Sedan snart två år tillbaka pågår ett omfattande forskningsprojekt i Finland som undersöker älglusflugans pågående utbredning samt artens möjligheter att överleva och föröka sig.
Av Sauli Laaksonen, Raine Kortet, Sauli Härkönen & Hannu Ylönen 

Linné beskrev älglusflugan redan på 1700-talet, men först på 1980-talet blev arten vanlig i södra Sverige. Vid samma tid spred den sig också till sydöstra Norge.
Den första säkra observationen av älglusflugor i Finland gjordes 1960, i de sydöstra delarna. Sedan dess har den här lusflugan med framgång erövrat landets södra och mellersta delar.
I Finland följer älglusflugans etablerade nordliga utbredningsgräns idag rätt väl renskötselområdets sydgräns, även om det i fjol gjordes enstaka fynd ett par hundra kilometer längre norrut. Älglusflugans fortsatta frammarsch, inklusive konsekvenserna av detta, har därför blivit ett viktigt samnordiskt forskningsobjekt.
Förhållandena är gynnsamma för älglusflugan ända upp till mellersta Lappland. Om älgbestånden fortsätter med nuvarande täthet kommer älglusflugan att ha goda förutsättningar för fortsatt spridning norrut.
Det förekommer vuxna älglusflugor i terrängen långt in på hösten, ända tills de första mer långvariga köldknäpparna.
Både hanar och honor övervintrar i pälsen på hjortdjur, där de borrar hål i skinnet på värddjuret och suger blod samt parar sig och producerar avkomma, åtminstone fram till mitten av följande sommar och kanske ännu längre.
Älglusflugehonan föder flera larver, men bara en i taget. Larverna förpuppar sig fort och trillar av värddjuret ner i snöns och vegetationens gömslen.
Den nya generationens tillkomst och puppornas kläckning påverkas av många olika faktorer, som exempelvis vädret under vintern och sommaren. Däremot är det höstens väder som avgör hur de vuxna älgflugorna klarar sig och om de finner ett värddjur.
Kyla, torka och brist på snö minskar sannolikt puppornas möjligheter att överleva, medan fukt och värme ökar möjligheterna.

Lusflugans fiender

Eftersom de vuxna älglusflugorna håller till i pälsen på värddjuret finns det knappast något rovdjur som skulle kunna påverka artens täthet på det stadiet. Det betyder att möjligheterna till en populationsreglering genom rovdjur stannar på puppstadiet, om ens det.
Värt att notera i det här sammanhanget är ändå att det finns flera små däggdjur och fåglar som äter älglusflugans puppor. Hur mycket puppor som stryker med känner vi inte till och ännu mindre vet vi om sorkars, näbbmöss och mesars konsumtion av puppor.
Älglusflugan kläcks ur sin puppa i slutet av sommaren eller i början av hösten och börjar leta efter, eller snarare vänta på, att ett värddjur ska dyka upp.
Observationer visar att älglusflugan verkar vara en dålig flygare. Vi har också fått indikationer på att värdjakten sker i korta rusningar sedan älglusflugan med ögonen godkänt målet.
Om värden uppfyller vissa krav så accepterar älglusflugan denna genom att fälla vingarna.
Ett bra värddjur ska vara tillräckligt stort, varmt och i rörelse. Tyvärr uppfyller också människan ofta de här kriterierna.
Det finns inga belägg för att älglusflugan skulle föröka sig på människa, men det händer att den suger blod av människor.
Våra undersökningar visar att mörka färger och stor kroppsstorlek gör ett objekt särskilt lockande i älglusflugans ögon, medan ljusa och låga objekt kan passera utan att bli upptäckta.
Den här slutsatsen överensstämmer med tidigare gjorda observationer av både tamrenar och skogsrenar eftersom storvuxna sarvar verkar vara särskilt populära bland älglusflugorna. Det här betyder att en ljus klädsel sannolikt fungerar bättre som avskräckning än mörka eller röda kläder.

