Exkursionsdeltagare studerar en av SCA avsatt 150 årig skog.

Foto: Fredrik Widemo.

 

Skramlar fram på en rälsbuss/tåg längs inlandsbanan efter avslutad skogsexkursion med föreningen Skogen. Två intressanta dagar, omgiven av en förkrossande majoritet jägmästare anställda inom storskogsbruket. Diskussioner om stubbrytning och skötsel av Contorta har varvats med diskussioner om naturvård kontra skogsskötsel, men även hur jägare och samer ser på skogsbruk. Just samerepresentanten Karin Baer från Vilhelimna norra sameby bidrog med en av de för mig mer intressanta insikterna. Enligt Karin så vill samer gärna ha starka älgstammar, eftersom älgbetet gör att man får en mindre tät skog. Därmed kommer det ned mer ljus till marken, vilket gör att man får mer lavar som är renens viktigaste föda. Detta stämmer väl överens med min egen bild och ett antal forskningsstudier, som visar att klövviltsbete ger rikare mångfald och produktion i fältskiktet. Förutom att man vill ha en stark älgstam propagerar samerna även för begränsad markberedning och gödsling i skogsmark, vilket även det är precis vad jag brukar hävda ur ett mångfalds- och viltperspektiv. Alltid kul när man hittar en ny meningsfrände och potentiell allierad i en fråga :-)!

 

Älgjakten är en riktig folkrörelse, och varken jägarna eller markägarna vill ha en mindre älgstam. Foto: Ulf Widemo.

 

I dagarna släpps de första resultaten från en ny undersökning av jägarkårens attityder till vilt och jakt. Undersökningen genomförs av professor Göran Ericsson, SLU Umeå, professor Roger Bergström, Skogforsk och SLU Umeå, samt mig själv som docent och extern forskare vid Uppsala universitet. Den har finansierats av Jägareförbundet och Naturvårdsverkets program Adaptiv förvaltning av vilt & fisk.

Vi har ställt ett stort antal frågor till jaktkortslösare om hur man ser på viltstammarna, jakten och viltvården. Inför föreningen Skogens höstexkursion som hölls 1-2 september har vi nu analyserat jägarkårens attityder till älg. Jag och  Daniel Ligné deltog på exkursionen, där en av programpunkterna tog upp älgstammens storlek och dess inverkan på skogsbruk och mångfald. Vidare är det självfallet viktigt att ha en bild av jägarkårens och markägarnas attityder inför höstens beslut om den nya älgförvaltningen.

Mäter man jägarkårens attityder över hela Sverige vill nästan 50 % av jägarna ha en större älgstam än idag, medan knappt 6 % vill att den ska minskas. Det är alltså en förkrossande majoritet som vill att älgstammen minst skall ligga på dagens nivå. Begränsar man analyserna till markägande jägare, så är det förvisso en dubbelt så stor andel som vill minska älgstammen. De utgör dock fortfarande bara 11 % av jaktkortslösarna på länsbasis. Den absoluta majoriteten av jägarna bor i storstadsregionerna och här finns ett ännu starkare stöd för en ökad älgstam. Där vill fler än 70 % av de jägare som uttryckt en åsikt att älgstammen skall öka, medan mindre än 2 % anser att den bör minska.

Parallellt med vår attitydundersökning av jaktkortslösarnas attityder så har SJF låtit göra en undersökning av attityder hos markägare. Även här anser majoriteten att älgstammen är lagom stor, eller bör ökas. Generellt anser 25 % av de privata markägarna att älgstammen är för stor; bland de markägare där ingen i familjen jagar älg är siffran fortfarande under 30 %.

Mönstren överensstämmer med tidigare attitydundersökningar och budskapet är entydigt: varken jägare eller privata markägare vill ha färre älgar. Den påstådda konflikten om älgstammens storlek skall med andra ord sökas på annat håll. Storskogsbruket, någon?

