1. Älgens samhällsvärde
Älgstammen är en unik tillgång för hela nationen och representerar ett mycket stort socialt och ekonomiskt värde. Jägareförbundet ska värna om lokala älgstammar på nivåer som ger en meningsfull jakt.
Kommentar
Älgen anses som Europas förnämsta högvilt och är därmed en stor tillgång i vår fauna, men det har funnits tider då älgen nästan varit utrotad i landet. Med bildandet av Svenska Jägareförbundet och den nya synen på jaktvård som började utvecklas från 1800-talets mitt kom älgstammens framtid att tryggas. Numera avkastar älgjakten naturligt och ekologiskt producerat kött samt ett rekreationsvärde till ett sammanlagt värde på i runda tal en miljard kronor årligen. Älgjakten utgör dessutom ett viktigt bi-drag till folkhälsan. Kostnaderna för sjukvården minskar genom den friskvård jägarna upprätthåller och jakten är därmed en angelägen del för hela samhällsekonomin.
För många är älgjakten ett kvalitativt välbefinnande och en livsstil särskilt uttalad för befolkningen i glesbygd. Jakten i allmänhet och älgjakten i synnerhet är ett viktigt inslag i att bevara folkrörelseengagemanget i viltvården och tillgodogörandet av de förnyelsebara resurser som viltstammarna utgör.
2. Väl sammansatt älgstam
Jägareförbundet ska verka för en älgskötsel som inriktas mot en köns- och åldersmässigt väl sammansatt älgstam som ger en hög och långsiktig avkastning. Vinterstammen ska bestå av en stor andel vuxna, produktiva djur
Kommentar
Jakten svarar för mer än 90 % av dödligheten i älgstammen. Övrig avgång är kopplad till trafik, andra olyckshändelser, rovdjur och sjukdomar. Detta betyder att jakten nästan helt styr älgstammens utveckling. Inriktningen i jakten bör vara sådan att man uppnår en jämn könsfördelning bland vuxna djur i älgstammen med en hög medelålder hos såväl kor som tjurar. För att uppnå en stor andel vuxna älgar i vinterstammen måste kalvavskjutningen vara hög. Goda kunskaper om älgstammens täthet, sammansättning, reproduktion och dödlighet samt om fördelningen av djur inom förvaltningsområdet är nödvändiga för att uppnå en god älgvård.
3. Etiken i älgjakten
Jägareförbundet ska på alla nivåer genom utbildning och information verka för en samsyn i etiska värderingar så att jägarna genomför älgjakten på ett ansvarsfullt sätt och med respekt för såväl viltet som sin omgivning.
Kommentar
Den bild allmänheten får av jakten skapas till stor del av jägarna själva. Den enskilde jägaren och jaktlagets uppträdande, sättet att sköta jakten och attityden mot viltet och allmänheten är avgörande för att skapa förståelse för jakt. Det är viktigt att visa att jakten är en seriös verksamhet, att viltet behandlas med respekt samt att hänsyn tas till andra jägare och till allmänheten. Jägarna ska vara väl förberedda inför jakten när det gäller skjutskicklighet, vapen, ammunition och annan utrustning. Skott ska avlossas med omdöme under säkra förhållanden så att inte människor, hundar eller egendom riskerar att komma till skada och så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Kompetenta och tränade eftersöksekipage ska finnas tillhands om skadeskjutning inträffar. Jägarna ska hantera vapen på ett sådant sätt att ingen behöver känna sig otrygg. Fällda älgar ska behandlas med respekt.
4. Samförstånd med övriga intressenter med bibehållen jaktbar älgstam
Jägareförbundet ska verka för att i dialog med de areella näringarna och övriga intressenter skapa en klar målsättning för den lokala älgförvaltningen. Älgstammens storlek och sammansättning ska anpassas så att den inte orsakar oacceptabla skador för jord- och skogsbruk eller stora problem i trafiken. Älgstammen bör tillåtas variera i täthet utifrån de lokala förutsättningarna samtidigt som den ska erbjuda en meningsfull jaktutövning. Jägareförbundet ska verka för att åtgärder vidtas som minskar viltolyckorna i trafiken.
