Genom åren har de svenska jägarna förvaltat fram talrika viltstammar av god kvalitet. Detta har inte varit gjort i en handvändning, det har tagit tid och tusentals dagsverken i anspråk.
Utan ersättning och med ideella mål har folket ute i skogarna skapat en klövviltstam som är till glädje både för oss som jagar, såväl som för allmänheten i stort.
Vi har med våra egna händer skapat en natur av mångfald och liv. Det är på sin plats att rikta ett tack till alla dem som offrat tid och arbete med klövviltförvaltningen i Sverige under 1900- och 2000-talet.
För en sak är klar – fortsätter rovdjurspolitiken som den gjort hittills, har vi en havererad klövviltstam i Sverige inom en snar framtid. Därmed är den svenska modellen för jakt ett minne blott.
I slutet på 1900-talet hade jag förmånen att ingående få studera djurlivet i British Columbia och dess förvaltning. Utgångspunkten för studierna var Spatzizi Park i nordvästra Kanada.
Det var en underbar plats att vara på med ett rikt och naturligt djurliv, enligt ursprungliga principer där människan inte var en del av predationen. Man eftersträvade ett djurliv i balans mellan byte och bytesdjur.
Detta innebar att vargens predation på klövviltet låg på cirka 90 procent av tillväxten. Resterande tio procent överlevande kalvar skulle då ersätta de naturligt döda äldre djuren. Följaktligen ingick inte här något jaktligt uttag på kalv och ungdjur, utan jakt i området fick endast ske på överåriga älgtjurar. På ett område stort som Blekinge fick endast åtta djur fällas.
Jakten var här förbehållen de som kunde betala mest.
Var och en förstår nog att vi smygvägen är på väg mot den kanadensiska modellen för förvaltning av klövvilt i Sverige. En förvaltningsmodell där jägarens insatser inom viltvård blir marginaliserad, där vi inte uppskattas för vad vi gjort eller gör och där benen slås undan på ungdomar som inte bär omkring på de feta plånböckerna.
Vill vi ha det så – och vill Jägareförbundet ha det så?
Alf Andersson, Hylte-Unnaryds jaktvårdskrets