i en natur som är kopiöst vacker.
Sedan ser jag jakt som ett smakligare alternativ till att skaffa kött jämfört med uppfödning.
Men smaken är som baken, delad.
Till Mats J Johansson, tack själv för att du uppskattar andras åsikter, och inte som andra, kritiserar ens åsikter om att vi som bor i stockholm inte förstår någonting.
Sverige har en vacker natur, vi är ofta ute och campar med tält och våra 3 hundar och har sett mycket utav Sveriges vackra natur och landskap.
Men måste nog säga att Norge toppar andra länder med sina vackra fjäll, hav och natur, är också mycket i Norge, men båda länderna har en vacker natur, och vi har även bekanta i Norge som jagar ripa….Mvh.Marie
Joannes/
Om Naturskyddsföreningen med Mikael Karlsson i spetsen skulle ägna mer kraft på att arbeta för naturen istället för att fara runt i media med sina lögner om jakt o jägare o vargen, så skulle båd naturskyddsföreningen o jägarorganisationerna ha mer tid ett vettigt arbete.
Korruption vet jag inte om det är men vi har en skogsvårdslag som hänger ihop med en miljölag och som då skogsägarna måste följa. Generellt styrs ju ökade uttag i skogen av gällande råvarupriser och vi ser ju just nu toppriser på massa och timmer.
Medel för avsättning till gamla biotoper bestäms som allt annat av regeringen som själva påstår att de avsatt betydligt mer pengar än den förra.
Våra jaktorganisationers viktigaste uppgift är att arbeta för medlemmarnas intresse som i högsta grad är hotat. På alla håll sker angreppen på jägarna från div djur och miljöorganisationer, det är av akut art och av naturliga skäl tror jag inte att våra organisationer kommer att spilla krutet på gammalskog.
Johannes/Jörgen. Orsaken till att jag ”delegerade” frågan till Björn och Frdrik på SJF är just att jag bara kan hänvisa till det jag själv ser med mine egna ögon. Jag följde linken till din hemsida Johannes och ser att jag började jaga innan du var född (har ingen aning om hur gammal du är Jörgen) och i ”mina marker” är det ingen tvekan om att man sköter skogen på ett mer försiktigt, om än inte perfekt, sätt än tidigare. No hard feelings. Jag tor vi är mer eniga än det verkar alla tre.
Kanske våra vänner i SJF kan bidra med lite ”hard facts” både om vad man gör inom SJF och om skogbolagen tar mer eller mindre hänsyn till naturvärdena med tiden?
Mats – Nej självklart har jag inga bevis, och jag hoppas också att jag har fel. Men med tanke på vad som sker med våra urskogar och med tanke på att de flesta andra länder runt om i världen med urskog har en utbredd korruption så är min teoretiska gissning att så även är fallet här. Varför skulle vi vara bättre än andra ?
Sen missförstår du mig nog ganska kraftigt, jag menar inte att jägare ska bekämpa korruption, jag menar att jägarorganisationerna ska bekämpa skövling av våra naturområden. Detta må inte ingå i något allmänt uppdrag, men det ingår fanimej om man är hävdar att man har en stor passion för naturen.
Jörgen – Självklart tror jag, och vet, att många enskilda jägare och/eller markägare bidrar till bevarande av natur och restaureringar. Detta är såklart jättebra men hur vore det om jägarorganisationerna tryckte på skogsbolag och politiker. Nu, som du säger, sitter ni i knät på skogsbolagen och fjäskar för att få skjuta älg. Fegt enligt mig och inte i anda med en passion för naturen som ni säger.
Visst ska vi bruka skogen. Trä är en fantastisk råvara men dom som gör det behöver inte skövla och leka gudar som dom gör nu. Att bruka är inte att förstöra. Det finns ju hållbara sätt att bruka en skog på, använd dom.
Dessutom vill ni att folk ska ta med hänsyn till er som bor på landet. Gör skogsbolagen det ? Vilken hänsyn tar dom ? Hur var det nu med Sveaskog senast som inte kunde tänka sig att spara en 20 hektar naturskog vid en by där hela byn hade den skogen som rekreation ? 20 hektar, det hade blivit pengar i jämförelse som om du gett bort en enkrona till en fattigman på gatan. Vad är det för hänsyn ?
Jag tror faktiskt inte det finns många jägare som vill bo bredvid ett kalhygge eller sätta sig i ett jakttorn vid ett kalhygge. För då finns inte den där naturpassionen där.
Å Mats – kalhyggen finns det gott om och dom blir fler. Dock inte större, men det är ju inte så konstigt när skogarna blir mindre och mindre i storlek så blir ju också hyggena det.
mvh // Johannes
Mats S Johansson, grattis till dig ifall dom stora kalhyggenas tid är förbi där du jagar! Här i Västerbotten så tycks dom stora kalhyggenas glansdagar vara just nu! För en älgjägare kanske kalhyggena rent av upplevs som positivt, men för oss skogsfågeljägare är situationen deprimerande. Ännu värre än själva hyggena tycker jag dock att alla dessa vägar som nu anläggs precis överallt är, för att inte tala om den blomstrande skogsdikningen, som jag trodde var förbjuden! Alla dessa vindkraftsparker som planeras vill jag inte ens tänka på!
