Diskussionerna kring älgstammen går höga. Framför allt är det skogsbrukets krav på att minska älgstammen som debatteras. Men det finns frågor som ur älgstammens synpunkt är viktigare än hur många tallplantor som betas. Det råder nämligen en akut brist på tjurar i nästan hela landet. Framför allt de stora tjurarna lyser med sin frånvaro. 

Av Erik Wilsson

Det finns mycket som tyder på att älgstammen inte mår riktigt bra. Kalvvikterna i södra Sverige har de senaste åren minskat med i genomsnitt 20 kilo. Även slaktvikterna på fjolingar har minskat med ungefär lika mycket i kilo räknat.
Samtidigt har forskarna visat på ett nära samband mellan kornas fruktsamhet och fodertillgången, och den mest troliga förklaringen till den så kallade Älvsborgssjukan är att den orsakades av bristen på mat inom ett område där älgstammen under en tid varit alldeles för hög. 
Minskade slaktvikter kan lokalt förklaras av brist på mat, men en annan orsak kan vara bristen på större tjurar.
Norska forskare har visat att närvaron av äldre tjurar stimulerar korna till att brunsta och att bristen på äldre tjurar leder till att brunsten senareläggs. En dags försening av brunsten motsvarar i genomsnitt en sänkning av slaktvikten med ett kilo (se SvJ 2–3/04).
De enda instrument vi har idag för att bedöma könssammansättningen i älgstammen är älgobsen och flyginventeringar.
Sammanställningar av båda metoderna visar samstämmigt att andelen tjur är mycket låg i nästan hela landet.
Av älgobsen mellan åren 1997 och 2003 framgår att andelen tjur första jaktveckan i stora delar av landet är under 33 procent. Lägst är andelen tjur i Skåne och Blekinge samt i Norrbotten där den understiger 31 procent. Andelen tjur är högst i Västernorrland och Gävleborg (se karta).
Eftersom älgobsen genomförs under första jaktveckan kan angivna värden sägas beskriva sammansättningen i sommarstammen. Efter jakten är andelen tjur ännu lägre.

Många fjolingar
Andelen tjur i stammen är också ett mått på hur mycket stora tjurar det finns. Fjolårstjurarna utgörs av gruppen tjurkalvar som överlevde från föregående års jakt.
Konkret betyder detta att fjolårstjurarnas andel i stammen ökar dramatiskt när andelen tjur i stammen minskar samtidigt som de äldre tjurarnas andel minskar i motsvarande grad.
Med en tjurandel enligt älgobsen på 25 procent utgörs 60 procent av tjurbeståndet av fjolingar. Om tjurandelen ökas till 40 procent är bara 30 procent av tjurarna fjolingar innan jakten börjar (se tabell på nästa sida).
Exemplet är beräknat i en älgstam som är oförändrad och där 50 procent av det jaktliga uttaget är på kalv. Minskas kalvandelen i avskjutningen ökar procenten fjolingar ytterligare.
Man behöver kanske inte påpeka att andelen tjurar i mogen ålder (äldre än fyra år) blir försvinnande liten om 60 procent av tjurarna är fjolingar.
Bristen på stora tjurar beror således inte på att de äldre tjurarna överbeskattas utan bara på att andelen tjur i stammen är för liten.
Frågan är då vad jägarkåren gör för att komma till rätta med situationen. Ja, tittar vi på avskjutningssiffrorna för 2003 förefaller andelen tjur i avskjutningen vara högst i de områden som har minst tjur.
I Skåne, Blekinge och Norrbotten var mer än 58 procent av de fällda vuxna älgarna tjurar (se karta). Konkret betyder detta att andelen tjur i de aktuella områdena fortsätter att minska.
Egentligen är det bara i Västernorrland och i Gävleborg som avskjutningen kan förväntas öka tjurandelen. Och de är samtidigt de enda områden där det inte råder tjurbrist!
Nu är det inte bara andelen tjur i avskjutningen som påverkar sammansättningen i stammen. Om älgstammen minskar på grund av att avskjutningen är högre än reproduktionen, minskar andelen tjur även om det skjuts lika många hondjur som tjurar när könsfördelningen är sned.
Omvänt kan ett överuttag av tjurar ge en ökad andel tjur i stammen förutsatt att stammen växer.

Vill spara hondjur
Det faktum att tjurbristen är störst i områden med en svag älgstam gör situationen extra komplicerad.
Om jägarnas ambition är att öka älgstammen leder detta automatiskt till att man vill spara hondjur. Oviljan att
skjuta hondjur leder samtidigt till att jakttrycket flyttas över till tjurarna.
Vad gör man då i ett läge där man vill öka älgstammen samtidigt som det råder brist på tjurar? Ja, det finns egentligen bara en väg: att minska jakttrycket totalt. I vissa områden är situationen så akut att det kan vara motiverat med ett förbud att fälla vuxna under flera år.
Den prekära situationen har på flera håll lett till olika desperata förvaltningsalternativ som innebär att man vill minska jakttrycket på tjurar. Att rekommendera jägarna att spara mellantjurar på till exempel fyra till åtta taggar är ett sådant  försök.
Effekten av restriktionen ligger framför allt i att man minskar jakttrycket på tjurarna. Men om man samtidigt anser att man har för lite älg och vill spara på de produktiva hondjuren kombineras restriktionen ofta med att man avstår från att skjuta kalv från enkalvskor för att eliminera risken att hondjuren ska bli skjutna när de blir kalvlösa.
Effekten av den senare restriktionen leder då till att man flyttar tillbaka jakttrycket på tjurarna. Man inför med andra ord två begränsningar som tar ut varandra. Restriktionen får därför bara till resultat att det skjuts färre kalvar och att det tar längre tid att skjuta älgarna.
Den enda strategi som fungerar praktiskt är att skjuta färre tjurar om det råder tjurbrist och att skjuta färre älgar om man vill öka älgstammen.

