När elden dånade över tallheden på Klusåns jaktmarker sommaren 2006 såg det nästan ut som om några jaktsäsonger skulle gå upp i rök. Så blev det inte. Tvärtom.
Av Ulf Lindroth (Text & Foto)
Jens Enberg passar kalven. Förhållsskyttarna Jörgen Nyström och Roger Sandgren stod nära till och kom för att hjälpa till.
När det sju man starka jaktlaget samlas i jaktkojan vid halv sex på söndagmorgonen den 9 september så har de en jaktdag bakom sig. På lördagen jagade de nere i sluttningen mot Gullbäcken, ett av områdena där skogen brann ifjol.
Brann gjorde det i och för sig nästan överallt. Elden tog kring tre fjärdedelar av Klusåns viltvårdsområdes jaktmarker på cirka 2 500 hektar.
På de brända ytorna har resterna av skogen avverkats, eftersom träden i de flesta fall skadats av elden. Att skogen saknas har jägarna haft ett år att vänja sig vid. Men det återstår fortfarande att se vad älgarna tycker om marker som dominerades av sotig mineraljord och förkolnade stubbar så sent som för några månader sedan.
En ledtråd syns i sluttningarna nedanför jaktkojan. Bitvis är brandfälten gråvita av hårt bränd jord och sten, men andra delar är lila. Mjölkörten står i mattor på stora ytor. Det talar för älg.
En annan ledtråd fick jaktlaget under den första jaktdagen. Visserligen sköts ingen älg och Roger Sandgren som gick som hundförare med sin unga laika Anjo har synpunkter på framkomligheten i markerna. Hans jaktkamrater skickade in honom längs Gullbäcken där det skulle vara "fint att gå".
– Det ligger ju träd kors och tvärs överallt därinne, säger han. Fint att gå…
Men de hittade älg. Åtskilliga älgar. Anjo gick ut med älg och andra älgar sågs av passkyttarna. Förutom ekipaget Roger och Anjo gick Dick Elming med sin gråhund. Den hade också älg och gjorde ett långt jobb, så långt att den får ta vilodag idag.
Däremot var det inte så enkelt att skjuta någon älg. Skogen som brandhärjats har huggits ner i stor skala och kvar är bara enstaka dungar.
– De gick rakt ut över hyggena, berättar Roger Sandgren. Passkyttarna såg dem på en kilometers håll.
I de hårdast eldhärjade områdena går det knappt att sätta ut passkyttarna utan att älgarna ute i skogsholmarna ser det. Och de står inte för hund i de små tofsar av skog som finns kvar.
Bra med älg
Dag två blåser det en sydlig vind och fem man ställer ut i en gles öst–västlig kedja ungefär mitt på marken. Passkyttarna står uppe i brandfälten. Hundförarna börjar i skogen.
Jens Enberg ska gå på med sin östsibiriska laika Leo, eller Kätkes Lo som hunden heter på pappret, på östra sidan om Klusåberget. Där finns ett område som klarade sig från elden.
Roger Sandgren går på västra sidan om berget med Anjo. Tiken är en dotter till Leo och även om hon bara är två år har hon redan börjat bygga på sitt rykte. Veckan innan sköts det en björn på ståndskall för henne på en grannmark till Klusån.
Jag följer med Jens och Leo. Vi börjar med att gå upp genom ett spänne med gallrad tallskog och kommer så småningom upp i äldre och fuktigare barrblandskog. Ingen älgkontakt ännu.
Ovanför oss syns branten i Klusåberget, klädd med rödbruna tallar som dog eller skadades då elden svepte uppför bergssidan. Men skogsbrand är inte bara förödelse. Jens sätter kurs däråt.
– Jag tror alla älgarna är uppe vid brandfältet, säger han. Där har de mest att äta.
Han är optimist vad gäller älgtillgången.
– Det kommer antagligen att bli otroligt bra med älg om några år. Jag tror redan att vi har mer än vi någonsin haft.
Rutinerad hund
Vi går en bit till och kommer ut på ett hygge. Vi följer hyggeskanten upp mellan Klusåberget och Lill-Klusen, en knabbe som ligger i skuggan av det stora berget. Rätt som det är hörs Leo skälla framför oss, på södra sidan Lill-Klusen.
Det är en rutinerad hund som skäller. Jaktprovsmeriterna talar sitt eget språk. Jens berättar att Kätkes Lo vann laikamästerskapet 2002 och han har en fjärde- och en sjätteplats på Älghundsklubbens DM. Åtta jaktprovsstarter har resulterat i sju ettor och en tvåa.
Men älgen vill inte stå. Jens lyssnar på skallet.
– Visst kommer det häråt?
Hunden tystnar då och då och de skall som hörs låter allt närmare. Vi höjer beredskapen lite, men det går för fort. Efter en stund hörs några knäppningar uppe i skogen under Klusåberget. Pejlen visar att Leo drar norrut, med vinden.
Vi går av hygget och ut i en nyhuggen gata i skogen. Jens berättar att den höggs som en säkerhetsåtgärd för skogen nedanför, då branden tagit berget. Det pyrde fortfarande däruppe i flera dagar och man fruktade att elden skulle flamma upp igen.
