Satt här ikväll vid köksbordet, i en skenande halsfluss, och valde mellan alvedon och wisky. Då slog jag upp dagens Aftonblad. Glädje!

På ledarsidan skriver Ingvar Persson det jag länge velat läsa i en stor rikstidning. Någon har förstått att det här inte handlar om biologi, enbart, snarare om förvaltning.

Insiktsfullt och riktigt vasst, dessutom kryddat med en hel del sakkunskap. Även om jag är grymt avundsjuk på Ingvars alla vargobservationer...

Så gläd er nu, åt att ännu någon förstått vad det här handlar om, inte vargar eller lodjur, snarare hur vi ser på naturen och vår roll i den. Ni får fira hur ni vill, jag valde alvedon...

Som framgår av rubriken så lyckas man ibland, på gott och ont! Mötet i Boden samlade en ganska stor skara intreserade älgjägare. Samtalen rörde sig om allt från eventuellt nytt älgjaktssystem till Svensk Naturförvaltnings flyginventering. Bitvis också en intensiv debatt om hur man höjer intresset för kalvjakt i området. Alltså i princip de diskussioner som jag var förberedd på.

Att skjuta kalv har varit på tapeten länge och man försöker från många håll att öka andelen kalv i avskjutningen. Det är inte alltid man får medhåll och många är skeptiska till hög kalvavskjutning. Förvånansvärt nog så är det oftast när älgstammen är på väg ner som man vill "spara någon älg till nästa år" som man håller igen på kalvarna, men man har inte samma resonemang att spara vuxna. Trots att de vuxna korna producerar mer älg till nästa år, men en överlevande kalv kommer inte att producera nya älgar på några år, inte ens om det är en kvigkalv!

Ibland möts jag av synpunkten att jägarna i Norrbotten inte har tradition att skjuta kalv, det var ju till och med förbjudet när vissa av dagens jägare började jaga. Då kan man konstatera att ett beteende kan vara ganska nytt och ändå kallas tradition! Fram till 1999 tilldelades kalv och avskjutningen av vuxna och kalvar låg ganska lika i länet. Efter den "fria kalvjakten" har andelen kalv i avskjutningen sjunkit stadigt. Så fri och gratis kalv som skulle höja andelen kalv i avskjutningen har fått precis motsatt effekt!

Ett annat argument är att björnen tar så mycket kalv så då ska ju inte vi skjuta de som är kvar. Visserligen tar björnen kalv, men i ett av de mer björntäta områdena i länet ligger reproduktionen enligt älg-obsen i september runt 80 kalv på 100 hondjur .. inte mycket att klaga på där alltså. Och om så mycket av återväxten går åt till rovdjuren så är det ju ändå så att den totala avskjutningen som styr hur mycket älg vi har till nästa år. Lite älg in i stammen innebär lite älg i uttaget.

Det mest intressanta är nog ändå jägarnas avsaknad av intresse för licenstilldelningen! Vi får se vad regering och riksdag kommer fram till, men just nu känns tilldelning till A-licensområden som ett onödigt arbete! Om man under flera år har en fyllnadsgrad på 50-60% av tilldelningen och ändå anser att man i området ska ha oförändrad tilldelning, då har man fri älgjakt och är nöjd med det... Det ska bli intressant att följa fortsättningen på framtida älgskötselområden, förvaltningsområden, viltförvaltningsdelegationer. Mycket ideell och avlönad administration, men det är de som sitter på stubben i skogen som i slutändan avgör vilken älgstam vi ska ha!

Satt här på morgonen och läste en motion till LRF Skånes årsstämma om "nationella jaktdagar" på vildsvin. Förslaget går ut på att man på frivillig basis går man ur huse några dagar per säsong och jagar vildsvin "över hela landet". Ingen dum idé kanske. Tänk bara vilka korvbrasor och möjligheter till finfina inventeringar vi skulle få.

Faktum är att jag tycker mig spana en ganska snabb och omvälvande förändring av jakten och jaktlagsstrukturen i Sverige idag. Jakt på stora rovdjur kräver stora arealer och en snabb och effektiv samverkan inom och mellan Viltvårdsområden och Älgskötselområden i norra delen av landet och i söder anordnas stora vildsvinsjakter där man bjuder in duktiga hundar med ansvarfulla förare som ger en bra jakt även för dem som aldrig har vildsvinen liggande dagtid inne på sina marker. Vi ser också hur rävklappar och "rovdjurskort", som ger dig möjlighet att för en mycket billig penning följa rävdrevet in på grannmarken, skapar gemenskap, förståelse och nya kontakter runtom i landet.

