Älgen är symbol för Kvistbergsskolan i Sysslebäck i Värmland. Varje år anordnas skytte på älgbanan för alla elever som fyllt tolv år och älgjakten är inskriven i terminsplaneringen. Lärare, elever och föräldrar deltar i älgjakten tillsammans med ett jaktlag på orten. En kalv tillfaller skolan för att användas i hem- och konsumentkunskapen.

Av Lasse Nohrstedt (Text & Foto)
Johanna Persson är fortfarande sömnig. Hon gick upp redan klockan fem i morse för att hinna bli klar innan hennes SO- och svensklärare, Udo Johansson, hämtade henne hemma i Ransbyn. Det är älgjakt och allra första gången som tolvåriga Johanna sitter på ett älgpass.

Men innan hon och Udo kommit till sitt pass har det varit samling med hela jaktlaget. Lärare, föräldrar och elever från Kvistbergsskolan i Sysslebäck jagar nämligen en dag om året tillsammans med ett lokalt jaktlag.

Det ligger en spänd förväntan i luften när jaktledaren Dag Nyström informerar om dagens jakt och om vilka såtar som ska jagas av.

För två år sedan kom en björn in på jaktområdet. Då ökade förstås spänningen ännu mer och dagen efter skoljakten fälldes björnen av jaktlaget. Men idag ska inga björnar skjutas, meddelar Dag Nyström och låter en hatt som fyllts med nummerlappar skickas runt bland jägare och elever.

Dag påpekar att kapitaltjurar med fler än tio taggar får skjutas, men att älgtjurar med fyra till sex taggar sparas liksom kor. Kalvar får givetvis skjutas och det är här som Kvistbergsskolan i Sysslebäck kommer in i bilden.

Skogsbolaget Bergvik skänker varje år en älgkalv till skolans hem- och konsumentkunskap, så till vida älgkalven skjuts denna jaktdag.

– Förra året blev ingen kalv skjuten och vid den årliga skolbanketten serverades istället en turkisk buffé, berättar Johanna, som går i sexan.

Udo arbetar febrilt med att hitta alla morgontrötta elever i det dunkla morgonljuset för att se till att de ansluter till den jägare som valts ut till var och en. Han delar också ut kartor och information.

Lång väntan

Så bär det äntligen av ut i skogen. Johanna och Udo slår följe med en erfaren jägare som agerar utställare och placerar ut passkyttarna med sina följeslagare längs en enslig skogsväg.

Udo laddar sin Tikka-studsare, kontrollerar att radion fungerar och tar fram lite av matsäcken. Johanna fäller upp en campingstol och sätter sig till rätta. Det kommer att bli en lång väntan och då gäller det att göra det så bekvämt för sig som möjligt.

Solen är på väg upp och förvandlar lövträdens blad till eld i gult och rött. Johanna huttrar lite och hennes huvud sjunker allt djupare ner i täckjackan. Det är kallt. Särskilt när man är så sömnig som hon.

Efter nära två timmars total tystnad hörs skallet från en av de älghundar som tillsammans med sina hundförare genomsöker såtarna. Strax hörs tre skott på långt håll och Johanna och Udo får tillbaka lite av entusiasmen.

Men stillheten lägger sig åter under en långt utdragen halvtimme.

Sedan händer allt mycket snabbt. Plötsligt kommer en älgko med kalv i trav längs en av passets två upphuggna skjutgator. Johanna håller andan medan Udo långsamt höjer geväret och osäkrar.

Kanske är det just ljudet från vapnet som får älgkon att stelna till. Hon står tjugo meter från skytten och pejlar varifrån ljudet kom med sina stora öron. Kalven smyger ljudlöst in i ett tätt, tätt buskage och stannar där. Då är kalven bara tio meter från Johanna och hon kan höra hur den andas.

Sin första jakthistoria

Sekunderna går och Udo väntar på att kalven ska lämna buskaget. Men så blir det inte, kon och kalven väjer snett tillbaka och i skydd av slyskogen klarar de sig undan.

– Åh, vad kalven var söt! utbrister Johanna och verkar inte ett dugg ledsen för att Udo inte sköt.

Nu är hon pigg och glad som en lärka och ivrig att berätta om sina upplevelser. Hon skrattar och gestikulerar för att beskriva hur nära älgarna var.

Hon har fått en bra historia att berätta för sina skolkamrater när de samlas för lunch vid raststället om en timme. Hennes allra första jakthistoria.

Det blir älgkalv på menyn vid festmåltiden i skolan ändå. Gymnastikläraren Tony Nilsson och eleven Isak Larsson fick älg på passet under förmiddagen och med några välriktade skott sköt Tony en älgkalv.

Eva Kristensson är hem- och konsumentkunskapslärare i Kvistbergsskolan. Hon blir också glad när hon nås av beskedet att älgen är fälld, för nu kan hon sätta sin lektionsplanering i verket.

Det innebär att hon tillsammans med eleverna är med i "slaktboa" när älgen flås och senare grovstyckas av en inhyrd slaktare.

Därefter tas köttdelarna med till skolan där de ska finstyckas, putsas, paketeras, namngivas och frysas. Men först ska köttet sorteras och älgfärsen malas.

De allra finaste delarna sparas till banketten. Då dukas det med finaste porslinet och alla klär sig snyggt inför middagen.

Älgen som symbol

– Tideräkningen i norra Värmland börjar och slutar med älgjakten. Det är ingen överdrift att säga så, menar Eva Kristensson.

Hon flyttade till Sysslebäck från Hofors för många år sedan och har insett hur mycket jakten betyder för bygden.

– Jakten är en naturlig del av livet här och för mig som lärare är det viktigt att också skolan är en del av samhället. Dessutom får ju elever och lärare en alldeles speciell kontakt genom att dela upplevelserna ute i naturen.

Det är således ingen slump att Kvistbergsskolan har älgen som symbol och maskot. Varje år genomförs även jaktskyttetävlingen "Kvistbergsälgen" för alla de elever från årskurs sex till nio som vill tävla om en plakett på den åtråvärda vandringspokalen.

Älgjakt på skolschemat är ett projekt som stöds av Jägareförbundet och Finnskoga-Dalby jaktvårdskrets. Dessutom skänker varje viltvårdsområde i trakten tio öre per hektar mark de förfogar över till ungdomsverksamhet kring jakt och jaktskytte. Pengarna går till träningsskytte för eleverna samt priser i samband med tävlingar.

– För mig som jaktledare är det självklart att vi ska bjuda in skolan till älgjakten, säger Dag Nyström. Annars riskeras återväxten av jägare i en bygd som historiskt är mycket viltrik.

– Visst har beståndet av älg sjunkit och jag kan nog säga att det är en halvering sedan 1980-talet, men nog kommer jakten att vara nödvändig och en del av vårt kulturarv länge ännu, avslutar han.