Minst 50 procent av alla fällda älgar ska vara årskalvar. Minst 50 procent av alla fällda vuxna djur ska vara hondjur. Det är grundbulten i den så kallade Skelleftemodellen, ett älgjaktssystem som alltmer börjat dra uppmärksamheten till sig i Jägarsverige.
Av Bernt Karlsson

Kurt Lundström, älgansvarig inom Skelleftebygdens jaktvårdskrets och konstruktör bakom den så kallade Skelleftemodellen för älgjakt.

Konstruktör bakom denna älgjaktsmodell, som med stor framgång tillämpats de sex senaste åren, är styrelsen för Skelleftebygdens jaktvårdskrets med älgansvarige Kurt Lundström i spetsen. Bakgrunden var att man kört fast i det lokala samrådet.
- Det var samma käbbel varje år mellan jägarna, LRF och skogsbrukets företrädare om licenstilldelningen och positionerna var låsta. Vi var tvungna att hitta en väg ut, berättar Kurt Lundström.
- Vi kom fram till att vad vi från jaktvårdskretsens sida främst hade att bevaka var älgstammens kvalitet. Frågan om hur mycket älg jaktlagen ville ha på sina marker borde däremot med fördel kunna föras ner på så lokal nivå som möjligt.
Med stöd av Naturvårdsverket och länsstyrelsen fick Skelleftebygdens jaktvårdskrets tillstånd att 1999 inleda ett försök med helt oreglerad älgjakt, alltså älgjakt utan en i förväg fastställd tilldelning. Alla A-licensområden inom kretsen med en areal av minst 1 000 hektar inbjöds att delta i försöket.
För att få jaga utan tilldelning behövde jaktlagen bara uppfylla två kriterier: Minst 50 procent av de fällda vuxna djuren skulle vara hondjur och minst 50 procent av alla fällda älgar skulle vara årskalvar. Sedan fick jaktlagen själva bestämma avskjutningens storlek.
Jaktlag som inte ville ingå i försöket eller vars areal var mindre än 1 000 hektar erhöll licenstilldelning enligt den gamla principen.
Intresset för Skelleftemodellen var emellertid stort redan från första början. Ett 50-tal jaktlag med en sammanlagd areal av cirka 140 000 hektar steg genast på tåget och flera mindre jaktlag slog samman sina marker för att komma med.
Första årets försök utvärderades efter jakten vid en älgutbildning som jaktvårdskretsen arrangerat. Avskjutningsrapporterna gav vid handen att jägarna var mycket väl skickade att ta över ansvaret för älgstammens skötsel. Man hade lyckats fälla både fler kalvar än vuxna djur och fler hondjur än tjurar. Den inriktningen på avskjutningen har sedan hållit i sig.
I fjol skedde en administrativ förändring. Jaktvårdskretsens olika älgvårdsdistrikt ombildades då till älgskötselområden, där även jaktlag med mindre areal än 1 000 hektar inklusive B-områden större än 100 hektar inbjöds att delta.
Inriktningen på avskjutningen förblev dock oförändrad, alltså minst hälften kor av antalet fällda vuxna djur och minst hälften kalvar av det totala antalet fällda älgar. Det har visat sig vara viktiga storheter.
- Vi vet rätt väl numera hur vi ska göra för att öka älgstammen, säger Kurt Lundström. Då ska vi spara kor och skjuta tjur. Och vill vi minska älgstammen är det bara att göra tvärtom. Ska man däremot balansera en älgstam på en viss nivå är det viktigt att man tar ut minst lika mycket kor som tjurar.
- I vår älgskötselplan har vi en vinterstam på fem-åtta älgar per 1 000 hektar som mål. Vid senaste flyginventeringen låg vi på i genomsnitt sex älgar och ungefär där befinner vi oss också idag.

Fler stortjurar
Syftet med den höga andelen hondjur i avskjutningen var redan från början att förbättra tjurstammens kvalitet. Det arbetet inleddes egentligen redan 1994, ett år då det endast fälldes en tjur med mer än 15 taggar inom kretsens verksamhetsområde. Andelen tjurar i älgstammen var då mycket låg.
Tjurandelen har idag vuxit till 35 procent och ungefär en fjärdedel av alla tjurar som skjutits de fyra senaste åren har varit tiotaggare eller bättre. Att få se och skjuta en stortjur är idag ingen utopi.
Samtidigt har reproduktionen ökat, den ligger idag på över 80 kalvar per 100 kor.
- Jägarna är rädda om de produktiva korna och det är inget fel, säger Kurt Lundström. Man fyller hondjurskvoten genom att i första hand fälla kvigor och då höjer man medelåldern även bland korna. Men i och med att man håller hög kalvavskjutning ökar ändå inte älgstammen.
- Det är också en viktig inriktning med vår älgjakt att de djur som vi ska hålla med mat över vintern, då ju skogsskadorna sker, ska vara produktiva djur.
Under 1980- och 1990-talen hoppade älgkurvorna upp och ner inom Skelleftebygdens jaktvårdskrets. Nu är de på väg att plana ut.
- Men i fjol sköts det lite för få kalvar och aningen för få hondjur, det måste vi rätta till i år, säger Kurt Lundström. Totalt sett är jag dock rätt så nöjd med utvecklingen sedan 1999. Vi har idag en älgstam som ger oss möjlighet att årligen fälla omkring 1 000 djur och dessutom ett inte obetydligt antal trofétjurar. Det är inte så illa. Och hur ser då de övriga intressenterna kring älgstammen på Skelleftemodellen?
- Jag tycker det är mycket positivt och det har fungerat alldeles utmärkt. Därför är det med viss oro jag ser på vad tokigheter man nu håller på med på riksplanet, säger skogsvårdskonsulent Dan Lundgren vid Skogsvårdsstyrelsen i Skellefteå och som brukar delta i det lokala samrådet med jaktvårdskretsen.

Kunnigare jägarkår
- För man ner besluten om avskjutningen på lokal nivå får man också ett bättre lokalt engagemang och då får man på sikt också en kunnigare och duktigare jägarkår.
Mats Lundberg, skogsinspektor hos Norra Skogsägarna, ställer sig också positiv till Skelleftemodellen.
- Men den ställer större krav, på både jägare och markägare, säger Mats Lundberg. Framförallt måste markägarna engagera sig mer och se till att framföra sina åsikter till det lokala älgjaktlaget.