Jag är själv road av såväl jakt på rovdjur som vildsvin och det är faktiskt något av ett socialt fenomen hur man direkt vid morgonsamlingen eller inspåret av lo i ringen kan träffa en vilt främmande människa och efter 3 minuters diskussion är jakten igång med total förståelse och ett gemensamt mål med ett gemensamt språk. Jag måste ha träffat flera hundra nya jägare på detta sätt senaste året och det är faktiskt riktigt kul och lovande inför framtiden. Igår blev jag faktiskt bjuden på bäverjakt av en jägare från jämtland som fick skjuta sitt livs första ståndälg för min hund när den gått ett par marker bort i höstas. Hade det inte varit för att vi med gemensamma krafter försökt baxa oss själva över en surmyr och "förbrödrats" i tafatta försök att komma in på ett björnstånd tidigare på hösten hade han inte fått sin älg och jag hade suttit här i söder och surat över att man inget kan jaga i april...

Så är då ordningen återställd??? Det mesta senaste tiden har i alla fall rört älgfrågor för min del. Förutom gårdagen som spenderades nere på Öster-Malma och en del förberedelser för kommande årsmöte. Bland annat finjusterades den verksamhetsberättelse som vid sidan av ekonomin visar i detalj vad Jägareförbundet gör. En del har ifrågasatt vad Jägareförbundet gör för pengarna, enda förklaringen måste vara att man inte gärna vill ta in fakta som finns tillgänglig och inte stöder de egna åsikterna. Sanningen är att Jägareförbundet gör mycket för pengarna som kommer från medlemmar och via jaktkortsavgiften!

Nåja, nu är det som sagt älg som gäller. Ikväll blir det möte i Boden med företrädare för jaktlagen. Jag gissa att den tidigare nämnda flyginventeringen som Svensk Naturförvaltning gjorde i december/januari kommer att debatteras. Förvånansvärt nog verkar det fortfarande som om Naturförvaltning tror att deras resultat ska stämma med verkligheten! Att en stor del av Norrbotten har en vinterstam på runt 16 älgar per 1000 hektar, alltså över 20 älgar per tusen hektar inför jakten. Jag tror att alla som vistas i skogen eller jagar i dessa områden är förvånade över resultaten - helt enkelt beroende på att de är så orimliga. Skjuter man mindre än 3 älgar/1000 hektar så är det en omöjlighet att en  stam i den storleken skulle vara stabil över flera år. Någonstans är det alltså fel och av flera anledningar sätter jag mina pengar på att det finns fel i inventeringsresultaten.

Sen kan man komplettera detta med att det inte spelar någon roll hur exakt en vinterinventering är i Norrbotten, det blir i alla fall fel att använda den som underlag vid älgtilldelning! Man säger att ju mer fakta desto bättre. Men man kan inte blanda äpplen och päron och tro att man får annat än en hyfsad fruktkompott! Om älgarna inte står på vintern där de jagas på hösten så blir vinterinventeringar bara ett slöseri med resurser som dessutom skapar underlag för oenighet och förvirring. Vi får se hur Sveaskog som beställare och övriga markägare ställer sig till resultatet framöver.

Nu får man väl istället ta tag i frågan varför så många jägare och jaktlag har en tendens att spara kalvar istället för vuxna djur när de tycker att de ska spara till kommande år. En evig fråga som borde vara enkel att förklara men som vi uppenbarligen har misslyckats med på allt för många håll. Återkommer om hur diskussionerna går ikväll... 

Såg i gårdagens ABC-nytt ett inslag om den pågående lojakten. Docent Per Alström ondgjorde sig över det faktum att vi sköt lodjur och dessutom var glada för det. "Oehört beklämmande" var orden. Det där är ett rätt vanligt argument, många skulle uppenbarligen uppskatta om jägarna inte fann något som helst nöje med jakten och helst led en smula av gå ut i skog och mark.

Nu var det inte det jag reagerade mest över, snarare det faktum att när rovdjuren kommer in i bilden så släpper forskare och andra lärda män och kvinnor all sans och vett samt källkritik. Alström säger i inslaget "naturen sköter sig helt och hållet själv". Exakt hur kan en docent i biologi uttala de orden? Hade jag varit Alströms chef hade jag nog skickat honom på en grundkurs i biologi redan igår kväll, alternativt gett honom arkivtjänst fram till pensionering. Min 6-årige son vet att det där inte är sant och frågan är om man inte kan avkräva en småfågelforskare som Alström lite mer relevant kunskap och ärlighet i debatten. Vi ser samma sak hända hela tiden. Genetikforskare glömmer allt de lärde sig på A-kursen i biologi och många högt skolade biologer har i den senaste tidens debatt visat sig helt oförmögna att förstå att människan också finns på vår planet. Oberoende forskare hos Riksmuséet och Artdatabanken tar aktiv ställning och skriver debattartiklar och pressmeddelanden i frågor de inte forskat en sekund i. Som gammal forskare blir jag uppriktigt oroad över dessa människors trovärdighet i framtiden. Det här är ett snabbt växande problem just i rovdjursfrågan.

