Skogsbolaget som vill ha fler och bättre älgar!
Nu är det hög tid att stärka älgstammen, både numerärt och kvalitativt! Det är sällsynt att ett skogsbolag intar den hållningen i dagens älgdebatt. Men Boxholms Skogar AB går i det fallet gärna mot strömmen.

Av Gunnar Nilsson

 
Foto: Peter Rosén

Storskogsbruket brukar för det mesta kraftfullt förespråka en minskning av älgstammen. Man hänvisar som regel till en tvåprocentig toleransnivå av samlade betesskador på stammarna, oavsett om det är massaved eller timmer som är det primära i produktionen. Älgen kostar för mycket och drar därmed ner vinstsiffrorna.
Boxholms Skogar i Östergötland tillhör med sina totalt 40 000 hektar inte de allra största bolagen i landet, men innehar ändå en åttondeplats storleksmässigt.
– Vi är små bland de stora, men stora bland de små, beskriver Hans Carlander, bolagets vd.
Tillsammans med Eric Carpholm, som sköter jaktfrågorna i bolaget, konstaterar han att älgstammen gått kräftgång hos Boxholms Skogar, precis som på de flesta andra håll i Sydsverige. Det har skjutits för mycket vuxna djur, framför allt tjurar.
–Skogsstyrelsens utspel före jul om upp till en halvering av älgstammen ger mot den bakgrunden ingen trovärdighet i södra Sverige. För att nå framgång i diskussionerna om älgförvaltningen är det angeläget att jägare och markägare diskuterar problem och möjligheter tillsammans, kommenterar Eric Carpholm.

För stor älgstam
Det fanns en tid när Boxholms Skogars älgar var ganska vida kända. Här var stammen stark och välmående och trofétjurarna många. När älgexplosionen tog fart under 1970-talet så var det på bolagets marker den kom först.
Älgstammen blev också alltför stor. Siffror som 27 älgar per 1 000 hektar är inget att längta tillbaka till, och de skogsskador som finns på bolagsmarken härrör mestadels från 1970-talet.
Något uttalat mål om älgtätheten framgent finns inte, men en nyligen genomförd flyginventering visade på fler än tio älgar per 1 000 hektar i ett delområde. En nivå som redan idag torde ligga högt vid en jämförelse.
– Vi är lite svävande på numerären och det vi säger nu kanske inte gäller om fem år. Det gäller att hitta en bra anpassning i kombination med förbättrad kvalitet på älgstammen, menar Eric Carpholm.
Saken är nämligen den att Boxholms Skogar för tio år sedan hade 16 procent tallmarker i lämplig betesålder. Idag är det åtta procent och om tio år bara fyra procent. En följd av tidigare förhållandevis stora virkesuttag.

60 procent kalv
När det gäller den kvalitativa förbättringen är kursen emellertid tydligt utstakad. Det som tidigare var en rekommendation till jaktlagen har i samråd blivit ett villkor: av de vuxna älgar som fälls ska högst en tredjedel vara tjurar, och kalvuttaget ska vara minst 60 procent. Dessutom ska avskjutningen vara följsam.
– Med det menas att avskjutningsmönstret ska följa en lämplig ordning, exempelvis vuxen–kalv–kalv–vuxen. Följsamheten ska råda såväl inom ett jaktår som mellan jaktåren. Blir det lite skevt i avskjutningen ena året, ska det kompenseras nästa år, förklarar Eric Carpholm.
När det sedan står klart att älgstammens sammansättning är den rätta kan avskjutningen övergå till en mer konserverande form enligt Skellefteåmodellen: att inte skjuta fler tjurar än hondjur och inte fler vuxna än kalvar.
Jaktlagen är fördelade i olika älgskötselområden som har sin frihet att fastställa antalet tilldelade älgar. En tredjedel av bolagsmarken drivs i egen regi. Boxholms Skogar omsätter 50 miljoner kronor, varav fem procent kommer från jakten. På frågan om satsningen på älgstammen kan öka den totala intäkten blir dock svaret nej.
– Vi tjänar inte ekonomiskt på det här, men tror oss heller inte förlora så mycket på det. Det är inte konstigare att kalkylera med älgskador än att avsätta nyckelbiotoper för den biologiska mångfalden, vilket vi gör enligt lagen, framhåller Hans Carlander.

