Världen genom ett kikarsikte?

Älgtjur, Kojukuk river, Alaska        Foto ©: Gunnar Glöersen

Lite omtumlad efter en vecka i naturfotografins fotspår börjar det bli dags att samla intrycken i ett nytt inlägg. Ja, jag är lättad över att det är över, Terje Hellesö erkände när bevisen blev för starka. Själv kände jag mig mest tom och besviken. Naturfotografer har ju alltid varit lite av mina hjältar. Män och kvinnor med tålamod som sitter i dagar, månader rent av år i väntan på ”Drömbilden”. De som hört av sig, och de är många, känner att deras profession dragits ner i smutsen.
Jag har också tagit tusentals med djurbilder och har tagit fler ”äkta” lodjursbilder än vad Terje förefaller ha gjort. Men jag har inte det tålamod som krävs för att bli naturfotograf. Därför är jag heller inte passkytt, jag är den ständige hundföraren, den som går på lo- eller vargspåret medan de med mindre ”kryp i kroppen” sitter på pass.

En fråga som dök upp direkt efter mitt blogginlägg var frågan om bevis. Hade jag sådana? Hur kunde jag gå på magkänsla, det var ju trots allt en av nordens mest aktade naturfotografer jag anklagade?
För mig var det enkelt, beviset fanns i min tolkning av bilder och texter. Jag visste att det var fejk, utan att vare sig de kunskaper om webbsökningar som Flashback detektiverna har eller Photoshop erfarenhet nog för att avslöja fusket med teknikens hjälp. Jag var ändå 100 % säker. Hade jag inte varit det hade jag aldrig skrivit blogginlägget. Ungefär som om Stefan Holm hade sagt att han brukar hoppa 2,95 i höjd, fast bara på träningen när ingen annan ser. Då skulle alla veta att det inte är sant, fast de inte kan bevisa det. Det enda som krävs är kunskap om hur högt en människa kan hoppa!  Svårare än så var det inte att avslöja fusket med bilderna.

När debatten väl drog i gång var det ungefär hälften av fotograferna som höll med mig och hälften sa att jag hade fel. Något som var genomgående var att många verkade tro på Terje för att han var den han var och ett föredöme för många. Det är väl rent av sympatiskt att de i första hand tror på en aktad kollega, inte på en utomstående fotoamatör som går på magkänsla!

Något som däremot gjort mig besviken är alla påhopp på mig som grundar sig på tron att jag inget kan om djur och natur för att jag är jägare. Det verkar som om vissa tror att jag och andra jägare ser världen genom ett kikarsikte! Som om vi vore oförmögna att se naturen, lära oss hur djur beter sig eller att vi skulle vara oförmögna att se det vackra i ett lodjur eller en betande älgtjur bara för att vi även kan tänka oss att jaga dem. Vad är det som skapat den bilden av den moderna jägaren? Jägarfolk bland ursprungsbefolkningar däremot framställs som kunniga och naturnära, närmast i religiösa termer. Visserligen har vi moderna hjälpmedel som GPS och komradio. Men fortfarande är det kunskap om djur och natur som gör mig till en bra jägare.
Jag hade inte en tanke på att det hade varit roligare att skjuta den stora älgtjuren i Alaska än att fotografera den, fototillfället var istället en naturupplevelse utöver det vanliga. Fotona hemma på väggen har jag hellre än trofén. Men fotograferandet ersätter inte jakten, jakt är något annat. Ett steg närmare det ursprungliga, en känsla av att vara en del av naturen, inte bara en betraktare av den. Exakt den känslan av det ursprungliga, det rätta, som gör att naturfolkens jägare framställs i så positiv dager.

Vi jägare använder kikarsikte för att döden skall bli så snabb som möjligt för de djur vi jagar, men vår kunskap och känsla för naturen skaffar vi INTE genom ett kikarsikte.