Vi anser att rovdjursutredaren visar prov på mycket nonchalant förhållningsätt mot de som drabbas då han inte bemödat sig att räkna ut vad extrakostnaden blir för de berörda näringar som drabbas av nyetableringen av varg. Om man ska bygga stängsel som håller varg och björn ute krävs högre stängsel än normalt 1,2 – 1,5 meter högt. Det krävs minst fem trådar mot normalt två, tre trådar och det krävs även högre strömstyrka än normalt.
För att förhindra att varg eller björn kryper under stängslet krävs att nedre tråden sitter lågt och detta medför att det finns risk att växtligheten får kontakt med nedre eltråden. Om det sker avtar effekten på stängslet. Därför krävs extra skötsel av ett rovviltstängsel.
Svenljungagruppen har gjort beräkningar vad den extra stängselkostnaden skulle vara per län på alla betesmarker. De betesmarker som vi har tagit med i beräkningen är betesmark, slåtteräng, skogsbete, fäbodbete, alvarbete, mosaikbetesmarker och ospecificerade betesmarker. (Källa Statens Jordbruksverk 13 JO 10 SM)
I nedanstående saldodiagram har vi visat vi vad den extra stängselkostnad som uppstår om man som utredaren föreslår adderar flera varglän söderut ända ner till Skåne och Halland. Vargen började etableringen i Värmland därför ligger Värmland längs ut till vänster sedan adderas Dalarna, Örebro, Västmanland, och så vidare.
Linjediagrammet visar saldosumman från vänster till höger per län som tillförs vargrevir och som måste ha rovviltsavvisande stängsel. Slutsumman om vi avslutar adderingen i Halland stannar på drygt 800 miljoner om året i extra kostnader för drabbade bönder.Det ska ställas i relation till de 40 miljoner som budgeterats 2012 i bidrag. Bidrag kan endast sökas efter att man satt upp stängsel vilket innebär att fårägare som inte har råd med denna investering inte heller kan få något stöd.
Utredaren menar att det är upp till djurägaren att se till och skydda sina djur och ha säkra stängsel.
Vi har analyserat fårskötseln och den näringen omsätter cirka 115 miljoner kronor per år och kommer att drabbas av extra stängselkostnader på cirka 300–400 miljoner om året. Även den som inte är så bevandrad i ekonomi kan se att det blir en mycket stor förlustaffär för fårnäringen. Om bönder med betesdjur blir tvingade att sluta så kommer vackra och biologiskt viktiga hagmarker att få växa igen.
Utredaren påpekar sedan att man kan söka bidrag från länsstyrelsen till vargavisande staket. De pengar som anslås till detta handlar endast om någon procent av de faktiska kostnaderna för att sätta upp staketen och sedan tillkommer ett stort underhållsbehov som man inte kan få bidrag för.
Det finns idag cirka 9.400 fårföretagare i Sverige och en stor andel av dessa kommer att finnas inom vargrevirer. Om man inte kan få sin verksamhet att gå ihop så måste man givetvis sluta och kanske gå från hus och hem. Detta faktum gör givetvis att det är svårt att få acceptans för en så stor vargstam som utredaren föreslår.
Givetvis kan vi inte acceptera att bönder slås ut på grund av att de ska stå för notan av rovdjuren. Det är staten som måste in med pengar och då ska nyttan av att bevara värdens vanligaste rovdjur -vargen - ställas i relation till det stora behov vi har av att förbättra skola och vård i vårt land.
Om man sätter sig in ovanstående problematik inser de flesta människor med empati med andra medmänniskor att det krävs begränsningar av vargstammen till ett absolut tak på max 210 vargar. Skulle staten inte ens ställa upp att finansiera dessa vargar så anser vi inte det finnas underlag att ha frilevande varg i Sverige.
Svenljungagruppen (Thomas Ekberg, Kjell Lennartsson, Bengt Håkansson, Urban Nilsson, Leif Andreasson och Mikael Fransson)