Allt mer självsådd
En strategi för att förbättra fodertillgången hos bolaget har blivit att alltmer gå över till föryngring i form av självsådd från fröställning av tallar. Man lämnar minst hundratalet frötallar per hektar vilket ger ett stort uppslag av plantor.
– Då går det att reglera även en hårt ansatt ungskog i gallringen och få tillräckligt många oskadade träd till slut-avverkning, säger Hans Carlander.
För Boxholms Skogar finns också ett tydligt uttalat önskemål från ägaren, finansmannen Gustav Douglas, att värna om älgen i egenskap av kronjuvel i den svenska faunan.
– Det finns andra värden än pengar. Hjärtats röst är inte heller att förakta, instämmer Hans Carlander och Eric Carpholm.

Kräver lyhördhet
Att Hans Carlander företräder storskogsbruket i länsviltnämnden i Östergötland och därmed har andra stora skogsägares krav att framföra ser han, trots Boxholms Skogars planer, inte som en konfliktsituation.
– I nämnden handlar det mycket om jakttid, och där ser både vi och andra bolag det som naturligt att även tillåta älgjakt i februari, trots en del mothugg. Gör en älgko med kalv skada i en plantering i februari ska det kunna åtgärdas genom jakt, anser vi, motiverar Hans Carlander.
Boxholms Skogar tycker att det ska bli en stor utmaning att stärka älg-stammen. I synnerhet som företagets främsta affärsidé är att producera kvalitetstimmer av tall.
– Det kommer att kräva noggrann uppföljning och lyhördhet. Till hösten kommer vi att införa en databas för att underlätta förvaltningen. Vi är heller inte främmande för att öka inköpen av inventeringstjänster och annat, berättar Eric Carpholm.
Han är kritisk till skadeinventeringar av modell Äbin, eftersom denna är alldeles för krånglig och svåranvänd. Därför har Boxholms Skogar tagit fram en egen modell som ger en hygglig bild av situationen.
– Älgforskningen slukar mycket pengar, men det som mest skulle gynna älgförvaltningen är ett enkelt  redskap som jägare och markägare kan sluta upp kring, för att vända den skeva älgstammen åt rätt håll igen, anser Eric Carpholm.
En sak är i alla fall klar: älgstammen hos Boxholms Skogar lär inte offras till följd av utspel från skoglig expertis. Här ska skogens konung i stället krönas på nytt.

- - - - -

Markägaren har ansvar för viltet
En markägare har inte bara rätten att jaga på sin mark. Han eller hon har också skyldigheter. En sådan är att ägna sig åt viltvård. Jaktlagen är bestämd på den punkten.

Av Magnus Rydholm

I Jaktlagens fjärde paragraf kan man läsa:
”I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträttshavaren.”
I tolkningsdokumenten finns också en förklaring till vad lagstiftaren har menat med särskilda åtgärder.
”Med särskilda åtgärder avses bland annat utfodring, utplantering av vilt och olika anläggningsarbeten, till exempel iordningställande av viltvatten och viltåkrar.”

Markägarens ansvar
Det finns med andra ord en skyldighet att utföra viltvård.
Exakt vad viltvården skulle innebära är inte klarlagt i lagtexten, men en rimlig tolkning kan vara att markägaren ska se till att det finns viltbete på marken. Genom normal skogsförvaltning och jordbruk uppfylls en stor del av dessa förutsättningar.
Men lagstiftaren har också lagt till utfodring och anläggningsarbeten. Dessa förtydliganden skulle kunna tolkas som att markägaren och jakträttsinnehavaren under hårda vintrar bör stödutfodra, samt under andra tider av året skapa skydd och bete genom olika anläggningsarbeten.
Men vem har ansvaret för detta, markägaren eller jakträttsinnehavaren?
Naturvårdsverket har i sina ”Riktlinjer för förvaltning av vilda däggdjur och fåglar” tolkat markägarens ansvar.
”Skyldigheten att bedriva viltvård ligger således på den enskilde markägaren, oavsett om jakträtten är överlåten eller ej. Ansvaret delas emellertid med jakträttshavaren om jakten är överlåten.”
Således är det ganska tydligt utmejslat i lagen att markägaren ensam eller tillsammans med en jakträttshavare är skyldig att ägna sig åt viltvård.

Tandlös paragraf
I intervjuer som Svensk Jakt har gjort med några skogsbolag uppger bolagen att de inte regelmässigt genomför några extra insatser för att skapa viltbete.
Men skogsbolagen riskerar inte att hamna i någon domstol, eftersom jaktlagens fjärde paragraf är tandlös. Det finns inga straffsatser knutna till paragrafen, så det går inte att dömas till något straff.
Men lagstiftarens intention är inte oviktig. Staten vill att markägare och jakträttshavare tar sitt ansvar och vårdar viltet.
Detta är också en självklarhet för varje ansvarsfull jägare.
– Viltet och viltvården måste sättas i fokus. Särskilt med en vinter som denna framstår detta som en nödvändighet, säger Jägareförbundets jurist Håkan Weberyd.
– Jaktlagens viltvårdsparagraf är en bestämmelse som vi alla, oavsett om vi är markägare eller jägare i allmänhet, ska hålla högt, avslutar Håkan Weberyd.

