Är det dags att överge det ”naturliga”?
Jag läste precis en förbannat intressant artikel. Den fanns med i majnumret av ”Trends in Ecology and Evolution”. Artikeln heter ”Translocation of species, climate change, and the end of trying to recreate past ecological communities”. Fikonspråk, jag vet, så jag ska försöka förklara vad den handlar om.
Artikeln väcker egentligen tanken att det kanske är dags att vi tänker om när det gäller bevarandearbete och hur vi hanterar hotade arter och naturtyper. Utrotningen går allt snabbare så det sätt vi hanterar frågan på just nu verkar helt enkelt inte funkis. Det vi sysslar med nu är egentligen desperata försök att ”återskapa det förgångna” eller envist ”behålla saker och ting som de är just nu”. Det funkar som sagt sisådär. Istället kanske vi skulle börja tänka ”hur kan just vi maximera vårt bidrag till arters bevarande på den globala nivån”? Då skulle vi också släppa vår rädsla för förändringar i naturen och förvalta eller hantera förändringen istället för att tjurskalligt och lönlöst, likt Don Quijote, slåss mot förändringen.
Den globala uppvärmningen och våra ”öppna gränser” gör nu att det går fort där ute. Arter vandrar in och ut snabbare än vi hinner med att märka vad som händer och hantera det. Det artikelförfattaren vill att vi ska göra är att börja acceptera att naturen påverkas av oss och hantera det. Vissa arter som vi lägger miljoner och åter miljoner på att bevara är inte alls hotade globalt medan starkt hotade arter, som inte råkar finnas i vårt land, helt ignoreras. Ta lodjuren som exempel. Det europeiska lodjuret, som vi har i Sverige, är inte hotat alls. Det finns antagligen mer europeiska lodjur än någonsin. Det iberiska lodjuret, däremot, är starkt hotat och finns bara i en spillra på den iberiska halvön. Kanske skulle vi erbjuda plats för det iberiska lodjuret i Sverige och sänka stammen av det europeiska? Det iberiska lever till stor del på harar och kaniner så det skulle säkert trivas finfint i södra Svedala…
Nya Zeeland är ett intressant exempel på modernt artbevarandetänk. Där har man accepterat att vi inte klarar av att hantera vår natur till 100%. Man har t ex accepterat att man inte fixar att utrota råttorna så då får man flytta sällsynta markhäckande fåglar ut på öar dit inte råttorna når.
Jag vet att tanken är svindlande men det är nog dags att börja tänka om. Ska vi lägga hundratals miljoner på att bevara arter som finns i överflöd på andra ställen eller ska vi lyfta blicken och se vilka arter vi skulle kunna ta globalt ansvar för att bevara? I min värld är valet ganska enkelt, om än kanske plågsamt.
Att äta det som går att äta är väl naturligt. Att spara den produktiva delen av det förnyelsebara ätbara resursen är antagligen smart. Att skydda och spara allt som är litet udda är typiskt naturligt för många arter, tex skatornas samlande av glänsande prydnadsföremål. Och likaså hos fåglarna som gav skatorna namnet.
Jag är inte helt övertygad om att allt bör sparas till vilka kostnader som helst (utan intäkter). Men tydligen finns det de som helt PK får rasa mot att ett fåtal vita skjuts då tusentals bruna faller varje höst.
http://www.jaktojagare.se/notiser/rasar-mot-dansk-som-skot-vit-alg
Dick: Nu är jag kanske inte den vassaste kniven i lådan men jag förstår ärligt talat inte alls vad du menar. Du får nog utveckla dig en smula…
Det här var ett mycket krångligt sätt att göra en ”Pudel” på.
SJF är lurad in i stugan, av miljörörelsen, för att bli uppätna.
Är det dags att erkänna det, på detta sätt? Det är i så fall en bra ”Pudel”
Björn du har så rätt i det du skriver
jag har i min närhet något som heter Nordens Ark där är vargen den art som lagts ner mest pengar på dom var ochså på tapeten när det började poppa upp vargar som svampar ur marken
nåväl det har aldrig bevisats att dom satte ut vargar men man undrar
jag tycker det varit mer angeläget att dom försökt rädda visenten men som du skrev inte är lika mytomspunnen
Rätt Daniel!
Strunta i att skydda djur som finns i överföd, låt mig i stället dra en lans för visenten, den europeiska bisonvarianten som en gång fanns i stora mängder men nu bara finns i ca 1000 ex. Alltså mer hotad än tigern.
