Älgen har alltid ätit skog och kommer alltid att äta skog. Ändå tycks inte skogsbruket fullt ut ta hänsyn till det vid röjning och andra skogsvårdsåtgärder. Det visar den tallung
skog utanför Bottnaryd och de älgskador den drabbades av, på grund av att röjningen utfördes vid fel tidpunkt.

Av Rolf Svensson (Text & Illustrationer) 

När lövfällningen är fullbordad om hösten övergår älgen mer till kvistbetning och djuren söker sig till talldominerande marker. Man brukar tala om älgens ljungtid. Är marken snöfri betas också mycket bärris och ljung.
I trakterna av Bottnaryd i Småland, en välkänd vinterståndsmark för älg, röjdes en föryngringsyta med tall för tidigt och utan någon tanke på att spara foder åt älgen.
Självföryngringsytan var cirka fem hektar stor. Här gick man in med en kraftfull förstagångsröjning när träden var från 1,5 till 2,7 meter höga. Några mindre partier hade glest stamantal. Tallarna var där eftersatta på fuktiga och frostlänta områden. En bäck med vidhängande kärrmark delade beståndet i två sektioner.
Röjningen genomfördes våren 2007. När tallungskogen öppnades genom röjningen var det som att bjuda in nästan alla traktens älgar till dukat bord.
Hösten 2008, från november och in på nyåret, uppehöll sig konstant 15 älgar, nio tjurar men bara en kalvförande ko, i föryngringen och närområdet. Om älgar under en längre tid uppehåller sig på ett så begränsat område blir skadorna omfattande, vilket också blev fallet i den här röjda ungskogen.

Vänta med röjningen

I närliggande område röjdes samtidigt ett bestånd, uppskattningsvis 1,5 hektar stort, där träden var fyra till fem meter höga. Här förekom inga färska skador. På den angränsande grannmarken, intill den röjda tallungskogen, fanns ett cirka två hektar stort, tätt, oröjt ungskogsbestånd, med cirka tre meter höga tallar. Det beståndet hade älgarna inte ägnat något intresse.
Hur stationära älgarna under lång tid var på den begränsade ytan gick att konstatera vid några tillfällen då marken var snötäckt. I början av december fanns två veckor gammal snö. Inte någon av älgarna hade under denna tid varit längre än 300 meter ut från det röjda beståndet.
Att gå in med en röjning så här tidigt och röja bort ett stort antal stammar utan den minsta tanke på att lämna eller toppa ett antal träd till älgarna är att be om älgskador. Öppnar man upp renodlade tallbestånd på det här viset är det detsamma som att be älgarna komma och ta för sig.
I en handbok för skogsbrukare utgiven av Skogsstyrelsen 1996 kan man läsa: ”Är risken stor för älgskador kan röjningen vänta tills beståndet är fyra meter. Även särskilda kvalitetssatsningar kan motivera sena röjningar”.
När tallarna blivit upp mot fem meter höga har de flesta sidogrenar börjat dö upp till älgbeteshöjd. Trädstammarna som då blivit grövre tycks inte heller, som klenare, böjliga stammar, locka tjurarna att skava hornen emot.
Intressant i sammanhanget var att där älgarna härjade som mest hade tallungskogen varit angripen av tallskyttesvamp. Trädens barr lyste där rödbruna under våren 2007. Tallskyttesvampen angriper levande barr i tallungskog. Så väl nya som äldre barr angrips och blir snabbt rödbruna under våren. Angripna barr fälls under vår och försommar.
Angreppen kan vara mycket omfattande och orsaka att en del träd dör. Det vanliga är att det för träden leder till minskad tillväxt. Kan det vara så att nya färska barr och knoppar från angripna träd är särskilt attraktiva för älgen?
När så omfattande skador av älg, som i det här fallet, upptäcks på en föryngringsyta förespråkas ofta en högre avskjutning. Problemet är emellertid inte så enkelt att lösa, om nu skogsbruket förutsätter att det ska få finnas älgar i skogen.
När en röjning skapar de bästa förutsättningar för älgen att ta för sig av de åtrådda tallgrenarna kan även ett par älgar ställa till oacceptabla skador under en vintersäsong. Skogsbruket måste därför utnyttja de möjligheter som finns att producera foder för älgen, vilket ger förutsättningar för både älg och skog.

Måste skapa foder

Att en älgstam ska vara i balans med fodertillgången är självklart ur både skogsvårdande och älgbiologisk synpunkt. Men det kräver att skogsbruket också tar tillvara möjligheterna att producera foder för älgen och att planera skogsvårdsåtgärderna med tanke på älgens foderbehov.
Att kräva högst två-procentiga skador och samtidigt bedriva skogvård som i detta fall, är en omöjlighet.