Dylika inslag stärker bara min tro på att rovdjuren inte kan hanteras rationellt av stora delar av forskarsamhället och då är det tur att det finns förvaltare som tar sin uppgift på allvar och inte blint litar på forskarna. Det är också intressant att Alström tidigare krävt fredning av de lodjur som bor nära honom själv, i sig ett erkännande av att djur har olika värde, även inom en art, och att förvaltning också inbegriper människor, inte bara djur.

Eftersom jag själv var med när just det omdebatterade lodjuret fälldes i Stockholms län kan jag intyga att jakten var riktigt rolig och spännande och även om det retar Alström kan jag konstatera att även om nöjet är en dimension så gör jakten också nytta för acceptansen, rådjuren och även lodjuren själva. Därför tar jag mitt ansvar och åker upp till Uppland igen i natt för nya lojakter, jag hoppas Alström ägnar helgen åt biologistudier.

Sent i går kväll kom jag hem efter ett dygn i Bryssel. Redan på planet när jag tittade ut från fönstret, inför landningen i Bryssel, ställde jag mig frågan. Hur kan man övertyga människorna där nere, i ett virrvarr av neonljus och gatlyktor, om att vi måste få fortsätta att jaga varg i Orsa finnmark, Ljusdal och Bograngen? Nästa fråga som for genom huvudet var, varför är de inte bättre på fotboll när det finns fotbollsplaner överallt? I mörkret var de upplysta grönytorna lätta att se.

Väl framme träffade vi EU kommissionen och besökte parlamentet. Ett antal organisationer, kritiska till jakten, har redan uppvaktat kommissionen. Nu var det vår tur. Vi gav jägarnas bild av jakten. Vi beskrev bakgrunden, genomförandet och hur vi ser på fortsättningen, bl a flyttning av varg. Utan tvekan kan vi säga att kommissionen verkligen lyssnade på oss. Vi fick gott om tid att både framföra våra synpunkter och fick dessutom ett antal frågor som vi fick svara på. Att dra några slutsatser om hur EU kommer att agera är omöjligt att sia om och några inofficiella förhandsbesked hade vi inte heller förväntat oss. Några av frågorna antyder att man har kritiska synpunkter på vargjakten, men samtidigt finns det mycket som talar för att Riksdagens beslut verkligen överensstämmer med Art- och habitat direktivets nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen.

På väg hem, på Bryssels flygplats blev jag uppringd av en journalist på SVD som berättade att Carlgren sagt att det inte blir någon vargjakt om vi inte lyckas flytta vargar.

- Vi har jakten för att öka acceptansen för varg. Om den inte ökar så är det inte möjligt att långsiktigt ha jakt. Det går inte att glädjas över jakten och samtidigt sabotera riksdagens mål att få in nya friska vargar. De hänger ihop, säger Andreas Carlgren till SVD.

SVD skriver också att Carlgren har sagt att "Jakten kommer dock att pågå två år till, oavsett hur det går med inplanteringen av varg".

Personligen tycker jag att det är bra att Carlgren är så tydlig. Det blir fortsatt vargjakt i minst två år, men efter det hänger fortsatt jakt helt på om flytten och förankringsarbetet lyckas. Nu är det alltså upp till oss själva, förutsatt att vi klarar EU:s granskning, att se till att vi får en vargjakt i många år framöver.

Carlgren säger också till SVD att,  - Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.

Att SNF inte kommer att bidra med något konstruktivt eller avser att sänka tonläget visar Mikael Karlssons kommentar i SVD. Däremot är jag övertygad om att WWF har både kompetensen och viljan att föra en konstruktiv dialog. Allt annat vore märkligt när WWF i andra länder insett att dialog och samarbete med just jägarna är absolut nödvändigt för att nå framgång, t ex i arbetet med Amurtigern.  

