Adrenalinstinna ”djurskyddare”
Så mycket mer macho än så här är inte mina manliga jägarvänner. Foto: Madeleine Lewander
Emellanåt tittar jag och familjen på tevekanalen Animal Planet.
Många program är bra. Vackra naturfilmer som fångar djurlivet, dokumentärer som ska få oss att vakna eller där olika insatser för djur och natur görs.
Tyvärr finns ett helt gäng avarter på kanalen och fenomenet växer. Det är program som, generellt sett, domineras av karlakarlar som desperat försöker framhäva sig själva på diverse konstiga sätt och både snortar, inhalerar och injicerar adrenalin.
Enbart på djurens bekostnad.
Alligatorkäftar tejpas ihop, vettskrämda vildsvin fångas in och får, i vaket tillstånd, sina ben ihopbundna och hängs sedan upp och ner i trädgrenar eller läggs på bilflak för att kastreras.
Häromdan fick man se en ”Turtleman” som försökte fånga en vettskrämd tvättbjörn inne i en gammal bil. Det blev en vild jakt med en håv. Efter en hel evighet tog mannen tvättbjörnen med sina bara händer sedan han trängt upp den i ett hörn. Han gick triumferande ut med den till sina jublande kompisar och la den sedan i en plastsäck. Därefter släpptes den ut.
Det där borde de ha kunnat göra på ett annat sätt.
Vissa kallar jakten macho. Visst, här finns många män men jag har aldrig jagat med en man som ens varit i närheten av ovan nämnda sätt att vara. De flesta manliga jägare jag känner är vanliga människor som är intresserade av jakten, djur och natur.
I något annat program har ”viltvårdarna” likadana t-shirts, solglasögon, spända biceps zoomas in, svetten lackar. ”Modiga” män som, helst utan skydd, kravlar runt i lerpölar, forcerar regnskogar eller dyker i träsktunnlar för att fånga vilda djur. Jag vet inte riktigt i vilket syfte, det rinner liksom bort tillsammans med all svett.
De försvarar sitt beteende med att de arbetar för djurens bästa. Att de värnar djuren. Men till vilket pris?
Hanteringen är totalt respektlös mot djuren. Som jägare mår jag illa av det här. Det ligger så otroligt långt ifrån min uppfattning om hur djur ska behandlas. Och det värsta är att hela hanteringen sker i djurskyddets namn.
När man börjar fånga/klappa djuren handlar det om så kallad ”underhållning”. Det räcker inte att se de vackra och ibland farliga djuren utan helst av allt skall det vara lite dramatik runt det hela. Hysteriska naturmänniskor som försöker hetsa upp TV publiken till att stanna kvar framför dumburken. Allt för tittarsiffrorna skall bli så bra som möjligt. Jag saknar Jan Lindblads filmer
Tyvärr så är många av dessa dokumentärer tagna med karaktärer som gör bra TV-program.
Jag är själv utbildad/diplomerad s.k. ”Wildlife ranger” i Afrika med två års studier i ryggen med både teori och praktiska inlägg i modern djur-/naturvetenskap. TV-rangers som den bortlidne ”Krokodiljägaren” Steve Irwin sågs med avsky på och användes oftast som dåligt exempel i hur man skulle hantera djur.
Tyvärr så görs många dokumentärer med extrema deltagare, säkert med syfte att skapa uppmärksamhet och tittarsiffror – allt till kostnaden av djur som var illa.
Det är väldigt många som tar tills sig vad de ser och läser utan att vara det minsta källkritiska. Något som tyvärr blir allt vanligare med all obekräftad information som finns tillgänglig på internet där även så osäkra källor som Wikipedia av många räknas som ”bekräftad källa” – där vem som helst kan gå in och ändra vad som står.
Så ut å jaga, vandra och upplev naturen själva för att få egen, bekräftad information.
För några år sedan producerades i Norge en dokumentär om vargforskning där man fick se hur det gick till när vargar infångades och märktes. Vi var en samling ”varghatare” som lyckades kommer över en kopia. Vi mådde samtliga illa av det vi såg.