Johannes, dessvärre så har du rätt i att jägarorganisationerna är nära nog osynliga när det gäller att skydda naturen mot exploatering, visst görs det en hel del återskapande av våtmarker mm, dessutom många enskilda åtgärder av jägare som är markägare, exempelvis fågeljägare som sparar spelplatser på sina marker. Men centralt så verkar man inte höras, motiveringen tycks vara att man får offra jaktmarker för samhällsutvecklingen. Det är fel inställning Jägarorganisationerna skall tillvara ta jägarintressena och inte exploatörernas intressen, men tyvärr sitter man i knäet hos skogsbolagen. Missförstå mig inte, vi måste ju bruka skogen men jag tycker inte att det ska få gå till som idag!
Johannes.
jag tror jag lämnar över till Björn eller Fredrik när det gäller ditt påstående om att hyggena förökar sig som pesten, men enligt min erfarenhet är det länge sedan de stora kalhyggenas tid. Korruption är olagligt och har du bevis om det så hoppas jag du anmäler det till polisen. Straffskalan är antagligen lägre än för jaktbrott och det räcker nog inte med förberedelse till brott, men det är ändå allvarligt nog.
Inte lite vi jägare ska ha ansvaret för! Uffe kräver att vi ska hjälpa SRF bygga stängsel så att de kan få igenom en rovdjurpolitik som vi inte stöder och nu ska vi, enligt dig, bekämpa korrupta politiker och skogsbolag. Jag har aldrig hört att det skulle ingå i det allmänna uppdraget.
Mats – samtidigt en natur som försvinner. Visst, Sverige är känd för den. Men vi börjar nu bli kända för att förstöra det går fort. Korrumptionen (stavning ?) mellan skogsbolagens pengar och politiker gör att hyggena förökar sig som pesten och naturen försvinner överallt.
Jag har faktiskt aldrig sett eller hört om någon jägarorganisation som har försökt jobba för att bevara naturen i sverige men här hoppas jag ha fel. För alla tycker vi ju om den. Då måste vi också hjälpas åt att bevara den.
mvh // Johannes
Marie.
Ingen fara. Du behöver varken gilla jakt eller förstå varför jägare/jag gör det. Tack och lov är vi inte stöpta i samma form allihop och alla har rätt att ha sina åsikter.
Du ska ha tack för att du, till skillnad från en del andra av från betraktarsidan, tillåter just att det finns andra åsikter än dina egna och tack för att du sätter värde på (t.o.m älskar) en natur som är resultatet av många års långsiktigt förvaltning baserat på att också människan har en plats i naturen.
Törs du chansa på att den naturen du älskar blir bättre om den plötsligt ska styras av populistiska politiska svängningar och/eller politiker i Bryssel? Det törs inte jag. Var i EU hittar du det landet som är mer känt för sin natur än Sverige.
Jag kommer aldrig att förstå hur man kan skjuta ett djur i naturen och jag kommer aldrig att förstå skönheten eller spänningen i det, att ta ett liv, oavsett om man visar hur många filmer som helst om jaktens själ, varje gång de kommer jaktprogram på TV, eller när de ska skjutas så byter jag kanal.
Alla får ju göra och ha sina intressen, för det är ju ett fritt land, men jag har aldrig gillat jakt , eller vapen eller sett något i det som kan vara vackert, man kan njuta av naturen på andra sätt, jag älskar också naturen är ofta ute i skogen, med våra 3 hundar, plockar bär, spårar, eller bara går härliga promenader….det är för mig att njuta utav naturen…..att höra fåglar och andra djur i skogen, det är helt underbart, att komma bort från bilar och avgaser och njuta av alla dofterna som skogen kan erbjuda,
Ett bra inlägg som får en att tänka till, men inte så mycket, för det är tankar jag själv tänkt under en längre tid. Om vi ser till dom naturfotografer som egentligen främst är ute efter upplevelser och att få vara i naturen och jämför dom med jägare som har samma syfte så är det klart att inte mycket skiljer i värderingar och tänk om naturen. Mer lär skilja om du jämför en naturfotograf som sällan lämnar bilen utan åker omkring i jakt på hjortar i rapsfält med en jägare som ställer bilen bredvid ett hygge med ett älgtorn och helst vill att en grupp människor ska skrämma älgarna mot jägaren själv.
Filmen om Sture var bra, verkar vara en äkta naturmänniska av filmen att döma, Terje var inte äkta. Många trodde det men det fanns också en stor mängd som hade andra åsikter om denne man, jag var en av dom. Eller så var han äkta, bara det att det faktiskt slog lite fel i huvudet och han inte kunde skilja på sanning och fantasi längre. Jag känner honom inte, har aldrig gjort och tänker därför inte börja spekulera i om hans naturintresse var/är äkta eller inte.
