De som vill ta reda på hur många älgar det finns inom ett visst område kan gissa. Så gör man uppenbarligen i ungefär en fjärdedel av alla älgskötselområden. I alla fall var det så i mitten av 2000-talet, enligt en undersökning. Där gjordes inga inventeringar alls. Man kan hoppas att det blivit bättre sedan dess.
I närmare hälften av älgskötsel-områdena användes en av flera inventeringsmetoder. Och då räknades även älgobsen som en inventeringsmetod.
Bara en knapp fjärdedel av områdena använde två metoder, oftast älgobs plus ytterligare någon av flyg- eller spillningsinventering eller betesskadeinventering. Och i två procent av skötselområdena kombinerades tre metoder.
Även de som gissar antalet älgar kan förbättra gissningen genom att analysera hur jakten gick det senaste året, och rent av lägga till hur det gått de senaste åren. Man kan till och med vara ute i naturen under försommaren och få ett ungefärligt grepp om hur föryngringen gått.
Ja, så kan man fortsätta och lägga till nya faktorer.
En sådan faktor kan vara älg-obsen från de senaste åren. Då får man ett trendmått. En annan kan vara mängden färska älgskador.
Ingen exakt bild
Gemensamt är dock att det ändå bara blir en bedömning. Älgobsen ger ingen exakt bild av älgstammen, även om älgobs i kombination med jaktresultat är mycket bättre än rena gissningar. Obsen visar i alla fall över tid om stammen är på väg upp eller ner.
Det har visat sig att jägarna har svårt att komma nära sanningen om sin älgstam bara genom mer eller mindre kvalificerade gissningar. Sådana kan lika lätt leda till en underskattning som en överskattning. Fast det är nog vanligast att jägarna underskattar älgstammen.
Ett problem med den här typen av gissningar, eller ska vi kalla det bedömningar, är att olika personer kommer till olika resultat. Och då har man omedelbart kommit närmare en konflikt.
Ett annat problem är att man lätt kan hamna väldigt snett med avskjutningen och därmed med ålders- och könssammansättningen. Sådana snedfördelningar kan det därefter ta tid och/eller krafttag att rätta till.
En billig metod
Men det finns en fördel med denna intuitiva metod: Den är billig. Ja, i alla fall kan den vara billig på kort sikt. Blir snedfördelningarna kraftiga och konflikterna svåra kan det ändå leda till indirekta kostnader på mellanlång och längre sikt.
Risken är också stor för att man får en älgstam som fluktuerar kraftigt mellan jaktåren. Därmed ökar också risken för fortsatta konflikter mellan olika jägare och mellan olika intressegrupper.
Rovdjur ska vägas in
För att få en jämnare utveckling av jakten behövs säkrare besked om mängden älg som finns att jaga. Man behöver dessutom kunskap om reproduktionen – hur många älgkalvar som föds och kan förväntas födas kommande år. Därtill behövs uppgifter om hur många älgar som skjuts och vad det är för ålder och kön på de skjutna älgarna.
Finns det stora rovdjur i området bör man också väga in hur stor dödligheten är på grund av predationen. Hur många älgar som dör i trafiken måste också beaktas.
När man inom ett givet område vill få säkrare besked om älgstammens storlek och utveckling måste man börja ta ställning till vilka metoder som kan och bör användas.
Bekväma jägare?
Fram till de senaste åren är det främst olika typer av flyginventeringar som jägare och markägare satt sin tilltro till. Men spillningsinventeringarna blir vanligare.
Men varför används inte olika inventeringsmetoder oftare?
– Det kan bero på att jägarna inte riktigt litar på dem, eller att de är bekväma och inte tycker att de behöver bättre besked om sin älgstam, tror Johan Månsson, viltforskare vid SLU som studerat olika inventeringsmetoder.
– Det finns heller inget lagkrav på att älgstammen måste inventeras, lägger Johan Månsson till.
Alla inventeringsmetoder passar inte överallt. Metoden att räkna älgar från luften förutsätter till exempel att marken är snötäckt. Helst ska det även vara snö på träden. Det blir med andra ord svårt att använda metoden i södra Sverige.