Den är det minsann ingen som slåss för allra minst betraktarna SNF, WWF och SRF.
Men den är inte lika mytomspunnen som rovdjuren och har heller inga bärande roller i disneyrullar.
Allan Jacobsen
”Vissa arter som vi lägger miljoner och åter miljoner på att bevara är inte alls hotade globalt medan starkt hotade arter, som inte råkar finnas i vårt land, helt ignoreras.”
Vad han egentligen säger är att det borde vare ok att utrota vargen från Sverige och låta andra ta ansvaret för bevarandet.
Fint folk!
Hittade detta på Svenska Rovdjursföreningens FB sida… Det skrämmande är ALLANS alltid lika snabba sätt att utrycka sina egna värderingar på vad folk menar…. I Daniels artikel hittar jag inte vart han skrivit ATT DET ÄR OK ATT UTROTA VARGEN FRÅN SVERIGE OCH LÅTA ANDRA TA ANSVARET FÖR BEVARANDET. Om jag fattade Daniel rätt tycker han att det finns andra djur vi kan lägga pengar på.. Då den svenska och ryska vargen i stort är samma ras.. Men som vanligt vänder och vrider ALLAN på artiklar tills de passar hans syn på jakt-jägare-och varghatare.
Anders: Helt klart försöker vi hantera missförstånd här. Jag inser att mitt inlägg och artikeln kan misstolkas och det var kanske oförsiktigt att skriva som jag gjorde. Jag efterlyser bara en lyft blick utanför våra administrativa gränser och en beredskap att hantera det oväntade eller oundvikliga.
Bakgrunden till mina tankegångar är helt enkelt att det inte går bra just nu. Titta bara på utdöendetakten för vår fauna och flora. Något måste ske. Jag säger inte att mina lösningar är de rätta eller ens kloka, men vi måste börja diskutera vilka nya vägar vi kan slå in på för att börja göra verklig skillnad och vända utvecklingen.
Daniel.
När det gäller bandmasken har du helt rätt, man kan nästan säga att regeringen har fört hit den.
Vi skulle aldrig accepterat EU reglerna om hundflytt över gränserna och naturligtvis skulle vi satt in betydligt större resurser för att skjuta av räv och kanske även varg i det drabbade området direkt när masken upptäcktes, men nu lär det vara kört och ansvaret vilar tungt på beslutsfattarna, eller som en lätt ironisk skylt in till kontoret på mitt gamla jobb sade ”här fattas viktiga beslut”.
Men sedan, hur du kan få ”kämpa emot och slåss mot förändringen” till att sticka huvudet i sanden och hålla tummarna förstår jag inte riktigt.
Snarare är det väl så att din egen artikel kan användas som stöd för en sådan inställning, men det kan ju också hända att vi missförstår varandra när vi nu anklagar varandra för att ge upp kampen.
Jag hoppas att det är så.
Kalle: Finfin sammanfattning. Det skadar aldrig med en ödmjuk tillbakablick. Genom historien kan vi förstå och lära oss mycket om framtiden…
Anders: Du missuppfattar mig konstant. Jag säger inte ”Utvecklingen går så fort och vi kan inte stoppa den, lika bra att vi kör på och anpassar oss”. Jag säger ”Utvecklingen gpår så fort att vi måste ha en beredskap för att hantera misslyckanden och oväntade händelser”. Det är en fundamental skillnad. Jag ska försöka mig på ett exempel igen. Ta Dvärgbandmasken. Där hade Sverige en uttalad policy att stoppa maskeländet vid gränsen. Vi var många som visste att det inte skulle hålla i längden och efterlyste därför en plan för vad vi skulle göra när vi hittade den. Efter 10 års letande hittade vi den i landet, vad hände då? Total panik hos myndigheterna och vi fick tillsätta en utredning med 9 olika myndigheter inblandade som tog nästan ett halvår. Nu är slaget förlorat. Ett utmärkt exempel på hur man stirrat sig blind och i någon romantisk tanke tänkt sig att vi stoppar masken. Ingen plan b, krisplan eller ens tanke på åtgärder.