Jag håller helt med om att Animal planets flåshurtiga eller publikfriande program ofta är direkt pinsamma att se. Dessutom ger de en helt felaktig bild av det som sker.
Du har rätt Anders.
En objektiv forskning är vårt bästa stöd.
Visst produceras det en massa idiotiska TV program, där ”riktiga karlar” ofredar en massa djur och sedan släpper dom igen och ibland försöker man ge dessa, rent kommersiella dumheter, ett sken av forskning.
Men det är nog ändå viktigt att inte blanda ihop det med seriös forskning, som ju faktiskt bedrivs, även på rovdjursområdet och ibland faktiskt innebär att man måste fånga och märka djur.
Verklig forskning brukar resultera i olika avhandlingar och vetenskapliga publikationer och en del bra sådant har ju åstadkommits här i landet om t.ex. vargen.
Nu, mycket tack vare Dag Lindgren, kanske äntligen vetenskapligt underbyggda fakta kan komma att spela en större roll i rovdjurspolitiken.
Jag vet inte om vår egen glorifierade så kallade rovdjursforskning är så mycket bättre. Den allmänna uppfattningen är naturligtvis att det går väldigt humant till, men hur är verkligheten? Att jagas med helikopter eller bli spårad av skoter eller skidor i flera dagar, eller störd i idet för att få en sändare runt halsen i forskningens namn. Anders Bjärvalls bok ”30 år med rovdjur” ger vissa vinkar, om man läser den på ”rätt sätt”. Med öppet sinne och utan blå ögon.
Mycket träffsäker krönika, jag har länge retat mig på den där typen av program, Krokodiljägaren är ju ett typexempel på total avsaknad av respekt och känsla för viltet och naturen. Mycket riktigt så ledde ju hans brist på känsla till en tragisk och för tidig död.
Uffe B. Jo de sade i förbifarten alldeles i slutet att märkningen skulle vara så att ”forskarna” skulle se hur fisken vandrat. Jag kan inte låta bli att störa mig på sådana där skenheliga nöjestrippar som inte på något vis är i forskningens eller de akvatiska ekosystemens tjänst. Men det är väl svårt att få sponsring om man berättar sanningen antar jag.
Ja, förr kunde man titta på Animal Planet, då handlade det om djuren och deras miljöer. Men nu handlar det inte längre om dem utan om en massa människor som trakasserar allt ifrån ormar till lejon.
Men det går för den som för Kolmården i slutänden, brist på respekt för det vilda slår tillbaka med dödlig effekt. Den värsta galningen, Steve Irwin tror jag han hette, blev ju till slut dödad av en stingrocka. Men han har fått ett Greenpeaceskepp uppkallat efter sig, så där ser vi hur seriösa de är.
Kort sagt, dom skiter i djuren, det här bara business, precis som all annan industri.
Anton; Det program du tittade på såg jag också. Ingen av de medverkande sade på något sätt att det var forskning som de sysslade med däremot kräver myndigheterna i Mexico där de fiskade att de märker samt sätter tillbaka all fisk som fångas. De fiskade inte i månader i sträck utan de reste vid två tillfällen och fiskade då ett par veckor åt gången. Något rev besökte de knappast heller då Marlin är en fisk som inte lever vid reven. En sak har du dock rätt i, det handlade enbart om att uppfylla en dröm det de gjorde.
”Underhållning” kallas det ni tittat på!
Ja det är inte klokt vad mycket dumt som rättfärdigas i djurskyddets namn. Man kan komma undan med vad som helst i ”forskningens” namn. Jag såg t.ex. Martin Falklinds projekt om en modern ”Den gamle och havet”. Tre vuxna män flög till Västindien två gånger, åkte motorbåt för fulla spjäll ut till ett rev där de sedan sjösatte en kajak och väntade på ett marlinhugg. Rutinen upprepades varje dag flera månader i sträck. När de sedan till slut fångat varsin fisk kom en snabb kommentar om märkning för ”forskning”. Skulle detta jippo vara positivt för miljön? Knappast troligt. Mer utlopp för några sportfiskares drömmar och egon.