Halle- och Hunneberg i Västsverige är mest kända för att det är här kungen jagar älg. Men i skuggan av kungajakterna bedriver också markägaren Sveaskog en rad intressanta viltvårdsförsök. Bland annat försöker man minska älgskadorna genom att skapa viltbete.

Av Bernt Karlsson  
 
För sydsvenska förhållanden rör det sig om ganska stora marker. Halleberg är på 2 000 och Hunneberg på 5 000 hektar. Själva kanten och rasbranterna på de unika förkastningsbergen är naturreservat. Resten är tämligen trivial kulturskog, där det bedrivs vanligt skogsbruk. Vore det inte för inslaget av ädellövträd skulle man tro sig förflyttad någonstans till södra Norrland.
Inte heller består bergsplatåerna av bara skog. Här finns myrar, tjärnar, kärr och bäckar, men också en mängd torp och odlad mark, beteshagar och små, övergivna åkerlyckor. Kulturspåren är många.
Älgstammen uppgår i dag till cirka tolv djur per tusen hektar i vinterstam och har ökat något de senaste åren. Reproduktionen är dock fortfarande låg och det finns få kapitaltjurar.

På rätt väg
– Men vi är på rätt väg, säger Jimmy Pettersson som är jaktansvarig på Sveaskog. För fyra år sedan hade vi bara 0,18 kalvar per ko, nu är vi uppe i 0,40 och kalvvikterna har ökat.
– På kungajakten i höstas sköts tio älgar men det sågs 41 i pass och ett par riktiga stortjurar släpptes förbi. Och då jagades det bara en dag.
Förutom älg hyser Halleberg och Hunneberg också rådjur och kronvilt. Stammen av kronvilt beräknas uppgå till omkring 100 djur.
– Men vi har ändå förhållandevis låg andel färska betesskador i produktiv skog, säger Jimmy. Tvåprocentsmålet skulle vi nog klara som det nu är. Men eftersom vi har som målsättning att öka älgstammen något så prövar vi nu att gå den andra vägen och se om vi genom foderskapande åtgärder istället kan minska betesskadorna.
Förutsättningarna för den sortens försök förbättrades också avsevärt, när Halle- och Hunneberg i fjol invigdes som en så kallad ekopark. Med det menas att ekologin ska få tillåtas styra över ekonomin och att särskilda satsningar ska göras för att gynna den biologiska mångfalden.
– Viltvård och foderskapande åtgärder är också en viktig punkt i sammanhanget, säger Jimmy och berättar hur man det senaste året friställt inte mindre än 1 500 ekar uppe på bergen.
– Ekollon är ett naturligt och mycket omtyckt viltfoder för många slags djur, inte minst rådjur och kronvilt. Det ser man på hur vältrampat det brukar vara under ekarna. Ett bra produktionsår kan en enda ek ge 300 kilo ekollon. Det gör för vår del 450 ton prima viltfoder, rent teoretiskt alltså. Så det är klart att det har betydelse.

Vägar ger viltbete
En annan sak som Jimmy tittat på är vad man kan göra kring skogsbilvägarna. Uppe på bergen finns sammanlagt tio mil skogsbilvägar. Genom att röja dikesrenarna på ömse sidor av cirka åtta av dessa tio mil vägar har man skapat mycket viltbete.
– Vi är inte färdiga än men man ser att det lövuppslag som kommer efter röjningen är mycket uppskattat av viltet, säger Jimmy. Och en tugga mer i vägkanten är ju en tugga mindre någon annanstans. Om vi i snitt röjer fem meter på var sida skogsbilvägarna blir i alla fall slutsumman 80 hektar, som vi kan använda för produktion av viltbete utan att inkräkta på den produktiva skogsarealen.
– Dessutom har vi sammanlagt omkring 20 hektar skjutgator, säger Anders Rydberg som arbetar som skogsplanerare på Halle- och Hunneberg. De kan också användas för produktion av viltfoder. Man kan till exempel plantera lågväxande vide där.
Anders har jobbat i 30 år på Halle- och Hunneberg. Han är inte själv jägare men är ändå mycket intresserad av viltvård och har medverkat till att man lämnat vissa områden för så kallad fri lövutveckling.
Gran planteras inte längre utan får komma av egen kraft genom självsådd. På bergen finns också ”ljusa” stråk där all gran tagits bort till förmån för björk. Det lövuppslag som här blir kommer också att gynna hjortviltet.
– Ändå bedriver vi ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk här uppe på bergen, säger Anders.