Gamla och nya värdar

Som värddjur för älglusflugor förekommer nästan alla hjortdjur som finns på det norra halvklotet. Till dessa hör åtminstone älg, rådjur, dov och kron och ibland även vitsvansvilt.
Det har rapporterats att älglusflugan också har landat på husdjur som hästar, får och till och med svin.
Älglusflugan anses inte parasitera på köttätare, men vi vet att den kan irritera hundar och vargar.
Numera kan vi också med säkerhet lägga tamren och skogsren till listan över värddjur eftersom det har konstaterats att älglusflugan förökar sig också på dessa två.
Älglusflugan har redan för flera år sedan accepterat skogsrenen som värd. Vid en kartläggning av skogsrenarnas hälsotillstånd observerades älglusflugor på renarna i Suomenselkä redan år 2004. I Kajanaland gjordes den första säkra observationen på skogsren år 2005. 
I skrivande stund vet vi dock inte med säkerhet hur pass lämpliga de här nya arterna är som värddjur för älglusflugan. Det verkar ändå som om både tamrenen och skogsrenen skulle både försöka, och lyckas med, att göra sig kvitt älglusflugor under vintern.
Det här kan bero på fysiologiska och fysiska reaktioner hos renarna och på att de har en tätare päls, vilket gör det svårare för älglusflugan att röra på sig. Ändå är det ett faktum att en del älglusflugor överlever på renarna och förökar sig åtminstone ända fram till vårvintern.
I de tätaste älglusflugemarkerna är det mycket vanligt att älgar bär på flera tusen lusflugor. Det här ser man tydligt på vårvintern i älgarnas legor, eftersom de har färgats rödbruna. Avfärgningen består av tusentals älglusflugors avföring samt blod och vävnadsvätska från älgen.
Ofta finns det så mycket av den här motbjudande smörjan i älgens päls att den stänker vida omkring när älgen reser sig från legan och ruskar på sig. 
Avfärgningen är kraftigast vid nacken, manken och ryggen, vilket avslöjar vilka delar av älgen som älglusflugan föredrar. En likadan, men avsevärt svagare, avfärgning kan också hittas där skogsrenar har haft sin lega på vårvintern.
Den här avfärgningen på legor och älglusflugepuppor som har blivit kvar i legan är en enkel och effektiv metod för att inventera förekomsterna av älglusflugor i en trakt.

Påverkar beteendet

Även om älglusflugan inte biter djupt så orsakar flera tusen bitande lusflugor hudskador, ärr och förtjocknader som är synliga också efter beredningen av skinnet. Detta har sannolikt också effekter på djurens hälsa och beteende.
Hos infekterade tamrenar bestod de synligaste tecknen av att djuren ruskade kraftigt på sig och skrapade intensivt med hornen och klövarna.
Gnidandet och skrubbandet var faktiskt så intensivt att hårstrån i renens päls bröts av, och redan några veckor efter infektionen hade pälsen tagit skada. Med det här beteendet försöker renen energiskt göra sig kvitt sina plågoandar och verkar också delvis lyckas med det.
Skadorna på pälsen ökade i omfattning under vårvinterns lopp och blev till stora hårlösa fläckar, särskilt på halsen och upptill på ryggen.
I en sydlig tamrenshjord led ungefär tjugo procent av djuren av de här symptomen. Mängden skador på pälsen är ungefär lika stor hos beståndet av skogsren i Kajanaland, som geografiskt sett ligger rätt nära.

Hårlösa älgar

De här förändringarna hos renarna påminner om det hårlöshetssyndrom som sedan slutet av 90-talet har förekommit hos flera hjortarter i Nordamerika och som har blivit vanligare.
Sjukdomen bryter ut på vintern och har fått hjortbestånden att minska, har sänkt produktionen av kalvar och har inneburit en ökad dödlighet.
I Sverige och Norge har det rapporterats om hårlösa älgar. Orsaken är ännu oklar, men flera forskare ser en koppling till kraftiga angrepp av älglusflugor.
Omfattande skador på pälsen inverkar menligt på hälsan hos hjortdjur som förbereder sig för vintern. De ökade värmeförlusterna och det större energibehovet under vintern kan vid svåra förhållanden bli ödesdigra.
Redan på hösten gick det att observera att älglusflugeangripna renar hade en förhöjd energiförbrukning.
Förändringarna i huden visar sig inte bara som spår efter skrubbande, utan också som bettmärken i form av ytliga kratrar som är några millimeter stora och blodiga. I ett senare skede kan de bli sekundära härdar för infektioner av bakterier, virus eller svamp.
Likadana förändringar har påträffats i skinn av älgar som har skjutits under vårvintern. Bettskadorna syns på både renskinn och älgskinn efter beredningen och sänker alltså skinnens kommersiella värde.

----------------

Parasit med många namn
Älgflugan (lipoptena cervi) är en lusfluga av familjen hippoboscidae. Den är en blodsugande parasit och lever på stora hjortdjur som älg, dov, kron och rådjur. Den kallas också för älglus, älglusfluga, hjortlus, hjortfluga och hjortlusfluga.

---------------

Renar kan medicineras

Medicineringsförsök visar att Ivermektin biter på älglusflugor. Det innebär att sjuka renar kan botas. Ungefär åttio procent av renarna behandlas varje år med det här parasitbekämpningsmedlet.
Det svåra är emellertid att träffa rätt tidpunkt för behandlingen. Enligt våra observationer börjar älglusflugan föröka sig redan på hösten. Om behandlingen inleds för sent så hinner en del av följande generation älglusflugor sätta sig i säkerhet i snön.
Även om vi genom behandling av tamrenar skulle kunna förhindra eller åtminstone minska på älglusflugeangreppen så hindrar det inte den här parasiten från att fortsätta sprida sig bland älgarna.