Vissa år med riktiga snövintrar går det förstås att passa på även i de södra delarna av landet, men man kanske inte har beredskap och pengar för det just den korta tid då marken är snötäckt. Så metoden har sina svagheter i söder.
Flyginventeringar har också andra nackdelar – de blir relativt kostsamma. Något som innebär att markägare och jägare behöver samverka över stora områden för att fördela utgifterna. Det i sin tur kan kräva stora arbetsinsatser för att komma överens.
En ögonblicksbild
På många håll ger älgskadefonderna bidrag till älginventeringarna, då blir det lättare att bära kostnaderna för berörda jaktlag. De större skogsbolagen är ofta med och betalar för flyginventeringar.
Dessutom, och det är en generell svaghet med flyginventeringarna, ger de bara en ögonblicksbild då inventeringen sker. Förekommer omflyttningar i älgstammen, vilket det nästan alltid gör årstidsmässigt, visar inventeringen sannolikt inte den aktuella bilden vid kommande hösts älgjakt. Därtill kommer att många av korna har fått kalvar.
Flyginventeringar ger ändå oftast ett tämligen korrekt antal älgar i ett visst område. Det finns förvisso metodproblem. Olika utformade stickprovsundersökningar kan ge betydande skillnader. En del företag använder systematiskt slumpmässigt utlagda provytor, andra använder sig av ytor som är stratifierade på något vis.
Fungerar som facit
Man kan säga att rätt utförda flyginventeringar kan fungera som ett slags facit över den älgförvaltning man bedriver. Flyginventering kan även användas som jämförelse med de andra metoder som används för att bedöma och förvalta älgstammen.
Men vad gör man om exempelvis älgobs, spillningsinventeringar och flyginventeringar ger helt skilda resultat och trender? En lösning kan vara glidande medelvärden.
En allt viktigare metod som fungerar även i snöfattiga delar av landet är spillningsinventering. Metoden är mycket billigare – i alla fall om jägare och markägare ställer upp ideellt för att utföra dem.
Vetenskapliga utvärderingar har dessutom visat att de ger ungefär lika bra resultat som flyginventeringarna.
Viltforskarna Maria Hörnell-Willebrand och Åke Pehrson har med stöd från bland annat Jägareförbundets forskningstjuga ut-värderat två typer av flyginventering mot spillningsinventeringar.
De rekommenderar i sin slutrapport spillningsinventeringar, men gärna kombinerat med flyginventering ungefär vart femte år.
Det finns även metodproblem med spillningsinventeringarna (se mer i följande artiklar).
Hur som helst – för en bra älgförvaltning behövs data om älgstammens storlek, ålders- och könssammansättning liksom reproduktionen och jaktresultatet.
Älgobsen ett bra trendmått
Älgobsen ger ett utmärkt trendmått på utvecklingen i älgstammen. Enstaka år kan antalet observerade älgar sticka iväg upp eller ner, men över tiden ges en bra utvecklingskurva.
Med hjälp av älgobs och jaktstatistik ges hyggliga mått på utvecklingen i älgstammen, på ålders- och könsfördelning, samt reproduktion. Kombineras älgobsen med andra inventeringsmetoder kan den börja bli ett riktigt bra hjälp-medel för älgförvaltningen.
För att fungera måste dock resultat från stora områden räknas in. Det enskilda jaktlagets resultat säger inte sanningen om utvecklingen, vilket ibland kan upplevas som en nackdel när jägarna ska motiveras att rapportera sina observationer.
Likaså kan det ibland vara svårbegripligt att samma älg eller älgar sedda av olika jägare ska räknas flera gånger. Men med förklaringen att metoden bygger på det brukar de flesta acceptera beskedet.
Det skulle onekligen vara en fördel om fler jaktlag rapporterar älgobs. Det skulle ge säkrare resultat.
Vem gör jobbet?
Älgobsen och spillningsinventeringarna kan jägarna göra själva. Kostnaderna blir låga. Älgskötselområdena eller viltförvaltningsområdena är de som bör ta initiativ till sådana inventeringar och inspirera jägarna och jaktlagen att delta.