Sedan tar jag väl knappast lättvindigt på något. Skärpning. Om du ska bestämma vad jag tycker får du nästan läsa noggrannare. Självklart ska vi göra allt i vår makt att hindra den globala uppvärmningen. Men, tror du på allvar att vi verkar lyckas? Jag tror på hängslen och livrem, jag tror vi ska tänka på vad vi kan göra om vi nu inte lyckas vända utvecklingen inom ett par år. Med ditt tankesätt är det bara att sticka huvudet i sanden och hålla tummarna, det tilltalar inte mig. Jägareförbundet har tidigare stött vargflytt, vi flyttar runt fjällgäss och har tidigare deltagit i flera andra ”translokeringsprojekt”. Detta är vare sig nytt eller kontroversiellt. Det artikeln belyser är snarare att vi borde lyfta blicken och samordna våra nationella insatser på ett globalt plan för att nå största möjliga nytta.
Jag ser fortfarande inte det kontroversiella i det jag skriver så jag tror nog jag har stöd för att skriva och diskutera detta. Men, jag har haft fel förr.
Martin: Du har rätt, det iberiska lodjuret är ett kasst exempel. Jag tog det eftersom det fanns med i artikeln. Nu kan ju inte särskilt många läsa artikeln så då kanske det var ett dumt val…
Jag tycker du har helt rätt i dina prioriteringar. Visent, skogsren m fl är helt klart arter som ”hör hemma här” och globalt är mer hotade än t ex vargen. Visst kan vi försöka rädda allt på samma gång men vi ska inte blunda för att vi förr eller senare når det stadie då det är dags att prioritera, inte minst av eknomiska skäl, då är det dags att fundera över vad som är viktigast…
Jörgen: Jag är lika gammalmodig jag. Men, vi kanske skulle fundera lite på hur vi får det dithän. Gör vi ingenting kommer naturen garanterat att förändras drastiskt…
Jag tycker att det är en mycket intressant vinkling. Att försöka se vad som kommer är alltid bra, eller hur? Det är inte säkert att man får rätt, men man kanske slipper bli blöt om fötterna :-)
Om naturen finge bestämma helt själv, så skulle en massa arter vandra omkring utan gränser, en del framgångsrikt, andra skulle försvinna, så har det alltid varit. När vi väljer arter som skyddsvärda, utifrån vilka kriterier gör vi det? Är alla arter lika skyddsvärda? Med samma engagemang och kraft? Skulle inte tro det.
En hel hoper med insekter försvinner varje år, växter mm.mm. Men som Daniel säger: har de päls och är söta som ungar, då jävlar ska de bevaras ända in i absurdum.
Vilken art blir i framtiden viktigast för den biologiska mångfalden? När vi säger att vi bara har ansvar för vad som händer i naturen i Sverige, så blir det faktiskt konstigt. Vem har ansvar för leopardsälen i Antarktis? Där bor ju inte många. Gränserna har ju dragits upp av människor, inte fan vet sälen vem som ska bevara den. Vad kom det sig att värmlänningarna fick ansvaret för att bevara vargen i ……Sverige? …..och varför blev det i Torsby det skulle finnas allra flest……och allra helst som det finns 200 000 i Ryssland? Samma vargar med samma gener. Geografiska och administrativa områden, ska de avgöra vem som ska bevaras var? Visst är det lite märkligt.
Nej, jag är med på resonemanget, tycker det är klart intressant, om Iberiska halvön blir en bubbelpool, så bör man väl försöka flytta lon, det känns rätt, eller så får man väl anpassa en flytväst till dom. Vilken roll det spelar att rädda enskilda arter i det långa perspektivet kan ingen veta. Men en sak är klar, gränserna och nationerna har vi skapat, var vårt ansvar tar slut finns i vårt medvetande. Om vi väljer att se oss som Svenskar, som Västra Götalandsbor, som Örebroare, och till slut någon liten socken någonstans är helt irrelevant för naturen i framtiden. Allt är bara administrativa geografier skapade av oss människor. Klart som korvspad att vi har ansvar för Iberiska katter. Nåväl, ska vi flytta dem då? Ja, det vore väl ingen konstig tanke, drunknar de i Spanien, kunde väl Småländska höglandet passa? :-)
Naturen som vi känner den är dömd till förändring, om tio generationer är den helt annorlunda än nu. För tio generationer sedan var den annorlunda än nu, över hela jorden. Om det beror på oss människor att isarna smälter vet ingen, global uppvärmning är inget nytt enligt geologer och andra proffs. Arter har försvunnit från vissa områden och koloniserat andra under hela jordens livstid. I cykler. Om vi räddar katten från att bli blöt är ju precis som vargen en filosofisk fråga, vårt mänskliga ingrepp blir ändå inte ens en flugskit i historieboken om jorden.