Alla lär komma ihåg mediedrevet i samband med vargjakten. En av de stora frågorna var hur vargvalparna som förlorade sina föräldrar skulle klara sig. Det fanns t  o m de som tycke att man skulle mata dem med älgar som jägarna kunde skjuta i området och låta ligga kvar.

Studierna i efterhand har visat att valparna klarade sig bra. De klarade att slå egna byten, både älg och rådjur. Inte heller påverkade jakten föryngringen i Amungen reviret, det har fötts nya valpar där i år av ett nytt alfapar. Av alla de brösttoner och tvärsäkra påståenden som en del självutnämnda experter framförde återstår i princip ingenting! Vargstammen klarade jakten alldeles utmärkt, både på individnivå och som population. Jakten bedrevs också i det närmaste exemplariskt. Den enda befogade kritiken var de alltför många dåliga skotten.

Många tyckte synd om vargvalparna i Amungen, de var ju ensamma och vilsna. En "expert" undrade t o m hur de ( 9 månaders valpar) skulle klara kylan! Jag kan kostatera att det är tufft att vara vilt djur, oavsett man är varg eller älg, jagad eller inte. Jag hittade nedanstående youtubefilm från Alaska Denali nationalpark igår, som jag förresten själv besökte för två år sedan. Den visar hur tufft det är att vara älgkalv, när det finns varg. Men den visar också hur tufft det är att vara varg, att döda en älgkalv är nämligen långt ifrån riskfritt.

Jag undviker att moralisera över filmen, det finns de som vill använda den som ett argument mot varg. Vargarnas jakt är inte värre än kattens lek med råttan. Naturen är precis så grym och tuff som filmen visar. Notera att vargarna inte är agressiva, de viftar glatt med svansen medan de jagar. Vargens jakt på älgkalven har inget med agressivitet att göra, lika lite som den jakt jag utövar.

Varje dag året runt händer det som visas på filmen i våra marker, det är alltså inget unikt. Varje vargpar dödar i genomsnitt 120 älgar om året. Det betyder att minst 5 000 älgar i Sverige, de flesta kalvar, utsätts för det som filmen visar varje år. Det unika är att det fångats på bild.

 

Att älgjakten närmar sig med stormsteg här uppe i norr märks på många sätt. Älgmöten avlöser varandra, frågor om vad man får och kan göra inom jaktlagen duggar tätt per telefon och skjutbanorna har högsäsong. Sen kommer naturligtvis den årliga redovisningen av ÄBIN, alltså älgbetesinventeringen. Skogsstyrelsen har en osviklig precision att presentera resultatet några dagar för jaktpremiär. Oftast med braskande rubiker om skadenivåer och behov av ökad avskjutning, mer kalv i avskjutningen och ökad andel kor i avskjutningen. I kölvattnet på denna debatt kommer oftast någon form av krav på inventeringar. I år är det skogsbruket som pratar om att man borde höja fällavgifterna i Norrbotten för att finansiera en inventering av hela Norrbotten med hjälp av flyg. En imponernade satsning med tanke på att det rör sig om 25% av Sveriges yta. Tanken tycks vara att den mycket ifrågasatta inventeringen i östra Norrbotten ska göras om men nu över hela länet. Själv kan jag inte annat än häpna över hur folk tänker. Skulle en inventering med starkt ifrågasatt resultat bli bättre för att man gjorde den över tio gånger så stor yta? Ska jägarna betala för något måste man också vara klar över vilken nytta man får av resultatet.