Naken jord i gatan skvallrar om att klövviltet trivs här i närheten av brandfältet. Varenda kvadratmeter visar upp färska spår av älg, rådjur och ren.
Jens får telefonkontakt med jaktlaget i norr. De berättar att Leo skäller, men ingen smyger på ståndskallet. Någon timme senare, när passkytten Mårten Eriksson hämtat oss med bilen och bjudit på en kopp kaffe, möter vi Leo på hemväg. Han är fortfarande pigg och klockan är inte ens nio än.
I den lilla jaktstugan ute på det stora brandfältet sitter resten av jaktlaget samlade då vi kommer tillbaka. Några älgar har setts av passkyttarna, men ingen har haft skottchans.
Det behövs ingen lång palaver för att bestämma att jakten ska fortsätta. Jaktledaren Jan-Erik Långström fördelar sina passkyttar. Det råder en viss osäkerhet om hur älgarna
kommer att gå nu då marken är så totalt förändrad. Frågan är om de gamla passen håller ännu. Å andra sidan är sikten god, så god att det gäller att se upp med avståndsbedömningen.
Lila i det svarta
Anjo får vila, men Jens släpper Leo igen. Den här gången går de i den södra delen av marken, i skogen intill brandfältet nära jaktstugan. Här lyser fältet lila av mjölkört mellan svartbrända stubbar och överlevande tallar.
De första viltkontakterna är orrar. Vi trampar upp några och några lättar för Leo, som inte ägnar dem något intresse. Han söker älg.
Leo går ute i mjölkörten och drar i vind, men det blir inget i första skedet.
– Vi såg redan ifjol att hundarna känner vittringen sämre i soten, säger Jens. Det verkade nästan som om älgarna förstod det. De var därute och gick fast det fortfarande rök omkring dem.
Vid tio över tio drar Leo igång i en fuktig sänka något hundratal meter in från brandfältet. Det är en tät blandskog därinne. Vi är tillräckligt nära för att höra en kort rusning av älg och flera lockläten.
– Ko med kalv, bedömer Jens.
Skallet förflyttar sig lite men blir sedan fast. Ansmygningen är svår i den snåriga skogen. Efter ett tag går älgarna undan sakta. När de står igen är det uppe på en höjd mitt i ett område med nygallrad skog. Det ligger så mycket torrt ris på marken att det ser smått omöjligt ut att ta sig in.
14 älgar på två dagar
Jens bestämmer sig för att gå ett halvt varv runt skallet på en väg som drogs för brandbekämpningen, och ta en rågångsgata in mot skallet därifrån. Planen är nära att lyckas, men plötsligt ser vi skymten av en älg som står och tittar mot oss. Den står så en stund, men sedan vänder den och går undan.
Det blir ett långsamt gångstånd med korta fasta skall. I en ung tallskog hinner vi ikapp så att vi får se älgko och kalv skymta mellan stammarna innan de drar vidare. Några hundra meter längre bort blir det fast skall. Men nu står älgarna två hundra meter in på grannens, och Leo kommer inte tillbaka.
– Nu skäller han tills det blir mörkt, konstaterar Jens.
Det är inte mycket annat att göra än att dra sig tillbaka. Laget tar lunchvila.
På eftermiddagen hörs Leo från jaktstugan. Jens, som bor i närheten, har gått upp mot skallet igen. Övriga jägare går ut på pass, men det blir Jens som till slut fäller en kalv på ståndskallet. Då har Leo skällt på älgarna i sex och en halv timme.
Jakten bryts för dagen och kalven flås. När jägarna summerar ner sina älgobservationer får de ihop 14 älgar på två dagar.
– Vi brukar aldrig ha bra med älg i början av jakten, säger Dick Elming. Det brukar komma in älg senare, men det här är nog det mesta vi sett under en septemberjakt.
Branden förstörde skog för stora värden. Men den förstörde inte jaktmarken. Den skapade älgbete. Jägarna i Klusåns viltvårdsområde kan ha fina jakthöstar framför sig.
---------
Viltet och branden
Flera av våra viltarter är anpassade till att snabbt kolonisera ett skogsområde som brunnit. Älgen kan redan året efter branden dra nytta av ett förbättrat sommarbete, exempelvis i form av mjölkört. Detsamma gäller rådjuret.
Däremot kan älgens vinterbete bli lidande under några år. Ungtallar och lövsly förstörs. Men när de åter börjar växa upp ger brandfältet god tillgång på vinterfoder under ett antal år framåt.
Exempelvis ripa, orre och hare kan också gynnas av branden. Förlusten av blåbärsris är ett minus och det kan ta många år innan bärriset är tillbaka, men branden frigör mycket näringsämnen och särskilt där man får lövuppslag kan småviltet få bra livsmiljöer ändå.
-----------
Branden i Klusån
Skogsbranden i Klusån härjade under en dryg vecka i mitten av augusti 2006. Då branden pågick uppgavs den beröra ungefär 1 500 hektar skog, men i efterhand har det talats om uppemot 1 900 hektar.
Branden var dessutom en hård brand. Torrt väder, vind och torr tallhed samverkade till ett brandförlopp som på många ställen förtärde nästan allt organiskt material ända ner till mineraljorden.