Jag tillbringade fredag eftermiddag och kväll och en hel del av lördagen med att träffa och prata med Norrbottens provledare för jägarexamen. En alltid lika trevlig sysselsättning på många sätt. Dels är det en samling med trevliga personligheter och en bra blandning av gamla erfarna provledare som har hållit på sedan starten i mitten av 1980-talet och nytillkomna friska krafter. Det arbete som utförs på banorna är en fantastisk uppvisning i engagemang. Folk lägger ner många timmar och dagar av sin fritid för att se till att nästa generations jägare ska få sina jägarprov genomförda och godkända. Ibland inte en helt tacksam uppgift eftersom kuggningar kan leda till kritik och även kritik för att man inte alltid finns till hands för att genomföra prov. Många gånger får jag telefonsamtal som i princip kräver att de ställer upp oavsett tid på året. Jag tror att allt för få inser att dessa provledare gör sin uppgift helt på frivillighetens grund och inte som ett jobb.

Jag kan bara hoppas att nyrekrytering av provledare lyckas även framöver, för utan dessa personer så kan vi inte få fler nya jägare oavsett vilket intresse vi väcker bland de yngre, en enkel logik som man inte alltid tänker på.

Alltså hatten av för en grupp som sliter hårt i det tysta - provledarna runt om i Sverige!

"får inte mata fjällrävar med trafikdödade renar"

Ibland förundras man över hur myndighetspersoner ser på praktisk verklighet! Nu senast är den en diskussion i Jämtland där Länsstyrelsen anser att ett lämpligt sätt att hjälpa fjällrävarna i länet är att transportera ut trafikdödade renar som mat. Detta tilltag gillas inte av Jordbruksverket som anser att det finns bättre mat eftersom utfodring med kadaver ska ske restrektivt...

Nu är det väl så att just kadaver är ett av fjällrävens naturliga sätt att skaffa föda över vintern. Det gäller dessutom inte kadaver från självdöda djur som trillar döda ner på fjället. Dom äter säkert fjällrävarna upp utan att fråga Jordbruksverket. Nej, här rör det sig om friska djur som dör i trafikolyckor, dom ska alltså inte vara lämpliga för fjällrävarna att tugga i sig!? Jag gissa att Jordbuksverket vill skicka dessa på förbränning istället!?

Ibland vet jag inte om man ska skratta eller gråta när man läser sånt här. Visst är det lätt att skratta bort det och tycka att myndigheterna är stolliga. Problemet är bara att det visar på en verklighetsuppfattning långt borta ifrån sunt förnuft. Just avsaknaden av sunt förnuft i beslut gör mig faktiskt orolig allt oftare!

Jag hoppas i alla fall att fjällrävarna får sina måltider serverade på ett eller annat sätt trots Jordbruksverkets klokskap!

 En rad tunga politiska beslut om jakten har nyligen tagits och fler är nog att vänta inom det närmaste året. Mycket av detta kretsar kring nationalklenoden älgen och står skrivet i stjärnorna. Om det kommer att bli flipp eller flopp är ännu mer oklart. Vad som i alla fall är klart är att det i varje län ska inrättas viltförvaltningsdelagationer under landshövdingens ledning. Dessa delegationer kommer att vara betydligt mer beslutsmässiga i viktiga jaktfrågor än de viltvårdsnämnder som de ersatt och statsmakten har flyttat ut vissa jaktbeslut till länsnivå.

Hur kommer den enskilde jägaren att påverkas av detta? Vilken roll kommer Jägareförbundet att ha i framtiden? Frågorna är denna vinter många och svaren få. Förändringar är i alla fall att vänta och hittills känns det som om "navet för den svenska jakten" ser ut att bli ganska många nav vilket kanske inte fanns med på allas dagordning.  Vad betraktar du själv som "ett nav för jakten"? Har taigajägaren med finnspets och sotig kaffepanna samma syn på "jaktligt nav" som slättjägaren med spaniel och leriga gummistövlar? Det tror i alla fall inte jag.

På min hemmaplan verkar inte jaktvårdskretsarna betraktas som jaktliga nav. Inte att döma av besökssiffrorna på kretsårsmöten i alla fall eftersom det på en del håll är färre än 2 procent av medlemmarna som pallrar sig dit. Okej, ett vanligt kretsårsmöte är kanske ingen kioskvältare men de ska hållas och på motsvarande möten i skötselområdet kommer betydligt fler trots att mötet har samma kioskvältarstatus. Varför? Jo skötselområdet är ju ett "jaktligt nav", i alla fall för älg- och kronhjortsjägaren. Skötselområdet är ingenting som finns långt borta och det hanterar frågor som direkt berör den egna jakten.