Skelleftemodellen
Den omtalade Skelleftemodellen (se SvJ 9/05) kan vara en väg mot en bättre älgstam. Den innebär att man inte
skjuter fler tjurar än hondjur och inte skjuter fler vuxna än kalvar.
Med den förvaltningsmodellen kan avskjutningen i princip göras fri eftersom det inte går att skjuta sönder en älgstam så länge tillgången på kalvar styr avskjutningen av vuxna. Den enda situation då modellen inte fungerar är när man vill minska stammen, eftersom det då kan vara svårt att skjuta tillräckligt antal kalvar.

Andel fällda älgar per 100 ha år 2003	Andel tjur enligt älgobs - Andel tjur i avskjutningen av vuxna älgar

Röster om tjurbristen

Göran Cederlund är viltforskare och verksam i Svensk Naturförvaltning. Han har under flera år utfört och sammanställt flyginventeringar. Han menar att den nuvarande situationen uppkom när älgstammen sköts ner under 80-talet.
– Man hade vant sig vid att spara kor under 70-talet då älgstammen ökade och förstod inte att situationen blir en helt annan när stammen är på väg ner. Vi ser också att det finns stora regionala skillnader. I vissa områden är andelen tjur i vinterstammen nere på 15 procent medan man i andra områden ligger på en tjurandel runt 30–40 procent. Den skeva könskvoten verkar vara störst dels i Norrbotten, dels i jordbruksnära områden.
Hur ska man då komma ur den uppkomna situationen?
Cederlund menar att man måste sätta sig ner och lokalt klara ut hur mycket älg man har och hur sammansättningen ser ut.
– Flyginventeringar kan vara ett sätt att få rätt ingångsvärden men på många håll måste man använda andra metoder, som spillningsinventeringar och älgobs. När man sedan gjort en bedömning är det dags att bestämma vad man vill ha. Hur många älgar man vill ha per 1 000 hektar och hur stor andel tjur det ska finnas.
– Därefter bestäms hur man de närmaste åren ska beskatta älgstammen för att nå de uppsatta målen. Man måste också vara beredd på att kvotera avskjutningen över förvaltningsområdena.
Göran Cederlund påpekar att älgförvaltningen i stora delar av södra Sverige har kollapsat.
– Om man inte utnyttjar mer än 30–50 procent av tilldelningen är avskjutningen i praktiken fri. I den situationen måste jägarna vara beredda på drastiska förändringar. I vissa områden kan det vara befogat  att helt avstå från jakt på vuxen älg i flera år, i andra kanske man måste ha flera år med tjurförbud. Allt bottnar i vilket mål man har.
Avslutningsvis påpekar Göran Cederlund att jägarna måste förstå att älgarna inte är jämnt fördelade över markerna.
– Man måste vara beredd på att differentiera avskjutningen. Själv förordar jag ett system där man bara delar ut en del av den gemensamma kvoten och att de som skjutit fullt sedan kan komma in och begära fler älgar. Men då måste man också vara beredd på att grannlaget kanske får skjuta dubbelt så många älgar som man själv får.

- - -

Göte Grubb är verksamhetschef i Jägareförbundet Mitt Norrland med Västernorrland som har den högsta andelen tjur i landet.
– Min grundfilosofi är att en älgstam ska innehålla lika mycket tjur som hondjur. Manipulerar vi med älgstammen och minskar andelen tjur är vi farligt ute. Situationen i Västernorrland är idag relativt god medan den i Jämtland är något sämre. I Västernorrland är cirka 40 procent vuxna tjurar vilket är acceptabelt även om jag personligen hade velat höja andelen tjur ytterligare.
Göte Grubb menar att förklaringen till att andelen tjur är högre i Västernorrland uteslutande beror på den informationskampanj man genomförde för drygt tio år sedan.
– Kampanjen gjorde jägarna medvetna om tjurarnas värde vilket medförde att man flyttade över jakttrycket på hondjuren. Den attityd som vi lade grunden till i kampanjen lever fortfarande kvar hos jägarna.
Göte är dock bekymrad.
– Älgstammen är på väg ner och i samma takt som stammen minskar kommer allt fler att vilja spara kor. I en sjunkande älgstam kan stammen skjutas sönder på bara några år om man inte beskattar tjurarna med försiktighet och samtidigt håller uppe andelen kalv i avskjutningen.

- - -

Göran Bergkvist är Jägareförbundets klövviltkonsulent och har till uppgift att samordna älgförvaltningen i landet. Han menar att situationen med tjurbrist på de flesta håll i landet är allvarlig, i synnerhet i de områden där jägarna samtidigt upplever att man har för lite älg.
– Att problemet i landet inte är lika stort beror troligen på att jägarna i olika delar av landet har en varierande syn på värdet av en bra tjurstam vilket i sin tur lett till olika förvaltningsstrategier.
– Det gäller att hitta olika modeller för hur jakttrycket på tjurarna kan minskas. Personligen tror jag mycket på den så kallade Skelleftemodellen; att inte skjuta fler vuxna älgar än kalvar och att kombinera detta med att låta minst hälften av de fällda djuren vara hondjur.