Vargavinter i debattklimatet

2010-01-07 av Fredrik Widemo

Vargjakten har under den senaste veckan debatterats synnerligen hett. Frågan om vargens bevarande som inhemsk art väcker uppenbarligen starkt engagemang, vilket är utmärkt! I en hel del fall verkar dock vargjakten ha fått folk att tappa koncepterna så totalt att man bara skriker rakt ut. Mycket av debatten förs på helt osakliga grunder och med regelrätta påhopp och hot. Man häpnar onekligen dessutom när man ser hur privatpersoner i olika fora hugger egna förvaltningsmodeller för vargen helt ur luften, och försvarar dem med näbbar och klor genom att försöka svänga sig med populationsgenetiska termer.

Även mer sansade och kunniga debattörer tycks dock ha missat några viktiga poänger, eller väljer måhända att inte lyfta fram dem. Detta har lett till en hel del missförstånd i debatten.

 Inavlade individer har mindre genetisk variation än de som inte är det. Vad det konkret innebär för individerna är att de blir mindre ”flexibla” när det gäller att hantera exempelvis sin egen tillväxt/utveckling eller sjukdomar. En inavlad population löper större risk att dö ut än en icke inavlad, eftersom individerna är mindre ”flexibla” och dessutom är lika varandra genetiskt. Chansen att några individer klarar av att hantera en förändring i miljön är därmed mindre.

Jag tror dock att uttrycken ”genetiskt sjuka individer” eller ”genetiskt sjuk stam”, som bland annat används av miljöminister Andreas Carlgren, möjligen är olyckligt valda. Sant är att de svenska vargarna idag lider av inavel, vilket bland annat visar sig i minskande kullstorlekar och defekter. Dessa problem förs dock inte vidare till avkommorna om en befintlig, ”genetiskt sjuk” individ parar sig med en invandrande varg. Det finns ingen ”genetisk arvssynd”, utan anlagen från de befintliga vargarna behöver bara kombineras ihop med andra anlag utifrån. Det finns ingen biologisk anledning att skjuta bort befintliga ”genetiskt sjuka” vargar för att förbättra stammen genetiska status, utan det räcker med att föra in nytt genetiskt material genom naturlig invandring eller inplantering/omflyttning. Detta vet förstås Carlgren. Genom att använda det laddade ordet ”sjuk” tror jag dock att man sätter en etikett på vargarna som leder till missförstånd hos många om vad inavel egentligen innebär.

Vi jagar i första hand varg för att öka acceptansen för vargen i sig och för åtgärder för att få in tillräckligt många nya individer för att motverka den inavel som finns. I andra hand så kan man möjligen tänka sig att det blir lättare för en invandrande individ att finna en partner om man bryter upp de existerande sociala grupperna. Det är dock inte den huvudsakliga anledningen. Vi jagar alltså inte varg för att skjuta bort de inavlade individerna som någon form av ”genetisk rensning”, vilket man skulle kunna tro när man läser somliga debattinlägg.

Min gamle kollega Erik Svensson, professor i Zoologisk ekologi vid Lunds universitet, kritiserar den nya rovdjurspolitiken hårt och hävdar att jakten på inget vis kan minska inaveln. Han har självfallet helt rätt i att man ur ett strikt biologiskt perspektiv troligen borde välja att först föra in nya individer genom förenklad invandring eller inplantering innan man beskattar stammen. Erik kan som grundforskare välja att bortse från själva kärnan i problematiken kring naturförvaltning- vi kan inte bara se till de biologiska problemen, utan måste även hantera människorna och samhällets olika intressen. Vi som jobbar inom gränslandet mellan forskning och förvaltning kan dock inte unna oss lyxen att göra det så enkelt för oss.

Jakten är inte tänkt att minska inaveln, utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna för de åtgärder som gör det. Det handlar helt om acceptans bland människor som bor och verkar där vargarna finns. Det är länge sedan man inom rovdjursförvaltningen kom till insikten att nyckeln till framgång är människorna och deras attityder.