Det är här vi kommer till svärandet i kyrkan! Finns det överhuvudtaget någon anledning att vinterinventera älg för att få reda på antalet älg i vinterstam? ÄVEN om inventeringen visade sanningen så är mitt svar att det knappast kommer att skapa en bättre älgförvaltning! Ännu större problem blir det om inventeringen INTE visar sanningen, hur hanterar man då resultatet? Men att säga att inventeringar är onödiga är enligt många detsamma som att ge upp älgförvaltningen. Jag hävdar tvärtom att man genom att följa trender i stammen och arbeta mer med dessa kommer att komma betydligt längre! Vi vet om stammen ökar eller minskar via älg-obsen och vi vet vilken avskjutningen som leder fram till ökningar och minskningar. Att tillföra mer fakta brukar lyftas fram som något positivt. Men om dessa fakta inte är fakta utan något annat, hur hanteras detta. Som det ser ut skapar det bara förvirring! Dessutom är kunskapen om antalet älgar per 1000 hektar ändå ointressant! Om skogsskadorna enligt markägarna är för höga kommer de att kräva en minskning, oavsett nivå. Om skogsskadorna är på en låg nivå kan man argumentera för en ökning av stammen oavsett nivå. Vi vill så gärna ha kontroll in i minsta detalj över det vi gör, men steget från en kontroll på trender till en kontroll på detaljnivå leder inte till en bättre förvaltning. Däremot leder den till några andra saker som man bör ha i åtanke. Trender är de flesta relativt överens om, konflikter mellan olika grupper kommer då man för ner det på detaljnivå. Dessutom kostar det stora summor pengar - oftast jägarnas pengar - för att få en detaljkunskap som i slutändan kanske inte ens är fakta!

Så jag tror jag vågar svära i den här kyrkan i alla fall - älgförvaltningen blir inte bättre av vinterinventeringar. Lägg ner lite tid på att analysera älgobs och avskjutning istället för att sitta och vänta på kostsamma flyginventeringar!

Foto:Örjan Söderlund

 

Idag besökte statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg Jägareförbundet Värmland för att diskutera rovdjur och andra frågor som berör de värmländska jägarna. Det hela startade med att Jan-Evert Rådhström, riksdagsman från Värmland, kontaktade mig i förra veckan.

– Kan du ordna en träff med Reinfeldt och Borg, de vill träffa vanliga jägare och djurägare när de besöker Karlstad nästa lördag.
Jag insåg genast att det inte skulle bli någon björnjakt den dagen för mig, även om jag först sa att jag givetvis kunde ordna en träff men att jag själv var upptagen. Den som följer min blogg vet att jag hade en fantastisk björnjakt den här helgen förra året, även om björnen inte blev skjuten. Så björnarna får vänta till i morgon, då är jag på plats i björnmarkerna! Vi hade en mycket givande pratstund med Reinfeldt och Borg. De visade båda ett uppriktigt intresse för våra frågor. Eva Forsgren, kretsordförande i Torsby och Claes-Göran Lindberg berättade hur viktig jakten är i deras liv och hur rovdjuren förändrat deras situation. Lindberg som förlorat två hundar till vargen kunde beskriva den frustration han känner över att inte längre känna sig trygg för sina hundar på sina egna marker. Även övriga deltagare beskrev hur de uppfattar rovdjurssituationen. Det rådde dock stor enighet om att de fyra senaste åren inneburit ett tydligt trendbrott i rovdjursfrågan.

Själv fick jag möjlighet att berätta kort om det arbete som pågår med vargflytt och ta upp frågorna från EU kommissionen som varit nyhet i media de senaste dagarna. Vi diskuterade också älgen och älgjaktens betydelse för Värmland, jaktens allmänna betydelse på landsbygden. Alla var eniga om att Alliansen gjort mycket för jaktfrågorna och djurägarna de senaste åren. § 28 JF är bara ytterligare ett exempel.

Mötet avslutades med att Reinfeldt och Borg fick grädda sina egna kolbullar. Därefter åkte de vidare till Karlstad där de inför en stor publik inledde med att tala om jakt och varg.

Nu har Sveriges statsminister visat att han tar jakt och rovdjursfrågor på allvar. Nu ser jag fram emot att få bjuda även oppositionsledaren, Mona Sahlin eller den vid ett regeringsskifte utpekade miljöministern Maria Wetterstrand på kolbullar. För visst är väl jaktfrågorna viktiga även för det rödgröna blocket?