För att göra flyginventeringar behövs professionell hjälp. Det finns några företag i Sverige som gör sådana.
Mest känt är kanske Svensk Naturförvaltning med Göran Cederlund i täten. De arbetar mest med Avståndsräkning (Distance sampling) numera.
Många helikopterföretag har viltinventeringar som en gren av sin verksamhet. Ett sådant exempel är Copterflyg AB i Kilafors som drivs av förre jaktvårdskonsulenten Stig Göran Allevik. Ett annat är Älgflyg AB, ett Falunbaserat -helikopterföretag.
Andra är Stockholms helikopter-tjänst, Kallax Flyg och Kiruna Flyg. Men det finns säkert fler.
Ett problem är att resultatet av en flyginventering blir bättre och säkrare om det är erfarna vilt-inventerare som räknar älgarna. Det är med andra ord en faktor att väga in vid val av utförare.
Forskare och praktiker är överens
Idag verkar praktiska älgförvaltare och forskare helt överens om att det bästa är att kombinera olika inventerings-metoder. Per Zakariasson som är älgsamordnare inom Jägareförbundet Mitt rekommenderar spillningsinventeringar som metod i första hand, gärna kombinerat med älgobs och jaktstatistik.
Ungefär samma bedömning gör vilt- och skogsforskaren Roger Bergström:
– Om jag själv fick bestämma över ett större område skulle jag först uppmuntra älgobsen. Den är en god trendmätare och ger vissa uppgifter om kön, ålder och reproduktion.
– Sedan skulle jag om det behövs -ytterligare skattningar utnyttja spillningsinventeringar. Spillningsdata kan dels ge ett index (antal högar per prov-yta), dels räknas om till absolut täthet.
– Om resurser fanns skulle jag då och då göra en flyginventering för att få en kalibrering av spillningsinventeringarna. En än så länge skakig del i spillnings-inventeringarna är antal spillningshögar en älg åstadkommer per dygn.
Forskarna Maria Hörnell-Willebrand och Åke Pehrson, som utvärderat tre metoder mot varandra, säger i sin sammanfattning ungefär samma sak: De rekommenderar spillningsinventeringar i rensade provytor, kompletterade med flyginventeringar vart femte år för att korrigera spillningsfrekvensen.
– Spillningsinventering är den billig-aste metoden och borde användas oftare, skriver man.
De rekommenderar Distance sampling men då måste mer än 100 000 hektar inventeras på en gång.
– Ingen inventering är bättre än det sätt datan samlas in på, varnar man dock och rekommenderar utbildning av piloter och vilträknare så att inventeringarna utförs på rätt sätt.
Flyginventeringens för- och nackdelar
Vad får man för resultat av en flyginventering? Jo man får reda på antalet älgar i det inventerade området. Man får också kunskap om könsfördelningen, liksom ett mått på reproduktionen samt hur älgarna fördelar sig i landskapet.
Man får alltså bra information om den aktuella älgstammen.
men flyginventering kräver snö vilket gör det svårt att använda metoden i södra Sverige.
Metoden ger en ögonblicksbild som kan vara kraftigt förändrad när det är dags för jakt.
Det är relativt dyrt att flyginventera. Ett pris på cirka tre kronor per hektar är inte ovanligt. Vilken metod som används och hur stor yta som inventeras har stor betydelse för hektarpriset.
Inventerarna ser inte alla älgar, det är en annan svårighet. Olika kontrollstationer finns, som med hjälp av statistiska metoder ska kompensera för älgar som inte upptäckts. Dessa brukar leda fram till ett resultat som anger antalet älgar, plus/minus en till två älgar per tusen hektar.
Men det kan ju vara rätt stor skillnad på sex, åtta eller tio älgar per tusen hektar.
I sin rapport om olika inventeringsmetoder kritiserar vilt-forskarna Hörnell-Willebrand och Pehrson flyginventerarna för att de är dåliga på att redovisa hur de korrigerat för observerbarhet och statistisk osäkerhet.