Jag tycker iaf att det är bra med nytänk och andra perspektiv, dessutom tror jag det blir nödvändigt i en relativt snar framtid.
Daniel När och hur skall du börja förvalta den Svenska Jägarkåren som väl till syven o sist är det ditt jobb går ut på
Förövrigt sköter väl naturen om vilka arter som dör ut och vilka som överlever
javist har vi mäniskor en negativ inverkan på många områden
men även positiv
frågan jag har till er alla av vilken anledning skall vi lägga ner miljon belopp och massor av arbete på att bevara en art som finns i överflöd på bekostnad av Fäbobruk , möjligheten att ha tamdjur eller möjligheten att använda löshundar vid jakt vilken Art jag menar kan ni räkna ut själva till dig Daniel kan jag bara säga lägg ner din kraft o kunskap på att värna om vår mång hundra åriga kulturer För det är väl inte så att du liksom Regeringen ger upp när det börjar ta emot ? MVH Tommy
Daniel.
Den globala uppvärmningen har påtalats ganska länge nu, men i praktiken görs väldigt lite för att stoppa den, många länder gör tvärtom väldigt mycket för att skynda på den.
Jag kan tänka mig att man i en del av dessa länder resonerar ungefär som du gör här.
”Utvecklingen går så fort och vi kan inte stoppa den, lika bra att vi kör på och anpassar oss”
Den inställningen är säkert lätt att saluföra där man tjänar rent materiellt på den.
Men kanske är det så att vi måste kämpa emot och slåss mot förändringen.
Kanske hänger hela vår framtid på att vi gör just det.
Det där vet vi inte, men mer och mer pekar på att det vi gör och har gjort med klimatet och ekosystemen kan vara ödestigert även för arten människa.
Din lättvindiga syn på det känns helt otidsenlig och felaktig.
Om klimatet ändras så att det iberiska lodjuret inte kan leva där det lever på grund av det, så har vi säkert tusentals arter, både inhemska och andra som råkar ut för samma sak och att då ha som linje att flytta alla dom djuren är minst sagt dramatiskt.
Afrika riskerar i det läget att drabbas av fruktansvärd torka och då skulle vi földaktligen också flytta lejon, gnuer, krokodiler och elefanter till mellaneuropa.
Hur vi skall hantera en sådan situation vet jag inte, men att bara flytta djur hit och dit tror jag inte är realistiskt.
Sedan det faktum att just SJF driver mårdhundsprojektet och engagerar sig, ofta på ett bra sätt i naturvårdsfrågor får mig att ännu mer undra om du verkligen har stöd i ditt eget förbund för det du skriver här
Intressant tanke även om jag kanske inte gillar tanken på att Sverige i vanlig bror duktig anda skall ta på sig ansvaret för en massa arter globalt som borde lösas lokalt och om det inte är möjligt acceptera att arten dör ut. För mig blir Iberiska lodjur ett dåligt exempel då de t.o.m. till namnet är knutna till Iberiska halvön. Skall man ta ett större ansvar än bara Sverige så tycker jag man kan hålla sig till djur som 1. redan finns etablerade, 2. Är på väg att etablera sig, 3. Har funnits i Sverige men utrotats pga människan.
En i Sverige hotad vargstam som är samma art som i Ryssland skulle då inte få kosta så mycket utan man kanske kunde försöka lägga pengar på att t.ex. återinföra Vicenten i den Svenska faunan istället.
Kalla mig gärna gammalmodig, men jag vill fortsätta att jaga orre och tjäder och inte vildsvin, ej heller vill jag ha fälthare istället för skogshare i framtiden. Jag tycker att vi ska värna den svenska naturen.
Mats: Jag inser att budskapet är svårt att förstå när man inte kan läsa artikeln. Vilket exempel man än tar så blir det också möjligt att misstolka. Det är dock, som du skriver, intressant att reflektera över på vilken nivå vi ska förvalta vilt. Lokalt, regionalt, nationellt eller globalt. Inte vare sig enkelt eller självklart. Kanske ska man heller inte vara konsekvent. Men, man bör tänka över hur man ser på saken…
Anders: Du har börjat använda kraftord rätt flitigt… Vilka driver mårdhundsprojektet? Vilka har agerat absolut kraftfullast i Dvärgbandmaskfrågan? Listan kan göras lång, Jägareförbundet är nog de som är absolut flitigast när det handlar om aktiv naturvård. Det är inte det artikeln eller min argumentation handlar om. Det handlar om att vi borde lyfta blicken och börja naturvårda på naturens villkor och inte efter människans administrativa gränser. Idag finns ingen som helst beredskap för att hantera en föränderlig natur.