Förra hösten togs som bekant beslutet om en ny rovdjursförvaltning med bred majoritet i riksdagen. Där ingick både vargjakt och åtgärder för att säkerställa genetiskt utbyte mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Jakten genomfördes framgångsrikt i vintras, och man har sedan dess utrett olika aspekter på hur man kan se till att få in nytt blod till vargstammen. De olika utredningarna börjar nu bli klara, vilket gör att frågan om eventuell vargflytt hettar till ordentligt. Trots att frågan diskuterades flitigt i vintras, så florerar det fortfarande en hel del missförstånd när det gäller de biologiska processerna som ligger till grund för förvaltningen. Det blev inte minst tydligt i en debattartikel i senaste numret av Svensk Jakt.

Är inavel egentligen ett problem? Och hur påverkar inaveln förvaltningen av vargstammen? Inavel är helt enkelt brist på genetisk variation, vilket begränsar individers och populationers förmåga att hantera sin omgivning effektivt. För att en inavlad population ska kunna anses livskraftig, så krävs det fler individer än för en population som inte är inavlad. Anledningen är att utdöenderisken ökar med ökad inavel, men minskar med antalet individer i populationen. Receptet mot inavel är invandring, eller utplantering av individer från en främmande population. Ökad livskraft i en inavlad population kan följaktligen uppnås genom större populationsstorlek, ökad invandring eller en kombination av de båda. I det konkreta fallet med den svenska vargstammen, så måste den vara avsevärt större än idag för att kunna anses vara livskraftig om den är mer eller mindre isolerad. Ett inflöde av individer från den finsk-ryska populationen är därmed en direkt förutsättning för att vi inte skall behöva ha en betydligt större vargstam än idag. Det är därmed också en förutsättning för att vi ska få behålla vargjakten.

Vad innebär inavel egentligen, mer i detalj? Gener är mallar för att tillverka proteiner. Vargar har liksom vi två upplagor av varje gen (om vi bortser från gener på könskromosomerna hos hanar) i sina celler. Varje upplaga är en mall för att producera ett protein. Ofta finns det flera olika varianter av varje gen. En individ kan därmed ha två likadana, eller två olika anlag för varje gen. Något förenklat kan man säga att har man två likadana mallar så kan man producera en sorts protein, medan den som har två olika mallar kan producera två olika proteiner med delvis olika funktion. Man har sedan länge konstaterat att individer som har två olika upplagor för många av sina tusentals gener i genomsnitt är mer livskraftiga. Anledningen är att de har ”fler olika verktyg i verktygslådan” för att hantera en föränderlig omvärld. Samma sak gäller för en population med många olika genvarianter, jämfört med en population med liten genetisk variation. Inavel uppstår när närbesläktade individer reproducerar sig. Eftersom släktingar bär anlag de fått från gemensamma förfäder, så har de ofta samma genvarianter. Sannolikheten är därför stor att en korsning mellan släktingar ger upphov till avkommor med två identiska upplagor för många av generna. De får alltså färre ”verktyg” än individer som inte är inavlade. När en population grundas av mycket få individer, som i fallet med våra vargar, kommer individerna efter ett par generationer att vara mycket nära släkt och inaveln är ett faktum.