Ett annat försök
Men att stå på viltets sida i skogsdebatten ställer också krav. Man måste kunna redovisa nyttan av varje åtgärd, helst i objektiva mått.
– Vad vägkanterna ger får vi svar på till sommaren, säger Jimmy. Vi har inlett ett samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och några studenter kommer att arbeta med det som examensarbete. De ska helt enkelt ta reda på hur mycket foder som produceras och konsumeras.
Sveaskog har också sakta smugit igång med ett annat försök, där man vid all skogsavverkning konsekvent ska lägga talltopparna åt sidan, så att älgen kommer åt dem.
Topparna läggs ofta annars i hjulspåren eller för att fylla ut gropar och ojämnheter, för att avverkningsmaskinen lättare ska ta sig fram.
Vid sidan av de generella viltvårdsåtgärderna inom ramen för skogsbruket bedrivs också riktad viltvård på Halle- och Hunneberg.
För att minska näringskonkurrens mellan kronvilt och älg har man i vinter bedrivit utfodring av kronvilt med ensilage på flera platser. Omkring 40 ton ensilage har gått åt. Som mest har 28 kronvilt iakttagits samtidigt på en foderplats.
– Vi har inte noterat några skogsskador på grund av kronvilt, säger Jimmy. Utanför Skåne och Blekinge förefaller det som om kronviltet är harmlöst för skogen. Men trots allt måste ju kronviltet också äta någonting. Vi vill bara se om utfodringen gör att älgarna får det bättre.

Salix och viltåkrar
En del odlad mark på Hunneberg används idag också för odling av inhemska salixarter. Till sommaren är det meningen att en del av de betesmarker som går ur nuvarande bidragssystem ska omvandlas till viltåkrar med insådd av havre och klöver.
– Det påstås att älgen orsakar skogsbruket skador för närmare en miljard kronor årligen.
– Om jag har så stora skador så är det väl också rimligt att jag satsar en slant för att lösa problemet istället för att skjuta bort den fantastiska resursen älg. Det är i alla fall min filosofi, säger Jimmy Pettersson.

- - - - -

Lönsamhet i viltinriktat skogsbruk
Visst går det att driva lönsamt skogsbruk, även om man har mycket vilt i sina marker. När skogsstyrelsen förespråkar en halvering av viltstammarna har man inte lyssnat på dem som lyckats med både och, både lönsamt skogsbruk och viltbruk.

Av Bertil Lundvik

Det finns många större gårdar i Sverige som kombinerar jord-, skogs- och viltbruk. Gemensamt för dem alla är att man arbetar aktivt med att skapa foder åt klövviltet på olika sätt.
Vill man hålla nere viltets skador på skogen, särskilt då tallungskogen, måste åtgärder sättas in som skapar annat viltbete än tallskott. Jägareförbundets egen kursgård Öster Malma är ett exempel där man sedan länge arbetat målmedvetet med denna ambition.
Att man dessutom kombinerar skogs- och viltbruk med allmän naturvårdshänsyn gör inte saken sämre. Ofta går dessutom naturvårdshänsyn och viltinriktat skogsbruk hand i hand. Medlen som gynnar det ena är ofta desamma som gynnar det andra.
Och även om det förekommer direkt stödutfodring, främst i form av ensilagebalar, är det mer naturens egna förutsättningar som tas tillvara.
Man kan säga att man på Öster Malma försöker utnyttja alla biotoper som naturligt kan producera mat för viltet, men att en del ytterligare godsaker serveras som komplement.