Ett annat sätt att presentera resultatet är att inventeringarna visar att det finns ett visst antal älgar i området, exempelvis 400 älgar i ett visst område plus minus ett visst antal.
Men även det är problematiskt. Blir det fel riskerar man att hamna ännu mer fel, efter säg fyra–fem år.
Metoden ger möjlighet att inventera stora områden, även sådana som ligger otillgängligt.
Det finns olika huvudvarianter av flyginventeringar: Stickprovs-inventeringar och totalyteinventeringar med sina för- och nackdelar och metodologiska problem. Stickprov kan ske systematiskt -eller stratifierat på olika vis. Copter-flyg använder stratifierat urval av provytor. Den metoden är inte utvärderad jämfört med de andra.
En metod som kommit i bruk på senare år är Distance sampling, alltså ungefär på svenska: avståndsräkning. Även den metoden har sina kritiska moment.
Det är den metoden kontra prov-yteinventering och spillningsinventering Hörnell-Willebrand och Pehrson jämfört.
Deras slutsats är att de rekommenderar avståndsräkning framför provyteinventering eftersom den blir betydligt billigare.
Spillningsinventeringens för- och nackdelar
Genom att räkna spillningshögar kan jägarna få kännedom om hur många älgar det finns per tusen hektar. Eller hur många älgar det fanns i ett visst område under den senaste vintern. En fördel är att man får ett mått från hela vintern, inte bara i form av en ögonblicksbild. Man får också ett index eller trendmått som visar förändringar över ett antal år.
Metoden är enkel och därmed billig. Tar jägarna detta som en lika självklar dag som en jaktdag är det kostnaden för karta och kompass, och möjligen en GPS, plus transporten ut till marken som kostar.
Det är dessutom en ganska rolig inventeringsform som kan kombineras med att räkna rådjursspillning eller harspillning eller tjäderspillning.
– Det är lätt att också räkna färska betesskador samtidigt. Det är ju bara att titta på träden man ser där man står, säger Johan Månsson, viltforskare som studerat olika inventeringsmetoder.
Det finns en given svårighet man måste ta ställning till, nämligen hur många högar en älg lämnar efter sig per dygn. Det vanligaste är att man räknar med 17, 18 eller 19 högar per dygn i snitt. Även 14 har provats, men ger avvikande resultat från jämförande flyginventeringar.
Det här kan variera beroende på förändringar i födoresursen, variera mellan år eller variera var i landet man är. Förmodligen är skillnaderna större mellan olika delar av landet än mellan olika år, skriver Maria Hörnell-Willebrand och Åke Pehrson i sin rapport.
Det bästa är alltså att använda spillningsinventeringen för att få fram trender i älgstammen och inte använda den som ett exakt mått på antalet älgar. Eftersom det kan bli en del till synes oförklarliga hopp upp eller ner i en lång tidsserie, kan man komma tillrätta med det genom att arbeta med löpande medelvärden, exempelvis treårsmedelvärden.
En stor nackdel är att man inte får kunskap om könsfördelning och heller inte någon uppfattning om reproduktionen.
Hur görs en spillningsinventering?
Ett antal ytor på en kvadratkilometer läggs ut över ett större område, typ älgskötselområde eller viltförvaltningsområde. I dessa ytor, eller trakter som de också kallas, inventeras 800 cirkelformade provytor med en radie på 5,64 meter och på ett avstånd av 200 meter från varandra. Med hjälp av en stör och ett snöre är det snabbt och enkelt att få rätt mått. Där räknas antalet högar som är färska för året.
En av svårigheterna är att bedöma om spillningen är från senaste vintern. Det kan underlättas om ytan rensas från spillning någon gång på hösten. Om man inte rensar får man notera eller bedöma när lövfällningen ägt rum och inte räkna högar som är dolda av löv. Spillningsräkningen bör ske så pass tidigt på våren att högarna inte döljs av ny vegetation.
Sedan beräknas antalet älgar genom en formel där antal spillningshögar per 100 kvadratmeter x totalyta av provytorna divideras med antal dagar spillningen ackumulerats och den antagna fekationshastigheten (hur många högar).