Men vargarna verkar ju friska? Man ser ofta, men inte alltid negativa effekter av inavel. De första effekterna man ser är dock ofta svåra att påvisa, då det typiskt rör sig om minskande sannolikheter för att parningar sker eller leder till avkommor. Eftersom inavel ofta är skadligt, så har det utvecklats anpassningar för att minska risken för att man reproducerar sig med en nära släkting. Vem som parar sig med vem är långt ifrån någon slump. Faktum är att man visat att allt från jästsvampar till människor hellre och lättare får avkommor med individer som har andra genvarianter än man själv. Vi försöker alltså aktivt (men oftast omedvetet) se till att vi får avkommor med olika uppsättningar på mallarna för att tillverka proteiner. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv. Även efter parning så finns det mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram och tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med identiska anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte. Minskad parningsfrekvens och minskad fertilitet är därmed effekter man kan förvänta sig helt utan att föräldrarna uppvisar några defekter; deras enda problem kan (i dagsläget) vara att de är för genetiskt lika sin partner. Utöver dessa effekter är det viktigt att inse att även om man inte ser några allvarliga effekter för närvarande, så står en inavlad population alltid sämre rustad (färre verktyg) för att möta framtida utmaningar i form av en ändrad miljö. Inavel är följaktligen negativt även om vi inte sett några effekter ännu. Hos de svenska vargarna har man dock redan visat på minskande kullstorlekar med ökande inavel.

Räcker inte den naturliga invandringen? Nej, inte med dagens takt. Därmed behöver vi flytta in individer, såvida invandringen inte ökar naturligt eller genom andra åtgärder än flytt av vargar. Inflödet av finsk-ryska vargar behöver ligga på ungefär en individ per år med rådande populationsstorlek och grad av inavel.

Dags för steg 2? Inför rovdjurspropositionen förra hösten så skrev jägarorganisationerna, tillsammans med andra brukarorganisationer, till regeringen och uttalade att vi accepterar flytt av vargar inom Sverige om den naturliga invandringen inte är tillräcklig. Detta under förutsättning att vi samtidigt får vargjakt. Detta införlivades i rovdjurspropositionen, och hade överenskommelsen inte träffats hade vi med all sannolikhet inte fått någon vargjakt under överskådlig tid. Nu är det dags för att i dialog mellan politiker, myndigheter, jägare och andra finna formerna för åtgärder som minskar inaveln. Argumenten för och emot olika åtgärder måste byggas på objektiv analys av fakta och kunskap, både biologisk och samhällsvetenskaplig sådan. För att komma framåt är det dock också nödvändigt att skilja mellan debatter om inriktningen på förvaltningen och måltal och diskussioner som rör hur åtgärderna för att nå målen bör utformas. Minskad inavel är en absolut förutsättning för jakten idag. Det ligger därmed i vårt intresse att man lyckas öka det genetiska utbytet mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Det är alltså läge att vara konstruktiva och sakliga, inte minst för vår egen skull…

På eftermiddagen kom ett "öppet brev" från Per Gahrton, eller egentligen från Miljöpartiets partikansli. Man kunde läsa i bland andra Jaktjournalen och Dalademokraten att Per nu lämnar Jägareförbundet med buller och bång. Anledningen sägs vara att Jägareförbundet kommit med det "smutsigaste" och "lögnaktigaste" påhoppet hittills i valrörelsen. Hoppsan Per.

Gahrton är sur över att vi inte publicerat Miljöpartiets svar på Svensk Jakts numera obligatoriska partiledarutfrågning inför såväl riksdagsval som europaparlamentsval. Anledningen till detta är att Svensk Jakt krävt ett undertecknande av partiledarna för att publicera svaren, ett inte alls ovanligt förfarande i dessa personvals- och kryssartider. Det är nämligen inte helt ovanligt att en företrädare för ett parti väljer sina lägen att ta an partilinjen eller sväva iväg en smula. Det har jag märkt som bevistat några rovdjursdebatter med riksdagsmän, och -kvinnor, inför valet. Sist men inte minst så är Svensk Jakt en fristående tidning med egen ansvarig utgivare, vi styr inte dem, det är inte Pravda vi talar om här.

Det som förbryllar mig en smula är att Miljöpartiet aldrig krävt detta tidigare, vi har också upprepade gånger gett dem chansen att "reparera" sitt val. Men kan man inte spela enligt de regler som är uppsatta får man inte vara med. Det gäller fia med knuff med mina två söner och partiledarutfrågningar i Svensk Jakt, inget konstigt med det. Dessutom är det kul att Per antyder att det kan finnas tidsskäl att inte språkrören hinner svara på de "hundratals enkäter som nu översvämmar partikanliet". Till saken hör att enkäten sändes ut i maj månad och partikansliet har uppenbarligen tid även nu att producera "öppna brev" som rena påhopp på seriösa medier.