Det här handlar inte om kapitulation. Det handlar om ett nyktert förhållningssätt till det faktum att allt förändras mycket snabbt just nu. Den enda gränsöverskridande ”naturvård” som bedrivs idag är dikterad i mer än 20 år gamla direktiv som är otroligt stelbenta. Det är nog dags att se över detta system. Självklart ska vi göra allt för att förhindra uppenbart ovälkomna invandrande arter, men vem bestämmer i slutändan? Visent, skogsren och andra betare är definitivt naturliga i Sveriges skogar. Vad tycker du om dem?
Hela begreppet ”rewilding” är faktiskt värt att tänka på. Jag säger inte att det är rätt men vi behöver onekligen tänka om en del. För vi är väl överens om att det inte går något vidare med dagens artbevarande, eller?
Om vi nu återanvänder det iberiska exemplet för att göra detta tydligt. Om nu den globala uppvärmningen gör att lodjuren på den iberiska halvön inte längre kan leva där, vad tycker du vi ska göra? Låta dem dö ut eller se om vi kan hjälpa dem på något sätt? Jag kan inte få det till något annat än att den linje jag uppfattar att du driver innebär kapitulation och utdöende.
Daniel.
Du tar en risk när du analyserar en artikel som de flesta kommentatorer aldrig kommer att läsa eftersom det kostar nästan 40 dollar, men ämnet är intressant ändå. Bevarandesidan använder det in absurdum fast motsatt.
– Fanns det ett par vargar i Sverige när man blev medlem så ska minsann vargstammen bli ”långsiktigt livskraftigt” lokalt i Sverige. (tänk om det inte funnits någon inne den dagen)
– Dra konstgjorda gränser mitt i skogen i Ryssland för att få genpolen något mindre än den är när folk börjar förstå att den inte är utrotningshotad globalt.
– Överklagan av björntilldelning i Värmland i en stam som är minst tre gånger så stor som måltalet bara för att man menar att inga björnar har parat sig på den sidan länsgränsen.
Som sagt, en risk att diskusionen spårar ur, men definitivt en intressant vinkling.
Daniel.
Vad är det för svammel du hänger dig åt.
I Sverige skall vi naturligtvis skydda det svenska ekosystemet och internationellt verka för att alla länder tar samma ansvar för sitt eget.
Djur som förts hit men etablerat sig eller visat sig omöjliga att utrota som t.ex. minken, får vi antagligen leva med.
Det betyder inte att vi skall ta hit hit iberiska lodjur eller avstå från att försöka utrota mårdhunden och med samma självklara logik skall vi inte utrota vargen, men inte heller ha en rovdjurspolitik som gör det omöjligt med djurhållning på landsbygden, med den betydelsen för mångfalden som den faktiskt har.
Kan du verkligen inte se skillnaden mellan att kanske vassångaren långsamt etablerar sig i landet från en närliggande miljö i norra europa och att mårdhunden tar sig hit från en annan världsdel via ryska pälsdjursfarmer, eller ännu värre att SJF skulle få för sig att plantera in Iberiska lodjur.
Fortfarande argumenterar du för kapitulation inför alla dom problem som naturen ställs inför på grund av mänsklig girighet eller okunnighet och du tycks inte riktigt ta det här med naturskydd på allvar.
Det stör mig en hel del eftersom jag med vissa reservationer egentligen stöder SJF i rovdjursfrågan, men jag undrar verkligen om SJF stöder dig i fråga om lodjuren.
Pekka: Definitionen av politiskt korrekt har en tendens att variera över tid…
Varför inte. Det är såväl vanskligt som omöjligt att definiera vad som är evolution och naturlig utveckling eller onaturlig utveckling samt ”naturligt utdöende”. Translokering har också en tendens att diskuteras för stora, söta och ”publika” arter. I Saimenfallet lär det säkert gå att diskutera då den är såväl halvsöt som medialt intressant… Men, att tro att människor och deras näring samt tradition skulle gå före sälens är nog att hoppas på för mycket.