God avkastning
På gårdens 845 hektar mark finns cirka 560 hektar produktiv skogsmark. Därtill kommer myr och berg och övrig landareal. Men till gården hör också mycket vatten, drygt 350 hektar sjöar, viltvatten och vattendrag.
Ulf Sterler, som är ansvarig för Öster Malma, är både jägmästare och viltmästare vilket ju passar bra för uppgiften att driva gården som en mönstergård, som ett skyltfönster för ett viltanpassat skogsbruk.
Vitsen med det viltanpassade skogsbruket är att det ska bedrivas med god avkastning utan att viltskadorna på skogen ska riskera de framtida skogsintäkterna.
– Visst har vi en del viltskador, men det är inget stort problem och inget som äventyrar skogsekonomin, menar Ulf Sterler.
Hans inställning är glasklar. Viltet måste ju få äta någonting. Ulf Sterler har noll förståelse för Skogsstyrelsens utspel om viltstammarna.

Försöker styra viltet
På Öster Malma försöker man hitta områden där man främst producerar skog av god kvalitet, medan man på andra områden satsar mer på produktionen av viltbete och därmed också styr viltet till sådana delar av marken.
– Långsiktigt ska nettoavkastningen av skogen ligga på 200 000 kronor, säger Ulf Sterler.
– De betyder förstås att vissa år blir nettot noll, andra en halv miljon eller mer. Det är främst beroende av hur stor areal som slutavverkas ett visst år. Det är ju slutavverkningarna som ger de stora pengarna.
Skogens bonitet är i medeltal 7,6 skogskubikmeter per hektar och år. Det är granen som dominerar skogsmarken med nära 60 procent. Tallbestånden uppgår till drygt 20 procent och lövträden kommer inte långt efter.
Mer än vad som behövs för certifieringen av skogen är också undantaget från det kommersiella skogsbruket.
Öster Malma försöker inte optimera de kommersiella intäkterna av jakten eftersom gården också är ett centrum för utbildning. Mycket av jakten sker i sådana utbildningssyften och inte för att generera intäkter till gården. Men det finns andra små och stora gårdar där skogsbruket går hand i hand med viltbruk och kommersiell jakt.
En sådan är Harg vid Upplandskusten. Det är visserligen inte enbart klövviltet som skapar de jaktliga intäkterna, men det betyder onekligen mycket. Här ligger ansvaret för jakten och jordbruket under samma resultatenhet, där jordbruket är underordnat jaktens behov, medan skogsbruket ligger under en egen resultatenhet.

Viltets positiva värden
Vid en konferens på temat Viltets positiva värden, som arrangerades av Skogs- och Lantbruksakademin, var talarna många som belyste viltets positiva värden. Särskilt intressant i detta sammanhang var ett anförande av Jordägareförbundets Erik Du Rietz. 
Om man som markägare inte nyttjar sin jakträtt på något vis, alltså varken jagar själv eller arrenderar ut sin jakträtt på något vis, ja då blir viltet bara en kostnad för gården eftersom man som markägare ändå har kvar skyldigheten att bedriva viltvård.
Att behålla jakträtten men sälja jakttillfällen tyckte han var en bra modell. Älgjakten kanske kan ge intäkter på 85 000 eller mer, bäverjakt kanske 6 000 kronor och så vidare. Sedan kan man ändå ha glädjen kvar av egen jakt på många viltarter.
Att sälja jakttillfällen kräver dock mycket arbete kring arrangemangen, medan att bara arrendera ut sin jakt ger enklare pengar, men möjligen inte lika mycket.
Skogsstyrelsen menar i sin studie av viltets kostnader att glädjen av att jaga och värdet av viltet skulle vara nästan lika stort med halverade klövviltstammar. För alla gårdar som säljer jakt  låter det nog väldigt egendomligt eftersom intäkterna för jakten är mycket beroende av ”kvaliteten” på jakten. Mer vilt och fler skottillfällen ökar möjligheterna att få bra betalt.
Här spelar också närheten till marknaden en stor roll: Nära storstäderna och den europeiska kontinenten ökar suget efter bra jakt och priserna blir högre för samma ”kvalitet”.

