Nu tänkte jag vi skulle bli lite känslosamma så här på måndagseftermiddagen. Jag tänkte nämligen berätta för er om min havererade livsplan. Den har havererat på grund av vargen.
Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Där finns min mors föräldrahem och där finns de skogar jag tänkt leva av och i. Det bestämde jag i samråd med morfar när jag var 5 år och vi snickrade bandyklubbor av snedvuxna alar nedanför hans lagård. Redan när jag gick i grundskolan i Arbrå var mitt mål klart. Jag skulle bli Jägmästare och jobba med skog och natur. För då kunde man nämligen bo kvar i mitt älskade Hälsingland och få möjligheten både till ett meningsfullt jobb och framför allt jaga på de vidsträckta marker där såväl min far som morfar och resten av tjocka släkten skördat vad våra skogar har att erbjuda, år efter år…
Så blev det. Jag blev Jägmästare men precis när jag skulle flytta hem hände något. Vargen kom. Från början trodde, eller snarare hoppades, nog både jag och många andra att det kanske var en tillfällighet att vargarna hamnade i det riksbekanta ”Galvenreviret”. Så jag stannade kvar i Umeå i några år och hann doktorera på kuppen. När jag stod där med en färsk doktorsexamen och det var dags att bilda familj och flytta så stod det dock klart. Vargen var i min hembygd för att stanna. Då är det inget alternativ för mig som lever av och för jakten att flytta hem. Jag flyttade istället till det näst bästa för mig, det viltrika Mälardalen med nästan oändliga jaktmöjligheter.
Fram till idag så har jag nog betraktat mig som en särling. Någon som är så otroligt intresserad av jakt att det faktiskt i allra högsta grad påverkat var jag väljer att leva. Men, så är det nog inte, jag såg nämligen precis en pinfärsk SIFO-undersökning. I undersökningen ser man ett mycket tydligt mönster. 20% av svenskarna, eller var 5:e svensk, ser det som negativt om det finns varg dit de planerar att flytta och väljer hellre ett vargfritt område. Bara 6% ser det som positivt om det finns varg dit de planerar att flytta. Jag är inte ensam!
För Ovanåkers kommun hemma i Hälsingland hade jag och min familj varit ett riktigt kap. Såväl jag som min sambo har doktorerat, vi är kärnfriska och tjänar hyfsat med pengar. Vi har två lagom välartade barn som kunnat fylla dagis och skola samt är båda flitigt engagerade i föreningslivet. Nu är det istället Nyköpings kommun som får mina skattepengar och Dammlötsskolan i Runtuna som har min briljanta sambo i föräldrarådet. Det gör mig något alldeles kusligt ledsen.
Man kan räkna på vargens kostnader och intäkter till leda, men det lämnar vi därhän nu. Vi kan väl bara konstatera att vargen snuvade Ovanåkers kommun på min familj och skulle jag etablera ett företag idag skulle jag nog välja vargfritt område om jag vill maximera tillgången på kompetent arbetskraft.
För någon vecka sedan passerade jag mitt älskade Hälsingeland på väg till älgjakten i Jämtland. Då hände samma sak som hänt de senaste 10 åren då jag åkt 83:an förbi Bollnäs. När man kommer ned mot Ljusnan strax efter Kilafors och ser de blåa bergen torna upp sig i nordost går det inte att hålla emot längre. Det är bara att leta upp första bästa skiva med Perssons Pack och vrida på full volym. Sjunger man med känns det lite bättre men inget kan hindra den där klumpen i magen och längtan i bröstet. Det hade kunnat vara jag och mina barn som trampat i de där blå bergen på älgjakten…
Man kan knappast lasta vargarna för att de finns, men det är förbannat sorgligt att de raserade min livsplan. Jag hatar dem inte för det men jag älskar mitt Hälsingland och slutar aldrig hoppas att jag en dag kan bo där igen och jaga i samma skogar som morfar, utan oro för varg.
