I Habo jaktvårdskrets strax nordväst om Jönköping är älgjakten inriktad på att skapa en älgstam med jämn könsfördelning och bra ålderssammansättning. På köpet får man också se, och ibland fälla, en och annan stor tjur.
Av Bertil Lundvik (text) & Mats Pettersson (foto)

När jaktledaren för Ljungalaget, Fredrik Werthén, första älgjaktsmorgonen i oktober 2004 får se stortjuren komma upp över en kulle är det ingen slump. Ja, kanske är det slumpartat att just han får se den, men inte att stortjurar går i pass.
- De senaste åren, sedan 1999, har vi skjutit en 15-taggare, två 13-taggare, fyra 12-taggare och fem 11-taggare, berättar Ulf Kvarnström, en av jägarna inom Habo jaktvårdskrets.
Den här morgonen har det mesta varit som vanligt en älgjaktspremiär i Ljungalaget. Jaktlaget har namn efter byn Ljunga som ligger inte långt från Habo mellan Vättern och Mullsjö, och jagar på 1 640 hektar.
Laget är ett av dem som ställt upp på att samarbeta om målet: en kvalitativt bra älgstam med jämn könsfördelning och bra ålderssammansättning.
Habo jaktvårdskrets består av två älgskötselområden och ett storlicensområde. Sammanlagt betyder det cirka 31 000 hektar.
Därtill finns i kretsen två A-licensområden och några B-licensområden samt några kalvområden, totalt 1 500 hektar.
Samarbetet över jaktlagsgränserna började på allvar i början av 1980-talet då den första storlicensen bildades. Därefter har samarbetet spridit sig och fördjupats.
I början av 1990-talet började man spara tjurar i enlighet med vad älgforskningen presenterade i Svensk Jakt. Från 1995 blev det en ganska bred uppslutning kring detta inom kretsen. Man sparade först tjurar med fyra till åtta taggar, sedan blev det sex- till tiotaggade tjurar som skulle sparas.
- Alla lag inom älgskötselområdena är med på detta system nu, och inom storlicensområdet har bara ett jaktlag ställt sig utanför, säger Ulf Kvarnström.

Vanligast med folkdrev

När Ljungalagets jägare samlas vid Lunnekullens parkering klockan 08.00 är det gott om folk och bilar i rörelse. 18 skyttar ska samsas med 13 drevare.
- Vi jagar vanligtvis med folkdrev första dagarna, berättar Fredrik Werthén. De som har älghundar brukar få chansen senare.
Drevare betyder i det här sammanhanget att man är markägare eller ombud för markägare.
- Ska man ha del av köttet måste man delta i jakten på något vis, och är man inte skytt måste man dreva eller skicka någon annan att dreva, förklarar Fredrik systemet.
En del av de äldre har deltagit under massor av år som drevare och har alltid gjort så. En av de allra mest engagerade är Ingvar Johansson. Han är biträdande jaktledare men är inte skytt. Han samordnar i stället drevkedjan. Han håller ordning på alla papper. Och han är ordförande i storlicensområdet.
- De äldre som kan markerna och kan dreva är lika viktiga för jaktresultatet som skyttarna, framhåller Fredrik.
Han går igenom skjutreglerna och Ingvar Johansson delar ut ett papper där de finns svart på vitt. Alla ska säkert veta vad som gäller.
Passen lottas, ja, alla utom Fredrik Werthéns. Han ställer sig på ett pass som inte brukar vara bemannat så ofta, men där står han centralt i sin roll som jaktledare och det är dessutom en bra plats för fotografen har han räknat ut.
Det är ett hygge, 150 meter bort är en granplantering. Själva hygget är som en kulle, så han ser inte ner mot bortre delen av den öppna ytan.