Kommentar
Älgens föda vintertid består till stor del av bete på tall, inte därför att tallen är särskilt begärlig utan snarare för att tallungskogar innehåller en stor volym föda på ett begränsat område. Ett omfattande vinterbete har negativa effekter för skogsbruket. För att nå samförstånd måste jägarna vara beredda att diskutera älgstammens storlek samtidigt som skogsbruket måste vara öppet för att se över brukningsmetoder och hur de påverkar foderutbudet. Vidare måste man i förekommande fall beakta problemet med en låg älgstam i kombination med varg- och björnförekomst.
Ett stort antal kollisioner mellan älg och motorfordon inträffar årligen utmed landets vägar. Olyckor som inte sällan medför stort lidande för inblandade parter. Viktiga åtgärder för att främja trafiksäkerheten är viltstängsel, siktröjningar samt olika viltvårdsåtgärder som gör att viltet uppehåller sig mindre nära trafikerade vägar.
5. Behovet av viltfoder
Älgstammens storlek ska anpassas efter fodertillgången så att djuren uppnår en god kondition. Jägareförbundet ska verka för att utbudet av föda för älgen ökar genom anpassningar i skogsbruket och genom viltvårdsåtgärder på marginella marker.
Kommentar
Tillgången på högkvalitativt foder är avgörande för konditionen i en älgstam. Födobrist resulterar i lägre kroppsvikter, sämre reproduktion och mindre troféer. I sitt födosök rör sig älgen över avsevärda arealer. Uppehållsområden väljs efter årstid från sommarmarker rika på gräs, örter och lövvegetation, till bärris- och ljungområden under hösten. Om älgen fritt får välja sitt vinterbete föredrar den betesväxterna i en förutsägbar rangordning. Rönn, asp, ek, sälg och videarter tillhör favoriterna. Tall och en betas främst på grund av sin rikliga förekomst. Älgens vinterföda finns i huvudsak på den produktiva skogsmarken och då framförallt inom föryngringsytorna. För att minska trycket på tallungskogarna samt att hålla älgarna i god kondition gäller det att skapa mera foder.
Exempel på detta är förändrade röjningsmetoder. Genom toppning av stammarna i stället för traditionell röjning fortsätter mycket viltfoder att produceras samtidigt som röjningen får avsedd effekt. Älgen föredrar att beta tallris från avverkningar framför ungskog. Avverkning av tall- och lövskog bör därför förläggas till senvintern så att toppar och ris kommer älgen till godo när effekten blir som störst. Plantering av tall och videarter som älgfoder kan med fördel ske på goda marker som inte är föremål för skogsproduktion - exempelvis i kraftledningsgator och längs skogbilvägar.
Jordbruksgrödor som havre och raps utsätts för betning av älg då dessa grödor är mycket begärliga. Detta är svårt att förhindra utan stängsling. Varierad växtföljd och att anlägga särskilda odlingar för viltet där älgen får beta minskar riskerna för betning på det som ska skyddas.
6. Inventeringar och datainsamlingar – lokal älgskötsel
Jägareförbundet ska verka för att bästa möjliga underlag gällande älgstammen tas fram för beslut. Förbundet ska bistå jägarna i den lokala älgskötseln och uppmuntra jägarkåren att lokalt samla in uppgifter som ger bättre kunskaper och underlättar beslutsfattandet i den egna älgförvaltningen. Jaktvårdskretsen ska ha en stödjande, överbryggande och utvecklande roll i denna verksamhet. Jägareförbundet ska satsa på utbildning och information för en effektiv lokal älgskötsel.
Kommentar
För att förstå och kunna påverka älgstammens utveckling krävs kännedom om den egna stammens täthet, sammansättning och omsättningshastighet - reproduktion och dödlighet samt eventuell utvandring och invandring. Viktiga verktyg i den lokala älgskötseln är även att samla in uppgifter från jakten och de fällda djuren. Faktainsamling i form av inventeringar, avskjutningsstatistik, åldersbestämning och reproduktionsundersökningar kräver samordning.
Flyginventeringar är den dominerande inventeringsformen när det gäller att fastställa tätheter. Jägareförbundet anser att det behövs kompletterande inventeringsmetoder. Älgobsen bör utvecklas och användas i större utsträckning. Spillningsinventeringar bör stimuleras och genomföras regelbundet.
