|
|
Gömd bland de mörka snåren,
står han den gamle nallen.
Rufsig och tyngd av åren
ser han älgkon fallen.
Nyuppriven mossa
döljer det grymma dådet.
Här kan han länge frossa
på det härliga köttförrådet.
|
|
|
|
Han otåligt fnyser och vankar,
det långt upp på hösten är lidet.
Blott ett finns i hans tankar -
Var skall jag i år gräva idet?
Dock ej vid Gillerbäcken,
där är det farligt att vara.
Där hade dom mig i säcken,
men jag gled ur deras snara.
|
|
|
Ej heller i Grubbergstrakten
han i vinteride vill gå.
Han minns den långa jakten
på senhösten femtiotvå.
Han skakar på ramen och ryter
när han minns detta hemska försåt.
Det var minst tjugofem proselyter
som hans arma liv ville åt.
|
Björnjakten den
24 oktober 1952
|
|
|
Den jakten glöms av ingen
som runt omkring berget stod.
Då han störtade ut ur ringen
försvann mången jägares mod.
Det small och visst sved det i bogen,
men för storbjörnen hövdes det mer.
Och långt in på Edseleskogen
han redde sitt vinterkvarter.
|
|
|
I många ensamma kvällar
han spanat mot frostig sky.
Och tänkt på de fruktade sällar
som finns i Gevågs by.
Det är Johan med krusiga håret,
det är Janne, Olle och Pär.
Han känner än skottet i låret,
som han fick av den förstnämnde där.
|
 |
|
Tvärsnitt av björnens
tand med årsringar
|
Hans blickar går upp mot Klippen,
berget vid Kånkbackflotjärn.
Där han en gång varit på vippen,
att mista livet i järn.
Det var Haqvin, den lurige mannen,
som var nära att få honom fast.
Han gnisslar den gamle hannen
när han minns kedjan som brast
|
|
|
|
Med ramarna märkta av striden,
han känner där saxen slog.
Och efter den hårda tiden,
hans ser sig för i sin skog.
Ej trampar han mer de stigar,
där Haqvin med järnet finns.
Han ligger vid bytet och bligar
och tar sig en tugga och minns.
|
 |
|
Ej dödens närhet han anar,
där han ligger tryggt i sina snår.
Men bland Tjäderbrännas granar,
en jägare följer hans spår.
Nu skall älgarna vedergällas,
nu skall hållas tunga för tand.
För storbjörnen börjar det kvällas,
han nalkas ett sällare land.
|
|
|
Så fick han då nådaskottet
och föll på den mossa han rev.
Nu har han sonat brottet,
på den blodiga jakt han bedrev.
Ej mer ser han grönskan i snåren,
borta är glansen från skyn.
Bunden han blev upp på båren
och förd i triumf ner till byn.
|
|
|
I storlek han sökte sin like,
i styrka och list likaså.
Den högste han var i sitt rike,
där han det rätta ej kunde förstå.
Och fastän ingen björnen begråter
där han ligger i mossa och ljung,
kanske någon honom förlåter,
han var dock skogens okrönte kung!
Av Thure Roos
|
|