Men eftersom Gahrton slår fast att "den som svarar givetvis framför partiståndpunkter, inget annat" kan jag inte låta bli att reflektera över den rovdjursdebatt jag deltog i uppe i Ljusdal i måndags. Där fanns såväl partisekreterare som riksdagskvinnor, och -män, samt de som kandiderade för en riksdagsplats. Miljöpartiet representerades av Maria Aspers som i sitt slutanförande hävdade att "är man jägare och tycker som ni ska man nog inte rösta på Miljöpartiet".

Måndagskvällens "panel" i Ljusdal...

 

 

Älg som skall bli mat!                                                      Foto: Gunnar Glöersen

Igår blev jag tipsad om ett TV program i Kanal 5 som sändes i söndags. Programmet, "Jamies matrevolution USA", handlar om Jamie Olivers försök att lära amerikaner att äta sundare. Programmet är en riktig rysare, först har man svårt att överhuvudtaget tro att det är sant! Min första tanke var att barnen måste vara skådespelare, så låg kunskap om vad de äter kan inte ens en 6 åring ha. Tyvärr insåg jag snart att det verkligen var sant! Barnen i den skolklass han besökte hade ingen aning om hur en tomat ser ut, inte heller en potatis eller en blomkål. Däremot kände de direkt igen en chicken nugget, pizza, hamburgare och pommes frites. Att pommes frites är gjort av potatis, var fullständigt främmande för barnen. En del tycker att man kan skratta åt det och avfärda det med att amerikaner är dumma.

Jag åt lunch för några månader sedan med två personer i trettioårsåldern. De åt båda vegetariskt medan jag valde gryta på fläskfilé. Efteråt frågade de om min mat var god. Jag svarade ja och la till att fläskfilén måste ha kommit från "en glad gris". - Fläskfilé, är det gris? Det var reaktionen på mitt svar från en av dem.
Min kollega Olof blev i höstas upprings av en journalist på en kvällstidning. Hon frågade, Vad gör ni med älgarna när ni skjutit dem? Tar ni vara på köttet eller får de ligga kvar i skogen? Så att sexåringar inte vet att ketchup kommer från tomat eller att potatis är basen för pommes frites är kanske inte så märkligt ändå. Frågan är om vi i Sverige också är på väg att tappa kontakten med vad riktig mat är. Jägareförbundets satsning på viltmat ligger säkert helt rätt i tiden, möjligen i senaste laget.

Igår blev jag ombedd att kort redogöra för Jägareförbundets syn på frågeställningen, vem har rätten till skogen, naturen och djuren däri? Mitt svar kommer att publiceras i Rovdjursföreningens tidning, Våra rovdjur. Redan frågeställningen är intressant. Kan verkligen den som levt hela sitt liv i en stad och som lever på den typen av mat som Jamie Oliver beskriver i sitt program överhuvudtaget ha en syn på brukande av naturen som har någon som helst verklighetsförankring? Risken är att den mediala bambifieringen gjort minst ett par generationer svenskar precis lika okunniga om djur och natur som de amerikanska barnen i fråga om mat. Personligen tycker jag det är både allvarligt och tråkigt att barn ofta känner igen flera dinosauriearter än vanliga svenska djur. Jag har flera gånger testat artkännedom i skolor, både lärare och elever. Den som skrattar åt amerikanska barns kunskaper om mat riskerar att sätta skrattet i halsen när de upptäcker lärares och barns kunskapsnivå om svensk natur. Inte ens en grävling känner majoriteten igen. Däremot vet nästan alla att man skall ha knäckebröd i stövlarna, grävlingen biter nämligen alltid tills det knakar!