Intresset för jaktvårdskretsarna har falnat rejält i de län där klövviltjakten är den betydande jakten och anslutningen till skötselområden är hög. I alla fall gäller påståendet för de kretsar som inte ersatt älghanteringen med annat när älgen nu sköts i ett annat forum.  Kretsar som är aktiva med till exempel hundutbildning och jaktskytte har klarat omställningen bättre men få har klarat det riktigt bra. Vems är felet att kretsarna tappat? Har man saknat stöd från Svenska Jägareförbundet eller länsjaktvårdsföreningen? Det har man nog här och var men jag tror att det största tappet består i att kretsen inte längre betraktas som den viktiga kugge för den enskildes jakt som kretsen tidigare var. Jag har tidigare spekulerat om det falnade intresset för annat än klövvilt och visst förklarar även det en del av tappet nu när mycket klövvilt sköts i ett annat forum. Vad betraktar jag själv som "jaktliga nav"? Tja, det väljer jag att behålla i en snävare krets men de viktigaste är i alla fall inget som ligger på Berlins avstånd från mitt hemmagryt.

Snårskogen för jaktens framtid tenderar att bli allt mindre överblickbar och det vill nog till att naven för jaktens framtid snurrar. Foto©Mattias Johansson

Det blev ganska oplanerat en hektisk dag med mycket telefon om älgar idag! Bakgrunden är att Sveaskog har låtit Svensk Naturförvaltning genomföra en flyginventering i delar av östra Norrbotten. För Norrbottens del med mycket vandringsälg och enorma arealer så har vi inte sett flyginventering på vintern som ett helt enkelt eller kostnadseffektiv sätt att få underlag till förvaltningen. Den inventering som Sveaskog/Naturförvaltning gjorde i södra länsdelen i fjol visade ändå på en del intressanta resultat vad gäller kalvandel i vinterstammen och könsfördelning. Tätheten på stammen var visserligen i nivå med den förväntade men gavs med så stora felmarginaler på siffrorna att den var i princip omöjlig att ha som underlag vid tilldelning.

Denna gång är problemet lite annorlunda. Inventeringen säger att vi i dessa områden ska ha runt 16 älgar per 1000 hektar, ungefär tre gånger så mycket som förväntat! Hur man hanterar de här siffrorna återstår att se och även Naturförvaltning säger att invandring kan ha skett från omkringliggande myrmarksområden. Tittar man på älg-obsen så har området haft en vikande älgstam under några år och detta med en avskjutning som är en tredjedel av vad som hade behövts för att balansera en stam på 16 älgar/1000 hektar. Någonting stämmer uppenbarligen inte.

Då inställer sig nästa fråga: Vem ska man tro på?
Jägareförbundet och skogsbruket sa för några år sedan att grunden för älgförvaltningen i länet är älgobs och avskjutning. Markägarna tar naturligtvis också med betessakdorna i beräkningarna. All annan information ska ses som komplement. Nu har man en extra information som visar något helt annat, hur hanteras det?

Personligen tror jag att man ibland försöket skapa sig en detaljkunskap och styra viltförvaltningen med en detaljprecision som helt enkelt inte är möjlig. Genom älg-obs och avskjutningsstatistik ser vi ganska väl åt vilket håll älgstammen är på väg. Med markägarnas synpunkter på eventuella skogsskador kan vi också få en bild över om stammen kan öka, hållas på samma nivå eller måste minska. En kunskap som jag tror är nödvändig för förvaltningen är en hyfsad god kunskap om hur älgar rör sig under året. Men överdriven tro på att man ska kunna detaljstyra kan lika väl leda till dagens situation, vi har en pusselbit i faktaunderlaget som överhuvudtaget inte verkar tillhöra samma pussel! oavsett om all annan kunskap visar att den senaste inventeringen inte kan stämma så kommer naturligtvis siffrorna att användas i debatter och kommande lokala samråd, jag hoppas bara att alla inblandade gör som överenskommet nämligen ser obs och avskjutning som de grundläggande fakta man måste jobba med.

Måste också lägga till en liten icke-jaktlig reflextion på dagens nyhetsflöde. En tjänsteman i en kommun i Norrbotten reagerar på en namninsamling på nätet som är kritisk till ett beslut. Man kallar namninsamlingar för "ett hot mot demokratin"! Men är inte namninsamling den svenska modellen? När franska bönder kör in sina traktorer på Paris gator så lägger svenskarna ut en lista på bensinmacken som man ska skriva under. Numera skapar man sig kanske också en grupp på facebook för att samla medlemmar för sin sak. Sen har vi ju den stora namninsamlingen som sker varje höst var fjärde år... för nog är väl valet till riksdagen en av de största namninsamlingarna vi har i landet och det kan väl inte vara ett hot mot demokratin, jag trodde att det var själva grunden för just demokrati!?

Såg förresten att vi nu ska vara 563 000 jägare i Sverige, i alla fall enligt SIFO. Jag hoppas att dom har rätt, trots att antalet jaktkortslösare sjunker!