Beror på värderingar
Skogsekonomen Mattias Boman gav under sitt föredrag på seminariet om Viltets positiva värden intressanta vetenskapliga synpunkter på viltets värde. Det är mycket lättare att sätta pris på kostnaderna, exempelvis för viltskador eller trafik, medan värdet beror på människors värderingar.
– Värdena är ofta osynliga på marknaden, påpekade han.
Kanske kan ekonomen Leif Mattssons nya forskning om Viltets värde ge mer handfasta summor. Han gjorde 1990 en studie som visade att mycket av viltets värde för jägarna låg i rekreationen. Nu gör han om studien utifrån dagens värderingar. Med spänning ser vi fram mot resultaten.

- - - - -

Mer monokultur – mindre mångfald
Är monokulturer, det vill säga enhetliga växtbestånd av skog eller jordbruksgrödor över stora områden, bra eller dåligt för den biologiska mångfalden?

Av Göran Bengtsson

I början av 1970-talet, när stordrift och strukturrationaliseringar accelererade inom såväl skogs- som jordbruk, hävdade en växtförädlare att vi i framtiden skulle klara oss utan kemisk insektsbekämpning, om vi bara undvek monokulturer och istället växlade mellan olika träd och jordbruksgrödor i mindre bestånd. Då skulle så kallade skadeinsekter inte kunna förökas i för stor skala och en art som levde på ett växtslag skulle konkurrera med och ta kål på en annan.
Nu är 1970-talets framtid här. Jordbrukets åkrar blir större och större. Ensidigare och ensidigare. På många håll breder granparkerna ut sig.

Blandad föda
Allt det här handlar om ekonomiska aspekter på vår natur.
Efter stormen Gudrun diskuterar man visserligen mer flitigt blandade bestånd av löv och barr för att undvika lika förödande stormfällningar i framtiden, men vi har inte kommit från monokulturerna varken när det gäller träd eller säd.
Monokulturer är definitivt ovanliga i naturen, eftersom naturen vill skapa något helt annat.
Om man börjar uppifrån med växtätarna kan man konstatera att de är generalister och vill ha blandad föda.
– Skulle man driva monokulturer för långt blir det problem, säger viltforskaren Roger Bergström på Skogforsk i Uppsala. Om vi ska ha många arter och de ska må bra ska vi också ha blandade skogar.
Men kan skogliga monokulturer gynna något viltslag?
– Ja, odlar vi mycket tall är det bra för älgen. Men mycket gran är inte bra för något vilt.
Jan Wessin, också forskare på Skogforsk, kan insektssidan. Där räknar man med 28–100 olika arter bara i de vanligaste trädslagen som gran och björk. Han säger att det finns tre till fyra gånger så många arter i en blandskog som i en stor monokultur. Men det beror på storleken.
– Om man på 400 hektar har en renodlad granskog på 100 hektar, en lika stor ekskog på lika många hektar samt lika stora bestånd av enbart björk och tall är det inte säkert att mångfalden är sämre än i en blandskog på 400 hektar. Men om man odlar ett och samma trädslag på alla hektaren blir det sämre, säger Jan Wessin.

Negativt för fåglar
Bo Söderström på Sveriges lantbruksuniversitet menar att monokulturer generellt sett har en negativ påverkan på mångfalden också när det gäller fåglar.
Några småfåglar utnyttjar barrplanteringar för häckning och födosök, men inte markhäckande fåglar som tjäder och orre. Det är för mörkt och fuktigt i en yngre monokultur.