Så är det då en dag kvar till en av årets stora premiärdatum, den 25 augusti. Här uppe i norr är det ripor i fjällen och tjäder och orre neråt skogen. Sjöfågeljakten kommer också igång, men den premiären sker lite mer i skymundan. Själv ska jag ta mig ut i skogen med norrbottenspetsen och se om rapporterna om bra föryngring i den sydvästra delen av länet stämmer. Andra står i startgroparna för att fara till fjälls och pröva på riporna. Just den jakten på statens mark ovan odlingsgränsen har ju i alla år sedan 1993 varit oerhört omdebatterad och är definitivt i hetluften de senaste åren. Att regeringen ändrade regelverket efter en vänlig förfrågan från EU har väckt mycket ont blod och sista ordet är definitvt inte sagt vad gäller den omtvistade §3 i rennäringsförordningen. För er oinvigda så styr den om länsstyrelserna kan säga att de som bor i Sverige självklart ska ha möjlighet att jaga i de svenska fjällen. Bor man i andra länder så ska möjligheten också finnas, men bara om det inte begränsar möjligheten till jakt för de som bor i Sverige. Idagsläget säger regeringen att man inte ska bry sig om var man bor, alla ska ha tillgång till de svenska fjällen. Eftersom man bedömmer jakttrycket genom att se hur många människor med vapen som har passerat ett visst jaktavsnitt så gör detta att Länsstyrelserna avlyser jakten ganska tidigt på säsongen på många områden och däremd stänger ute jägare resten av jaktåret. Även de som vill jaga rödräv och med fällor minska trycket från mink och mård.

Men oavsett det så är det en mer akut situation som har uppstått på grund av ett överdrivet krångligt system för viltrapportering. En mängd jägare som inte har viltrapporterat stängdes av från jakten, till en början var det sagt hela jaktåret. Vid en första anblick så ser det väl inte helt orimligt ut, självklart ska jägare följa de regelverk som ställs upp av den som upplåter jakten! Men börjar man titta närmare på vad som har hänt visar det sig att systemet är så tillkrånglat att en liten miss med en eller annan jaktdag av totalt 40-50 stycken leder till ett års avstägning. Detta är självklart orimligt! Nu har Länsstyrelserna backat så missade rapporter leder till avstägning de första två veckorna. Men fortfarande är det en överdriven administration som ligger i botten av detta problem. För att förklara läget så är det klart att den som löser ett jaktkort för fem dagar och inte skickar in rapport efter avslutad jakt begår ett fel. Men om man löser ett kort för fem dagar och på grund av dåligt väder bara jagar fyra och rapporterar dessa fyra - då har man en dag borta från rapportering och blir avstängd ett år! Om man löser ett årskort så måste man "aktivera" det via internet för de dagar man ska ut på fjället och sedan rapportera in resultatet via nätet inom 14 dagar. Har man gjort allt enligt regelverket och på 40 dagars jakt gjort en miss i rapporteringen en enda dag så blir man avstängd en hel säsong! Rimlig påföljd? Knappast! Allt kan bero på att man glömmer att trycka på knappen "bekräfta" efter att man har fyllt i alla sina uppgifter!

Att ha ett system där man försöker detaljreglera småviltjakt leder till en administration som inte alls står i överensstämmelse med fördelen för förvaltningen! Vi har jagat älg i alla år med krav på återrapportering 14 dagar efter avslutad jakt för året. Det på ett vilt där jakten faktiskt styr stammens utveckling. Att införa krav på 14 dagars rapportering efter varje fälld fågel på ett viltslag som INTE styrs av jakttryck skapar möjligen arbetstillfällen, men också irritation och frustration och möjligen en bild av att man kontrollerar något som man ändå inte styr över. Turbulensen inför årets jaktstart är en tydlig signal på att något måste göras. Inte i första hand att lära jägarna att bli bättre på att hantera sina datorer efter varje avslutad jakttur utan att faktiskt se över det överbyråkratiska regelverket som omger jakten  på statens marker i fjällen!