Vårt ansvar beträffande det iberiska lodjuret är nog en sådan där värderingsfråga, rent filosofiskt. Fastän det inte är politiskt korrekt enligt grupptryckets värderingar just nu så är jag beredd att skita i kattens temperatur och humiditetsreglering.
Med tanke på den kommande syndafloden (som alltså bergsäkert kommer) så vore translokering av vårt Saimen problem, den lokalt och globalt utrotningshotade Saimen vikaren mera aktuelt än iberkattens förflyttning. Havsytan kommer ju att stiga så att östersjön och saimensystemet kopplas ihop, och saimenvikaren kan äntligen simma ut till sin släkt och vänner i östersjön. Vore det inte då lika bra att flytta den till östersjön direkt, så får lokalbefolkningen runt Saimens stränder fiska med garn ifred och fylla saltmörtstinorna, så barnen i de fattiga torpen och rökbastuna har något att tugga på medan de väntar på vintrar och skidfören som aldrig kommer?
Som biolog ooch jägare är jag benägen att hålla med dig Daniel. Om vi inte anpassar vårt tänkande till verkligheten kommer snart en massa arter som vi idag anser vanliga att försvinna. Tänk om vi skulle försöka rädda arter som dör ut på grund av förändringar i miljön, genom att avsätta områden där de finns som reservat. Rent naturligt kommer de då att dö ut i och med att förändringestakten i omgivningen är större än arternas naturliga anpassningstakt. Jämför med dinosaurierna vars miljö drastiskt förändrades. Finns inte många kvar där…
Nej, kritikerna får tänka om. Vi måste nog i framtiden anpassa reservaten efter arterna istället för vice versa.
En annan intressant tanke är ju att låta allt få vara som det är, fri utveckling kallades det populärt när jag läste, och tro att allt ordnar sig. Hoppas på att eken inte kvävs av gran, alla betesgynnade arter på något konstigt vis överlever igenväxningen till följd av upphörande beten.
Betänk att det finns väldigt många färre av våra lantrasdjur ute på betena än vad det finns vargar av samma stam som de svenska vargarna tillhör. Vilka ska då ha epitetet ”genetiskt MEST värdefull”?
Anders: Du svarar inte riktigt på mina frågor så det blir svårt att komma vidare. Du får gärna tycka jag är korkad men jag förstår fortfarande inte riktigt varför…
Om det imorgon dyker upp en ny art i landet. Spelar det då någon roll hur den kommit? Vem bestämmer om den arten har ”hemortsrätt”? Har minken, dovhjorten, bävern, fältharen, kanadagåsen eller rapphönan hemortsrätt i landet? Tänk på det en stund.
Självklart ska vi göra allt i vår makt för att inte få problem av typen de ”Nya zeeländska råttorna”. Men det kommer hända i en allt snabbare takt ändå. Det inser vi alla om vi är realistiska. Då ställs vi genast inför valet att agera eller envist och romantiskt hävda att råttorna ska bort. Jag tror vi alla vet svaret på hur den ”kampanjen” slutar. I grunden handlar detta om hur vi hanterar en natur i allt snabbare förändring.
Om jag förstår dig rätt så hävdar du envist att vi ska bara ta ansvar för våra egna ekosystem. Pratar du då om de svenska, de europeiska eller t ex länsnivån? Majoriteten av arterna på rödlistan är idag knutna till mänsklig aktivitet och påverkan, som t ex skogsbete och hamling. Ska vi sträva efter att minska människornas påverkan även här med följden att de arterna dör ut? Du gör det helt enkelt på tok för enkelt för dig när du hävdar att jag är dum.
Nej jag har inte läst artikeln, jag referar bara till det du själv skriver och det är inget vidare genomtänkt, för att uttrycka sig milt.
Arter som kommer hit genom klimatförändring kan inte utan vidare jämföras med arter som förflyttas med båt eller arter som utrotas av människan.
Klimatet är alltid i förändring, men självklart skall vi göra vad vi kan för att minska vår mänskliga påverkan även på det.
Eftersom Nya Zeeländarna nu kapitulerat inför råttorna så har dom väl inget annat val i eländet och det i sin tur är ett ypperligt exempel på varför vi skall vara rädda om vårt eget ekosystem och ha som målsättning att inte föra hit invasiva arter och inte heller utrota inhemska arter.
Detta trodde jag var en självklarhet för jägarförbundet, men jag kanske har haft för höga tankar om er.