Ok Per, Då missförstod jag dig, och håller med dig. Synd bara att den typen av människor som du beskriver så ofta hörs och syns i debatter om jakt och rovdjur.
Jag tror du missförstod mig. Det var inte jägarnas kunskaper jag syftade på. Att jägare är mer kunniga än de flesta om vår natur och vårt vilt tvivlar jag inte det minsta på. Herregu, det finns massor av människro som inte kan se skillnad på en skata och en kråka, och otaliga gånger har jag hört människor förbanna sig över de där förbaskade korparna för sånt fasligt liv, som vid närmare efterfrågan visar sig vara en råkkoloni.
Vad jag menade är att man nog tenderar lita på människor som delar ens intresse och åsikter mer än man litar på sina meningsmotståndare. Om en representant för SNF och en representant för SJF uttalar sig i en fråga som du själv inte är insatt i så tror jag nog att du reflexmässigt skulle lita mer på vad SJF representanten säger. Så är det nog iallafall för mig, men självklart bör man nog sen verifiera detta genom att sätta sig in i sakfrågan.
Per Bengtsson, här kommer en senkommen replik på ditt svar till mig. Ja du bad verkligen om ursäkt och det hedrar dig, många andra som kritiserade GG har ännu inte bett om ursäkt och det är skamligt. Jag uppfattade din ursäkt som både ärlig och ödmjuk och jag hoppades att du hade lärt dig något av historien, men nu är jag tveksam till den saken. Du skriver ju att du litar mer på biologer och naturfotografer än jägare, jag trodde att du efter Terje hade insett att det inom jägarkåren finns oerhört mycket kunskap om det vilda. Det är för mig obegripligt att någon naturintresserad person kan tro något annat! Tror du att vi jägare tror att Lars Jonsson bara är ovanligt duktig på att röra ihop akvarellfärg men inte vet nåt om fåglar och deras beteende? Självklart inser vi att han är otroligt kunnig på fåglar! Eller Harald Wiberg? Snabb med ritstiftet men vilse i skogen? Knappast! Eller Bertil Pettersson? Givetvis inser varje jägare att den mannen sitter inne med viktiga kunskaper. Kanske det är en stor skillnad mellan jägare och andra grupper som har ett intresse av naturen. Ni förkastar alltså jägarnas kunskaper eller bara ignorerar dom, medans vi suger in all kunskap oavsett varifrån den kommer, om något fungerar eller verkar stämma så accepterar vi det oavsett vem som har upptäckt det. Skulle tex en naturfotograf komma på en metod att närma sig lodjur på något sätt så skulle ju lodjursjägarna anamma det om det fungerade. Detta eftersom jakt inte handlar om ideologi utan naturlighet och sunt förnuft sedan historiens gryning. Slutligen så måste jag säga att om du verkligen har trott att närbilderna på exotiska djur i tv skulle vara resultatet av att en kameraman befinner sig ett par meter ifrån vilda djur så har du varit mer än lovligt naiv.
Fjollträsk
Och vilken är min religiösa tro då frågar jag dig, du som vet allt?
Per, igen: I frågan om irrationella rädslor så är vi överens. De är svåra eller omöjliga att informera bort och ska respekteras. Det är fortfarande så att vi ”själva” äger vildsvinsfrågan medan vi är maktlösa i vargfrågan. Nu bygger dina hundägares möjlighet att påverka på att de har goda kontakter med jägare och lyckas övertyga dem, men det är ”lokal förvaltning”. Precis vad vi alltid efterlyser…
Per: Vårt måltal är framtaget i samarbete med Skandulv och utifrån de data man hanterat på t ex Stockholms universitet. Det finns nog flera blogginlägg om hur vi kommit fram till 150 vargar… I korthet går det ut på att vi gjort sårbarhetsanalyser utifrån en mängd olika tillväxttakter. Räknar vi då med invandring landar MVP på runt 100 vargar med bästa tillgängliga data. Eftersom GYBS innebär ”högre ambitioner” än MVP så har vi valt att lägga oss på 150. Detta kräver då, som sagt, invandring.