Det har väl knappast undgått någon att årets björnjakt har startat. Rekordmånga i tilldelning och mycket uppmärksamhet i media. För egen del blev det två tidiga mornar och i alla fall ett spännande ståndskall med lång ansmygning i riktigt tät skog. I slutändan visade det sig vara en pigg och rask mård som lockade karelaren till skall, men spänningen fram till hunden var i alla fall densamma! Att sen jaktlaget på hemmamarkerna fällde två björnar på samma pass medan jag var på grannmarken, det får man ta med jämnmod!

Det är intressant att följa utvecklingen av björnjakten genom åren. Under en lång period var det något något nästan magiskt och trolsk över björnjakten. Bara särskilda jägare kunde jaga, nästan övermänniskor, och deras hundar måste vara utöver något man någonsin hade sett. Allt eftersom tilldelning och avskjutning ökar så avdramatiseras björnjakten. Jag tycker det är bra, ingen jaktform mår bra av att bli allt för uppskriven som farlig eller häftig eller något för machomän! Nu är det "vanliga" passkyttar som fäller björnar och planerar middagar med jaktlaget. En sund utveckling av björnjakten! Nu har till och med det envisa ryktet om den kostsamma björnjakten börjat klinga av.

Vad återstår då tänker man? Ja, en mer generellt återinför åteljakt skulle minska krånglet och framförallt osäkerheten. Hur får man jaga, var får man släppa hundarna, vad räknas som åtel.. ja frågorna har varit många inför jakten. Till det kommer frågan om jakt inom viltvårdsområden. Skriverierna om detta har lett till att jägare i alla former av jaktliga sammanslutningar tvekar att jaga björn. Framförallt jägare inom viltvårdsområden så klart, det är rätt självskrivet med det genomslag det fått i media med rubriker som  "blodtörstiga björnjägare bryter mot lagen" - det är klart att man blir tveksam om hur det ligger till! Frågan man kan ställa sig är vad som ligger bakom denna iver att utreda frågan om vem som har rätt att jaga och inte. Visst, jakt ska ske på lagligt sätt och enligt regelverket. Men alltid när frågor drivs hårt genom media så försöker jag ställa mig frågan "Vad vill de ha ut av det här"?

Jag kan se ett antal scenarior för de som jobbar med frågan om vem som har rätt att jaga björn, kanske en del tycker att det liknar konspirationsteorier men det får jag väl ta!

Att de personerna som driver denna fråga i stora delar är principiella motståndare mot viltvårdsområden som idé är ingen nyhet. Jag ser detta som ännu ett försök att göra fastighetsägare och jägare förvirrade och skapa ett ökat stöd för upplösande av viltvårdsområden. Tyvärr är det så att man på många håll tror mest på den som framför de mest negativa budskapen, så även nu. Sen missar man inte heller chansen att uttrycka kritik mot Jägareförbundet eftersom vi har en annan syn på viltvårdsområden och ser den organisationsformen som positiv. Det sticker i ögonen på en del och man vill gärna skapa osäkerhet och förvirring även här.En annan fundering är om de vill minska avskjutningen av björn? Oklarheter runt regelverk och rädsla för rättsligt efterspel i björnjakten har gjort att många avstått skott tidigare år, de här utspelen gör tyvärr att det blir fler som väljer att avstå för säkerhets skull.

Jag hoppas att det finns tillräckligt många jägare som med kritiska ögon kan fundera igenom vad som är det egentliga syftet med att driva frågan om att det inte ska kunna gå att jaga björn gemensamt. För min del ser jag det alltså enbart som ett sätt att skapa förvirring och splittring inom jakten, tyvärr. Med genomtänka beslut och överenskommelser med markägare inom alla typer av jaktliga sammanslutningar så fungerar björnjakten bra, både på egen mark och gemensamt!