- - - - -

Lagen hindrar inte viltbete
En felaktig tolkning har gett sken av att skogsvårdslagen hindrar markägare från att utnyttja skogsmark för viltbetesproduktion. Men några uttryckliga hinder finns inte i lagen.

Av Magnus Rydholm

Personliga omdömen och tyckande har under en tid gett en bild av att skogsmark inte får tas i anspråk för viltbete. Tolkningen har gått ut på att skogsmark ska användas till virkesproduktion och de undantagsmöjligheter som finns omfattade inte viltbete.
Och när samma sak upprepats tillräckligt många gånger har den tolkningen ansetts vara fakta. Men så är det inte.

Istället för att sätta käppar i hjulet för detta användningsområde finns en öppning i skogsvårdslagens tredje paragraf. Där anges att lagen inte hindrar att skogsmarken tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion.
I de tolkningsdokument som finns till denna paragraf markeras tydligt att varken omfattning av mark eller ändamål hanteras av skogsvårdslagen.
Skogsstyrelsens jurist Bertil Österberg gör bedömningen att det inte finns något uttryckligt  hinder för att avsätta en bit skogsmark till viltbetesproduktion.
– Det kommer att bli en bedömningsfråga för Skogsstyrelsen, där myndigheten fattar ett beslut i varje enskilt fall. Mig veterligen har denna fråga aldrig prövats rättsligt, säger Bertil Österberg.
Om det blir en tvist med meningsskiljaktigheter mellan markägaren och Skogsstyrelsen kring användningen av skogsmarken kan Skogsstyrelsens beslut överklagas till länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt.
Men om det finns en seriös plan för användningen så är det fullt möjligt att Skogsstyrelsen godtar annan användning av marken än virkesproduktion.

– Vad man generellt kan säga är att om skogsmark tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion och detta nya användningssätt verkar seriöst och inte kan kombineras med virkesproduktion så har man inte anledning att förvänta sig att Skogsstyrelsen ingriper, säger Bertil Österberg.
Skogsmark som idag används för till exempel julgransodling och energiskog har undantagits med stöd av denna paragraf. Viltfoderproduktion kan bli nästa regelmässiga undantag.

- - - - -

Älgarna i Mittskandia
Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå följer sedan november 2004 fjällälgarnas rörelser i ett stort svensk-norskt forskningsprojekt. Syftet är bland annat att ta fram nytt kunskapsunderlag för en gränsöverskridande samverkan i älgförvaltningen.

Av Bernt Karlsson

Tärna jaktvårdskrets kan betraktats som initiativtagare till projektet. Efter flyginventeringen 2001, då man hittade mycket litet älg i Tärna, insåg kretsstyrelsen att något måste göras och kallade till ett stormöte i Hemavan.
Eftersom det var känt att älgarna i Tärna också tidvis uppehåller sig i Norge togs kontakter med norrmännen.
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå fick vara med i en planeringsgrupp och resultatet blev forskningsprojektet Älg i Mittskandia, som geografiskt omfattar de norska kommunerna Hattfjelldal, Hemnes och Rana kommuner i Nordland fylke samt Dorotea, Vilhelmina, Storuman och Sorsele kommuner i Västerbottens län.
Projektet startade i november 2004 då 27 älgar, varav sex tjurar, försågs med GPS/GSM-sändare. Resterande älgar, 48 stycken, märktes under november 2005.
Sändarna hos älgarna märkta 2004 går till slutet av 2006, övriga till slutet av 2007. Från varje älg lämnas positioner varje timme dygnet runt. Forskarna kan därför i detalj följa älgarnas rörelser.

Många har köpt dator
Resultaten läggs ut på nätet och intresserade kan gå in på projektets hemsida och följa älgarnas vandringar.
– Ingen enskild faktor lär ha påverkat försäljningen av datorer i Västerbottens inland och fjälltrakter så mycket som Älg i Mittskandia, säger docent Göran Ericsson som är projekt-ansvarig. Men av etiska skäl lägger vi ut resultaten med ett par veckors fördröjning. Risken är annars att älgarna störs av nyfikna människor.
Målsättningen med projektet är att skapa en gemensam förvaltning av älgstammen i det här området, men också att öka kunskapen om älgen som resurs.
– Men de frågorna hanteras av olika arbetsgrupper, säger Göran Ericsson. Älgförvaltningsgruppen, där alla intressenter är med, har norsk ordförande. Han heter Johan Petter Rössvoll. Vi har egentligen en undanskymd roll. Vi ska bara förse projektet med grunddata.
Under tiden 6 november 2004 till 14 oktober 2005 har de 27 först märkta älgarna lämnat rörelse- och aktivitetsdata motsvarande 8 026 älgdagar.
Avståndet fågelvägen mellan sommar- och vinterområden var i genomsnitt 40 kilometer för kor och 70 kilometer för tjurar. Korna kalvade 1–15 juni och de 22 märkta korna fick tillsammans 20 kalvar. Av dessa var 13 vid liv när jakten inleddes.