Pekka: Vissa har alltid varit en smula före sin tid i sina skrifter och förebråelser. Syndafloden kommer, var så säker.
Translokering är inte enkelt och kräver mycket god insikt och kunskap. Men om vi nu tar det där iberiska lodjuret. Är det enbart iberiernas problem? Om det nu blir för varmt eller blött för lodjuret där, ska vi skita i det? Det är närmast en filosofisk frågeställning.
Anders: Du har fortfarande inte läst artikeln va? Gör oss alla en tjänst och läs den innan du kastar skit omkring dig. Nya Zeeland är bara ett exempel… Men, om vi nu ska spinna vidare på det. Menar du att det enda rätta är att envist försöka utrota råttorna?
Om vi sedan tar det hela ett steg till. Vi har global uppvärmning, OK? Då kommer helt enkelt en rad arters utbredningsområde att förändras drastiskt, eller hur? Hur förhåller vi oss då till det? Ska vi envist försöka tvinga kvar arter och utrota dem dit de sprids?
Nog sjutton är det kapitulation, Nya Zeeland har gett upp inför råttorna som människan fört dit och som skapat enorma problem i naturen, sedan lyckas du dessutom med det som bakgrund få till att vi kanske skulle importera iberiska lodjur. Rent häpnadsväckande!!
Du verkar heller inte inse att det är vårt eget ekosystem som behöver försvaras mot mänskliga felgrepp, att då arter finns på andra ställen blir ganska irrelevant i sammanhanget.
Hela resonemanget blir ett försvar för dom som vill bli rika på att skövla naturen.
”Det gör inget om vi utrotar några arter, dom finns ju på andra ställen”.
Nä du Daniel, det här var nog ett av dina minst genomtänkta inlägg.
Antar att det enkla valet i Daniels värld är att lokalt ta ansvar för sådana arter och biotoper som är hotade globalt därför att de är hotade lokalt, dvs den sista spillran finns lokalt just här? Det förefaller förnuftigt. Antagligen har jag missuppfattat något eftersom jag inte ser det kanske plågsamma i ett sådant val.
Att flytta det Iberiska lodjuret hit vore väl däremot att flytta ansvaret hit. Har inte de som bor på den iberiska halvön ansvar för sina katter själva?
Nämnandet av den globala uppvärmningen (och därav stigande vattenstånd) i samband med bevarande av arter, väcker helt osökt minnen från otaliga svavelosande predikor hörda i Paskahätte församlingsgård kring temat syndafloden, båtbygge och insamlandet av två exemplar av alla arter.
Helt på allvar tror jag inte ”translocation” ide’n är förnuftig. Att problem pga en art (råttan) (främmande införd?) pga ivriga bevarandebiologer resulterar i ännu mera omflyttning av arter till områden de inte hör hemma i, innebär som kaskadeffekt mångdubbling av riskerna. Förflyttningen av de markhäckande fåglarna ut till öarna kan i sin tur leda till att någon unik fjärilsart bör flyttas från dessa öar till nästa ostörda område där den inte hotas av de translokerade fåglarna osv.
Magnus: Jag inser att det inte blir enkelt. Dessutom blir det nog halvpilligt att bestämma vem som ska hysa vad. Alla djur är ju inte okontroversiella…
Daniel det är naturligvis en sund och fin tanke
Det svåra blir väl att förklara för politiker att dom måste börja kolla utanför sitt inpinkade revir
Vilket är nog så svårt då en stor del av dem inte vill se och lära av sånt som dom inte kan bestämma över.
Men global förvaltning är ju ett jävla snyggt ord…
Det har inget med kapitulation att göra Anders. Läs artikeln innan du så tvärsäkert uttalar dig. Det är bara ett sätt att utveckla bevarandearbetet. Idag jobbar vi nationellt med administrativa gränser som vare sig naturen eller djuren känner till. Det är helt enkelt ologiskt och ineffektivt.
Kapitulation heter det du skriver om här.
Låt marknadskrafterna härja fritt och naturen anpassa sig bäst den kan.
Vi kan på sin höjd gå in och sopa lite här och där, så det ser bättre ut.
Tanken passar säkert många som blir rika på att exploatera och skövla och kanske är det några sådana som beställt artikeln.
Eventuellt passar den också ett fåtal jägare som gärna sätter sin hobby före verkligheten, men när du som företrädare för SJF skriver såpass positivt om det så blir jag nästan mörkrädd.