Knak i skogen

Redan efter några minuter på pass hör han hur det knakar till. Efter tio-femton minuter knäpper det som av trampade torra grenar.
- Det första jag fick se var en enorm hornkrona som sakta kom upp över kullen. Så tvärstannade tjuren, kanske 30 meter bort. Jag såg åtminstone sex taggar på ena sidan, men han stod så att den ena skoveln täckte den andra, berättar Fredrik om den dramatiska jaktstarten.
- Men det var lögn att se om han var skjutbar. Jag stod med bössan redo hela tiden. Tjuren stod där och tvärbligade, sedan travade han bara bort, snett bortåt, och när jag såg eller anade hur många taggar han hade, var det för sent att skjuta.
Efteråt är det med blandade känslor jaktledaren berättar om den häftiga upplevelsen att stå där med en fin älgtjur bara 30 meter bort, och ändå inte kunna skjuta.
- Men det finns absolut inget att ångra. Går det inte att skjuta, så går det inte. Ett skott snett bakifrån på en älg på väg bort är inget man ska ge sig på. Förr eller senare får någon annan tillfälle att räkna taggarna och kan skjuta den. Blir det först nästa år har den ju blivit ännu större.
Flera älgar var med i drevet men ingen sköts eftersom det var några oskjutbara tjurar.
Senare under dagen fälls två mindre tjurar. Jan Rånge och Bengt Nilsson kan som skyttar glädja sig åt varsin pinntjur.
Det var två vuxna älgar till med i det drevet, men ingen såg riktigt vad det var för djur.
Eftermiddagen får i alla fall ägnas åt de två tjurarna i slaktboden i Stora Hallebo. Käkar skärs rena och görs klara för den åldersbestämning som senare ska göras.
- Åke Johansson och Håkan Stråkansjö gör ett jättejobb med åldersbestämningarna för hela kretsen, berömmer Ulf Kvarnström.

Tre drev

Andra dagens jakt inleds som premiären. Samling vid Lunnekullens parkering ingår i ritualen. Deltagarna är de samma som på måndagen.
Innan dagen är till ända har tre drev hunnits med. Redan i det första sköt Fredrik Rånge en fyrtaggad tjur.
Och i den sista, för småländska förhållanden ganska stora såten om 300 hektar, sköt Kent Brännström och skåningen Jan Malmstedt var sin kalv.
Jaktledaren Fredrik Werthén satt och siktade på ytterligare en älg, men släppte den förbi sig.
Onsdagen inleds med tjurförbud. Man har ju redan skjutit tre tjurar och inga hondjur.
- Eftersom grannlaget skjutit flera kvigor så släpper vi på tjurförbudet, kan dock jaktledaren meddela senare på eftermiddagen.
Och innan 2004 års älgjakt är till ända har Ljungalaget skjutit nästan sin tilldelning, fyra vuxna och tre kalvar finns på skottlistan.
Fredrik Werthéns stortjur från första dagens jakt finns kvar någonstans, om den nu inte fälldes av något grannlag.

-----
Skadskjutningarna har minskat

En lite udda konsekvens av att man inom Habo jaktvårdskrets sparar tjurar är att skadskjutningarna har minskat.
Det finns ingen klar statistik över det, men känslan är definitivt att det stämmer.
- Förr var det ofta mer stressat när det kom en tjur, man skulle ju skjuta och skyttet kunde bli därefter. För tjurar kunde ju alltid skjutas. Nu måste man räkna lite, tänka efter, säger Ulf Kvarnström, en av jägarna inom kretsen som värnar om systemet med sparade tjurar.
- I fjol sköts en 18-taggare i Bottnaryd. Det är kul att se hur stora de kan bli om de får bli lite äldre. För det har ju inte direkt vandrat in några älgar från Norrland, fortsätter han.
Ofta har jaktlagen ett bestraffningssystem för de jägare som inte följer reglerna. Vanligast är att man inte får behålla en trofé man skjutit vid sidan om, oavsett om taggantalet är fel, eller om man lockas skjuta en stortjur när det råder tjurförbud.

Bertil Lundvik