Vissa blir kvar
– Vi har märkt älgar inom tre områden, som valts ut av lokala arbetsgrupper, säger Göran Ericsson. Det är Krokstrand/Vindelådalen, Krutfjell/Västansjö och Skalmodalsområdet. Älgarna har märkts inom de områden där de jagas på hösten och sedan har vi försökt ta reda på vart de tar vägen på vintern.
– Det är snömängden som sätter i gång älgvandringen men i höstas kom snön så sent, så älgarna stod kvar på sina höstområden till januari. Men fjällälgar har inget specifikt vandringsmönster och en del vandrar inte alls utan är kvar på fjället hela vintern.
Resultaten hittills tyder på att älgarna i Skalmodal är relativt stationära. Älgarna i Krutfjell/Västansjö liksom älgarna i Krokstrand/Vindelådalen vandrar i nordvästlig–sydvästlig riktning.
– En älg från Krokstrand Vindelådalen gick först in i Norge, säger Göran Ericsson. Sedan vände den och gick ner mot Vindelådalen. En tjur och en ko drog i väg till Arjeplog.
Men det finns värre extremer.

Olika vandringsmönster
En tjur som märktes 2004 vid Tärnasjön gick till en utfodringsplats i byn Aha utanför Sorsele. I vinter gick den samma väg och trots att det inte längre bedrivs någon vinterutfodring fanns älgtjuren i mars ännu kvar i området.
En annan extrem är en sjuårig älgtjur som märktes i Skalmodal och drog iväg drygt 20 mil fågelvägen ner till Åsele.
– Så stora avvikelser är ovanliga, säger Göran Ericsson. Våra resultat visar att korna vandrar från en till 124 kilometer och tjurarna någon längre, från 37 till som längst 165 kilometer.
– Det finns inga hack eller språng i den kurvan utan det är en jämn fördelning mellan djur som nästan inte vandrar alls och djur som drar iväg ganska långt och det är ytterst få vandringsälgar som blir skjutna. De löper faktiskt större risk att drunkna eller dödas i trafiken.

- - - - -

Försök med utfodring
Kan man med hjälp av utfodring stanna upp vandringsälgar eller locka älgarna bort från områden där de kan göra skada eller orsaka trafikolyckor?

Av Bernt Karlsson

Det är en fråga man också ska försöka ge svar på inom forskningsprojektet Älg i Mittskandia.
Utfodringsförsöken ska inledas kommande vinter i Skalmodal i Norge och i Vindelälvens dalgång i Sverige. Vinterutfodring av älg sker idag på lokalt initiativ på flera platser inom forskningsområdet. Det fodermedel som används är vanligt ensilage.
– Vi vet att älgarna kommer till foderplatserna och gärna stannar där och tar för sig av fodret, säger Göran Ericsson. Men vilka älgar är det? Är det hemmaälgarna, som finns i närområdet hela året, eller är det vandringsälgarna som kommer långväga ifrån? Det ska vi försöka reda ut.
– Är det vandringsälgar så är ju en viktig följdfråga om man med hjälp av utfodring kan stanna upp dessa och omfördela älgarna, så man styr dem bort från exempelvis områden med tallungskog, där de kan göra skada. På norska sidan finns det intresse av att kunna styra älgarna bort från vägarna, eftersom man har problem med trafikolyckor.
Var foderplatserna ska ligga har Göran Ericsson ganska klart för sig:
– Vid det här laget känner vi ju till vandringsvägarna, säger Göran Ericsson. I vinter har till exempel 25 älgar passerat Kraddsele efter Vindelälven. Men det finns också en del andra saker att tänka på. Är till exempel ensilage rätt fodertyp? Älgen är ju inställd på kvistfoder under vintern.
– Andra frågeställningar är vilka djur förutom älg som kan tänkas dras till foderplatserna och i vilken utsträckning vinterutfodring kan bidra till parasitspridning. Foderplatserna får förstås inte heller placeras så att älgarna måste korsa trafikerade vägar för att ta sig dit.