Likaså som jakt är en passion för livet så är det inte bara jägare som har svårt att klara sig utan sin beskärda del skogstid i livet. Många är dom som är ute mångdubbelt så mycket som jägare utan att ens ha tittat åt ett vapen. Många är säkert också de jägare som är mångdubbelt ute så mycket som de jag nyss nämnde. Jag tycker därför man ska vara försiktig med att dela in människor, med samma grundintresse, i olika kategorier och jämföra hur bra eller dåliga vi är på ditten och datten. Vad spelar det egentligen för roll om vi jagar med vapen, kamera, svampkorg eller kikare. De flesta har säkert både vapen, kameror, svampkorgar, kikare, blåbärsplockare, picknickfilt, båt, fiskeredskap m.m
Kan vi inte bara kalla oss för människor med en stark passion av att få uppleva djur, natur och samspel, sen om det är mellan nyckelpigor och löss eller älgar och vargar spelar väl ingen roll ?
Upplevelsejägare brukar jag kalla mig själv och gott om upplevelser i minnesbanken mellan mina öron har jag. Trots att jag inte burit på ett vapen.
Det finns såklart lika många jägare som inte är ett dyft intresserade av naturen som det finns naturfotografer, vandrare, blåbärsplockare m.m m.m som inte heller har det där djupa intresset av naturen. Det gör dom inte sämre som människor, alla kan vi inte vara lika. Men det gör ju det svårt att säga att jägare är si och så medans svampplockare är på det sättet och sådär..
Nu tappade jag faktiskt spåret och lite av poängen med mitt inlägg, hoppas det inte blev för rörigt men nog tycker jag att vi ska kunna stå mer enade och föra en sansad, bra diskussion och debatt om alla de ämnen naturen innebär vare sig vi bär ett vapen eller vandringsstav. Låt de extrema skrikhalsarna, både med vapen i skogen och utan i stockholm, stå och skrika på varandra om dom vill. De tröttnar snart när ingen lyssnar.
Mvh // Johannes
Ett bra inlägg om en lovande produktion. Jag hade inte hört talas om projektet förrän idag och filmen om Sture var utmärkt! Han tycks verkligen vara en god ambassadör för jägarkåren! Att beskriva jaktens själ i korta produktioner förutsätter nog just goda berättare som med sin inlevelse kan förmedla känslan. Nog är det vackert med bilder, men känslan av det där lilla extra måste nog förmedlas av en berättare som tar ur sina egna minnen. Att se denna individ liksom bubbla om sextio år gamla episoder.. Ja, DET kan nog verkligen gå genom rutan! Genuinitet funkar för övrigt alltid. Det är nog det som är så tilltalande med Sture. Han är så äkta och oförställd!
För mig har jakten alltid varit något alldeles speciellt och det kan verkligen vara svårt att förklara för de som inte blivit ”bitna” på samma vis. Därför vore det kul om serien kunde nå en lite bredare publik.
I åttonde klass minns jag att jag hade en schemaläggning som innebar att jag slutade vid lunch på fredagar. Rutinen blev då att min pappa skjutsade ut mig med stövaren till den näraliggande jaktmarken där jag sedan fördrev mina eftermiddagar med att motionera hunden på den där haren som alltid låg på samma plats och alltid buktade likadant. Varje fredag gjorde jag eld på samma plats och varje gång fick jag se haren passera alldeles inpå elden. Standardfrågan vid hämtning löd: ”Hur nära kom haren?”. När jag tänker tillbaka på mina yngre tonår är det faktiskt de där minnena som är tydligast! Mina vänner som samtidigt trimmade mopeder i sina garage hade säkert också bra tider, men jag tror ändå inte att de lever upp på samma vis när de tänker tillbaka på dem idag.
En av mina bästa naturupplevelser som lite äldre var när jag smygjagade älg och satte mig att vila mot en tall. Plötsligt smög då en vessla fram ur blåbärsriset och nyfiket smög den fram och nosade på mitt kikarsikte (jag höll i vapnet och vilade kolven mot marken, så den var nästan i handen på mig..). Den var inte större än tuben! Det var för övrigt första gången jag såg en vessla. Trots sin litenhet var det en mycket stor naturupplevelse!
Jakt är verkligen en livsstil och mycket mer än bara en hobby. Jag förstår precis vad Sture menar när han säger att jakten höll honom kvar. Om jag kommit till världen i Kvikkjokk hade jag säkerligen gått samma väg.
Vågar man hoppas på att SVT ska köpa in serien? Eller laddar de med tio nya avsnitt av ”Vargkriget” eller ”Vargen – från fridlyst till fredlös”? Jag har tyvärr fullständigt givit upp hoppet om SVT. Det räcker med att se hur ”Mitt i naturen” utvecklats från 1980-talet och framåt. Det var helt enkelt så mycket bättre när det producerades för en vuxen målgrupp…