Avgränsning och tillräcklig storlek på inventeringsområden är av största betydelse för att tillgängliga resurser ska användas effektivt. Förbundet ska samordna och dokumentera datainsamlingar. Jägareförbundet har främst genom jaktvårdskretsarna en central roll i den lokala älgskötseln. Genom att bidra till ökade kunskaper om älgstammen, vad olika val av beskattning leder till och att belysa älgens behov av lämpliga biotoper och födotillgång under olika årstider, skapas förutsättningar för en framgångsrik älgskötsel.
7. Viltförvaltningsområden
Jägareförbundet ska arbeta för att landet indelas i geografiskt och biologiskt lämpliga viltförvaltningsområden där en nödvändig samordning av älgförvaltningen kan ske. Viltförvaltningsområdet ska vara så stort att det kan förvalta en i huvudsak egen älgstam.
Kommentar
Det rådande älgjaktssystemet bygger i huvudsak på frivillig samverkan mellan jägare och markägare med lokalt ansvarstagande för älgförvaltningen. Grundtanken i regelverket är att ett älskötselområde skall hysa en i huvudsak egen älgstam. En stor del av älgförvaltningen sker idag emellertid inom alltför små enheter utan någon egentlig samverkan. För att lyckas med älgförvaltningen måste det till en ökad samordning.
Viltförvaltningsområden för älg kommer av naturliga skäl att vara större än nuvarande älgskötselområden ( > 50.000 ha ) och blir därmed en paraplyorganisation för alla typer av älgjaktområden. Ett sådant område kan komma att omfatta såväl delar av som hela eller flera jaktvårdskretsar, liksom det kan omfatta flera älgskötselområden i samverkan. Geografiskt och praktiskt väl avgränsade förvaltningsområden skapar möjlighet att fånga in älgarnas hemområden, vandringsbenägenhet och medger lokal anpassning utifrån älgstammens täthet samt det lokala foderutbudet. Viltförvaltningsområdet kan skära olika typer av administrativa gränser inklusive länsgränser. Genom bildandet av biologiskt anpassade viltförvaltnings-områden skapas det även förutsättningar för skötsel av andra viltstammar.
8. Lokalt Samråd
Jägareförbundet ska ansvara för att det lokala samrådet årligen kommer till stånd inom varje viltförvaltningsområde. Samrådet ska omfatta all älgmark inom viltförvaltningsområdet.
Kommentar
Det lokala samrådet är ett forum som skapades i samband med Riksdagens behandling av propositionen Vilt och Jakt 1991 och innebär att jägare och markägare tillsammans ska ta ett stort ansvar för utveckling och skötsel av älgstammen. Samrådet har sedan utvecklats i enlighet med en överenskommelse mellan Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, LRF/Skogsägarna och Skogsindustrierna i oktober år 2000.
Samrådet ska omfatta all älgmark inom viltförvaltningsområdet och förslag från ett enigt samråd ska inte kunna ändras. Även granskning och utvärdering av älgskötselområdenas skötselplaner ska ingå i viltförvaltningsområdets uppgifter. Jaktvårdskretsarna ska ansvara för att erforderliga uppgifter avseende bl.a. avskjutning och inventeringsresultat är tillgängliga vid sammanträdet. Protokoll med förvaltningsplan ska upprättas och genom kretsens försorg vidarebefordras till länsjaktvårsdföreningen och länsstyrelsen. Jägareförbundet ska stödja verksamheten genom att i samverkan med övriga parter verka för utbildning av deltagarna i samråden.
9. Älgjaktssystemet
Jägareförbundet ska verka för ett väl fungerande älgjaktssystem byggt på en biologisk grund. Det ska vara enhetligt, produktionsanpassat, stimulera till samverkan och vara anpassningsbart och medföra en kostnadseffektiv administration.
Kommentar
Nuvarande älgjaktssystem är inte grundat på älgens biologi och kan generellt beskrivas som orättvist, svåröverskådligt, att det motverkar samverkan samt att det är administrativt tungt och kostsamt. Jägareförbundet förordar ett nytt system där älgen, samverkan och lokalt ansvarstagande är utgångspunkterna. Kostnaderna för älgadministartionen måste minska och älgskötsel, information och utbildning måste få en större del av intäkterna från älgavgiften.